>
Igår sa e att om jag skrev en självbiografi så skulle han verkligen vilja läsa den, även om han inte hade känt mig. Jag tycker att det känns lite ”förmer” att skriva självbiografi när man är 26 år och sa att jag helst vill göra mig ett namn först. Att jag vill göra något bra som man kan koppla ihop mig med, om det ska vara så. Att vara med i någon realityserie är inte…min väg. Jag vill slåss med ord och handlingar, stå upp för transsexuella, kämpa för och med bulimiker, trycka till på psykvården och få den att fungera osv osv osv.
Varför skulle någon vilja läsa en självbiografi av en helt random människa? Jag är ingen särskild eller speciell, jag har bara hunnit vara med om väldigt många dåliga och skitsvåra saker på kort tid, om vi räknar från och med 26 år sedan. Men e sa att många skulle vilja läsa, att jag skulle skapa debatt, öppna folks ögon, skaka om osv. Fast det kanske är så man känner inför den man älskar. Att han eller hon kan göra något stort och viktigt. Jag tror till exempel att han kommer bli stor inom musiken och troligen inom film. Men han är ju speciell. Han är unik.
Det som fick e att tänka på självbiografi var när jag råkade berätta om en tid i mitt liv som han inte visste så mycket om. Jag berättade bland annat om det jag kom att kalla för decemberdisken. Jag vet inte om det var i december som disken hade börjats samlas för jag tror jag diskade upp då någon gång men jag lyckades i alla fall samla på mig fyra månaders disk. Det var en tid när jag var väldigt sjuk (ätstörd och deprimerad) och självmordsbenägen. Jag åt, kräktes, laxerade, svälte, skar mig djupt överallt och ibland kunde det gå en vecka innan jag duschade. Disken som jag samlat på mig bestod av allt man kunde äta på, äta med och dricka ur. Jag hade disk i precis hela köket, på soffbordet samt på hyllan undertill på soffbordet.
I köket dök det efter två månader upp små djur som sprang fort fort på listerna vid kaklet ovanför spisen. Små svarta skalbaggsliknande djur. Jag var rädd, totaläcklad och fullständigt likgiltig. Efter ca en månad försvann skalbaggarna av sig själva som tur var.
Sopor samlades också och jag tror att det måste varit en hemsk stank i min lägenhet. När fyra månader hade gått fick jag boendestöd efter att jag berättat för en stark och skitbra kvinna på kommunen, att jag inte fungerade och att ingenting i mitt liv överhuvudtaget fungerade. Det blev bestämt att ett boendestöd skulle hjälpa mig att städa, diska, , komma iväg på samtal och ibland bara få mig att komma ut lite utanför dörren (jag isolerade mig helt). Den allra bästa ur boendestödet hjälpte mig med disken. Jag kastade jättemycket porslin som kändes alltför äckligt att äta på efter flera månaders mögelodling och ändå diskade hon i ungefär fyra timmar medan jag slängde skräp och sopor och städade.
Det är lite ledsamt att tänka på hur jag har haft det, hur sjuk jag var då. Men det är fantastiskt att jag har det mycket bättre nu.
