>Pee åhåå, tack för din kommentar! Och ja, tänk att jag fick e! Han satt bredvid mig när jag läste din kommentar, det kändes extra bra!

>hej!jag kikar in för att se hur det går för dig, läste ju lite i din gamla blogg med, länge men sporadiskt, kanske inte så ofta eftersom någonting i mig fick mig att välja bort "sjuka" bloggar.kanske för att jag tampats med min egna ÄS och fattat att jag borde undvika dem om jag vill må bra.det gläder mig att du verkar må bättre!underbart!återfall är inget att bry sig om har jag lärt mig, jag försökte själv hetsa och spy för ett tag sen, första gången på jag vet inte hur länge, ett år? mer?men det gick liksom inte.att få barn har verkligen förändrat mig. jag gick i terapi innan och under graviditet och bryr mig helt ärligt inte lika mycket, väger mig, väger liksom samma jämt, +- oviktig siffra och även om jag inte avgudar det jag ser i spegeln accepterar jag det. jag duger. är fin, vafan, fött barn liksom!helt fri vill jag inte säga.kroppsissues som vem som helst numer. ibland klämmer jag och panikar. men inte så ofta.när mina kompisar vill köra powerwalks varje morgon ihop och vill jaga några kilon blir jag lite amen vafan, jaja jag powerwalkar med er för att jag älskar´t men bara för att kunna äta vad fan jag vill, här jagas inga kilon!tänk att du fick e, som du var så kär i, men aldrig trodde du skulle få! vilken grej jag tittar in snart igen.

>Oj, anonym, vilket långt svar! Men det var kanske inga frågor att svara direkt kort på heller. Tack så mycket för allt du delade med dig av och tack för ditt beröm. Snälla-ögon-perspektivet på sig själv gör det lättare att finnas!Jag ska absolut inte vända om en gång till, jag ska fortsätta kämpa som en gnu ^^

>Hej!Jag har läst din gamla blogg ganska länge, jag började läsa den när jag var sjuk.Jag fick anorexi när jag var 12, som sedan gick över till bulimi, som ledde till narkotikabruk, som ledde till amfetaminmissbruk.Sammantaget mynnade allt ut i en helveteskarusell av ångest och självhat.Vad är frisk?Bulimin var endast ett symptom, när jag inte hetsåt och kräktes så knarkade jag, tog till olika verktyg för att jag inte kunde leva med mig själv. Vilket är lite jobbigt, eftersom en själv är den personen man måste leva med 24/7.=)Jag är så gott som frisk, trodde aldrig att jag skulle må så här. Jag har verklgigen legat på botten och krälat i min egna spya, trodde aldrig att jag skulle slå mig fri från ätstörningarna.Det styr inte mitt liv längre, ångesten.Jag kräks inte – det har hänt ett par ggr, men 5 ggr på ett år är inget jämte 9 ggr på en dag!!! Jag tänker på andra saker än mat. Jag har hittat tillbaks till mitt djurintresse, jag känner lycka när jag gör saker, lättare i sinnet. Bara det att glädjas åt saker. Det gjorde jag aldrig som sjuk, jag gick omkring bakom min gråa slöja och orkade inte ett piss. Jag var så upptagen av mitt självhat.Jag har slutat hata mig själv, min blick är snällare i spegeln.När jag slutade isolera mig och tvingade mig själv att börja plugga igen så fann jag egenskaper och sidor hos mig som är fina. Bara det att träffa människor, få någon/några nya bekanta och få uppleva hur andra ser på en. För de ser inte på en som man sett på sig själv.samtidigt är jag samma person, jag är ganska asocial, ensam, osäker, rädd, blyg, lite ångestfylld, jag äter min medecin, känner mig svag ibland, stark ibland, men det är liksom ok.jag är ok. Jag har slutat kriga med min kropp och mitt psyke. Jag blev mest frisk för att jag inte orkade mer, det funkade liksom inte längre.Dålig och utspårad självmedecinering.Jag kikar in för att du skriver så fint. Du verkar vara en fin människa trots att du har mycket trassel. Jag känner väll igen mig, har också ganska mycket trassel att reda ut.Jag tror att du står i ett skeende som jag också stått i, vill att du ska veta att det kan bli bättre. Man får kämpa som en gnu, men det går!och, jag behöver se någon annan som sätter orden på sjukdomen. Så att man kan se den utanför sitt egna inre liksom, så att det "normaliseras mer"Jag är inte den enda som spytt i påsar i mitt rum, eller hetsätit mitt natten och försökt kräkas diskret så att man inte väcker någon etc.När jag läser om andra som är sjuka/ har vart sjuka så ser jag på dom med ett par ögon som jag vill se på mig själv och mitt förflutna. Snälla ögon liksom =)blev långt, aja ha det fint!