Idag är det ingen flykt för idag är det vår i staden som våren glömde och som hittills varit De Skitiga Snöhögarnas Stad och hopplöst askgrått så långt folkets ögon kunnat nå. Nu däremot – nu finns det hopp!

Idag var jag också på spinning/ cykling från hell. Likt allra första gången för 7 år sedan, trodde jag att nu kräks jag eller nu svimmar jag men jag klarade mig igenom passet och det som skiljde passet idag från första gången var att det i förmiddags inte var en nära-döden-upplevelse. Även om det kändes som att halsen blödde, att benen inte skulle bära och att det bildades en pöl av svett under mig. De två första sakerna kommer ge sig med tiden men pölen kommer alltid bestå, jag har alltid svettats som en idiot och måste använda mig av absolut torr ungefär varannan vecka. Till och med när jag var underviktig mitt i midvintern och frös. Märkliga gener.