Annons:
 

>en sorts flykt

>

Idag läser jag snusk skriven av en man som bara går igång på bdsm-sex. Jag flyr med hans texter som påminner lite om Nimrods, om ni kommer ihåg (Vart tog Nimrod vägen? Fanns han? Jag tror det.).

Jag är patetiskt knäckt över 1,2 kilo uppåt på vågskrället. Det är orättvist, jag sliter hårt, jag sliter dessutom sönder mig och så går jag upp i vikt. Jag sliter alltså inte tillräckligt. Men det borde jag ha förstått. Alltså måste jag slita ännu hårdare. Man får inte lov att gå upp 1,2 kilo när man väger som jag! Och även om det bara är vätska i muskelvävnaden spelar det ingen roll, plus är plus!

Panik efter frukosten. Var tvungen att skriva ner allting som stressade mig, som lutade åt att göra mig till vansinnesutbrotts-häxa igen. Sjutton saker dök upp på pappret. Sjutton saker stressar mig just nu och det är bara måsten och borde:n.
Jag räckte e skrivboken och efter en stund fick jag tillbaka den med små anteckningar bredvid varje sak. Till exempel; ”e hjälper till”, ”e fixar”, ”e försöker fixa” osv. Det var så fint gjort! Men strax efter fick jag mest dåligt samvete över att jag är en sån psykflickvän. Mina sämre dar tycks bara bli fler.

Lämna kommentar

>Förskjutning av tid och känslor

>

(Utfärdar en varning för eventuellt triggande inlägg)

En väldigt stor del av mig vill bara gå och köpa en rejäl påse godis, sitta framför datorn i mitt rum för resten av dagen och slockna av sockerkick. Men när jag kommer på att det inte hjälper, att det inte är någon lösning på någonting överhuvudtaget blir jag förtvivlad och vill inte alls ha allt det där godiset. Ett kilo godis, eller trehundra gram som det nog skulle bli numera om jag verkligen gick och handlade, är bara en förskjutning av tid och känslor. En flykt, en paus, en slags skjuta-upp-handling. Som jag inte längre måste använda mig av. Frågan är vad jag gör istället.

Just idag lutar det åt att jag äter lunch, promenerar till gymmet och tränar kondition. Annars har jag och min kroppskännedom-kvinna (som numera är min behandlare, halleluja!) bestämt att jag ska sätta igång och vika origami-tranor när ångesten eller andra jobbiga känslor smyger sig på. Det låter fint och ambitiöst men det handlar egentligen bara om att jag behöver göra något med händerna och få fokusera på något som bryter av helt. Hittills har det dock inte blivit av. Det går till exempel inte att tillämpa när man inte är hemma eller när man redan har blivit fullständigt galen av ångest.

bild härifrån

Tänk att bli fri…

3 Kommentarer

>aggressionsutbrott

>

Det blev en vansinnig kväll. Och natt. Lergiganet förvärrade allting eftersom det tar lång tid innan den lugnar och ger fruktansvärda myrkrypningar under tiden. Jag exploderade och flippade ut totalt. Ångesten blev till aggressionsutbrott i koncentrerad form.

Såhär dagen efter är jag skakad och ganska slut. e tror på  psykologhjälp och kanske medicin. I annat fall tror han på att vi bor var för sig. Jag vet inte vad jag tror men jag vet att jag inte vill ha mer mediciner och att jag absolut inte vill bo isär.

Lämna kommentar

>Basketcase

>

En sådan här dag skriker jag mig hes. Vrålar elaka, orättvisa men mestadels sanna saker till e. Jag bär på så himla mycket hat och plågsamhet. Idag brast det. Idag glömde jag medicinerna. Jag känner det som om jag måste spärras in någonstans. För det känns som om jag är kapabel till vilket vansinnesdåd som helst.

Lämna kommentar

>stålsättning påbörjas

>

Dricker ljummet (nåja, kallt!) kaffe och känner mig friare än på en hel vecka nästan. Jag ”försov” mig och missade samtalet i stället för att göra det jag tänkt göra under lång tid nu; avsluta med min nuvarande behandlare, det vill säga han som har huvudansvaret för min behandling. Jag får så dåligt samvete, det är mest det.

Men vi kommer ingen vart längre, jag har alltid extrem ångest innan våra samtal och missar dem därför ofta medvetet. Jag tror det handlar dels om att han är en medelålders man eller en man strax under det fast början till silvrigt hår. Samt det att han är en sådan jävla svensson-normalitet-kärnfamiljs-(på)hejare. Det behöver inte vara dåligt att vara sådan, det kan i vissa fall vara riktigt rart men jag märker att det sätter käppar i hjulen för mitt förtroende för honom.

Han har heller ingen direkt glans i ögonen. När det går bra för mig ser han aldrig uppriktigt glad ut för min skull och när han berömmer mig låter det bara som en vanlig kommentar om vädret. Så är inte kroppskännedom-kvinnan jag går hos. Hennes ögon strålar när det går bra för mig, hon ser så innerligt glad ut för mina framsteg och jag ser att hon ser mig. Det gör inte medelåldersmannen. Han ser sig som behandlaren och mig som patienten och allting faller platt med det.

Men i morgon måste jag stålsätta mig och säga att stopp stopp stopp, vi skiter i utvärderingsmånaden för det här fungerar ju inte! Eller bara; jag klarar mig fint nu och jag har ju kroppskännedom-kvinnan.

Lämna kommentar

>Sju annorlunda frågor

>

Obs, varning för hetsätningstriggande inlägg. Jag skriver självklart inte för att trigga utan för att berätta om hur sjukt långt det kan gå när man har bulimi. Långt ifrån alla vet. Fast långt ifrån alla går kanske inte lika långt som jag. Nåja, såhär kan det i alla fall gå.

1. Värsta ”mat” jag hetsätit? 

 Jag antar att förstaplatsen är delad mellan mat som jag redan slängt i soporna för att inte äta upp (och gått ut och slängt i sophuset men sedan hämtat in igen) och en hel burk mexikansk krydda. 

2. ”Bästa” mat jag hetsätit?

I början av bulimin blev det mest naturgodis. Främst cashewnötter. Det var det bästa ganska länge och sedan har det varierat mycket. Alltifrån 1-2 kilo lösgodis, almondy snickers- och daimtårtor, flera 200g marabou chokladkakor, vitt fransbröd med hutlösa mängder smör på till kakdegsröror och sockerkakssmet mitt i natten. Efter en veckas nästan ingenting-intag är nästan vad som helst det allra bästa som finns…

3.Hur mycket pengar har jag spenderat som mest på en hetsätnings-handling?
På en handling; strax under femhundra kanske. På en dag; runt tusen kronor, utan tvekan. Kanske mer till och med. Som mest kunde jag under en dag gå till fyra olika affärer och två kiosker. Alla vändor önskade jag livet av mig själv. Sista handlingen var alltid värst. Jag luktade spya, var svettig, blek och svimfärdig och tänkte ofta att jag bara skulle handla något som jag försiktigt kunde äta vanligt och behålla för att inte tuppa av. Men det blev alltid hets.
Under en hetsvecka kunde jag göra av med tusentals kronor. Man skulle kunna säga att jag har hetsätit och kräkts upp ett helt arv. Tyvärr är det helt sant också.

4. Hur mycket har du spenderat som minst på en hetsätnings-handling?
Runt 20 kronor räckte till ett fransbröd med vallmöfrö, billigt plastigt smör och 2 liter glass på Willys. Fast det fanns gånger när jag köpte en burk vita bönor i tomatsås för tre kronor men då hade jag ”matvaror” för säkert runt 400-500 i väskan. Dyra ostar, dyr glass och så vidare. Och när det var som allra värst och jag inte hade några pengar kvar betalade jag ingenting alls för massor. Jag kom helt ”plötsligt” på att jag hade ”glömt” plånboken hemma och gick ut från butiken med fullt av godis i väskan. 

5. Hur gick det till när jag stal?
Jag rekommenderar det verkligen inte så tro nu inte det. Jag antar att jag bara hade tur för stora butiker är mer bevakade än vad som syns och blir man påkommen är det inte bara pinsamt utan man hamnar i register som försvårar en hel hög med saker för en. Men tillbaka till saken. Jag var iskall, lugn, självsäker, såg glad ut, gjorde det jag skulle och pratade ofta med den i kassan. Man skulle definitivt inte kunna misstänka att jag var en snattare. Mer detaljer än så kan jag helt enkelt inte ge. Ännu en varning borde ges här. När man börjat snatta mat är det lätt hänt att man får storhetsvansinne och börjar ta annat också. Gör inte det!
6. Hur såg en hetsätning respektive kompensering ut?
Eftersom jag är rädd att ge någon idéer så kan jag inte beskriva det. 
7. Hur gjorde du när du kräktes?
Det finns olika sätt, det är allt jag kan säga. Jag tänker inte publicera någon sorts instruktion. Bulimi är vedervärdigt och tar ifrån en allt. Och det tycks ta väldigt lång tid att bli frisk.

5 Kommentarer

>sju kilo

>

Sobrilar bort hatet, obehaget och ångesten. Den här kroppen är tung, klumpig och passar nästan inte i något. Framför allt mår jag dåligt över att den är mitt skal. Den är mitt utåt.

Jag var precis underviktig här även om det inte syns men det var ändå inte långt ifrån 55 och jag skulle nöja mig med 55-59 kg, där tror jag att jag hör hemma.

Jag börjar förstå att jag kommer överleva bulimin. Nu måste jag försöka överleva den tid det tar att först gå ner de sju kilona till normalvikts-gränsen och sen en bit till. Det går så vansinnigt sakta att gå ner på ett så vanligt och hederligt sätt som att träna. Jag börjar inse att jag måste lägga ribban högre men vet inte om jag har ork till det och kosten kan jag inte ändra om jag inte vill slå kullerbytta tillbaka till hell…

Nästa inlägg blir troligen en sådan där annorlunda bulimi-lista. Jag tänker mig att det är intressant att veta sådana saker som hur i all sin dar det kan te sig för en bulimiker liksom. För vem som helst.

Det är förresten aldrig meningen att det ska dröja så mellan inläggen som det gör då och då men det blir så i alla fall. Och jag är medveten om att det är tråkigt, förlåt. Men ibland tänker jag att det inte spelar någon roll om jag uppdaterar eller inte. Besöksstatistiken visar att sidvisningar görs men någon form av respons får jag sällan. Jag skriver för min egen skull, som någon sort dokumentation över hur det går för mig, men även för att det är spännande att det finns de som läser. Och jag skriver inte för att fiska efter beröm och kommentarer men sidvisningar utan respons säger mest; ”jag kikar in här i brist på annat och det var intressantare att läsa när ditt liv stod helt på ända”. Men det är väl så. Just nu befinner jag mig mellan dur och moll och sånt går aldrig till historien. Det ska vara antingen eller och enkelt. Det vill säga dödsdömt eller dödligt ljust. Men det kommer också, jag antar att det är bara en tidsfråga innan jag kastas mellan himmel och helvete igen.

10 Kommentarer

>Om "Fri från bulimi"

>

Med risk för att låta tjatig så verkar det vara stört omöjligt att hitta gruppen ”Fri från bulimi” på facebook. Det verkar vara just så idiotiskt att man måste vara medlem för att ens se den. I nuläget måste man ”känna mig” så att jag kan lägga till personen ifråga i gruppen. Ingen logik någonstans, jag vet. Tills vidare får jag lägga till manuellt och så är det med det. Om någon mer därute i cyberrymden har bulimi i verkligheten och behöver hjälp och stöd går det att skicka mejl till mig på lillahelliord@gmail.com med facebook-namn ( och beskriv gärna avataren/din bild om du har ett vanligt namn) så lägger jag till dig.

Lämna kommentar

>13:15 i mitt kök

>

Sitter i köket med lite böjd rygg eftersom skärmen är liten eller stolen för hög, och oroar mig varannan sekund över puckelrygg. Fast just det, jag har ju redan en så fort jag sitter såhär. I vanliga fall sitter, går och står jag i alla fall väldigt rakt. Faktiskt så att många har sagt det till mig. Det har något att göra med för länge sedan när jag sa till mig själv att jag åtminstone skulle bära huvudet högt, oavsett. Och då sträcker man på sig.

Jag har ätit frukost. Havregrynsgröt med russin kokad i micron (åts tillsammans med en skvätt mjölk & kanel), svalt medicinerna med vatten och druckit kaffe med mjölk. En kopp. Och väntar väl förgäves på energi att borsta tänderna, byta om, sätta upp håret och ta bussen till gymmet. Vill man ha något gjort är det bara att sätta igång, det har jag nog förstått vid det här laget. Det är långt ifrån alltid lust och kraft finns där men man kan ändå och så känns det lite bättre sen.

Så….det är bara att göra. Och skita i att himlen är tungt blygrå och att det kommer vara smockat med folk på gymmet. Jag ser i alla fall ordentligt igen sedan jag var på synundersökning och skaffade nya linser. Synen hade försämrats flera enheter och nu ser jag bättre än jag gjort på flera år! Jag uppfattade inte ens hur gnistrande snön är (soliga dagar eller i lampors sken) eller att stjärnorna faktiskt syns på himlen när det är mörkt. Men nu är den dimmiga tillvaron förbi, halleluja!

Lämna kommentar

>det här är inget ångestfrö

>

Med risk för att så ångestfrö hos mina bloggläsare så ger jag mig härmed ut och iväg till återupptagning av träning på allvar. Jag behöver skriva det, jag behöver motivera mig själv. Ingen behöver känna sig dålig, sämre eller manad. Det gäller mig, okej?
Jag vill se ut såhär i kroppen igen, fast känna mig mycket starkare än jag gjorde då. Och jag vill bli betydligt muskligare.

Ser dock ut som en fågelskrämma i håret så jag måste hitta på ett sätt att gömma det om någon är som jag, det vill säga verkligen studerar folk som är på gymmet. Jag dömer inte men samlar på karaktärer antar jag.

Anteckning till mig själv: Köpa en UTREDNINGSBORSTE (utan svinborst förstås)

Lämna kommentar