Socialdemokraterna söker ny partiledare medan man samtidigt försöker hitta nya grepp på en gammal ideologi. Men är det verkligen så att en partiledare kan förändra hela tidsandan? Är det inte ganska otroligt att man i vår egotrippade tid när man ska satsa på sig själv, vara super- perfekt och synas i ett ständigt pågående budskap ”SE MIG!” samtidigt kan tro på en kamp emot kvalen och för Internationalen?

För helt har väl inte socialdemokratin förändrats?

Jag har förvisso ett speciellt förhållande till detta stora parti. För det var under de röda fanorna som mina barn fostrades och växte upp. Det var under de röda fanorna som de kördes i vagn av en mor klädd i palestinaschal och en far med försök till mjukis- framtoning.

Det var till arbetarrörelsens kampsånger som vi höll varandra i händerna och trodde att vi förde den enda, sanna kampen för en rättvis värld.

Jag ägnade denna rörelse nästan 30 år av mitt liv.

När jag för ett år sedan trädde in i PRO-lokalen och kände atmosfären slå emot mig var det med stort vemod jag tänkte att detta var en dröm som för mig nu är borta.

Själv orkade jag inte med kollektivismen och känslan av att man alltid måste rätta in sig i ledet.

Och hur många yngre människor gör detta? För hur många yngre har Kollektivet en positiv klang?

Idag lärs de unga att de ska satsa på rätt fonder för att få en god pension. Det dräller av kurser för att starta eget. Människor lär sig att sälja sig via sociala medier. Var finns det plats för sosseideologin?

Solidaritet? Ja, kanske kan man sälja det ordet i samband med glamourösa galor för världens barn. Men knappast för fackföreningskollektivet eller kompisarna på arbetsplatsen där det finns individuell lönesättning.

Tiden har gått förbi den socialistiska drömmen, tror jag.

Jag tror att den enda chansen sossarna har att vinna terräng är att visa upp något som människor har behov av i en tid när Gud för de flesta inte finns närvarande. Och vad behöver människor då?

Jo, de behöver en pappa. Så om sossarna inte ska satsa på någon ung snygging, ska man nog satsa just på en stor och trygg person som utstrålar lugn.

Det gäller nämligen att möta människors behov, de känslomässiga behoven, det som talar direkt in i människan.

Behöver vi inte idag också en annan sorts trygghet än den som försäkringskassan och a-kasseregler kan ge?