Jag är…ledsen för förra inlägget. Man skulle kunna tro att jag tjatar för tjatandets skull men så är det inte – jag skriver direkt från mitt huvud och om hur det är att vara där. Och i min kropp, för all del. Det handlar om båda. Jag är ju en person, jag är inte uppdelad i huvud och kropp även om jag har för vana att inte låtsas om kroppen och håller mig i huvudet. Det är förresten därför jag går på kroppskännedom. Tillsammans med hela mig själv kan jag ta mig långt, tänker jag. Men när jag bara är ett huvud blir jag ofokuserad, osäker och fruktansvärt hatisk gentemot kroppen och mig själv. Jag kan inte förskjuta den här kroppen mer även om jag väger mycket mer än förut. Det här är fortfarande jag. Nu, om några kilo och för 30 kilo sedan.

Tror jag skiter i att ändra kosten. Mer fullkorn i pastan i och för sig men det får nog vara det enda. Ett kilo ner sedan jag numera kan cykla överallt istället för att med buss ta mig fram i ett iskallt och osannolikt vinterland.