Läs www.lilatankar.blogspot.com

Läs om min upptäcktsfärd i cybervärlden i natt på

www.lilatankar.blogspot.com

och glöm inte bloggen som ligger kvar här

www.metrobloggen.se/lilaguide

Välkommen att läsa och kommentera!

Jag skriver numera på

www.lilatankar.blogspot.com

Välkommen, och kommentera gärna mina inlägg!

nya tant lila

Innan jag lämnar Metrobloggen vill jag rikta ett stort tack till Sara Varga för låten ”Spring för livet!”. Vi var nog många som behövde höra de orden.

Det är illa med fysisk misshandel, men den syns och är påtaglig. Mycket värre är det med den subtila, psykiska misshandeln där du bara krymper och krymper i känslan av att vara fel och göra fel och till slut inte vet vem du själv är, medan du samtidigt har en person vid din sida som därigenom verkar växa allt mer.

Jag vänder blad, hoppas jag. På min nya blogg hoppas jag att min kraft ska ha återvänt!

Än en gång tack!

Min nya blogg har adressen

www.lilatankar.blogspot.com

Eftersom Metrobloggen alltså kommer att läggas ner har jag öppnat en ny blogg, där jag fortsättningsvis kommer att skriva.

www.lilatankar.blogspot.com

nya tant lila

Välkommen!

Man blir både bedrövad och fundersam som f d lärare när man hör en av partiledarkandidaterna för S, Lena S., med stor okunskap uttala sig om problemen i den svenska skolan igår i Agenda.

Att skylla problemen i kölvattnet av en usel socialdemokratisk skolpolitik, och en nonchalans inför de behov nyanlända invandrarbarn på bland annat högstadiet har, på att vi nu har fått konkurrerande friskolor är både löjeväckande och skrämmande. Det är verkligen att göra det lätt för sig!

Den människan har inte en susning om vad hon talar om. Dessutom var hon otroligt oförskämd mot vissa skolor som hon helt enkelt hade satt etiketten dåliga på. Men det är väl ett sätt att markera det sedvanliga sosseföraktet mot lärarna som grupp!

Jag har mycket god erfarenhet av lärarnas ambitionsnivå på förortsskolor i Stockholms södra förorter, där ett av mina barn gick i nian i början av 1990-talet. Mer ambitiösa lärare fick man leta efter. Men resultatet i sin helhet i området kunde kanske inte jämföras med resultatet i en Danderydsskola. Men detta berodde inte på dåliga lärare utan på att invandrade elever behöver mera tid och resurser.

Vi på metrobloggen har just fått veta att våra dagar är räknade. Om två månader lägger man ner bloggen.

Det är kanske tid att ömsa skinn och upphöra med bloggandet- eller också byter jag blogg. Jag återkommer i ärendet.

Varför skriver man om gamla traumata? Varför går man inte bara vidare och lever det liv man har här och nu?

Om någon undrar detta vill jag fråga varför så många judar är ute i skolorna och berättar om Förintelsen.

Vi ska inte glömma. Nej, vi ska inte glömma Förintelsen, men människor måste överhuvudtaget inse att  handlingar får konsekvenser i människors liv.Ett trauma i en människas liv blir inte större för att många andra drabbas- inte mindre heller. Man kan inte mäta saker så. Därför måste vi ha respekt för det som drabbar varje enskild människa.

Och man kan inte sälja bort sin skuld genom fallskärmar och avtalstecknande.

Jag hoppas att de människor, som behandlade mig som om jag var ett föremål som det inte var värt att lyssna på, läser den här bloggen och tänker sig för många gånger innan de tar till de hårda nypor som hyllas på en del håll.

Det finns alldeles för många hårda nypor och alldeles för lite medmänsklighet inom Svenska kyrkan idag.

Ett steg i rätt riktning vore förmodligen att se till att kyrkan leddes av människor som inte stod för de riktigt hårda linjerna.

Socialdemokraterna söker ny partiledare medan man samtidigt försöker hitta nya grepp på en gammal ideologi. Men är det verkligen så att en partiledare kan förändra hela tidsandan? Är det inte ganska otroligt att man i vår egotrippade tid när man ska satsa på sig själv, vara super- perfekt och synas i ett ständigt pågående budskap ”SE MIG!” samtidigt kan tro på en kamp emot kvalen och för Internationalen?

För helt har väl inte socialdemokratin förändrats?

Jag har förvisso ett speciellt förhållande till detta stora parti. För det var under de röda fanorna som mina barn fostrades och växte upp. Det var under de röda fanorna som de kördes i vagn av en mor klädd i palestinaschal och en far med försök till mjukis- framtoning.

Det var till arbetarrörelsens kampsånger som vi höll varandra i händerna och trodde att vi förde den enda, sanna kampen för en rättvis värld.

Jag ägnade denna rörelse nästan 30 år av mitt liv.

När jag för ett år sedan trädde in i PRO-lokalen och kände atmosfären slå emot mig var det med stort vemod jag tänkte att detta var en dröm som för mig nu är borta.

Själv orkade jag inte med kollektivismen och känslan av att man alltid måste rätta in sig i ledet.

Och hur många yngre människor gör detta? För hur många yngre har Kollektivet en positiv klang?

Idag lärs de unga att de ska satsa på rätt fonder för att få en god pension. Det dräller av kurser för att starta eget. Människor lär sig att sälja sig via sociala medier. Var finns det plats för sosseideologin?

Solidaritet? Ja, kanske kan man sälja det ordet i samband med glamourösa galor för världens barn. Men knappast för fackföreningskollektivet eller kompisarna på arbetsplatsen där det finns individuell lönesättning.

Tiden har gått förbi den socialistiska drömmen, tror jag.

Jag tror att den enda chansen sossarna har att vinna terräng är att visa upp något som människor har behov av i en tid när Gud för de flesta inte finns närvarande. Och vad behöver människor då?

Jo, de behöver en pappa. Så om sossarna inte ska satsa på någon ung snygging, ska man nog satsa just på en stor och trygg person som utstrålar lugn.

Det gäller nämligen att möta människors behov, de känslomässiga behoven, det som talar direkt in i människan.

Behöver vi inte idag också en annan sorts trygghet än den som försäkringskassan och a-kasseregler kan ge?