Det är inte kul med lår som skaver, som Mia Skäringer skrev i sin bok. Och det är inte det minsta roligt med kvantitetsjeans från H&M som är så tunna och stentvättade att de nöts sönder mellan låren efter en ynka månad. Kanske berodde det på att jag hade dem nästan jämt men det är för att det är så överjävligt att leta byxor numera och mina andra kan jag inte längre knäppa.
Det är fruktansvärt, kan jag intyga, när de gått sönder och man måste (vill!) ha dem ändå och har glömt eller inte hunnit ta på strumpbyxor under och de skaver…bränner och gör skavsår på låren. Och man måste som låtsas som ingenting på stan fastän man håller på att kollapsa av smärta. 

Och jag är inte en sådan som drar på mig ett par tights och tycker de fungerar bra som byxor. Kanske beror det på att jag har fel sorts knän men mest beror det på att jag överlag tycker det ser för taskigt ut och för att jag minsann inte tänker bli en tjockis i mängden som har kapitulerat inför tightsen. För det fjärde är det inte direkt min stil heller. Jag har väl ingen speciell stil men vid tights går gränsen för länge sedan.

I de allra flesta kjolar känner jag mig dessutom bara rätt fjantig och i 9,5 fall av 10 ser jag oftast ännu större ut än vad jag redan är. Jag behöver kompensera upp det där med kjol och klänning med massor av svart smink eller en knallig hårfärg men det blir som aldrig. Mycket smink blir så kletigt i värme (och jag är en varmblodig person utöver de extra kilona som gör mig extra varm) och knallig hårfärg är ju skitknepigt att färga om utväxt på.
Just det, jag känner också ibland att män(niskor) nedgraderar mig från människa till kvinna när jag har kjol. Jag räknas inte lika mycket liksom. Men det kanske ligger hos mig själv och i fjanteri-känslan/ utklädnings-känslan jag får av att bära kjol.

Min favorit dragqueen Nina Flowers

Hur som helst tänker jag att lång kjol den här sommaren kanske vore något ändå. Om jag bara tar mig i kragen och kompenserar upp fjantigheten. Fast med lång kjol känns det lite mäktigare att vara människa i alla fall. Lite Jesus-känsla och här-svävar-jag-fram. Men vad i allsin dar ska man ha för skor till det? Inte converse eller kopior i alla fall. Jag hatar när skaftet syns och föredrar när bara den lilla vita/svarta gummibiten fram syns under ett par utsvängda byxor. Där pratar vi om min sorts favorit-estetik!
Ballerina-skor ökar på fjantigheten får jag för mig, sandaler finns inte med på någon av mina kartor, barfota är väl inte att tänka på och förresten har jag fotfobi och gömmer helst mina egna också. Därför tar det stopp där också.

Så tillbaka till de utsvängda byxorna. Jag skulle nog helst bara klä mig i sådana. Det är verkligen halleluja att det har blivit inne med hippie-stilen igen och att det går att hitta andra byxor än skinny- och slim-fit, men jag har inte ekonomi att köpa på mig massvis eller bara ett par stycken till ändå. Jag har redan köpt ett par likadana H&M jeans som jag ska färga svarta och – de har jag lovat mig själv att bara ha en dag i veckan för att inte slita sönder dem lika fort. Resten av dagarna får jag ha träningsbyxor (enbart hemma o till affären) och…kjol.

Jag har tänkt på att lära mig sy utställda byxor. Det kan inte vara så vidunderligt svårt. Får lov att googla på mönster.

Det som är allra smärtsammast med att ha gått upp i vikt, det är det här med låren som går ihop, som skaver och nöter sönder byxor. Det är en skam och pina och jag hatar det mer än min mage. Det är en sorg större än all annan sorg just nu.