Angående var jag håller hus

Just det, ni som hamnar här via google. Det är på lillahelliord.blogspot.com som jag håller till.

Lämna kommentar
Publicerat 2011-09-02 av en alv

>tights eller olja=sant

>

Apropå det ärliga och väl tilltagna inlägget om lår som skaver. Nu har jag läst om de som använder olja, babypuder, hudförsvarets salva från apoteket eller vaselin på lår som skaver under kjolen. Hahaha, vilken patentlösning! Cykelbyxor eller tights under var dock det vanligaste, ska tilläggas.
Och nu förstår jag också varför folk kränger på sig hiskeliga löpartights när de tränar. Synd att det är ungefär lika snyggt som cykelbyxor med inbyggd cykelsadel… men jag borde faktiskt införskaffa det senare för trots övervikt får jag lika ont i svanskotan när jag cyklar och spinnar som när jag vägde 47kg.
Lämna kommentar
Publicerat 2011-05-02 av en alv

>-1

>

Jag är…ledsen för förra inlägget. Man skulle kunna tro att jag tjatar för tjatandets skull men så är det inte – jag skriver direkt från mitt huvud och om hur det är att vara där. Och i min kropp, för all del. Det handlar om båda. Jag är ju en person, jag är inte uppdelad i huvud och kropp även om jag har för vana att inte låtsas om kroppen och håller mig i huvudet. Det är förresten därför jag går på kroppskännedom. Tillsammans med hela mig själv kan jag ta mig långt, tänker jag. Men när jag bara är ett huvud blir jag ofokuserad, osäker och fruktansvärt hatisk gentemot kroppen och mig själv. Jag kan inte förskjuta den här kroppen mer även om jag väger mycket mer än förut. Det här är fortfarande jag. Nu, om några kilo och för 30 kilo sedan.

Tror jag skiter i att ändra kosten. Mer fullkorn i pastan i och för sig men det får nog vara det enda. Ett kilo ner sedan jag numera kan cykla överallt istället för att med buss ta mig fram i ett iskallt och osannolikt vinterland.

Lämna kommentar
Publicerat 2011-05-02 av en alv

>Om vikten

>

Har det ganska jobbigt med kroppen. Den vill inte släppa taget om kilona och det gör det svårt att samarbeta med den. Jag bryter ihop flera gånger i veckan och tänker att en sådan som jag inte förtjänar att leva. Det är inte logiskt att tänka så men att ha gått upp 22 kilo (jodå, siffrorna stiger dessutom) på mycket mindre än ett år är så jävla smärtsamt! Svält känns oftare som en riktigt bra idé, en nödlösning som jag måste ta till snabbare än kvickt, men jag är livrädd för att bli bulimisk igen.

Jag hatar den här tunga kroppen! Den är inte jag. Jag vet inte vad som är mitt normal-jag men 55-60 kilo till mina 165 centimetrar borde vara betydligt rimligare än vad vågen stampar på (och jag går omkring med) nu. Hittills har jag tänkt att jag inte kan röra kosten och riskera återfall men nu ser jag ingen annan lösning. Jag måste förändra hur jag äter, och träna mer. Åh, jag vill inte bli sjuk igen! Och jag ville så gärna äta allt men träna mycket bara. Min kropp fungerar dock helt uppenbart inte så.

Min behandlare & kroppskännedomsquinna accepterar och förstår att jag känner att jag behöver gå ner i vikt men det är ingen som kommer hjälpa mig eller åtminstone bevaka lite grand, hur jag går ner i vikt. Jag tycker att det är oansvarigt. Jag har visserligen ätit själv men det är under behandlingen hos dem som jag har blivit överviktig. Jag fattar att man inte sysslar med viktnedgång på ett ställe där man jobbar med anorexi- och bulimi-behandling men jag vet inte hur man går ner i vikt på ett friskt sätt! Jag vågar inte utesluta kolhydrater för det har jag fått lära mig att man behöver. Likadant med fett. Jag står utan råd och blir otålig, arg och oerhört frustrerad!
 

1 Kommentar
Publicerat 2011-05-01 av en alv

>Framåt, marsch

>

Wow, det är en sådan härlig dag. Det är som om det aldrig har varit vinter. Om man inte kikar på snöhögarna alltså, de är fortfarande ganska många. Just nu är det visserligen bara 4 grader såg jag men på balkongen är det över 20 i solen säkert så det gör som ingenting.

Jag ska försöka slå några slag för mig själv inom kort. Då det gick upp för mig att om jag inte gör något själv för att hitta en praktikplats så kommer ingenting hända på fem månader. Jo, kanske att jag hamnar i någon sorts grupp som träffas och går och bowlar till exempel. Men jag skiter väl i bowling. Det är för övrigt rätt tråkigt också. Jag vill göra nytta, komma tillbaka, jag tänker ha ett jobb innan det här året är slut!

Under dagen, eller ikväll som det säkert blir, blir det till att damma av och uppdatera CV:et & personliga brevet. För jag antar att det är en fördel att jag har det med mig även om jag förstås tänker göra stor succé genom att bara vara jag. Haha. Jag ska åtminstone göra det bästa för att min iver och förhoppning om att få jobba med växter riktigt ska lysa om mig. Ja just det, det är växter jag bestämt mig för att hålla på med nu. Downs syndrom och autism i all sin finhet men den här gången behöver jag göra något annat. Åh vad jag längtar!

En del av förrförra årets tomatskörd (förra året bodde jag ju dumt till men i år ska det odlas på balkongen!)

Lämna kommentar
Publicerat 2011-04-25 av en alv

>ett ärligt och utlämnande utan nåd

>

Det är inte kul med lår som skaver, som Mia Skäringer skrev i sin bok. Och det är inte det minsta roligt med kvantitetsjeans från H&M som är så tunna och stentvättade att de nöts sönder mellan låren efter en ynka månad. Kanske berodde det på att jag hade dem nästan jämt men det är för att det är så överjävligt att leta byxor numera och mina andra kan jag inte längre knäppa.
Det är fruktansvärt, kan jag intyga, när de gått sönder och man måste (vill!) ha dem ändå och har glömt eller inte hunnit ta på strumpbyxor under och de skaver…bränner och gör skavsår på låren. Och man måste som låtsas som ingenting på stan fastän man håller på att kollapsa av smärta. 

Och jag är inte en sådan som drar på mig ett par tights och tycker de fungerar bra som byxor. Kanske beror det på att jag har fel sorts knän men mest beror det på att jag överlag tycker det ser för taskigt ut och för att jag minsann inte tänker bli en tjockis i mängden som har kapitulerat inför tightsen. För det fjärde är det inte direkt min stil heller. Jag har väl ingen speciell stil men vid tights går gränsen för länge sedan.

I de allra flesta kjolar känner jag mig dessutom bara rätt fjantig och i 9,5 fall av 10 ser jag oftast ännu större ut än vad jag redan är. Jag behöver kompensera upp det där med kjol och klänning med massor av svart smink eller en knallig hårfärg men det blir som aldrig. Mycket smink blir så kletigt i värme (och jag är en varmblodig person utöver de extra kilona som gör mig extra varm) och knallig hårfärg är ju skitknepigt att färga om utväxt på.
Just det, jag känner också ibland att män(niskor) nedgraderar mig från människa till kvinna när jag har kjol. Jag räknas inte lika mycket liksom. Men det kanske ligger hos mig själv och i fjanteri-känslan/ utklädnings-känslan jag får av att bära kjol.

Min favorit dragqueen Nina Flowers

Hur som helst tänker jag att lång kjol den här sommaren kanske vore något ändå. Om jag bara tar mig i kragen och kompenserar upp fjantigheten. Fast med lång kjol känns det lite mäktigare att vara människa i alla fall. Lite Jesus-känsla och här-svävar-jag-fram. Men vad i allsin dar ska man ha för skor till det? Inte converse eller kopior i alla fall. Jag hatar när skaftet syns och föredrar när bara den lilla vita/svarta gummibiten fram syns under ett par utsvängda byxor. Där pratar vi om min sorts favorit-estetik!
Ballerina-skor ökar på fjantigheten får jag för mig, sandaler finns inte med på någon av mina kartor, barfota är väl inte att tänka på och förresten har jag fotfobi och gömmer helst mina egna också. Därför tar det stopp där också.

Så tillbaka till de utsvängda byxorna. Jag skulle nog helst bara klä mig i sådana. Det är verkligen halleluja att det har blivit inne med hippie-stilen igen och att det går att hitta andra byxor än skinny- och slim-fit, men jag har inte ekonomi att köpa på mig massvis eller bara ett par stycken till ändå. Jag har redan köpt ett par likadana H&M jeans som jag ska färga svarta och – de har jag lovat mig själv att bara ha en dag i veckan för att inte slita sönder dem lika fort. Resten av dagarna får jag ha träningsbyxor (enbart hemma o till affären) och…kjol.

Jag har tänkt på att lära mig sy utställda byxor. Det kan inte vara så vidunderligt svårt. Får lov att googla på mönster.

Det som är allra smärtsammast med att ha gått upp i vikt, det är det här med låren som går ihop, som skaver och nöter sönder byxor. Det är en skam och pina och jag hatar det mer än min mage. Det är en sorg större än all annan sorg just nu.

Lämna kommentar
Publicerat 2011-04-22 av en alv

>om bloggar

>

Det är härligt att bli inspirerad av att läsa andra bloggar. Att bli inspirerad och framför allt att bli tacksam och lite smårusig av tanken på det man har. Sex dagar av sju faller inspirationen bara platt, jag ser enbart vad alla andra har och rätt ofta vad jag själv inte har och inte är. Det är lätt att glömma bort att bloggar är utvalda delar ur människors liv. Utvalda ögonblick, sekunder och emellanåt – minuter. Det är relativt enkelt att fånga bilder med dyra kameror och nästan lika dyra objektiv och sedan lägga till och ta bort lite grand i datorn för att publicera tillsammans med fluffiga små textrader på bloggen. Men så kommer de där inspirerande inläggen med lite för mycket text för de som följer för många bloggar. Och väcker spraket.

Ibland kan jag bli lite hög inför ett blogginlägg jag ska skriva. Det betyder oftast inte att det blir rasande fantastiskt men det är precis så det känns under tiden, och det är väl det som är det viktigaste antar jag.

”Snart” kommer ett inlägg om min bror.  

Lämna kommentar
Publicerat 2011-04-20 av en alv

>Fotbollshuvudet & en episod av mitt liv

>

Jag är helt klart i skrivartagen idag. Men det är för att jag inte får så mycket annat gjort. Jag har just slitit mig loss från spegeln efter en timmes slitande i håret för att få till något bra av det. Det är dock inte så lätt att få till en frisyr på ett fotbollshuvud. Sådana var tankegångarna och frustrationen var därefter.

Igår sa e att om jag skrev en självbiografi så skulle han verkligen vilja läsa den, även om han inte hade känt mig. Jag tycker att det känns lite ”förmer” att skriva självbiografi när man är 26 år och sa att jag helst vill göra mig ett namn först. Att jag vill göra något bra som man kan koppla ihop mig med, om det ska vara så. Att vara med i någon realityserie är inte…min väg. Jag vill slåss med ord och handlingar, stå upp för transsexuella, kämpa för och med bulimiker, trycka till på psykvården och få den att fungera osv osv osv.

Varför skulle någon vilja läsa en självbiografi av en helt random människa? Jag är ingen särskild eller speciell, jag har bara hunnit vara med om väldigt många dåliga och skitsvåra saker på kort tid, om vi räknar från och med 26 år sedan. Men e sa att många skulle vilja läsa, att jag skulle skapa debatt, öppna folks ögon, skaka om osv. Fast det kanske är så man känner inför den man älskar. Att han eller hon kan göra något stort och viktigt. Jag tror till exempel att han kommer bli stor inom musiken och troligen inom film. Men han är ju speciell. Han är unik.

Det som fick e att tänka på självbiografi var när jag råkade berätta om en tid i mitt liv som han inte visste så mycket om. Jag berättade bland annat om det jag kom att kalla för decemberdisken. Jag vet inte om det var i december som disken hade börjats samlas för jag tror jag diskade upp då någon gång men jag lyckades i alla fall samla på mig fyra månaders disk. Det var en tid när jag var väldigt sjuk (ätstörd och deprimerad) och självmordsbenägen. Jag åt, kräktes, laxerade, svälte, skar mig djupt överallt och ibland kunde det gå en vecka innan jag duschade. Disken som jag samlat på mig bestod av allt man kunde äta på, äta med och dricka ur. Jag hade disk i precis hela köket, på soffbordet samt på hyllan undertill på soffbordet.

I köket dök det efter två månader upp små djur som sprang fort fort på listerna vid kaklet ovanför spisen. Små svarta skalbaggsliknande djur. Jag var rädd, totaläcklad och fullständigt likgiltig. Efter ca en månad försvann skalbaggarna av sig själva som tur var. 
Sopor samlades också och jag tror att det måste varit en hemsk stank i min lägenhet. När fyra månader hade gått fick jag boendestöd efter att jag berättat för en stark och skitbra kvinna på kommunen, att jag inte fungerade och att ingenting i mitt liv överhuvudtaget fungerade. Det blev bestämt att ett boendestöd skulle hjälpa mig att städa, diska, , komma iväg på samtal och ibland bara få mig att komma ut lite utanför dörren (jag isolerade mig helt). Den allra bästa ur boendestödet hjälpte mig med disken. Jag kastade jättemycket porslin som kändes alltför äckligt att äta på efter flera månaders mögelodling och ändå diskade hon i ungefär fyra timmar medan jag slängde skräp och sopor och städade. 

Det är lite ledsamt att tänka på hur jag har haft det, hur sjuk jag var då. Men det är fantastiskt att jag har det mycket bättre nu.

4 Kommentarer
Publicerat 2011-04-05 av en alv

>Om det tredje svarsalternativet

>

Jag blir så glad när jag ser att det i undersökningen i högerkolumen är flest av de som är friska nu. Samtidigt får det mig att fundera över några saker. Är ni helt friska, som i fria, liksom? Hur hamnade ni här? Hittade ni min blogg under tiden ni var sjuka och har blivit kvar? Kikar ni in här enbart för att få veta hur det går för mig? Är det något annat som gör att ni återkommer (fast det kanske ni inte gör, hahaha) och i sådana fall – vad?

Vem som helst får naturligtvis svara, inte enbart de eh, just nu fyra stycken som har svarat att de haft bulimi men är friska nu.

4 Kommentarer
Publicerat 2011-04-05 av en alv

>jag har solen i ögonen

>

Idag är det ingen flykt för idag är det vår i staden som våren glömde och som hittills varit De Skitiga Snöhögarnas Stad och hopplöst askgrått så långt folkets ögon kunnat nå. Nu däremot – nu finns det hopp!

Idag var jag också på spinning/ cykling från hell. Likt allra första gången för 7 år sedan, trodde jag att nu kräks jag eller nu svimmar jag men jag klarade mig igenom passet och det som skiljde passet idag från första gången var att det i förmiddags inte var en nära-döden-upplevelse. Även om det kändes som att halsen blödde, att benen inte skulle bära och att det bildades en pöl av svett under mig. De två första sakerna kommer ge sig med tiden men pölen kommer alltid bestå, jag har alltid svettats som en idiot och måste använda mig av absolut torr ungefär varannan vecka. Till och med när jag var underviktig mitt i midvintern och frös. Märkliga gener.

Lämna kommentar
Publicerat 2011-04-05 av en alv