Har det ganska jobbigt med kroppen. Den vill inte släppa taget om kilona och det gör det svårt att samarbeta med den. Jag bryter ihop flera gånger i veckan och tänker att en sådan som jag inte förtjänar att leva. Det är inte logiskt att tänka så men att ha gått upp 22 kilo (jodå, siffrorna stiger dessutom) på mycket mindre än ett år är så jävla smärtsamt! Svält känns oftare som en riktigt bra idé, en nödlösning som jag måste ta till snabbare än kvickt, men jag är livrädd för att bli bulimisk igen.

Jag hatar den här tunga kroppen! Den är inte jag. Jag vet inte vad som är mitt normal-jag men 55-60 kilo till mina 165 centimetrar borde vara betydligt rimligare än vad vågen stampar på (och jag går omkring med) nu. Hittills har jag tänkt att jag inte kan röra kosten och riskera återfall men nu ser jag ingen annan lösning. Jag måste förändra hur jag äter, och träna mer. Åh, jag vill inte bli sjuk igen! Och jag ville så gärna äta allt men träna mycket bara. Min kropp fungerar dock helt uppenbart inte så.

Min behandlare & kroppskännedomsquinna accepterar och förstår att jag känner att jag behöver gå ner i vikt men det är ingen som kommer hjälpa mig eller åtminstone bevaka lite grand, hur jag går ner i vikt. Jag tycker att det är oansvarigt. Jag har visserligen ätit själv men det är under behandlingen hos dem som jag har blivit överviktig. Jag fattar att man inte sysslar med viktnedgång på ett ställe där man jobbar med anorexi- och bulimi-behandling men jag vet inte hur man går ner i vikt på ett friskt sätt! Jag vågar inte utesluta kolhydrater för det har jag fått lära mig att man behöver. Likadant med fett. Jag står utan råd och blir otålig, arg och oerhört frustrerad!