Den fjortonde maj började jag skriva på ett inlägg här. Ett inlägg som handlade om lydnadsdagen jag och Falla var på den tolfte maj. En söndag helt och hållet i lydnadens tecken. Det var tävlingslydnad från förmiddag till eftermiddag och det var så roligt. Så roligt att jag bestämde mig för att anmäla mig och Falla till ännu en tävlingslydnadskurs på Bonizas hundskola, för duktiga Kristina Javue.

Men ja, det var två veckor sedan. Och sedan dess har mycket hänt, och ändå har det varit helt dött här inne. Jag har bara inte haft orken att skriva nånting. Jag blir sämre och sämre på det här med bloggandet. För tillfället beror det på operationen. Jag har inte alls fått tillbaka samma energi som jag hade förut. Visst har det blivit bättre än det var första veckan, men det är långt ifrån bra. Dessutom har det kört ihop sig lite med ätandet. Jag mår konstant illa. Innan jag äter, under tiden jag äter och efter jag ätit. Och så fort jag tagit sista tuggan på ena måltiden, så är det dags att börja planera inför nästa. Nej, jag ångrar inte den här operationen för fem öre. Definitivt inte! Men det är jobbigt. Det är ingen dans på rosor och det är definitivt ingen quickfix som många anser. Jag har nu, i samråd med dietisten, gått tillbaka till ”vecka ett efter operationen”, dvs bara inta flytande föda. Dricka allting med tesked eller sugrör och inte dricka ”rent vatten”. Jag måste blanda alla sötade drickor (typ allt!!) med hälften vatten och dricka max en halv deciliter åt gången med vila mellan varje halva deciliter. Trots detta ska jag komma upp i en och en halv liter vätska per dag. Och det är inte lätt. Anledningen till detta, att jag fått gå tillbaka till vecka ett är alltså på grund av mitt illamående och mina svårigheter att få i mig allt jag ska och behöver. Om jag sen måste stanna här tre dagar eller tre veckor beror helt och hållet på om min kropp kan tänka sig att vara ok med vanlig mat utan att jag blir illamående. Får väl se hur det går till slut. Och som sagt, på grund av detta så är jag desto mer trött nu, än vad jag var tidigare. Det tar på krafterna att inte äta varierad näringsriktig kost, men det tar än mer på krafterna att må illa av allt man stoppar i sig, eller ja, de två små måltiderna jag lyckades få i mig.

Så, trots denna brist på energi så kände jag att jag behövde ta mig ut idag. Egentligen skulle jag åkt till Eslöv för att träna lite lydnad och rallymix med några andra. Men jag hade verkligen inte orken att ta mig till stationen, sätta mig på tåget och sen byta till buss. Hitta rätt, träna Falla och sen ta mig hem igen. Jag blev helt matt i kroppen bara av att tänka på det. Så istället blev det en promenad på cirka tre kilometer runt vaxsjön i trevligt sällskap. Fotot nedan är från dagens promenad och är fotat av Marta!

Han börjar bli riktigt stor nu, min lilla älskade Falla! Om man jämför med fotot nedan, som även det är fotat av Marta, så ser man att han vuxit en del. Eller ja, inte vuxit som i storlek. Men vuxit som i att han ser äldre ut, och pälsen är annorlunda. Trodde aldrig den här hunden skulle kunna se annat än valpig ut!

Och ja, frågar ni mig, så är Falla det vackraste som någonsin har vandrat på den här jorden. Det har han varit sen jag träffade honom första gången, sex dygn gammal. Tänk att jag skulle få chansen att äga den vackraste, mest underbara, klokaste, lättlärda schappen i hela schappehistorien? Och dessutom med de bästa schappelinjerna i sig? Ja, han är helt enkelt bäst den här hunden!

Han är bäst även när han driver mig till vansinne. Han är bäst även fast han rensade kattlådan och sen hoppade upp i mitt knä och slickade mig i ansiktet. Han är bäst fast att han har fått en dum vana för sig att kissa i min säng. Han är bäst trots att han inte kan vara ensam hemma. Han är bäst fast att han har glömt bort vad nej betyder. Han är bäst fast att han oftast inte minns vem Falla är. Han är bäst även om han ibland är den som får mig att fundera på om jag någonsin någon gång kommer att skaffa valp igen. Han är helt enkelt bäst, för han är min underbara älskade prins. Och det finns inget vackrare än honom!

Bestämde mig för att damma av tangentbordet och logga in här en sväng. Känns som det var så länge sen nu att jag knappt kommer ihåg min inloggning längre. Nej, riktigt så illa är det inte förståss, men ett bra tag sen jag hörde av mig är det iallafall!

Anledningen? Jag har blivit opererad. Det har varit så hemskt mycket kring operationen nu att Falla helt och hållet har kommit i skymundan. Jag har varit världens sämsta matte som varken haft tid eller ork att hitta på någonting. Men har man levt på 600 kalorier de sista tio dagarna innan operationen för att vara säker på att ha gått ner till målvikten för att få bli opererad, så är man ganska slut i huvudet. När man sen har legat på ett operationsbord där man haft stålpinnar in genom fem hål i magen, blivit rotad runt i, uppblåst med gas, blivit klippt lite här och där, ändrat om halva systemet i magen och sen häftat ihop det hela igen, då är man ganska mör i kroppen. Den smärtan och paniken jag kände när jag vaknade efter operationen är värre än något jag någonsin upplevt i hela mitt liv. Det var fruktansvärt! Min kropp har nämligen väldigt svårt för de flesta sorters läkemedel, och så även narkosen, vilket innebar att jag var väldigt lättväckt. Jag vaknade alltså preciiiiis när dom dragit slangen ur halsen på mig, och knipsade ihop det sista hålet på magen. Och den smärtan. Jag grät av panik och smärta, och visste inte var jag var nånstans. Jag fick tre doser morfin innan det började hjälpa nånting alls när jag kom ut på uppvaket och sen en sista dos innan jag kördes ner på avdelningen igen. Relativt smärtfri fick jag vara nästan tio timmar och därefter hjälpte i princip ingenting. Jag gick med fruktansvärd smärta i fyra dagar innan mina fyra tramadol och åtta alvedon per dag började fungera. Nu, tio dagar efter operation behöver jag inte längre mina smärtstillande och den största smärtan jag känner för tillfället är när jag inte tänker på riktigt vad jag gör, och det drar i agrafferna. Jag har nämligen närmare tjugo häftklamrar som håller ihop alla operationssåren. Och sträcker man sig lite på nåt konstigt vis så kan jag meddela att det skaver och svider lite!

Men nog om det. Jag börjar må bra nu. Jag är glad och så lycklig att jag gjorde den här operationen, även om min sista tanke när jag gick mot operationsbordet var ”Vad har jag gett mig in på? Är jag verkligen säker på det här?” Nu ska jag bara lära mig leva ett helt nytt liv. Och det tar på krafterna. Jag blir helt totalt slut av att göra absolut ingenting. Jag måste vila mitt på dagen. Sover bättre än på väldigt länge under natten. Det snurrar i huvudet om jag gör nånting ansträngande och en rask promenad med hunden kan jag fortfarande inte ta, för då hade jag stupat efter tvåhundra meter. Men jag kämpar på. Tids nog kommer energin tillbaka och jag kommer må tipptopp. Jag mår redan jättebra, så med energin tillbaka i kroppen kommer jag inte ha nånting att klaga på!

På Fallafronten då. Vad har hänt där sen sist? Ja, han har varit på ”kollo” i Eslöv. Fina Marta passade honom från kvällen innan operationen tills kvällen dagen efter. Jag har faktiskt varit så trött och glömsk att jag nästan glömt bort att fråga hur han hade haft det där. Men jag fick uppdateringar då och då under dagarna, att han bland annat skällde ut kaninen, sov i sängen, vaknade tidigt, gjorde ifrån sig inne och ratade torrfodret när det serverades färskfoder till de andra två. Låter precis som min Falla det.

Därefter har vi mest latat oss. Jag har inte orkat riktigt, och Falla har definitivt inte riktigt varit på humör för nånting. Han har varit en tjurig liten barnunge som dessutom fått för sig att kissa i sängen när han inte får som han vill. Han har varit jättemycket till salu de senaste dagarna. Jättemånga gånger. Sen tänker jag på alla dom sakerna jag bara älskar med den här hunden, och så får han en chans till. Och en till. Och en till. Ja, han kommer nog aldrig lyckas göra nånting som gör att han åker ut. Han är min underbaraste älskade och jag vet inte riktigt hur jag skulle klara mig utan honom.

Något som dock händer som kommer sätta fart på bloggandet igen, är att vi på Söndag ska på lydnadsdag. En hel dag med massa härligt hundfolk och bara träna lydnad. Hur underbart låter inte det?Ja, jag förstår att ni är avundsjuka. Jag har köpt på mig en del hundgodis. Eller grejor som ska skivas och tärnas och torkas och förberedas för att bli hundgodis. Sen ska väskan packas. Klickern ska dammas av och den här matten ska leta upp hjärnan och orken så att det blir nån träning alls på Söndag. Och den stora frågan, bur eller inte bur med? Ibland blir Falla stressad av att vila i buren. Ibland blir han stressad av att vila på filten, när han fortfarande ser allting runtomkring och därför borde vi ha med buren. Nej, det blir nog buren trots allt. Kanske. Jag vet inte. Jag har två dagar till på mig att fundera!

Sen måste jag packa matsäck. För den här kvinnan ska ju numera äta cirka tusen gånger om dagen och där i mellan hinna med att dricka trettiofem liter. Ja, nu överdriver jag kanske. Men det ska ätas och drickas hela tiden. Konstans. Vi får fika på förmiddag och eftermiddag samt lunch på plats, men det känns som att jag måste äta tusen gånger mer än så.

Fast det löser sig nog, på något vis. En liten matsäck med och en näve smärtstillande så ska jag nog fixa dagen finfint. Inga problem. Nu längtar jag. Massor. Oj, vad roligt det ska bli!

Igår var jag på min allra första kennelträff. Som jag har längtat. Om det vägde upp mot mina förväntningar? Absolut! Jag har faktiskt längtat riktigt mycket efter den här träffen. Att få träffa några fler från lightschapsfamiljen som jag inte hade träffat tidigare. Att bara få umgås, träna lite och dela erfarenheter med likasinnande. Och mest av allt, prata hund, mysa hund, träna hund, busa hund. Ja, ni förstår ju. För en som drömmer om att meningen med livet är en stor hundflock, ja då hade man verkligen hamnat på rätt ställe.

Och alla dessa underbara människor? Jag visste knappt vad jag skulle säga? Vad jag skulle svara på allting? Jag fick så många hejarop och beröm att jag blev alldeles generad. Jag tror jag hade ett leende som sträckte sig från öra till öra. Hur duktig jag var med Falla. Hur han litar på mig. Att det är så roligt att jag ville ”ta mig an” honom. Att han inte skulle kunna ha fått det bättre. Hur mycket han älskar människor. Hur glad och positiv han är. Hur mycket han försöker för att det ska bli rätt. Att det inte alls ser ut som att han är blind när han rör sig, och att det måste vara tryggheten jag gett honom. Att han bara är helt underbar och så jättefin. Ja, jag log. Och jag njöt av alla fina människors varma ord om Falla. Om man kan samla världens finaste människor på ett ställe, och ge dom en enda gemensam nämnare som sammaför dom så bra, så är det exakt det som hänt när Monica ”skapade” lightschapsfamiljen. Ni är underbara!

Falla, min älskade underbara Falla har varit bara min i snart nio månader. Sju av dessa månaderna har jag haft den stora äran att ha honom här hos mig. I min närhet, alltid. Hela tiden. Jag förstår inte riktigt hur jag klarade av att leva utan honom? Kan någon förklara för mig hur det ens är möjligt? Jag älskar denna hunden så fruktansvärt mycket att det gör ont i mig. Fruktansvärt ont. Så mycket älskar jag honom!

Jag vet att jag har varit lite hönsmamma med Falla redan från första dagen han kom hem. Och det är väl egentligen helt normalt när man skaffar valp. Man vill inte att dom ska skada sig. Inte slå sig. Inte må dåligt. Inte bli uttorkade Inte få i sig något farligt. Dom måste äta och växa. Hålla koll på så att inga sjukdomar finns. Komma ihåg vaccinationer och avmaskningar. Komma ihåg att borsta ut tovor och klippa klor. Det är så mycket som ska göras. Så mycket som ska kommas ihåg. Så mycket som ska ses efter. Ja, man blir lite hönsig som sagt.

Jag har alltid sagt att jag inte behandlar Falla annorlunda någon annan hund. Ja han har ett synhandikapp men han förtjänar att få leva livet som alla andra. Han förtjänar att vara en hund, som alla andra hundar, utan att bli pjoskad med. Han behöver min styrka och trygghet för att känna sin egen styrka och trygghet. Och så har det alltid varit. Jag har inte gjort något annorlunda. Jo, jag har hjälpt honom lite extra för att inte ramla ner från saker. För att inte krocka med farliga saker. För att han inte ska vara en fara för sig själv helt enkelt. Men han har trots det fått lära av sina egna misstag. Han har fått fastna i saker. Han har ramlat ner från saker. Han har fått krocka med saker. Inga farliga saker givetvis. Inga höga höjder självklart. Men han har fått misslyckas. Misslyckas för att bli starkare och lära av sina misstag. Jag trodde att jag behandlade honom och kände för honom precis som alla andra känner för sina hundar. Jag trodde inte att mina känslor för honom var så mycket större på något vis egenligen jämfört med andra hundar jag har haft. Men idag ställdes jag i en situation som jag nästan föll ihop av panik. Jag var så jäkla skräckslagen.

Jag har passat min mammas exmans hus och hund i Norra Rörum i helgen. Ett underbart hus med stor härlig tomt. Tomten är inte inhägnad, och utanför den går en relativt stor och ganska trafikerad väg. Det enda som skiljer vägen och trädgården från varandra är en glest planterad häck och en smal grusväg. Jag har inte varit det minsta orolig för denna vägen under tiden jag varit där hemma nu i helgen. Jag har haft Falla lös ute, under uppsikt givetvis, och han har kommit till mig när jag kallat på honom utan problem. Inga konstigheter alltså. Idag var jag ute med både Falla och Rexi, hunden jag passade. Rexi är en taxkorsning med mycket jakt i sig, vilket innebär att jag inte vågar ha honom lös då jag inte vill vara ansvarig om han skulle sticka iväg. Han fick alltså sitta i långlina. Lite missnöjd då och då och skällde en del. Jag märkte att Falla blev störd av hans skällande, men kunde ganska snabbt fokusera på mig igen.

Falla var som sagt lös och jag tränade inkallningar och ställande/läggande under gång med honom. Detta helt utan problem. Träningen gick superbra! Men så kom N, Rexis ägare hem. När han svängde in på den grusade uppfarten började Rexi skälla som en tok. Det var någon han kände igen. I just det ögonblicket som Rexi börjar skälla på det exalterade viset han gjorde, var det precis som att Falla fick fullkomlig panik. Han slängde sig bort från mig. Kröp fram längs marken och kastade sig fram och tillbaka över marken. Jag försökte prata med honom och kalla honom till mig men han stirrade på mig som om jag var ett monster av något slag. Och sen började han springa, turligt nog inte mot vägen! Men han sprang ifrån mig. Han bara låste sig. Och han hade verkligen panik. Han var helt totalt skräckslagen. I en mikrosekund stannade han upp och jag verkligen röt till honom att stanna. Och tack och lov släppte låsningen där. Han insåg vem det var som pratade med honom och lät mig komma fram för att koppla honom. Allt det här skedde på bara några få sekunder, men paniken jag kände under tiden var rent fruktansvärd. Tårarna tryckte verkligen bakom ögonen och jag var så skakig i händerna att jag knappt kunde få halsbandet över huvudet på honom. Hjärtat slog så hårt och så högt att jag inte ens kunde höra mina egna tankar.

Min så otroligt härliga och underbara valp, som är tryggheten själv, visade mig en sida idag som jag aldrig har sett tidigare. Och denna gången vill jag inte skylla på spökåldern, för den har han tagit sig igenom. Han har aldrig förut visat upp ett flyktbeteende. Han har alltid kommit till mig. Han har alltid sökt sig till min trygghet. Aldrig, aldrig någonsin har han flytt från mig. Inte en enda gång på sju månader. Och då har han ändå varit lös åtminstone på hälften av alla de promenader vi tagit. Vi har varit i stökiga miljöer. Hunder har skällt omkring honom tidigare. Bilar har kört ännu närmare honom än idag och har han inte reagerat. Inte en enda gång. Och idag bara stack han.

Och kanske säger ni nu att vem som helst hade kunnat få panik om deras hund stuckit iväg. Må hända. Men det här är värre än jag någonsin upplevt tidigare. Jag vet att hade Falla stuckit iväg så hade han inte klarat sig själv på grund av sin syn. Han har nämligen ”kommit bort” tidigare, och då satte han sig bara ner. Han visste inte var han skulle ta vägen. Han bara satt där, och väntade. Detta var givetvis inte någon allvarlig situation utan helt enkelt att han hamnade lite långt bak på en promenad och tappade bort mig. Jag vet hur paralyesrad Falla blir om han inte kan hitta ”fri väg” framåt. Det var så många tankar som flög genom mitt huvud i dom där sekunderna. Så många tankar, samtidigt som hjärnan låste sig helt och hållet. Jag visste inte vad jag skulle göra. Hur jag skulle agera. Allting bara låste sig. Jag var panikslagen. Riktigt panikslagen! Jag kunde knappt få luft. Så panikslagen var jag. Jag kan inte ens beskriva känslan som gick genom kroppen. Hjärtat satt i halsgropen. Det var hemskt! Den här hunden betyder så otroligt mycket för mig, att jag inte ens var jag ska ta vägen när han går ifrån sitt ”vanliga mönster?”

Låt mig, snälla, snälla, aldrig mer behöva uppleva den här känslan igen. Låt det här vara en engångsgrej som aldrig mer kommer tillbaka. Låt det vara någon som inte har med hans syn att göra, att han ska börja få panik över saker han inte ser. Snälla!

Jag har ett litet avslöjande att göra här. Något jag har funderat på länge men aldrig vågat ta mig an. Och jag vet inte om det blir klart den här gången. Men nu har jag iallafall vågat börja. Vågat börja på något som har varit en stor dröm länge. Jag har förändrat hela mitt sätt att tänka dom senaste veckorna. Jag kan. Jag är bra. Jag duger som jag är och allra mest har jag ändrat mitt tankesätt kring vad lycka är. Jag är lycklig för att jag är här idag. Just precis här framför datorskärmen, i fåtöljen jag sitter och skriver från nu. Just här är jag lycklig. Jag blir inte lyckligare för att jag sitter någon annanstans. Jag blir inte lyckligare för att jag skriver klart det här inlägget. Jag blir inte lyckligare för att jag flyttar utomlands, eller för att jag får ett jobb. Jag blir inte lyckligare för att.. Ja, jag blir inte lyckligare av att tänka att jag kommer bli lyckligare senare. Varför får jag inte vara glad och nöjd med livet som det är nu? Det är inte vad jag alltid har önskat mig, men det är iallafall mitt liv. Och jag har insett att jag faktiskt har styrkan att styra över vad jag vill, och vad som gör mig lycklig.

Jag har insett att mina drömmar är inte orealistiska om jag bara lägger ner tid och engagemang på dom. Jag har insett att mina drömmar är inte svårare än andras att uppnå. Jag vet vad jag vill och jag kommer för alltid ha något att sträva efter. Något att bli bättre på. Något mer att göra.

En av mina allra största drömmar är att jobba med hundar på ett eller annat sätt. Det kommer krävas år av utbildningar och erfarenhet för att nå den nivån jag vill jobba på. Och tur är väl det. För när jag väl nått dit, så har jag uppnått allt jag någonsin drömt om. Jag har upplevt min allra största dröm. Vad har jag då kvar att sträva efter? Jag har ju gjort allt redan. Nej, låt det ta tid säger jag. Under tiden och på väg mot min stora dröm, så har jag ett par mindre. Jag har en dröm om att debutera i tävlingslydnad. Jag är på god väg ditåt. Jag har en dröm om att köpa och bo i hus. Jag är inte där ännu, men jag vet vad som krävs för att jag ska kunna ta mig dit. Jag har en dröm om att åka till Australien. Den drömmen har jag planerat på länge. Väldigt länge. Och en vacker dag ska jag sitta på det där flyget mot Australien. Det är jag säker på. Jag hade en dröm om att åka till Spanien och spendera ett par veckor på SOS-animals. Det har jag gjort. Jag har varit där och det var några av dom bästa veckorna i mitt liv. Jag var livrädd när jag väl skulle åka, men så underbart det var att komma dit. Och så underbart det är att sitta nu och tänka att jag faktiskt klarade det. Jag har en dröm att få uppleva världen. Jag har inte hunnit så långt ännu. Sverige, Danmark, Tyskland, Schweiz, Frankrike, Grekland, Cypern, Spanien. Men tänk vad mycket jag har att se fram emot. Jag har en dröm en friskare, vackrare kropp som orkar och kan mer. Den drömmen är jag på god väg mot. Om arton dagar gör jag en gastric bypass. Första steget mot det nya livet. Jag hade en dröm om att kunna skriva något som andra ville läsa. Jag har startat en blogg med cirka femtio läsare om dagen. Nej det är inte mycket jämfört med alla andra. Men ändå. Det är ändå något. Jag hade en dröm  om att skriva en bok. Och den drömmen är den jag tänker avslöja nu. Jag har börjat spåna lite på ett utkast för en bok. En bok inspirerad av Falla och vår resa tillsammans hittills. Jag säger inte att det någonsin kommer bli något av det här utkastet. Men just nu är jag mer taggad än någonsin att skriva. Kanske det någon gång kommer finnas en bok där ute i affärerna med namnet Julia Brenk på. Det är en dröm om nåt. En stor dröm. En av de första drömmarna jag har valt att våga pilla lite med. Sen kommer det bara flyta på. Även om jag inte lyckas med en dröm, så har jag många kvar att börja nysta i.

Jag har bestämt mig för att börja leva mitt liv nu. I snart 21 år har jag levt alla andras liv. Levt ett liv som jag inte varit nöjd med. Levt ett liv som varit präglat av sorg, ångest, hat, hopplöshet. Ja, you name it! Men nu jäklar. Nu är det min tur. Nu är det mitt liv..

Jag är med i en grupp på facebook, en engelsk grupp som heter ”blind dogs”. Jag sökte runt och letade väldigt öppet efter en grupp, eller någon att prata med, som var i samma situation som mig. Det vill säga, fler som hade en hund som var blind. Vare sig hunden var blind från födseln, blind av sjukdom eller olycka, eller blind på grund av ålder, så ville jag hitta dom där människorna. För oavsett hur mycket hjälp och stöttning och kärlek jag får från alla fina lightschappare, från familj och vänner och kurskamrater, så finns det ändå ingen som riktigt förstår mig till hundra procent.

Det finns ingen som riktitg förstår mig när jag storgråter över att Falla lyckats gå ner för en trappa, eller hoppa in och ut ur bilen själv. Det är ingen som riktigt förstår mig när jag har skuldkänslor över att ha ändrat om hemma eller går en helt ny kissrunda. Det är ingen som riktigt förstår mig när jag blir överlycklig, eller mår fruktansvärt dåligt för något som enligt många andra bara är en helt vanlig vardaglig hundgrej. Jag vet att ni försöker förstå, och att ni också många gånger gör det. Eller iallafall säger att ni gör det. Men det är ändå något speciellt med att ha fler omkring sig, och fler att prata med som faktiskt vet och är i situationen själv! Ja, jag gissar att ni förstår hur jag menar!

I Onsdags kväll la jag upp denna fantastiska bild på Falla som numera cirkulerar runt lite överallt på facebook och bloggar. Jätteroligt är det, och stort tack till Marta som fångade ett ”moment” som det här! Till det här fotot la jag en text och jag har fått så många fina kommentarer. Ni får mer än gärna skratta åt min engelska, för den är inte bra! Men då får ni skratta i hemlighet!

Julia Brenk Just need to show you this.. My lovely Falla, trying so hard, and trusting me so much that he at least tries to jump when I say so! We’re never going to be agilitystars. That’s for sure But that dosen’t matter, because Falla is already a star, for me! ♥

Julia Brenk Thanks Christine!! Yes, we have worked a lot on trusting each other. He needs to trust in me when I tell him things etc, and I need to trust him that he actually can do things that other people say is impossible. If we haven’t had that trust, I don’t think Falla would be so happy and full of life that he is today

I Onsdags var det åter igen dags för rallymixkurs. En hundsport jag tyckt verkat rolig från första gången jag fick höra talas om den. Men nu har jag fått upp ögonen mer och mer. Jag kommer alltid ha hjärtat lite mer åt lydnadshållet. Men jag kommer helt klart bli fast i rallymixens värld också. Jag vill kunna se mig som en sån där person som kan och vågar variera mig!

Ja, jag vet att jag har sagt från första början att jag och Falla ska träna tävlingslydnad. Komma ut och tävla. Bli bättre, kämpa hårdare och nå toppen. Det hade varit en dröm. En otroligt stor dröm! Men så måste jag ju se lite åt vad Falla faktiskt vill göra. Och vad Falla faktiskt klarar av! Han är superduktig på lydnaden. Men den där lyckligt viftande svansen som vi har på rallymixen, den finns liksom inte lika ofta på tävlingslydnaden. Jag har börjat inse det nu. Falla kämpar och vill göra rätt. Han har en träningsvilja större än jag någonsin sett. Han taggar till, tar fokus och behåller den till 110% genom hela lydnadsprogrammet. Men jag tror inte bara det är för att han tycker det är skitroligt, utan för att jag faktiskt ställer högre krav på att han ska klara det. För att jag vill att han ska klara det! För att jag vill kunna bevisa för resten av världen att vi är bäst. Men saken är ju den, att jag vet ju att Falla är bäst. Oavsett om han visar upp sig på lydnadsplanen eller inte. Ja, nu säger jag ju inte att vi inte ska försöka oss på tävlingslydnaden. För det ska vi absolut oavsett. Men vi ska göra det utan krav!

Falla har, som många av er nog känner till, haft otroligt stora problem med magen. Han har kräkt sörja och bajsat grönt slem. Lite så har det sett ut. Stressmage. Har iallafall jag gissat på. Jag har testat att byta foder till höger och vänster. Snäll mot mage. Hypoallergenic. Billigt foder. Dyrt foder. Märkesmat. ”Skitmat”. Blötfoder. Torrfoder. Färskfoder. Ingenting har hjälpt! Absolut ingenting. För ungefär en månad sen bytade jag till royal canins veterinärfoder gastro intestinal. Det fick han i tre veckor som en behandling, och därefter bytte jag succesivt ut mot royals gastro sensitive som är ett icke veterinärfoder. Sedan jag gjorde bytet till veterinärfodret har det inte varit några problem. Jo, en dag med diarré, men då hade det också varit mycket. Väldigt mycket och stressande miljö den dagen. Något jag också reflekterat över, är att magen blivit bättre sen tävlingslydnadskursen tog slut. Jag säger inte att det har något med kursen att göra, utan att det helt enkelt är fodret som gjort magen bättre. Men jag tror faktiskt att jag vill skylla lite på kursen, för Falla hade verkligen svårt att stressa ner när vi gick tävlingslydnaden. Just på grund av anledningarna jag skrev längre upp. Svårt att släppa fokus.

Nu blev det en hel massa mer än att prisa rallymixen. Men jag tror att den där historian behövs för att jag ska förstå. För att ni ska förstå mitt val. Jag tänker inte sluta med tävlingslydnaden. Men jag ska göra som jag gjort nu. Dra ner på den rejält. Träna korta pass och sen släppa det. Träna ett moment på promenaden osv. Inga långa träningspass ett par dagar i veckan. Nej, nu ska jag ägna tiden mer åt det jag inte kan. För om inte jag kan det vi tränar på. Så måste jag stanna. Vänta. Tänka. Ta min tid. Falla kan slappna av, för jag ber inte om hans fulla fokus. Jag behöver mitt egna fulla fokus för att förstå vad det är jag ska göra.

Så, rallymix. Det var det som det här inlägget egentligen skulle handla om. Och nu gör de det. Tack till er som orkat läsa er ner hit. Det mesta ovanför är nog bara ordbajs tror jag!

För er som inte har stenkoll på vad rallymixen är, så får jag faktiskt skicka er vidare till rallymixens hemsida. För jag har nämligen inte själv stenkoll på sporten. Jag vet bara att jag behöver inte inte ha stenkoll. För det är så jäkla roligt. Här får ni en film på mig och Falla. Vi går en hel bana, och jag gör så många fel. Men skitsamma, för vi har roligt!

Med fördel kan ni skruva ner ljudet. Jag svär lagom mycket när det blir fel! Vilket det blir ungefär genom hela banan. Men oavsett, så hade vi roligt.

Nu ska jag förbereda lite godis och se om jag har en någorlunda träningssugen hund idag. Vi ska nämligen ut och träna lite rallymix i dagens vackra väder! Marta kommer hit med skyltar och jag har uppdraget att hitta ett bra ställe att träna på. Nånting säger mig att det kommer bli torget idag igen. Jag är så fruktansvärt dålig på att hitta i Höör. Eller ja, hitta överhuvudtaget och jag har ingen aning om var man hittar ett bra träningsställe här i närheten. Torget är visserligen toppen just med tanke på störningsträningen man får samtidigt. Men det känns lite sådär att stå mitt inne i Höör, mitt på torget, mitt bland alla människor och träna hund. Men jaja, folk får väl titta om dom vill. Och roligast hade ju varit om det varit någon annan som blivit intresserad av att prova sporten.

Tanken med dagens träning är att få lite flyt i byte mellan positioner. Dvs från fot till mellan. Från mellan till work. Från work till fot. Höger runt. Vänster runt. Byte i sicksack från work till fot och fot till work. Ja, helt enkelt positionsskyltarna. Sen såklart lägga till lite mer där i mellan för att få ihop det till en liten bana. Men positioner känns som det mest grundläggande att kunna och det som är viktigast att träna på just nu. Eller viktigt och viktigt. Jag behöver iallafall ha en plan på vad vi ska träna. Annars blir det att man står där och trampar runt lite. Tänker och funderar. Testar en sak och sen en annan och i slutändan har det inte blivit något alls gjort. Men vi får väl se. Jag kanske ångrar mig när jag väl kommer ut. Men tills dess, så är det byten och positioner som är tanken!

Ni får ha det så bra sålänge! Och så ursäktar jag för en flummig, svamlig blogg som nog har ungefär noll röd tråd genom sig. Jag ska skärpa mig. Jag lovar!

Ett snabbt inlägg i en annars väldigt tom blogg! Jag har suttit och kollat igenom lite tävlingar och utställningar under sommaren/hösten. Som det ser ut just nu så är följande inbokat:

• 4 Maj – Rallymix träningsklass, Halmstad (anmäld)
• 18/19 Maj – Nordskånska kennelklubbens nationella utställning, Hässleholmsgården (sista anm 15/4)
• 8 Juni – Bosjöklosterdag med inofficiell utställning (sista anm 13/5)
• 3 Juli – LK1, Åhus (anmäld)
• 2 Augusti – LK1, Kristianstad (sista anm 11/7)
• 11 Augusti – LK1, Hörby (sista anm 20/7)
• 31 Augusti – LK1, Hässleholm (sista anm 9/8)
• 1 September – LK1, Höör (sista anm 10/8)
• 22 September – LK1, Lund (sista anm 31/8)
• 26 Oktober – LK1, Eslöv (sista anm 4/10)

Ja, det var ju en liten lista det där! Som ni ser så vill jag ju verkligen satsa på lydnaden. Och även om jag inte kommer starta alla dom här datumen, så har jag ändå fått ihop en liten lista där jag kan tänka mig att tävla. Åhus är vi redan anmälda till och jag är fruktansvärt nervös nu! Det är två och en halv månad kvar att träna, ändå är jag nervös! Det startar en ny tävlingslydnadskurs på Bonizas hundskola i Maj som jag funderar starkt på att anmäla mig till. Vi behöver lite mer hjälp och pepp innan det är tävlingsdags tror jag.

Anledningen till att jag har skrivit LK1 på alla starterna, är då jag inte har några planer på att starta högre klasser i år. Det krävs ju blandannat ett förstapris på minst 160 poäng för att få lov att flytta upp i nästa klass! Och jag har inga större förhoppningar att jag och Falla ska ta den poängen och ett förstapris bland dom första gångerna vi tävlar, och dessutom, tror jag iallafall, att det är bra för både mig och Falla att få ”känna in” tävlingskänslan innan vi jobbar oss uppåt. Min tanke är också att kunna starta nästa tävlingssäsong med lite uppvärmning i form av LK1. Har man väl hoppat upp i LK2 så får man inte lov att flytta ner igen. Därav min tanke att inte stressa mig igenom några moment för att komma uppåt i klasserna heller.

Visst har jag sagt att jag vill stå bland eliten på SM i lydnad. Men det är ju inte på många år ännu. Jag har inte riktigt tänkt att smälla en klass om året direkt. Och inte heller känner jag att det är roligt att stå där med Falla som femåring. Vad gör vi då sen? Vad gör man när man nåt dit? Vad gör man när man är uppe och tävlar i elitklasserna med en hund som inte hunnit bli mer än fem år gammal? Då finns det ju ingenting kvar efter det. Nej, här tar vi det i vår takt. Och skulle vi nå elit överhuvudtaget så hade jag nog smällt av, både av chocken och stoltheten över att Falla klarade det. Så några större förhoppningar? Nej, knappast. Men drömma får man har jag lärt mig! Och åtminstone, så ska vi ta oss till en LK2. Nån gång iallafall!

Ja, där fick ni lite tävlingstankar. Jag vet att jag är så fruktansvärt tråkig med bloggen för tillfället. Men hela livet har gått på toppfart den senaste tiden och jag har verkligen inte hunnit med. Men nu jäklar. Nu är vi tillbaka. Eller ja, någorlunda. Eller äsch, jag lovar er ingenting. Men jag hoppas iallafall att vi är fit for fight, både med bloggen och med träningen!

Kram på er, och tack till er läsare som fortfarande hänger kvar trots minimal uppdatering!

Och just det förresten. Jag lovade ju en liten grej till er förra gången jag bloggade. Det glömde jag helt bort! Men här kommer det. Jag och en vän har startat en träningsgrupp tillsammans. Allra mest kommer det nog att tränas rallymix, men vilken träning som helst går bra att utföra. Det kommer vara helt utan instruktör och kostar er inte en krona att vara med. Det är helt enkelt ett litet träningsgäng som vi själva satt ihop med andra hund- och träningsintresserade personer! Jag själv kommer att variera mig mellan rallymixen och tävlingslydnad. Troligen allra mest tävlingslydnad för min del då det är det jag brinner för!

Det finns möjlighet att träna vad som helst som sagt. Agility blir ju lite svårt om man inte själv har pinnar och hinder osv att ta med sig. Men rallymix, freestyle, lydnad, spår, miljöträning, om ni bara behöver skvallra på andra med er hund osv. Alla är välkomna. Alla raser. Alla åldrar! Det enda vi vill trycka på lite extra är att alla har ansvar för sin egen hund. Detta innebär att om du vet med dig att du har en hund som inte fungerar nära andra hundar. Håll ut avståndet. Har du en hund som sticker om den är lös, använd långlina osv. Rent hundvett helt enkelt!

HÄR hittar ni länken till ett facebookevenemang som är ihopsatt. Första träffen blir den 20 April, 11.00 i Eslöv. Samtliga rallymixskyltar till träningsklassen kommer finnas på plats, samt skylthållare!

Jag skulle se att det vore superroligt om det är någon tävlingslydnadsintresserad som ville gå med. Jag är nämligen ganska ensam i tävlingslydnaden. Eller ensam och ensam. Men de flesta ”hundmänniskor” jag umgås och tränar med är inne på rallymixen och snurrar. Jag vill, och ska komma ut och tävla i LK1 till sensommar/höst. Hade varit roligt om någon hade velat hänga på. Ett litet tränings/tävlingsgäng som kan peppa varandra och samåka till tävlingar!

Här går det undan! För ett par veckor sedan meddelade jag er här att jag och Falla skulle vara med i tidningen som kom ut den 11/4. På något konstigt vis har det blivit en ändring, och helt plötsligt är vi med i tidningen redan idag!

Så ni som är intresserade:
Tidningen finns ute idag, den 2/4. Och det är alltså hemmets journal det gäller, och inte hemmets veckotidning. Två skilda tidningar! För att göra det ännu klarare för er, så är det alltså nummer 15 och den kom ut i butik idag!

Eftersom jag har alldeles för mycket att göra, för att hinna blogga ordentligt idag, så får ni två videos att titta på under tiden!

Första videon tränar jag och Falla samtliga moment inför lk1. Det vara bara en snabbvideo för att få med det mesta och faktiskt kunna visa er här på bloggen. Så det är ju varken snyggt eller välplanerat. Eftersom det inte heller går att klippa i filmerna jag spelar in från mobiltelefonen, så får ni även se en hel del fel och brister vi har! Så varsågod. Vi är inte bäst, och vi är inte felfria. Här har ni den hemska sanningen! Haha

Video nummer två är bara en kort video av hur, iallafall jag, tycker det ska se ut när man öppnar dörren/luckan/buren åt hunden i bilen. Oavsett när jag öppnar och var vi står nånstans så ska Falla stanna tills jag ger ”frikommando” som i detta fallet är ett varsågod. Inte mycket att titta på kanske. Men något för en del att tänka på. Behöver man av någon anledning ta ut hunden ur bilen där det finns mycket trafik eller där man måste vara extra försiktig etc så är det jättebra att hunden kan stanna kvar tills jag säger att det är ok att hoppa ut. Detsamma när det gäller att hoppa in i bilen. Det har jag dock inte på film!

Ikväll kommer ett inlägg som åtminstone ni skåningar borde hålla koll på! Ett roligt evenemang som blir bättre och roligare ju fler vi blir.

Här kommer en uppdatering på vår träningsdagbok. För er som tycker det är tråkigt att läsa uppdateringar som egentligen bara är till för mig själv, ni får hoppa över det här inlägget och vänta in nästa!

Platsliggande
Utgångsställning. Kommendera ”ligg”.
Kommendera ”ligg”, lämna därefter hunden och gå ca 10 meter ifrån den.
Gå tillbaka, in på hundens högra sida. Kommendera ”sitt”.

SLUTET AV 2012: Läggandet fungerar klockrent, för det mesta. Han vet vad kommandot innebär. Lämnandet har vi inte börjat med. Stadgan har vi börjat med så smått med relativt goda resultat.

IDAG: Läggandet sitter. Han förstår kommandot och gör snabba snygga läggande. Tränat läggande på många olika underlag och på olika platser sedan sist. Idag (2013-03-31) har han legat en hel minut, bästa han lyckats med någonsin. Har också börjat träna in hakan i marken. Platsliggandet ska inte bara vara ligga still, utan ska vara en uppgift där hunden ska koncentrera sig på att ha hakan i marken. Något som, iallafall jag tror, är bra för hunden. Vi har tidigare fixat knappt femton sekunder. Idag visserligen utan störning!

Tandvisning
Hunden i utgångsställning.

SLUTET AV 2012: Ej tränat detta överhuvudtaget! ”stilla” kommando sitter bra. Lära in att okända människor får peta på honom och ta om hans nos. Lära in att han ska hålla rumpan i marken även när det kommer folk hela vägen fram.

IDAG: Har inte tränat detta moment alls. Något jag idag erkänner har varit ett misstag. Falla har blivit väldigt rädd om sitt huvud och är inte jätteroad av att folk petar honom i huvudet. Vi får börja från början att lära in tandvisningen som ett moment som alla andra moment. Samma kommentar som 2012 i övrigt!

Linförighet
Hunden vid vänster sida och följa föraren med huvud alt bog i höjd med förarens ben. Hunden ska sätta sig då föraren gör halt. Kommendera ”fot” i början av momentet.

SLUTET AV 2012: Kontakten bra. Fotkommandot förstår han till största del nu. Håller positionen men svävar utåt för mycket åt vänster. Träna in tätare kontakt!!

IDAG: Fotkommandot sitter perfekt för det mesta. Han gör snabba snygga ingångar i rätt position, oftast. Vi har bra kontakt under själva fotgåendet när vi tränar utomhus och Falla är fokuserad. Av någon anledning fungerar det inte inomhus utan koppel. Ute fungerar det OK både med och utan koppel. Problemet Falla har är att eftersom han inte ser med höger öga (vilket är det öga han har mot mig vid fotgåendet) så missar han ofta högersvängar och hänger inte med så snyggt där. Det vi behöver träna mycket på nu är högersvängar och helt om svängar. Liksom 2012, behöver vi träna in tätare kontakt.

Läggande
Under gång, kommendera ”ligg” och fortsätt gå. Gör helt om halt, och vänd tillbaka efter kommando från tävlingsledare. Kommendera hunden ”sitt”.

SLUTET AV 2012: Läggande under gång fixar han galant. Läggande under gång men ej lämnande är inga problem. Läggande under gång med två till tre stegs lämnande fungerar bra. Läggande med flera steg i lämnandet sitter inte tillräckligt bra som det ser ut nu.

IDAG: Vi har tränat in snabba snygga läggande. När vi är ute och tränar och Falla är fokuserad på uppgiften så har vi skitsnygga läggande under gång, och lämnande är inga problem längre. Inomhus är det fortfarande lite knackigt och han lyssnar inte alla gånger. Ute är det som sagt perfekt. Ett moment som bara behöver underhållas i nuläget.

Inkallning
Hunden lämnas sittande. Kommendera ”stanna kvar” innan du går. Lämna hunden. Inkallning görs med kommando ”Falla, hit” då tävlingsledare kommenderar.

SLUTET AV 2012: Måste börja träna in kommandot ”hit”. ”kom” sitter relativt okej. Han sätter sig innan han kommer in i position. Detta var okej innan, fortfarande ok? Eller måste han in i position direkt?

IDAG: Sättande och lämnande är inte längre några problem. Inkallningen är relativt snabb och oftast kommer han in snyggt på rätt sida i rätt position. Jobba med snabbare tempo och säkrare ingångar. Vi tränar inte längre med sättande framför innan fotposition intas igen utan kör direkt på fotposition vid inkallningen.

Ställande
Inleds med fritt följ. Här tas kopplet av innan momentet börjar och ska föras utom synhåll för hunden. Kommando ”fot”. Kommendera ”stå” under gång. Föraren fortsätter gå, gör sedan helt om halt och återvänder till hunden på tävlingsledares kommando.

SLUTET AV 2012: Börjar förstå kommandot stå, mycket bra. Kört lite stadga på momentet med ok resultat. Ställande under gång fungerar inte tillräckligt bra ännu!

IDAG: Snygga ställande. Tränade hoppstå ett tag men insåg att det inte är något som kommer att fungera med Falla. Vi kör helt enkelt på vanligt gammeldags ställande. Lite osäkerhet när jag lämnar honom och sedan vänder mig mot honom. Han verkar inte riktigt vara säker på om han ska stå kvar eller komma mot mig. Cirka två meters lämnande fungerar dock jättebra idag. Måste utöka avståndet så smått. Behöver även peta till honom just nu för att det ska bli snygga ställande. Ska jobba bort detta också!

Apportering
Hund i utgångsställning. Apportbock hålls fram med höger hand framför hunden. Kommendera ”apport”. Hunden griper tag i bocken och håller själv. Ska hålla ca 5 sekunder. Tävlingsledare kommenderar att ta apportbocken igen. Kommendera ”loss” och gå bocken åter till tävlingsledare.

SLUTET AV 2012: http://www.klickerklok.se/apportering.php
Har inte introducerat apporten ännu.

IDAG: Introducerat apporten utan några större problem. Svalt intresse till en början med jobbade med lite kamp för att han skulle få upp intresset för apporten. Idag gör han bra gripande både i position bredvid mig, framför och förflyttar sig in i rätt position samt direkt från golvet/marken och kommer in i position. Tröttnar på att hålla den om han inte får någon belöning för det och släpper då. Måste kolla upp hur länge hunden ”måste” hålla apporten under tävling. Annars fungerar både gripande och lämnande bra.

 Hopp över hinder
Hunden lämnas sittande på ena sidan hindret, på valfritt avstånd. Kommendera ”stanna kvar” och lämna sedan hunden för att gå över till andra sidan. Kommendera hunden ”hopp”. Hunden ska hoppa fritt över hindret för att sedan inta utgångsställning. Höjden på hindret är hundens mankhöjd avrundat fem cm. 

SLUTET AV 2012: Hoppet fixar han jättesnyggt från 20 cm upp till 50 cm. Tekniken får vi öva lite mer på, men det börjar sätta sig. Har tränat alla momenten i olika delar. Stanna, lämnande, hopp, sitta framför, in i position. Har börjat kedja ihop momenten med ok resultat. Hade inte klarat momentet på tävling som det ser ut nu dock!

IDAG: Hoppet har vi som klart tävlingsmoment! Lämnande är inga problem. Hoppet tar han snyggt och ingången därefter fungerar bra! Hoppar i dagsläget 45 cm under träning. Falla är 39/40 cm hög och kommer troligen inte att behöva hoppa högre än 45 innan tävlingsdags i juli. Han har dock fiat 50 cm tidigare, och då som bara 35 cm hög. Så han lär klara det nu också om han skulle växa akut tills tävlingsdags. Något vi dock måste jobba bort är att Falla behöver ”hoppas in” för att fixa hindret snyggt. Han behöver ett par hopp för att ”övertalas” om att han ska över hindret och inte runt om. Detta måste definitivt jobbas bort till tävlingsdags!

——————————————————————————————————————–

Ja, detta var en uppdatering tre månader efter att första träningsdagboken skrevs. På tre månader har vi kommit väldigt långt vill jag själv påstå. Falla är snart åtta månader gammal men har de flesta momenten relativt klara för tävlingsstart. Det är bara hans matte som behöver övertygas om att hon faktiskt kan det hon lär ut, och att hon skulle klara att ställa upp på den där tävlingen. Hon är nämligen lite av en mes, den där Julia!

Vi har apporten, hoppet och inkallningen som relativt klart moment. platsliggningen klarar han en minut, i behöver jobba upp det en minut till. Tandvisningen måste det börja jobbas på nu! Ställande och läggande har små hjälper som måste tränas bort för att det inte ska bli dubbelkommando. Linförigheten är ett moment att tjata, tjata, tjata och göra roligt! Men jag är sjukt nöjd med resultatet! Vem hade trott detta för några månader sedan? Verkligen inte jag iallafall! Min fantastiska valp, som inte längre är en valp!!

Det har varit väldigt tyst här inne, väldigt länge. Det är för att jag inte har varit på topp. Alls! Jag har varit nere i skiten och snurrat. Funderat på om jag överhuvudtaget skulle ta mig upp igen? Det kändes liksom inte ens lönt! Stress, ångest och panik. Det är vad mina dagar, veckor har bestått av. Ingenting annat. En dag här eller ett par timmar där har jag fått vara glad och glömma bort att jag mår dåligt. Men annars genomgående dåligt. Ge upp? Vadå ge upp? Det fanns inte ens något att ge upp om. Jag hade redan gett upp. Jag var redan nere i skiten och grävde omkring. Ju mer jag försökte leta efter vägar ut, desto längre ner i skiten grävde jag ner mig. I ett av mina svagaste moments där, så funderade jag på att ringa någon. Be någon om hjälp. Jag hade huvudet så långt inkört i den där berömda förbannade väggen som det bara går att ha. Jag hade bara inte bestämt mig för om jag skulle låta mig själv fastna där, eller kämpa för att komma tillbaka.

Så kom jag och tänka på ett citat som snurrade runt i huvudet på mig väldigt många gånger för bara ett par år sedan. När jag var i en annan skit och grävde runt. ”You dont know how strong you are until strong is the only choise you have”.

Och så är det. Jag hade två val. Antingen gav jag upp. Jag bad om hjälp. Jag erkände att jag inte klarade mer. Jag slängde ut mig hela min historia för en främling. Jag hade vänt mig bort från allting jag egentligen är och erkänt att jag ville ha hjälp. Svalt stoltheten helt enkelt. Mitt andra val var att göra som jag brukar. Ta tag i livet. Klistra på ett leende så länge att jag faktiskt lurade mig själv att jag var lycklig. Komma igång. Göra nånting. Skapa en förändring i något egentligen oförändringsbart. Tömma ut innehållet från min lilla ryggsäck och hälla över det i en större. En större ryggsäck att bära skiten i. Det är inte förrän ryggsäcken är fylld till bristningsgränsen som det börjar kännas tungt och jobbigt att bära. Lägger man över det i en större, med mer plats, så klarar man sig ett tag till. Ett tag till utan att behöva be om hjälp. Ett tag till utan att behöva erkänna sig misslyckad.

Så det är det jag kör på. Den vanliga stilen. Den vanliga jag. Sväljer vad som trycker ner mig. Gör en förändring. Jag har tryckt in information inför ett prov i huvudet. Gjort tester kring det jag läst. Gjorde slutprovet med ett A i betyg. Något som stärkte det där leendet jag klistrat fast i ansiktet. Ikväll ska jag göra ett uppdrag som ska lämnas in till kursen. En dag innan jag blir avstängd från kursen. Det blir jag nämligen ikväll klockan 00.00 om jag inte är klar med uppdraget då. Sen har jag två prov till att göra. Och två uppdrag. Men jag vet att om jag bara lägger ner tid på det så tar det max två dagar per kurs. Det löser sig. Sen gjorde jag en förändring hemma. Lägenheten var smutsig, rörig, ostädat, fruktansvärt äcklig. Inte diskat på säkert två veckor. Inte dammsugat på en vecka. Matrester och skit i hela köket. Kisstidningar från Falla på golvet. Nej, jag började rensa och städa. Gjorde en ommöblering i lägenheten och nu känns det mycket bättre. Riktigt nöjd med vad jag har åstadkommit hemma. Även det hjälpte leendet.

Falla lämnade jag bort över en natt. Jag behövde få sova ut ordentligt. Jag var så trött. Så fruktansvärt trött. Jag visste inte var jag skulle ta vägen. Så illa var det. Jag satt rakt upp och ner och grät av att jag var så trött. Grät av frustration, hopplöshet och ensamhet. En såndär känsla som vänder ut och in på en. Det är hemskt!

När jag hämtade hem Falla igen fick jag höra att han hade saknat mig och inte riktigt kunnat komma till ro alls under natten. Han hade varit jobbig. Flåsig. Inte velat sova. Hållt liv hela natten. Och jag funderade på varför jag ens lämnar bort honom? För att jag är trött. Jovisst. Men det är ju Falla som ger mig styrka. Shabi hjälpte mig att inte gå under helt och hållet för något år sedan. Och det är Falla som ger mig styrka och håller mig ovanför vattenytan nu. Jag behöver honom hos mig. Med honom hos mig är jag aldrig ensam. Jag gjorde en tatuering för något år sedan. En tatuering jag aldrig kommer ångra. Den säger ”never walk alone” och Shabis tassavtryck. Så småningom ska Fallas tassavtryck få göra Shabis sällskap. För med dom båda, vare sig hos mig eller i tankarna, så är jag aldrig ensam. Många förstår nog inte. Men jag vet att det finns ni som gör.

Så, vad har annars hänt sen sist? Ja, så otroligt mycket och ändå ingenting alls. Det har hänt så mycket som jag inte ens kommer ihåg. Det har ju knappast varit lugnt. Ändå kan jag inte komma på särskilt mycket.

Vi har varit på rallymix, jag och Falla. Och ja, jag säger bara ”varit på” och inte ”tränat”. För tränade var nog det minsta vi gjorde. Det gick inte så bra nämligen. Både jag och Falla är så inkörda på tävlingslydnaden nu. Där är det snygga, perfekta positioner och allt utförs från vänster sida, på vänster sida eller mot vänster sida. Det är det vi kan nu. Vi kan tävlingslydnaden på vänster sida. Vi kan inte rallymixen framför, till höger, bakom och mellan. Men vi får kämpa på och träna till nästa vecka. Här har ni en film på en otroligt ofokuserad Falla och en trött, snurrig matte. Det här är sista momentet på kursen i onsdags kväll. Vi har jobbat hårt hela kurstiden tidigare. Och här är vi verkligen trötta båda två. Men håll till godo. Någon gång ska ni få se något bättre än det här. Det lovar jag!

I övrigt är jag som sagt så snurrig så jag vet inte riktigt vad som har hänt. Vi har iallafall tränat lite här och där. Gjort lite si och lite så. Varit lite på det ena stället och lite på det andra. Ja, i förstår. Jag minns inte riktigt. Men oavsett, så ska jag försöka få igång bloggen lite bättre nu igen. Jag känner själv att jag har varit väldigt off och mest bara klagat och gnällt. Det är slut på det nu! Nu är glada, positiva Julia tillbaka som ska rapportera till er med både text, film och bilder.

Nu måste jag få iväg det där uppdraget jag pratade om. Sen återkommer jag. Jag har ett inlägg ihopknåpat i mitt huvud nämligen. Ett inlägg som bara väntar på att bli nedskrivet. Men, tråkiga saker går före nöjen idag tyvärr. Så vi hörs senare ikväll! Ha en bra påsk, och en trevlig Lördagkväll sålänge.

Jag har en hund som har varit inne och snurrat rejält i spökåldern. Den har gått över i princip helt och hållet nu. Inte mycket som är farligt längre. Jag har en hund som i två veckor har kissat med benet upp i luften, som en ”riktig” hanhund. Jag har en hund som har börjat märka överallt där andra hundar har kissat. Det första man gör när man kommer innanför dörren i ett nytt hus är att lyfta på benet och tala om att här är jag. Jag har en hund som har glömt bort allt han någonsin har kunnat och varit helt borta ett par veckor, för att sedan komma tillbaka och utföra alla uppgifter jag ger honom med bravur. Jag har helt enkelt en hund som på alla sätt och vis är ”vuxen” och visar på att han inte är valp längre. Han är inte den där lilla pluttenuttiga valpen som jag hämtade för snart sex månader sedan nu längre. Han är en stor och stolt schappekille som har lämnat valplivet bakom sig.

Jag har slitit mitt hår över den här hunden, under valptiden. Han har kissat på mattor. Torkat av sig bajs som fastnat i pälsen genom att dra rumpan i sängen. Helst ett varv över kuddarna. Han har lyckats med konsten att bajsa diarré en halvmeter upp på vita nymålade väggar i mammas nya lägenhet. Han har kräkt ner allt som går att kräka ner. Han har sovit och drömt så intensivt att han släppt äckelgojset från analsäckarna i mitt knä. Jag har plockat upp tuggben ur halsen på honom med en matlagningstång när han har försökt kväva sig själv. Jag har torkat miljontals sjöar med kiss. Jag har frusit ihjäl under många långa vandringar fram och tillbaka, fram och tillbaka på en liten grusfläck utanför lägenheten när han fick för sig att man inte kunde göra ifrån sig ute. Jag har gråtit av frustration, av sorg, av ilska, av lättnad, av glädje, av kärlek. Hela livet har varit upp och ner med honom under valptiden. Vi har gått igenom så mycket tillsammans som jag aldrig trodde att jag skulle göra. Och jag ville aldrig att valptiden skulle ta slut. Denna underbara valptid!

Men så idag, så ångrar jag att jag någonsin sagt att jag inte vill att han ska bli vuxen. Snälla nån. Väx upp. Skärp till dig. Hitta inte på fler dumheter. Åh, suck! Denna hund vet hur han ska driva mig till vansinne.

Jag har en väldigt liten lägenhet. En etta på trettiosex kvadrat. Men den är åtminstone så stor att jag har ett ordentligt avskilt kök. En hall och ett större rum som fungerar som sovrum och tv-rum. Falla har fått en konstig grej för sig, att han inte kan vara ensam längre. Så det tränar vi nu, genom att jag befinner mig i ett annat rum än honom lite då och då. Det fungerar alldeles utmärkt. Så samma grej gjorde jag idag. Nu ikväll. Jag satte mig i köket med datorn och skolböckerna. Falla fick vara i sov/tv-rummet.

En sak jag har upptäckt med hundar, precis som med småbarn, är att man ska vara vaksam när det blir alldeles för tyst. För då är det oftast dumheter på gång. Och jodå. Ikväll blev det alldeles för tyst ett tag. Jag var så fokuserad på pluggandet att jag inte upptäckte det till en början. Men när jag väl kom på det, så var det redan för sent. Helvete! Det var min första tanke.

Går ut från köket och möts av det här:
Det ser kanske inte så farligt ut säger ni? Lite stökigt? Jag har väl bara glömt att städa och slarvat lite med undanplockningen? Nej, förstår ni. Jag möttes av ett rum i totalt kaos. Det här rummet var relativt iordning och trevligt när jag gick för att sätta mig i köket. Falla har alltså under tiden jag suttit i köket, uppskattad tid cirka trettio minuter, hoppat upp i sängen och rafsat runt alla sängkläder. På vägen ner har han tagit med sig två rena koftor och ett par leggins. Ja, jag provar kläder och byter tusen gånger om dagen till vad som känns bäst just då. Och kläderna jag inte ska ha hamnar på sängen. Dom är alltså som sagt på golvet nu. Han har också hämtat massor med leksaker från sin leksaklåda. En tidning från soffbordet. Detta har han sprätt runt bland kläderna som faktiskt låg på golvet från början, dock i en hög under skrivbordet. Mitt i det hela har Falla bestämt sig för att han blev akut nödig (att tillägga så var vi ute precis innan jag lämnade honom ”ensam”) och har därför bajsat på golvet. Och ja, jag är jätteglad att hans mage är bra igen och att han inte har diarré längre. Men jag vet inte vad som är fräschast. Att plocka upp diarré som liksom bara rinner hur man än försöker torka. Eller upptäcka att ens hund har bajsat på golvet och sen valt att tugga sönder det till smulor över mina rentvättade kläder som han som sagt har sprätt ner på golvet? Mitt i det hela ligger Falla och sover. Lugn och fin.

Om ni trodde det tog slut där? Nejdå, jag kommer ut i hallen och trampar rakt i en gigantisk kall sjö. Falla har kissat på golvet. Jättemycket. Och inte bara på golvet. Han har kissat i mina tygskor också. Japp. Mina skor stod snyggt in mot väggen för att inte vara ivägen. Enda sättet en hanhund överhuvudtaget skulle kunna kissa på nånting som står tätt in mot en vägg är om man lyfter på benet.

Ja, som sagt. Min älskade valp har blivit ett tonårsmonster med bebisfasoner och ”driva-matte-till-vansinne-planer”. Ibland är han billig. Jättebillig. Sen tänker jag tillbaka på alla våra mysstunder och hur den där valpen fått mig att skratta och må så bra varenda dag. Och då tänker jag, att jag kan tänka mig att byta till en nyare upplaga av schappen. Så om det är någon som går och väntar på en sån där liten plutte på knappt tre veckor snart, solrosor kallas dom visst, som istället kan tänka sig en en otroligt (o)ordningssam, (o)trevlig, (o)tacksam, (o)rumsren, (o)underbar,  (o)dryg schappe på snart åtta månader, så är ni välkomna att göra ett byte. Ibland när man inte riktigt har koll på honom så tjongar han huvudet i en soptunna eller lyktstolpe. Ibland svänger han bara huxflux och slår huvudet i en trappa. Han studsar in i kompostgaller så att det bågnar och skjuter honom bakåt igen, och då kan han se lite förnärmat på en. Så om ni inte vill det, så är det bäst att plocka bort kompostgallret. Med fördel kan ni instället installera en såndär barngrind från ikea in till rummen han inte får vara i. Han kommer testa cirka fyra gånger i full fart om det fortfarande står en grind ivägen. Men efter det brukar han inse att det faktiskt är något ivägen. Han är väldigt snäll och hjälper gärna till vid matlagning. Bland annat kontrollerar han temperaturen på spisplattorna och tycker ofta att maten i ugnen behöver en aningen rökigare smak. I övrigt är han mycket duktig på att öppna både konservburkar och flaskor med skruvkork. Ser ni inte upp med att stänga kylskåpsdörren efter er så gör han gärna en storrensning där också. En annan rolig sak han skulle uppskatta är om ni har ett skafferi som liksom går ända ner till golvet? För då kan man öppna den dörren och krypa in där när det inte har blivit ordentligt stängt och låtsas att man inte hör när matte ropar och funderar på var man kan ha försvunnit på trettiosex kvadrat.

Låter det här intressant? Någon som är sugen? Nej, tänkte nästan det också.. Jag behåller honom då. Om jag bara står ut med dumheterna ett tag till så ska vi nog leva lyckliga i alla våra dar tillsammans. Ja, nu menar jag förståss dumheterna med att kissa i mina skor och bajsa på mina koftor. Det andra är ju ganska charmigt. Det är liksom det som gör Falla till Falla. Att han har massa såna där knasiga grejor för sig. Men när han kissar i mina skor, då är det inte okej längre!

Idag har jag varit på avslutning. Kursavslutning alltså. På skryllegården utanför Dalby. Lika trevligt som alltid var det idag. Massor med träning, grillning, mys och prat med fina vänner! Som vanligt har jag tagit noll foton idag, så återigen en blogg utan foton. Jag måste skärpa mig med det där!

Vi fick börja spåra med klöv. Första spåret vi la. Not so good. Andra spåret när Falla kommit på vad det var som fanns i slutet gick betydligt bättre. Tredje spåret var han riktigt taggad på att komma iväg och där gjorde jag en luring. Drog klöven rakt ut i skogen genom löv och skit och under nedfallna grenar. Om han fixade det? Jadå, utan problem.

När världens finaste G dog, som jag började spåra ”på riktigt” med, så bestämde jag mig för att aldrig mer hålla i en klöv. Aldrig. Det var hans och min aktivitet. Det var det vi kunde. Det fixade vi bra tillsammans. Han älskade det och jag älskade att se honom lycklig. Så visst var det lite vemodigt att se den där klöven idag. Göra nånting med Falla som jag hade reserverat för G så länge. Men jag är inte den som är den. Jag testade. Jag la ett spår och det fungerade inte. Så var det med den saken. Så kom Monica och hjälpte till. Plötsligt fungerade det. Falla förstod vad det var frågan om. Jag såg riktigt hur hela tankeverksamheten gick igång. Nosen började vädra och han satte spåret pang på. Och glädjen när han fick tag på klöven? Obeskrivlig! Jag har aldrig sett honom sån. Och då menar jag det, på riktigt. Aldrig har han varit så i extas som när han hittade klöven. Och då började till och med jag känna glädjen litegrann för spårandet igen. Jag kanske borde ge Falla en chans att få testa det här. Jag borde inte vara så självisk. Han tycker ju det är roligt, skitroligt till och med. Vi får nog införskaffa oss en klöv ändå. Nånstans.

Efter det tränade jag lite på tävlingslydnadsmomenten. Jag har kommit på att jag måste träna dom här momenten på väldigt låg nivå, på många olika ställen. Annars skiter det sig totalt på tävlingen. Falla har så svårt att liksom hitta fokus på mig, när vi kommer till ett nytt ställe. Men tids nog så lyckades vi även här med ett par meter och vändningar linförighet. Snygga inkallningar med perfekta ingångar, visserligen bara i koppellängden och lite läggande under gång. Jodå, lite kan vi!

Roligare än såhär blir det inte idag! Falla är helt slut. Han har varit hos Sara, bästa hundvakten sen igår runt lunch, tills idag när vi möttes på avslutningen. Och som sagt, en rolig dag har han nog haft med tanke på hur trött han är nu. Skönt att ha min älskade prins hemma igen! Men jag måste ju faktiskt få säga att det var riktigt skönt att kunna sträcka ut benen rejält i sängen inatt!

Ett icke hundrelaterat inlägg. Men såna kommer med jämna mellanrum ska ni se!

I höstas förra året satt jag och skrev ihop ett brev. Jag skrev och knåpade på det hela för att få det att se bra ut. Sen skrev jag ut en remiss, som jag fyllde i noga. Kryssade och skrev. Vek varsamt ihop det och stoppade i ett kuvert och postade i lådan på Malmö central. Det var första steget på resan mot mitt nya liv.

Flera månader senare ringde jag ett samtal. Ett samtal som jag hade väntat länge på att ringa. Alldeles för länge egentligen. Men då var jag inte riktigt säker. Jag har funderat i flera år. Men inte förrän en dag i Januari tog jag mod till mig att förverkliga en dröm. Kanske är det inte den drömmen alla andra har. Det är det allra troligast inte. Men för mig är det en dröm. En stor möjlighet för mig att kunna börja leva mitt liv på det sättet jag faktiskt vill leva. Så jag ringde det där samtalet. Höll andan och slog sifforna. Angav mitt meddelande och några veckor senare fick jag en bekräftelse med posten. En bekräftelse på att jag var på god väg mot mitt nya liv.

Någon vecka senare fick jag återigen ett brev. Denna gången med ett exakt datum och tid. Det pirrade lite sådär extra i magen. Det var verkligen min tur nu. Ingenting kunde stoppa mig längre. Har man fått det där brevet, då är man i princip godkänd. Det finns ingenting speciellt som kan slå ner en igen. Brevet är en bekräftelse helt enkelt.

Idag åkte jag till Simrishamn. Det stod i brevet. Jag skulle vara där klockan åtta imorse. Både ögon och huvud var så tunga när jag vaknade. Sen insåg jag snabbt vad det var för dag och studsade ur sängen. Idag var dagen jag skulle få veta. Vägen till simrishamn har nog aldrig känts längre. Stegen till en entré har nog aldrig varit fler och hissen till femte våningen har aldrig varit så långsam. Men så var vi väl där. Jag fick prata med massa trevliga människor. Möte här, information där. Sen möte här igen och enskild träff där. Spännande! Hela jag sken upp som en sol när läkaren meddelade mig att han ”inte ser några som helst anledningar till att inte godkänna en operation”.

För ja, just så är det. Jag ska göra en operation. En gastric bypass. Och det finns ingenting som kan stoppa mig längre. Innan har jag varit för ung. Jag har varit så rädd för vad folk ska tycka och tänka. Men nu? Nej, jag har bestämt mig. Jag har fått mitt godkännande. Jag har fått min bekräftelse. Det är verkligen dags nu. Om det är någon av er som läser det här, som varit överviktig och otroligt mobbad från första skoldagen i princip. Då vet ni hur det är. Då vet ni vilken glädje och lättnad det skulle vara att få chansen att göra något åt det. Det här är min dröm. Och äntligen får jag chansen att leva den. Jag lever i min egen dröm. Vägen hit var varit krokig. Många uppförsbackar och förbannat mycket kämpande. Men sista veckorna gick det i rasande fart och här står jag idag. Här står jag idag med ett papper i handen, som säger åt mig att jag ska opereras den sjunde maj. Då är det min tur! Jag är så fasligt lycklig att jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen. Äntligen. Äntligen. Äntligen!

Varför jag inte sagt nånting innan? Det finns ingen enkel förklaring på det, även om den är så självklar egentligen. Vikt är tabu att prata om. Så har det alltid varit. Ja, jag är överviktig. Nej, jag är inte bara överviktig. Jag ”lider av fetma” som det så fint heter. Hela livet har jag gjort det. Det trycker, det klämmer, det skaver och det värker. Det har varit min vardag. Alltid. Men det där är inte jag. Jag är innanför det där nånstans. Jag hämmas av min kropp. Jag kan inte göra det jag vill eller egentligen önskar. Att alltid bli dömd för det yttre och inte få chansen att visa vem jag egentligen är? Det är jobbigt. Faktiskt. Jag ber inte er att förstå, ni som inte själv suttit i den här situationen. Men att testa diet efter diet efter diet, det är det enda jag gjort hela livet nästan. Iallafall dom senaste tio åren. Och fortfarande, trots detta, så pratar jag inte om min vikt. Jag pratar inte om mina problem. För det är inte jag. Jag, alltså riktiga jag som bor inuti den här kroppen, bryr mig inte om det där. Problemen och övervikten alltså. Men jag som sitter i den stora yttre kroppen skäms. Skäms över hur jag ser ut och hur jag har hamnat här. Äntligen har jag fått min chans att visa mig själv. Mitt rätta jag. Ni förstår nog inte vilken glädje det är.

Folk får gärna tycka att jag gör fel val. Inget mig emot. Det är som sagt min kropp och mitt liv. Men hade jag varit ni, så hade jag varit glad för er skull att ni valt och vågat, att ta steget till operation. Istället för att lura och bråka med kroppen om och om igen. Istället för att skada och chocka kroppen. Jag hoppas att någon av er förstår. Jag hoppas att jag har någon av er som stöttar och hjälper. Det här har inte varit något lätt beslut. Men jag är glad att jag bestämde mig. Att jag vågade.

Och till er som blir lite stötta i kanten av att jag inte berättat det direkt face to face till er. Jag ber om ursäkt. Men ni, om någon, borde förstå hur fruktansvärt svårt jag egentligen har att prata med folk. Och ni är inte ensamma. Det är bara min syster, mamma, mormor och två vänner som vetat om det här sedan starten av proceduren. För tänk vad pinsamt det blivit för mig, att jag erkänt att jag haft problem. Att jag hade skickat en egenremiss för en gastric bypass, och sen fått ett nej idag? Jag hade dött av skam. Jag hade inte visat mig bland folk igen. Så därför, för min skull, så valde jag att inte berätta. Men nu vet ni. Ni som läser här iallafall. Och det vet jag att många av mina vänner gör.

På Söndag börjar jag banta för sista gången i mitt liv. Fem och ett halvt kilo ska bort på dom cirka sju veckorna det är fram till operationen. Och jag ska fan lyckas. Jag ska inte bli snuvad på den här chansen. Jag kommer spy galla över dom fruktansvärt hemska, äckliga pulvershakerna och sopporna jag ska hälla i mig. Men ner ska dom. Och bort ska kilona. Jag fixar det här. Jag kan det här. Jag vill det här. Det här är min dröm. Min chans att lyckas!

Godmorgon!

Ja, idag är det verkligen en god morgon. Känns som att det kommer bli en bra dag till och med. Det händer inte ofta att jag tar mig ur sängen klockan sju på morgonen, pigg och utvilad. Men imorse så. Jag vet inte vad som har hänt. Somnade klockan tolv igår och fick sova sju timmar på sträck. Jag har tydligen varit snäll ett tag!

Igår var sista dagen med India här hemma. Jisses vad det är tomt utan henne. Jag fick till och med plats att sträcka på benen i sängen inatt. Jag kan sitta normalt i fåtöljen utan att en hund knölar ner sig bakom mig. Jag kan dessutom titta ut genom fönstret och inte bara ha en brun schappeflicka i synfältet som har ockuperat fönsterkarmen. Ja, hon är allt bra speciell den där India. Jag säger som hennes matte sa; där India är, där är det liv. Och det stämmer verkligen!

Nu är det i vilket fall som bara jag och Falla igen. Rutiner återgår till det normala. Allt är som det ska vara. Det snöar utanför fönstret och Fallas mage har kraschat och bjudit på diarré och kräkningar under natten. Ja, allt är som vanligt alltså?!

Mysväder ute?

Just Fallas mage vet jag, eller iallafall tror och hoppas jag på, är på grund av att han ätit lite för mycket av Indias mat ett par dagar nu. Samt att det faktiskt varit mer liv här hemma än vanligt. Jag har mått dåligt. Falla har varit lite stressad. Kursen igår. India har som sagt varit där och dessutom fick Falla sig en utskällning av Heidieh igår eftermiddag. Givetvis befogad. Han kom för nära hennes valpar! Jag hade inte heller velat ha en blind klumpig valp på tolv tretton kilo klampandes runt bland mina valpar på ett halvt kilo var. Nej, det är bara bra att hon säger till. Och Falla behöver lära sig! Åter till magen. Den ska ”botas” under dagen. Allt i tuggbensväg plockas bort åter igen. Vi går över till smakportioner av den riktiga maten han ska äta. Sen ska vi nog få rätt på det hela igen. Hoppas jag!

Och så kursen igår då? Shit vad jag är stolt över denna underbara hund. Han överraskar och visar på gömda kunskaper varje gång. Han utvecklas med stormsteg. Jag ska uppdatera ”målen för träningen 2013″ som jag skrev ihop i slutet av 2012. Där står nämligen alla moment med som han behöver kunna för att fixa en lydnadsklass ett. Jag tror vi kan bocka av lite mer än vad vi har kunnat göra tidigare minsann. Helt sjukt vad en hund kan lära sig på bara knappt tre månader. För det var nämligen för tre månader som jag började ”dokumentera” utvecklingen på riktigt.

Jag säger det igen, och jag har sagt det innan. Falla måste ha varit någon typ av elittävlingshund i sitt förra liv. Han är sju månader ung, och det enda jag tvekar på att vi skulle fixa på tävling som det ser ut nu, är tandvisningen (vill inte att andra rör och stör honom när han har fokus på mig. Blir irriterad, hoppig och klumpig för att hitta fotposition igen) och platsliggningen (har inte vågat träna på detta så mycket i och med att jag inte vill ”förstöra” ett moment genom att tvinga honom att lägga sig på kall och snöig mark). Så för den sakens skull vill jag ha vår nu! Men ja, Falla kan alla moment i princip utan att jag har visat honom. Jag kan liksom i princip förklara för honom att nu så är det såhär vi ska göra. Och då lägger du dig då. Okej? Och tjoff säger det så sitter momentet som berget! Det värsta med denna hund är att han räknar steg. Han är inte bara duktig på att lära sig nya moment. Nej, han kan räkna också. Har jag tränat läggande under gång och lagt honom på tredje steget två tre gånger så räknar han. Ett. Två. Tre. Ligg. Nähä, jaså var inte det rätt? Men vi har ju gjort det flera gånger nu? Okej, vi testar igen. Ett snabbare läggande. Ett. Två. Tre. Pang i backen. Men Falla, vafasen, fot är fot. Det betyder följ med mig tills jag ber dig göra något annat. Och Falla svarar oftast med ett; jaså, men jag trodde det var läggande vi tränade. Du gör mig förvirrad! Så jo, visst räknar han steg den lilla skitungen! Det måste jag också träna mer på ute. Problemet är ju som sagt att det inte finns så många långsträckor här i Höör där jag kan träna det med honom lös.

Trött kille efter gårdagens kurskväll!

Nu gör vi också nånting som jag aldrig trodde skulle hända. Vi är en härlig grupp på fyra personer som tränar tillsammans. Det är jag med Falla. En kille (som jag glömt vad han heter, förlåt!) med Ville, en superduktig border collie. Eller ja, båda är duktiga alltså. Inte bara hunden! Sen har vi Calvin, en supersöt lagottokille med matte (som jag också glömt namnet på, förlåt!) och så har vi lilla söta Mila, en liten korsningstik, med matte Marta. Och så såklart vår fina toppeninstruktör Kristina. Jag hade panik, ångest och var så jäkla nervös de första gångerna jag skulle på kurs. Ny instruktör. Behöva förklara om Falla. Inte veta vad jag skulle få för respons. Var det någon som skulle döma? Hur många skulle skratta åt oss? Jag vet nu att jag inte hade behövt oroa mig för nånting av det där. Inte alls. Vi och våra hundar har alla våra specialiteter. Mila som är specialist på platsläggningen. Ville som gör riktigt snabba, snygga inkallningar. Calvin som är toppen med både apport och hoppet. Egentligen har jag inte tid att se så mycket av vad alla andra gör och tränar på under kvällen. Men då och då behöver Falla sin paus. Och medans vi ”sitter ryggsäck” så kikar vi på vad dom andra tränar. Och det är så bra att höra vad Kristina säger och tipsar dom andra om för då kan jag ta åt mig det och testa när ingenting annat fungerar. Och vad jag ville komma fram till är helt enkelt att det kändes så jäkla tomt igår när vi åkte hem. Jag vill verkligen gå nästa kurs också för att avancera lite till och verkligen bli klara för tävlingsstart. Jag vill inte ”mista” denna fina gruppen och gemenskapen vi har. Jag kommer sakna alla till tusen procent om vi inte fortsätter träna tillsammans. Det känns värre än när man splittrades till olika skolor i sjätte klass och man blev av med många kompisar. Värre än den känslan. Då är det illa. Jag måste skrapa ihop 1400:- någonstans ifrån samtidigt som jag måste fixa ihop till sommarens hyra. Jag vet inte hur det ska gå. Men på något vis måste det fungera. Jag vill verkligen gå nästa kursomgång också. Det finns liksom inget annat med på kartan. Tyvärr tror jag dock att vi får hoppa av rallymixen och gå tävlingslydnaden istället då. Tror att chansen är ungefär lika med noll att jag ska kunna få skjuts till kurs två gånger i veckan.

Det är lite ångest över att behöva välja mellan dom här två kurserna också. Rallymixen är superroligt. Det är toppen för Falla. Han behöver lite utmaningar. Lite hjälp på traven. Lite vägledning och helt enkelt bara ha roligt. Det ger rallymixen. Allt det där får vi på rallymixen.

Men så har vi den där tävlingslydnaden. Antingen älskar man den, eller så är det ingenting man tycker är roligt. Jag älskar det! Jag är frälst. Det här har varit min dröm under så lång tid. Jag har kämpat med en rhodesian ridgeback, en pekingese och en tjock matglad labbe för att kunna ta mig nånstans i närheten av tävlingslydnad. Men jag har aldrig lyckats. Och nu sitter jag här, med världens stjärna som gör allt. Verkligen allt jag ber om. Vi har kommit  så långt på så kort tid. Jag vill inte bara ”slänga bort” det. Jag vill ju detta. Jag vill fortsätta träna. Jag vill tävla. Jag vill så mycket. Åh, vad jag vill. Det är liksom så att hjärtat slår ett par extra slag för tävlingslydnaden. Den är förjävlig. Den är hemsk. Den är fruktansvärd. Den är perfektionism. Den är precision. Den är sjukt jäkla rolig. Den är aldrig perfekt. Hur bra man än gör det, så finns det alltid nånting som kan bli bättre. Jag och Falla har lång väg kvar, men jag vill ju stå där med eliten en dag. Jag vill komma dit. Och jag vill komma dit tillsammans med mina fina ”kurskamrater”. Det är lite ”vi mot världen känsla” över det hela. Och dessutom har jag en träningsgrupp som inte gör någon skillnad alls över att Falla är blind. Klarar vi ett moment är vi duktiga. Klarar vi inte ett moment så har vi inte tränat tillräckligt, eller så är vi helt enkelt ofokuserade. Samma sak gäller för alla andra i gruppen också. Lite ändrar vi om och fixar för att Falla ska fixa det. Lite kommer instruktören och säger att vi kanske kan testa på det där sättet istället för att göra det lättare för honom. Men annars är det ingen skillnad. Det är inga ”åh” eller ”men stackars” eller ”han är väldigt duktig för att vara blind”. Jag vill inte att han ska vara duktig bara för att han är blind. Han ska vara duktig för att han kan det vi gör. För att han utvecklas. Ja, jag trivs i vår grupp. Det märks knappt va? Jag har nog aldrig känt att jag passat in någonstans mer än vad jag gör här.

Nu har jag nästan glömt bort vad det var jag skulle skriva mer. Det var nånting, det vet jag. Men jag minns inte det. Jag är helt lyrisk över träningen igår, där vi för övrigt fick klartecken på att vi hade hoppet, inkallningen och apporten som färdigt moment nu. Och eftersom Falla tycker att apporten är så jäkla rolig nu, så ska vi inte träna på den mycket mer. Det ska nästan vara som en belöning när den plockas fram. Så rolig är den. Och jag som var livrädd för att lära in apporten.

Favorit i repris. Falla fixar apporten galant

Eftersom mitt minne inte är det bästa så kan jag inte komma på vad det var jag skulle skriva. Så då struntar vi i det helt enkelt och så återkommer jag eventuellt senare på dagen. Nu ska jag äta lite frukost och sen är det dags att ta tag i pluggandet igen. Imorgon är det nämligen simrishamn som gäller och då kommer inte huvudet ha tid att tänka och plugga. Då är det annat som är uppe och snurrar i huvudet. Ja, det är simrishamn som mitt hemliga brev kom ifrån. Så jag får väl  se om jag har courage enough att avslöja vad som händer. Någon av er kan nog börja ana efter fler och fler ledtrådar! Sen tänkte jag eventuellt försöka filma ett helt lydnadsprogram med Falla imorgon bara för att se hur det ser ut. Det är svårt att veta själv hur det ser ut, eftersom jag inte kan se mig själv i repris liksom. Ja, det är planerna för det hela.

Just det, nu minns jag. Jag var ju hos Monica ett tag innan kursen började igår eftermiddag. Och dessa valpar. Jisses, jag är helt förälskad. Jag vågade inte hålla någon till en början. Men sen tog längtan efter valpmys över. En fin liten tik fick jag hålla. Satt med henne säkert en timme och bara njöt av det lilla livet. Och jag säger då det, att det var tur att det var just en tik jag fick mysa med. Dom är nämligen tingade allihop. Hanarna finns det två kvar av. Och jag ska inte ha valp intalar jag mig. Jag ska inte ha en till. Jag ska inte ha en till. Jag ska inte ha en till. Men herregud vad det är svårt. Jag vill. Jag vill. Jag vill. Nej, jag ska inte. Jag vill inte. Jag tycker inte om valpar. Usch, nej fy. Julia ska inte ha valp. Men åh, jo. Åh, jag vill. Jag kommer inte kunna åka till Ljushem igen förrän alla valpar är tingade. Hur ska jag klara det? Hur ska jag klara att inte få hälsa på? Jag blir galen. Kom igen folket. Två underbara hanar finns kvar. Titta på dom, tinga dom illa kvickt och meddela mig sen så jag kan mysa valp sen igen! Jag har inte ens pengar att klara av hyran i sommar, och definitivt inte pengar till en valp. Men alltså ja. Bara ja. Helt underbara är dom. Det är ett sånt där mysigt lugn som sänker sig över en när man sitter med en liten i famnen och man bara ler. Det går inte att göra annat. Dessa valpar…

Bloggen har innehållt väldigt mycket mig, och väldigt lite hund på sista tiden. Eller sista dagarna iallafall. Men att tänka på är ju trots allt att det här är min blogg. Jag skriver om mitt liv. Och mina känslor. Mitt liv och mina känslor tillsammans med Falla. Både när det är positivt och negativt. Så jag tänker inte be om ursäkt. Faktiskt. Jag erkänner att inte jag lever livet helt tipptopp alltid. Ibland är livet ett helvete till påhitt. Speciellt när man är helt förvirrad i sin egen värld. Men tack vare mina älskade fina vänner har jag fått lite pepp och glädje tillbaka från gårdagens inlägg. En enda liten mening kan betyda så mycket. Och att få prata ut ordentligt om hopp och drömmar är så befriande ibland. Tack. Ni betyder så otroligt mycket för mig, allihop!

Idag är jag iallafall back on track. Eller jag försöker iallafall. Jag vet att jag måste ta tag i livet på ett eller annat vis nån gång. Så då är det väl lika bra att lägga alla känslor och förvirring åt sidan, och plocka fram alla måsten. Bocka av dom, sak för sak, i en lista och bara systematiskt klara av allt som måste göras. Även om jag hellre hade velat sitta och drömma bort mig till ett liv där allting leker. Där allting är perfekt.

Jag var helt utmattad igår. Det är påfrestande att må dåligt. Man har liksom ingen ork kvar. Så jag fick sova hela natten, tjoho, och vaknade utvilad vid åttatiden imorse. Ut med hundarna på en morgonrunda. En Falla som verkligen vandrar i sin helt egna värld och ska lukta på precis alla fläckar som finns. Och en India som har så mycket glädje och energi i kroppen att hon inte vet var hon ska göra av den. Helt plötsligt flög hon på Falla. Tjo sa det bara. Nu ska vi leka! Det tyckte inte jag. Två tjuriga hundar satt och tittade på mig från varsin sida och jag var nog världens sämsta sa dom! Jag får nog ta en lite längre promenad med dom båda senare under dagen om vädret håller i sig, till Höörs lilla minimaliska rastgård där jag kan släppa dom så dom får rusa av sig lite.

India är ju här dels på grund av att Monica behöver lite avlastning i och med valparna. Men även för att hon, India alltså, behöver lite stadsträning. Människor är livsfarliga säger India och därför har vi hållt oss till att ”träna” på att möta människor lite mer än vad vi har gjort annat. Det svåraste med en hund man inte känner riktigt, eller inte har haft hos sig så länge iallafall, är att veta hur man ska hantera en viss situation. Med Falla vänder jag honom bort från det han tror sig se. Sätter mig på huk och sitter ”ryggsäck” tills han lugnat sig, och sen kan vi gå vidare. Det ville inte fungera på India. Att bara vända och gå bort från människan vi möter när hon börjar morra och skälla var inte heller någon idé eftersom jag har märkt att hon liksom vill stirra ut det där som är ”farligt”. Att stå och småprata lite med en främmande människa och låta India ta det hela i sin egen takt. Nja, det ville sig inte riktigt det heller. Då bestämmer jag mig för att plocka fram den där klickern. Vi ska skvallra istället bestämde jag. Det vet hon vad det innebär. Det är hon jätteduktig på och det vet jag att hennes matte tränar mycket med. Så vi skvallrar. Oj vad vi skvallrar. Det fungerar inte alla gånger. Ibland går vi för fort fram eller hamnar för nära någon annan för att det inte finns ett annat val än att mötas på varsin sida av vägen. Men vi skvallrar på alla rundor vi går. Så någon ”effekt” borde väl synas efterhand. Kanske. Eventuellt. Vi får se. Man blir iallafall trött av skvallerrundor!

Och för er som undrar om kompostgallret på fotot ovan, så är det en hjälp för Falla att veta var sängen ”tar slut” så han inte ska ramla ner och skada sig.

Efter skvallerrundan har jag varit tråkig. Fruktansvärt tråkig. Diskat och plockat undan lite. Bakat två bröd, och nu sitter jag här. Ja, först pluggade jag. Jag ligger efter med skoluppgifter som sagt och enda sättet för mig att komma ifatt är att trycka in allting i huvudet, som behövs och sen göra prov på det direkt. Så det är vad jag ska göra efter att jag är färdigbloggad. Trycka in information i huvudet. Ta en paus så hundarna får komma ut en runda. Sen in igen och trycka in resten. Göra provet och inlämningsuppgiften och sen, när klockan förhoppningsvis inte är alldeles för mycket, så ska jag komma ut med hundarna en längre runda som sagt. Men först, bli klar med det jäkla pluggandet.

Imorgon är det sista kvällen på tävlingslydnadskursen om jag inte har fel för mig. Och jag tänkte eventuellt ta med mig båda hundarna hem till Monica lite tidigare än när kursen börjar, för att sno lite valpmys, sällskap och bara andas. Ljushem ÄR terapi!

Lite apport, läggande och ingångar måste tränas med Falla innan kursen. Nu ska vi göra bra ifrån oss när det är sista gången! Eller ja, egentligen borde vi väl träna på det mesta, men jag vill inte förvirra Falla alldeles totalt. Och så ska vi väl försöka klämma in en platsliggning. Och självklart, så ska även India få jobba. Men jag har inte riktigt kommit fram till vad ännu. Men det kommer nog efterhand dagen går.

Nu ska jag fortsätta med pluggandet. Plugga, rasta hundar, plugga, träna hundar, laga mat, söka jobb, kvällskissa hundar och sen varva ner lite innan sängdags. Så spännande ser min dag ut. Och nu måste jag skynda på. Annars hamnar jag ännu mer efter med pluggandet!

Jag vet inte vad som är upp och ner. Inte vad som är in eller ut. Jag vet inte vad jag gör. Jag har absolut ingen aning om vem jag är. Vad vill jag? Vad fan!

Jag har inte tvättat på en månad. Vasken är fylld med disk. Jag ligger back med skolan. Jag orkar inte laga mat och att äta är nog det tråkigaste som finns. Handla borde jag göra. Planera. Ta hand om mig själv? Vad är det. Sova? Är det nödvändigt? Att ligga och vrida och vända sig halva natten, det är min melodi. Inte somna förrän framåt tretiden på natten, och sova bort halva förmiddagen.

Mitt liv just nu är Falla. Och de senaste dagarna, India. Jag har liksom inget annat. Det känns inte som det. Utan hundarna vet jag inte hur jag överhuvudtaget skulle tagit mig upp ur sängen om dagarna. Jag hade troligen inte tagit mig utanför dörren. Men hundarna behöver sin motion. Dom behöver sin träning. Dom behöver sin socialisering. Dom behöver sin mat och sina rutiner. Det är hundarna och två fina vänner som gör att jag ens orkar tänka på att det är en dag imorgon.

Hur blev det såhär? Jag var ju nyss lycklig. Jag hade en egen lägenhet. Påväg mot en utbildning. En älskad valp. Fina vänner och den bästa familjen. Ja, lägenhet har jag förståss fortfarande. Men jag vet inte hur jag ska klara hyran i sommar. Inget jobb, och ingenstans går det att få jobb heller. Ja, jag kämpar. Ja, jag skickar ansökningar och delar ut mitt cv och personliga brev till alla jag träffar på, i princip. Men inget jobb. Ingenstans. Hur överlever man utan pengar? Hur överlever man utan ett jobb? Det går inte. Jag vet inte vad jag gör!

Vad gör man när livsgnistan liksom är försvunnen? Jag har tappat bort den, men minns inte var jag lagt den. Nånstans här borde den ju finnas. Jag har ju inte gått långt utanför dörren, så tappat den på något udda ställe har jag knappast gjort. Det gäller väl bara att hitta den igen. Hur jag nu ska göra det? Kan man bygga sig en ny? Livsgnista alltså? Går det tro?

Idag har jag haft min bästa vän över. Underbart med sällskap. Världens bästa sällskap dessutom. Jag har fått vara glad. Jag har fått skratta. I bra sällskap är jag lycklig. Men annars? Nej, jag vet inte vad jag är.

Alla andra som är i min ålder har hunnit med så mycket redan. Och här sitter jag liksom. Jag är inte förlovad. Jag har inte barn. Jag har inte köpt hus. Jag har inte ett bra jobb. Jag har inte varit utomlands femton gånger sen studenten. Jag har inte körkort. Jag har inte bil. Jag har en lägenhet, i en liten byhåla. Men jag är inte lycklig. Jag är väl okej med hur det är nu. Men jag är inte lycklig.

Alltså jag vet verkligen inte vem jag är längre. Och det är hemskt. Fruktansvärt. Jag är Julia. Men vad innebär det? Det är bara ett namn. Ett namn på en identitet och person jag inte känner. Hur hittar man sig själv när man tappat bort sig? Jag letar efter lösningar för att fly. För att hitta ett ställe att börja om på. Där jag kan ge mig själv det livet jag vill ha. För att ge mig själv den personen jag faktiskt vill och borde vara. Men det är inte lätt. Inte lätt alls. Var tar man vägen? Vad gör man?

Hade jag inte haft Falla, så hade jag sagt upp lägenheten. Sparat ihop så mycket pengar det går att spara när man lever på CSN-lån. Sålt det lilla jag äger och har. Och sen bara åkt. Åkt iväg. Bort. Någonstans. Bara dit som det känns bäst just då. Jag skulle tagit mig till sturup, eller kanske kastrup och sen bara valt ett flyg som kändes bra. Bara för att liksom se om världen vill ha mig. Hade det gått åt helvete, jag då hade jag ju vetat att jag är en Höörsbo, och det är här jag borde stanna. Mitt liv är inte mer spännande än det. Men det tär på mig att inte få veta. Att inte få uppleva dom där äventyren jag drömmer om. Att bara släppa allting.

Jag har alltid fått höra att jag borde utbilda mig först. Utbilda dig och få ett bra jobb. Jobba, tjäna pengar och spara. När du har det livet, då kan du börja experimentera. Då kan du börja fundera. Men jag vill inte det. Jag vill inte ha det där livet. Inte nu. Jag vill inte utbilda mig. Jag vill bara åka långt åt helvete iväg, och låta livet sjunka in. Vad är livet? Vad är mitt liv? Vad gör jag? Vem är jag?

Igår eftermiddag fick vi besök, jag och Falla. Det var India som kom på besök för lite aktivering och ”stadsträning”. Hur länge hon stannar här vet jag inte ännu. Det är upp till matte att avgöra. Men jag förstår att Monica har svårt för att få tillbaka sina utlånade hundar. India har varit här sen igår eftermiddag som sagt, och det känns hur naturligt som helst. Men så har ju Monica världens bästa schappar också!

Och naturligt ja.. Brukar det inte alltid sitta en brun schappeflicka i min fönsterkarm?

På bara en timme hade Falla och India tillsammans möblerat om halva lägenheten, och plockat ut exakt allt som låter från leksakslådan. Fullt ös, minst sagt!

På kvällen gick vi sen hem till syster och hennes Otto för att kolla på melodifestivalen. Även där fullt ös. Några minuters vila. Sen fullt ös igen. När melodifestivalen var slut och det var dags att gå hem, DÅ sov alla hundarna lugnt och fint i och nedanför soffan. Taskig kände jag mig, nu när det äntligen blivit lugn och ro, men det var bara att få fart i alla hundarna och ta oss hem igen. Syster körde oss hem, stort tack! Annars hade vi nog blåst bot på vägen. För oj, som det blåser! Det är helt galet.

Söndagar är dom bästa stadsträningsdagarna här, och jag tänkte att vi skulle ta oss ut en runda. Skvallra lite på folket på torget. Gå en promenad runt centrum och kolla på alla som spinger ut och in på coop här utanför precis. Vid tio-tiden i förmiddags då allting brukar vara igång så tog jag hundarna med ut. Klicker och godis i fickorna. Vilken besvikelse! Vi höll bokstavligt talat på att flyga iväg. Båda hundarna såg ut som att jag hade sprayat upp pälsen på dom innan vi gick ut. Och det fanns inte en människa ute. Inte en enda. Under hela vår promenad träffade vi bara på en livsfarlig påse som fastnat i en buske. Efter lite om och men hälsade vi på påsen och gick sedan vidare. Resten av rundan var det helt dött. Så vi tog oss hem igen. Eller rättare sagt, flög hem igen med tanke på vinden. Kan ju hoppas på lite bättre väder under morgonedagen. Men oavsett så är det stadsträning i sig att bara promenera runt här ute.

Något jag märkt med mig själv sen India kom hit. Det är att det är ganska stora skillnader på henne och Falla i sättet. Inte minst när det gäller hur pass jag måste hjälpa Falla med saker som i Indias fall är självklara. Jag sätter ner matskålen och knackar på den för att Falla ska hitta maten. India kollar på mig som att jag är lite knasig. Jag talar om för Falla att jag sätter selen över huvudet på honom. India bryr sig inte det minsta. Jag talar om för Falla att här är en trappa, men India bara går på utan problem. Och det jag märker det allra mest på är promenaderna. Till Falla så klarar jag klart och tydligt om för honom när han måste vara försiktig. När han måste akta. Se upp. Var det är trappor. Var han måste stanna. Och det sitter givetvis i även om India ser, så jag säger ju det åt henne också. Och jag har nog aldrig sett en hund titta på mig som om jag var dummare än vad jag tydligen var igår. India stannade, tittade upp på mig och verkade säga nånting i stil med ”men för fan, låt mig göra vad jag vill. Eller??!” Och ja, hon behöver ju inte direkt den där hjälpen. Men efter fem månader med Falla här hemma så sitter det i. På dagens promenad så kämpade jag verkligen för att inte säga nånting. Men jag kände liksom hur det liksom drog till i armen flera gånger på promenaden som att jag ville styra henne bort från det där som i Fallas fall är ”farligt”. Och jag tror det högg till i hjärtat tusen gånger den här rundan av att jag såg framför mig hur hon skulle krocka med en soptunna. Eller ett staket. Eller en pinne. Eller snubbla över en snöhög. Eller slå huvudet i en lyktstolpe. Gå rakt in i en buske. Trilla ner för trottoarkanten. Ja, man blir lite hönsmammig när man har en hund som man måste hjälpa så otroligt mycket i vanliga fall.

Min tanke efter morgonrundan, går alla ni med så kallade ”vanliga” hundar helt avslappnat på alla era promenader oavsett var ni är? För isåfall är jag riktigt avundsjuk. Jag har aldrig tänkt på hur mycket jag hjälper Falla igenom promenaderna egentligen. Men nu när jag ser vad India klarar så är det ju helt galet med Falla. Och folk säger att dom aldrig hade kunnat gissa att han var blind? Jag börjar tvivla på er nu faktiskt! Han måste ju verka som världens mest handikappade hund om någon hade sett, och för den delen hört, oss på våra promenader?

Nu ska jag fixa lite frukost. För visst heter det frukost även om klockan är över tolv och man inte ätit något tidigare på dagen?

Fallas mage har nog alla varit involverade i nu känns det som. Det har gått upp och ner. Kaos till helt okej. Och sen över till superdåligt för att sen bli ”bara” dåligt. Ja, ni förstår. Inte i närheten av bra ens.

För ett par veckor sedan fick jag lite tips och råd om foderbyte. Vilket foder. Hur jag skulle gör. Plocka bort allt annat. Vad som var okej som träningsgodis. Och vad han kunde ha att tugga på mellan ”måltiderna” så att säga.

Jag testade. Skonfoder för magen. Inget annat än torrfodret till träningsgodis. Allt tugg skulle bort. Inga rester. Vid dålig mage skulle jag svälta honom ett dygn och sen fasa in maten succesivt igen. Prokolin och fortiflora inhandlades för att stoppa upp den dåliga magen direkt vid första diarrén.

En vecka fungerade det. Äntligen tänkte jag. Äntligen. Äntligen. Äntligen. Men nej. Sen kraschade magen igen. Och ännu värre denna gången. Riktigt orolig blev jag. Såg till att få i honom ordentligt med vätska. Inte för mycket för att spä på diarrén han redan hade. Utan sådär lagom, så att han inte blev uttorkad. Flåsig var han. Ingen feber. Ett par dagar var han dålig. Jag ringde till två olika veterinärer som båda två sa att jag skulle avvakta och att det troligen bara var en foderallergi av nåt slag.

Jag funderade länge och väl på vad jag skulle göra. Skulle jag köpa nytt foder? Vad skulle jag utesluta? Potatis? Vete? Ris? Majs? Kanin? Vilt? Lamm? Fågel? Fisk? Vad var det han blev dålig av. Vad var det som han inte klarade av? Jag kunde inte bli klok på det. Men så kom jag och tänka på en hund som för några år sedan hade nånting liknande det Falla har idag och hunden i fråga åt royal canins gastro intestinal.

Mormor skulle iväg och köpa foder som bara finns hos veterinär, till sin tik. Jag kollade upp om den veterinären hade fodret jag villa ha, och följde sedan med dit. Rådfrågade en väldigt duktig veterinär på plats och hennes tips var också det där gastro intestinal. Jag ville ha vuxenfodret eftersom vi lämnat valpfodret bakom oss för ett bra tag sen. Men hennes argument för valpfodret var att det var mildare för magen. Hade högre kcal och energiinnehåll jämfört med vuxenfodret, och han behövde det för att magen skulle komma i balans. En liten påse på 2.5 kilo blev det, och när det börjar ta slut så ska jag fasa över honom på vuxenfodret. I princip kunde hon garantera att magen skulle bli betydligt bättre och att problemen förhoppningsvis inte skulle komma tillbaka. Skulle han bli lite dålig i magen så skulle jag blanda dubbel dos fortiflora i maten morgon och kväll. Men annars skulle jag utesluta fortifloran också helt och hållet till att börja med.

Jag hade ju inte direkt nånting att förlora på det med tanke på hur det var då. Nu har han fått maten i ett par dagar. Han har inte haft något i närheten av lös mage. Inte det endaste lilla löst. Från bajs fyra gånger dagligen, till två små pluttehögar nu. Inte ens märgbenet han fick igår har brutit ner magen. Om detta bara är en ”bra vecka” för hans mage, eller om det faktiskt är nånting som hjälper, det får vi väl se. Nu ska han iallafall äta upp 2.5 kilos påsen och sen får vi se vad magen säger. Något som dessutom är positivt är att han har börjat äta hela sin dagsranson nu. Fyra deciliter per dag äter han sedan vi började med det nya fodret, jämfört med knappt två deciliter per dag tidigare. Han har tappat lite i vikt, och den vill jag ha upp igen. Nu ska det liksom bara gå framåt med magen och uppåt med vikten lite igen, så kan stenen släppa från mitt hjärta.

Jag tror vi är på rätt väg. Men jag vågar inte ropa hej ännu.

Idag är en drömmarnas dag. Jag har så många drömmar. Så mycket jag vill. Så mycket jag funderar över. Ett inlägg där jag funderar över allt som absolut inte har det minsta om hundar att göra!

Jag vill flytta ”hem” till landet och skogen. Jag har aldrig riktigt varit en lägenhetsmänniska och här där jag bor nu är inte hemma. Det är bara mitt boende, men det är inte hemma. Hemma är i det stora gula huset i norra rörum där jag bott till största delen av livet. Det är hemma, och oavsett dåliga minnen och olycka därifrån, så är det fortfarande hemma.

Funderingarna fortsätter, och jag vill flytta till havet. Bo precis vid stranden. Med havet bara ett stenkast ifrån sovrumsfönstret. Jag vill känna lugnet och friden. Höra vågorna. Fåglarna. Känna doften av havet.

Sen vill jag flytta till Göteborg. Mina fina kusiner har flyttat dit och ”storkusinen” bor där på heltid. Saknad som tusan! Göteborg är faktiskt den enda staden där jag faktiskt skulle kunna tänka mig att bo. Det är mysigt där. Göteborg är mysigt, och jag vill bo där!

Som om inte det vore nog så vill jag flytta utomlands. För att komma till solen. Bort från Sverige och allting här. Spara ihop en summa pengar så man klarar sig ett tag och bara åka. Åka och leta upp ett boende på plats. Njuta av semester och ledighet någon vecka, och sen börja leta runt efter ett jobb.

Det enda som är, är ju att jag till och med har börjat fundera på det där med Spanien på riktitg. Eller på riktigt och på riktigt. Jag har iallafall börjat fundera på hur sjutton det skulle gå med Falla. Och hur klarar man av språket? Jag har visserligen pluggat spanska ett år, men det är knappast några toppenspanska kunskaper jag sitter inne med. Och så dom där funderingarna på om man hade klarat det? Jag ger mig ofta in i saker som jag måste ge upp ganska snabbt igen för att jag inte planerar innan jag gör något. Men jag vet ju att jag hade ångest för varje dag som gick när jag var och jobbade i Spanien senast. Ångest över att jag hade en dag mindre kvar i spanien, för varje dag som gick.

Det är svårt det där. Faktiskt. Egentligen hade man, eller jag, nog inte behövt göra det så jäkla svårt för mig. Det är bara att bestämma sig, planera och sen åka. Oavsett om det är mot havet, göteborg eller spanien. Oavsett vad så kommer det kännas ovant i början. Det är väl klart. Malmö kändes ovant. Trollhättan kändes ovant. Att flytta från mamma till mormor var ovant. Att flytta till mammas nya lägenhet var ovant. Att flytta hit till min lägenhet var inte så ovant eftersom den är tvärs över vägen jämfört med mammas och jag känner till stället. Men jag vill inte stanna kvar här i all evighet. Jag måste göra nånting med mitt liv. Jag måste komma igång. Vad vill jag? Vad gör jag?

Vill jag ens fortsätta plugga det jag gör nu, till hösten? Jag tror inte det. Faktiskt. Och folk kommer bli så upprörda om jag skulle byta ”linje” om man säger så. Inte för att det är alla andras ensak förståss. Men det är klart det påverkar vad andra tycker. Och vad jag vill göra istället då? Jag vet faktiskt inte. Jag vet ärligt talat inte vad jag vill! Jag vet inte vad jag håller på med.

Ibland önskar jag att jag hade varit en sådär fruktansvärt duktig i skolan, och haft MVG i allt. Att jag tyckte det var skitroligt att plugga. Att jag var en såndär tråkig människa som ville plugga till nånting där risken att inte få jobb efter avslutad utbildning är ungefär lika med noll. Jag menar, vilka nyutexaminerade sjuksköterskor och förskollärare har inte fått jobb snabbt? Nej, precis. Typ alla jobbar direkt och har ofta jobb redan innan de är klara med utbildningen. Själv har jag testat på sjuksköterskeutbildningen och trivdes inte alls. Jag har provat på förskollärarutbildningen och känner ingen glädje i att gå till skolan. Och går man nånting som man är intresserad av borde man väl också tycka det är roligt att gå till skolan?

Jag vill plugga biologi. Genetik och etologi. Jag vill forska i genetik och etologi. Jag vill forska kring hundens genetik och Fallas ögonsjukdom har fått mig ännu mer intresserad än vad jag var tidigare. Jag vill plugga etologi och djurskydd i skara. Jag vill plugga hundens beteendevetenskap på linköpings universitet. Jag vill plugga rehabilitering och fysioterapeut i Göteborg. Det är så mycket jag vill. Men chansen att komma dit är inte stor. Varför vill jag inte bara bli som ”alla andra?”

Vad gör jag till hösten? Bor jag kvar här då? Vill jag bo kvar här då? Pluggar jag det jag gör idag? Vill jag plugga det jag gör idag? Har jag vågat ta ett steg ut i världen eller sitter jag här och ruttnar bort fortfarande, om tio år? Varför vet alla andra vad dom vill, och inte jag? Det är orättvist. Så jäkla orättvist. Varför är jag inte en vanlig svensson som vill bo i lägenhet i tio år, plugga och få en medelmåttig utbildning som man hittar på universitetet eller högskolan? Hitta ett jobb och spara undan lite pengar varje månad. Träffa någon och flytta ihop. Köpa hus tillsammans och bo tillsammans tills man tröttnar på varandra?

Nej, istället vill jag ha den där prinsesshistorien som inte existerar i verkligheten. Det där som bara finns i filmer. Den där personen. Det finns en person för alla människor. En enda person där ute och det är bara ödet som kan föra ihop dom här två personerna. Man inser det inte från början. Men helt plötsligt är det bara så självklart vad som kommer hända. Man bor givetvis i vars en ände av världen, och träffas någonstans på mitten. Flyttar ihop tillsammans i det där exklusiva strandhuset utomlands någonstans. Givetvis kommer man som en slump att börja jobba med det där som har varit drömmen alltid. Hela livet är perfekt, precis som det ska vara..

Ja, ni ser ju. Jag får nog skriva en bok. Det här går ju inte för sig. Här sitter jag i en sketen enrumslägenhet i Höör. Det drar svinkallt in vid fönstret eftersom det är värsta stormen ute. En trappa under mig finns en tant som är fruktansvärt gnällig och tycker att Falla är världens pest och pina och har gjort mer eller mindre klart för mig att vi inte är välkomna här. Jag kan inte lämna honom hemma själv en enda sekund eftersom jag aldrig vet om han kommer börja skälla eller inte. Jag kan inte fortsätta ensamhetsträna honom heller eftersom tanten i fråga ringer till kontoret och klagar vid minsta lilla ljud här uppe ifrån. Jag går en utbildning jag inte är nöjd med och är så skoltrött att jag vill kräkas på allt vad skola heter. Jag vill jobba och tjäna pengar, men det finns inga jobb.

Och vad gör man då? Jo, då bor man kvar i lägenheten, med den tjuriga tanten undertill och sveper en filt om sig för att inte frysa ihjäl. Man fortsätter plugga och trycker in hundra sidor från en lärobok i huvudet under en kväll och tentar sen av det. Man lägger inte informationen på lager, utan man bara trycker in det för att det måste sitta där tillräckligt länge för att man ska kunna ge rätt svar på proven. Man fortsätter söka jobb man ändå inte kommer att få. Man fortsätter drömma om det där huset på stranden i Spanien. Man fortsätter sitta och kolla utbildningar som startar till hösten. Man fortsätter leta efter lägenheter och jobb i Göteborg. Bara för att. Det finns inget annat att göra. Det är liksom drivkraften för att ens orka göra vad livet kräver av en.

Nej, nu ska jag sluta gnälla för idag. Måste fortsätta plugga en timme till. Komma fram till vad jag ska äta ikväll. Ska jag plocka upp nånting från frysen? Eller ska jag helt enkelt skita i och äta för att det är så jäkla tråkigt att laga mat bara till sig själv? Jag ska vänta in G och Ls matte som borde komma snart. Och sen ska jag sätta mig och kolla på gladiatorerna ikväll och troligen gå och lägga mig tidigt och vrida och vända mig halva natten för att jag ändå inte kan sova. Oh, jag hör verkligen själv hur jäkla positiv jag måste verka idag. Toppenpositiv. Men ibland finns det bara såna där dagar när man behöver grotta ner sig över att livet inte är som man vill att det ska vara. Drömma sig bort en dag och sen vakna upp morgonen därpå och inse att det hela bara var just drömmar. Och börja leva livet efter dom förutsättningar som finns i dagsläget. Ja, så är det. Och så kommer det vara!

Imorgon är en bättre dag!

Oj, vad jag har suttit med spänd förväntan över valprapporter i flera dygn nu känns det som. Men Heidieh har lurat oss alla gång på gång. Och sen bara sa det tjoff igår och så var första valpen ute. Jag tror inte jag uppdaterat facebook så många gånger som jag gjorde under gårdagen.

Ja, det är bästa Monica som fått valpar. Eller ja, inte Monica förståss. Men Monicas Heidieh. Och jag som inte ens skulle ha någon valp denna gången har varit så spänd och fylld av förväntan. Hur kan då valpköparna ens ha kunnat hålla sig från att ringa stup i kvarten för att fråga hur det går?

Tolv små underverk har jag hört att det blev. Och nu väntar vi på den stora uppdateringen. Jag vill veta allt. Allt. Allt. Allt. Men först behöver nog både uppfödare och tik vila upp sig ordentligt. En lång förlossning blev det. Men Heidieh kunde inte haft någon bättre vid sin sida!

En liten pojke har jag hört att det finns kvar bland valparna nu. Otingad. Jag som tänkte komma och hälsa på, valpmysa och gratulera till valparna så snart som möjligt. Men nu ser det ut som att jag får vänta ett tag. En bra tag kanske till och med.

Resterande infomation och uppdateringar överlämnar jag åt Monica. Själv ska jag snart ut och köra lite bil. Övningsköra så jag kan få det där förbannade körkortet!

Ja, lite så känner jag!

Idag slängdes ett brev in genom brevinkastet. Ett brev jag har väntat i evigheter på känns det som. Eller ja, inte riktigt. Men ändå. Ett brev med ett meddelande som känns så efterlängtat och spännande, men fortfarande helt jäkla overkligt. Att jag får den här chansen är galet. Och jag är livrädd samtidigt som jag knappt kan bärga mig av glädje. Livrädd för att jag inte ska klara av det här. För att jag ska misslyckas. Göra fel. Tänka fel. Jag sitter här med skrattblandad gråt och nu har jag äntligen fått tid att smälta det här. Vad har jag gjort?

Tagit ett beslut om att ändra på livet. Börja leva livet helt enkelt. Det är vad jag har gjort. Om det känns bra? Sjukt bra! Om jag är rädd? Fruktansvärt livrädd!

Jag har nästan bestämt mig för att berätta för er om vad som händer. Men bara nästan. Jag har några som jag vill berätta det för först. Sen får jag se. Överväga. Kanske. Eventuellt. Den 15 mars får jag veta om det är lönt att fira. Och kanske får ni fira med mig då?

Alltså äntligen. Vi har fått revansch. Vi är tillbaka. Jag har fått tillbaka hoppet om den där lydnadstävlingen i Juli. Jag är uppe i molnen och svävar ikväll. Vilken kväll. Helt jäkla underbart. Jag älskar min underbara Falla över allt annat. Och instruktören. Ja jag säger bara att jag kommer vara denna kvinna evigt tacksam! Dom gångerna det går skit så peppar hon och ger extra läxor till nästa kursomgång. Dom gångerna det går okej eller rent av ganska bra så är hon där direkt och kan peta på vissa saker som kan göras bättre. Men ändå fortsätta peppa och uppmuntra. Bekräfta att man gjort rätt och att det man gör är bra!

Förra veckan fick vi en extraläxa att träna på ingångarna lite mer. Falla kommer gärna in mot höger vid inkallningar. Alternativt kommer han rakt emot och sätter sig framför för att sedan kommendera in honom i fotposition. Kristina ville ha mer flyt. Inkallningar skulle gå in snyggt på vänster sida direkt. Och fotgåendet förra gången var väl inte det bästa. Det var rent ut sagt katastrof. Så även där var det lite peta och ge extra läxor. Vi tog åt oss och tränade lite smått på det. Inga överdrivna mängder, utan bara litegrann. Och så lekte. Vi lekte och busade. Och helt plötsligt var man tvungen att gå in i fotposition och följa tre steg för att få leksaken och sen busade vi lite mer. Och jag tror det hjälpte oss att få upp glädjen i träningen igen!

Förra veckan var det ångestladdade känslor över att åka till kursen. Jag visste att Falla skulle inte klara det som behövdes för att genomföra kurskvällen så bra som alla andra. Jag visste att jag var irriterad och ofokuserad eftersom Falla helt plötsligt inte förstod nånting. Jag vet att jag nästan stod där med tårar i ögonen när Falla för femhundraelfte gången verkligen vägrade sätta sig i fotposition. Jag kände mig så värdelös. Det här skulle aldrig gå. Helt jävla värdelöst!

Men så var vi på rallymixen i måndags och där vände allting. Även dit åkte jag med en klump i magen. Falla kunde ju inte. Han kunde ingenting alls. Allting var bara skit. Men när vi väl kom dit så tog det inte lång tid förrän jag jobbat upp lite samarbete. Och mot slutet när de andra deltagarna gick den nya banan med de nya skyltarna så kände jag bara att jag behövde jobba med Falla på de skyltarna som jag faktiskt kände igen. Få upp ett flyt i träningen helt enkelt. Så jag gick den gamla banan säkert fyra eller fem gånger på rad. Och mellan slutet till början fick Falla gå fot i olika hastighet och med svängar och så bra det gick! Glädjen från i måndags bestämde jag mig för att ta med på kvällens kurs i tävlingslydnad. Och jag tror jag lyckades.

Jag brukar alltid ha mängder med negativa saker att säga om mig själv och min träning med Falla efter varenda kurskväll. Men inte ikväll. Ikväll svävar jag som sagt. Jag svävar inte ens på moln. Jag svävar ovanför molnen! Jag är helt otroligt glad.

Avståndsbelöning med skål bakom Falla. Helt perfekt. Lite snett. Lite missa skålen. Lite inte vilja sitta kvar innan jag kallade in osv. Men ändå. Så mycket bättre än förra gången!

Apporten förra gången var skit. Falla vägrade öppna munnen. Idag greppade han och höll runt två sekunder. Nej, det är knappast några tio sekunder som behövs till tävlingen. Men det är två sekunder mer på bara en vecka och idag fick han till två ordentliga gripande där han nästan inte villa släppa apporten igen. Åh, vad jag tycker om den här hunden.

Platsliggning. Sån förbättring. Förra veckan låg Falla och skakade som en tok. Han var så ofokuserad och borta i sin egen värld. Så fort jag ens rörde mig en millimeter från att sitta på huk hos honom, så flög han upp och var som klistrad vid min sida. Denna gången gjorde jag ett riktigt lämnande. Inte bara steg åt sidan – klick – godis. Eller backa tre steg – klick – godis. Nej, denna gången satte jag honom i fotposition och kommenderade ligg. Falla la sig och jag kommenderade stanna. Sen gick jag helt enkelt rakt fram, ut från honom i säkert sex eller sju steg. Sen vände mig om så jag stod vänd mot honom. Väntade fem sekunder, klickade och återvände för att belöna honom och gjorde sen om proceduren. Efter tre såhär lyckade läggande blev han riktigt trött i huvudet och jag fortsatte med att klicka bara för att han låg kvar när jag stod vid sidan om. Sen tog ett steg ifrån. Ett steg bakom. Ett steg framför och så vidare. Men vi fick till platsliggande. Fem sekunder är 115 sekunder för lite tid som han ska klara på tävling. Men ikväll skiter jag i det. Vi lyckades fem sekunder. Det är mer än jag skulle begärt egentligen.

Och så har vi det där fotgåendet. Förra veckan var katastrof under kommenderingen. Instruktören kommenderade oss till höger/vänster/helt om/framåt marsch/halt/språngmarsch/sakta marsch. Som sagt. Förra veckan hade jag gett oss en nolla på linförigheten om det hade varit tävling. Idag var det inte perfekt, men det var tusan ta mig en åtta ikväll. Skitsnyggt gjorde han det. Satt som klistrad vid benet vid halterna. Språngmarschen gjorde han ursnyggt. Till och med vänstersvängarna fixade vi idag. Vi mötte ett av ”ekipagen” väldigt nära ikväll under marsch, men Falla avvek inte en sekund från min sida. Han gav inte den andra hunden ens en blick. Inte en enda! Jag är så jäkla nöjd. Tiopoängaren kommer närmare och närmare nu känner jag.

Inkallningen var även den katastrof förra veckan. Idag gjorde han en snygg, relativt snabb inkallning och kom in på vänster sida i position direkt. Visserligen med hjälper av mig. Men det struntar vi i ikväll också. Förra gången vägrade han komma in på vänster sida även med godis och mutor. Klar förbättring!

Och efter vi gjort vår inkallning så hörde jag att någon av de nya deltagarna pratade om honom. Eller om vad Kristina hade sagt. Exakt vad vet jag inte. Men så hörde jag Kristina säga att ”han är nästan helt blind”. Och dom här två kvinnorna bara gapade. Vad sa du? Blind? På riktigt? Men det märks inte. Han är ju jätteduktig. Men dom har tränat ganska länge va? Äldre hund? Kristina vänder sig mot mig. Sex månader är han va? Nej, snart sju svarar jag. Och hon vänder sig åter mot deltagarana. Sju månader säger hon! Och jag tror att dom båda gapade ännu lite större än när dom fick höra att han var blind. Ja, ibland imponerar han. Min älskade valp!

Jag vill avsluta med en kommentar från instruktören som gjorde att jag verkligen sken upp av stolthet ikväll. ”Ni är jätteduktiga allihop. Jättebra där. Ser snyggt ut där borta också. Och Falla. Alltså Falla, han sitter ju bara som en prins där. Så snyggt!” Om mitt hjärta svämmade över? Klart ja!

Lika fruktansvärt värdelöst som det gick förra veckan, lika jävla (ja jag svär!) bra gick det denna gången. Jag är så stolt. Så glad. Så helt genomlycklig. I måndags diskuterade jag att det kändes värdelöst. Vad gjorde jag ens på tävlingslydnaden? Vi kunde ju ingenting ändå. Och så tråkigt det var att bara kommendera hit och dit. Tråkigt att allting skulle vara så perfekt och strikt. Men ikväll kom glädjen tillbaka. Fy fan vad roligt det här! Jag har hittat tillbaka till den där känslan jag hade när jag var och tittade på elitlydnaden för något år sedan. Jag vill nå dit. Jag vill dit med Falla. Om några år är vi i elitklass och tävlar. Den känslan ska jag somna med idag. Den där längtan och drömmarna om vad framtiden kan innehålla. Åh, jag är tillbaka igen. Jag har hittat lyckan! Tack Kristina för det här. Det är din förtjänst att jag orkat komma tillbaka och ta mig upp och fortsätta träna även när det känns hopplöst!

För ett tag sedan fick jag en fråga: ”Om det hade funnits en operation som gjort att Falla fått full syn eller mer syn än vad han har idag. Hade du gjort den då? Och det är helt oberoende av kostnad. Du får den gratis!” Idag har jag valt att svara på denna. Jag har funderat och kommit fram till ett bra svar. Kanske inte svaret som alla andra hade valt. Men detta är utifrån mina upplevelser och erfarenheter.

Falla föddes den sjätte augusti år 2012. Han har alltså om en vecka levt sju månader med sin väldigt bristfälliga syn. Han har aldrig sett ordentligt. Han har aldrig haft ett fullt utvecklat öga. Han har inte kunnat se världen med sina ögon. Han har sett den med känslan och hjärtat. Han känner sig fram. Han behöver inte se. Jag har aldrig tyckt synd om Falla. Utse mig till årets största idiot om ni vill. Men jag tycker inte synd om honom. Så är det bara. Nej, han ser inte. Men det vet inte han om. Hur mycket jag än hade velat förklara för honom att den här leksaken är rosa. Hämta den rosa leksaken, så går det inte. För han ser inte. Så är det. Ett läga att acceptera helt enkelt. Och tanken har aldrig slagit mig att tycka synd om honom.

För mig är Falla en helt vanlig hund. Men ändå inte. Han förtjänas att bli behandlad på bästa möjliga sätt, precis som vilken hund som helst. Han behöver ett hem, mat och kärlek. Och det får han. I massor. Men om Falla hade mått bra av att jag ömkat med honom? Nej, verkligen inte. Mår någon hund bra av att man ömkar med dom? Nej, inte alls. Så varför är det annorlunda för att han inte ser? Han är en helt vanlig hund på insidan. Han har bara hamnat i en ofördelaktig kropp helt enkelt.

Falla har alltid fått gå med luggen nere. Jag brukar inte sätta upp den på honom. Men så för några veckor sedan började jag med det, och jag fick en helt annan hund. En stressad och ofokuserad hund. Jag kunde inte få kontakt. Han stod fastfrusen i marken. Han skyggade för allt. Han skakade och flåsade. Han visade på så många sätt att detta var definitivt inte något trevligt. Jag trodde det berodde på klämman i luggen i samband med att han var påväg in i könsmognad och spökålder.

Men så igår slog det mig plötsligt. Det är inte spökåldern som gör det. Det är inte klämman som gör det. Det är synen. Den lilla tredjedelens syn han har på sitt vänstra öga gör att hela världen blir ett skrämmande helvete att vandra igenom. Han ser. Inte mycket. Men han ser. Och det är han inte van vid. Luggen har hängt framför ögonen på honom länge nu och att plötsligt flytta på all den där luggen och låta honom se livet med ögonen, det var inte något han klarade av.

Om jag blickar tillbaka tre månader, så vet jag ju nu att det var samma sak då. Jag trodde det var något fel på honom. Han skakade och flåsade otroligt mycket. Vi var hos veterinär och prover togs. Ingenting hittades förutom en UVI. Ingenting annat. Mycket flåsande kan vara ett tecken på sköldkörteln exempelvis är ur funktion eller fungerar lite halvdant. Jag målade upp dom värsta skräckbilderna i mitt huvud. När han blev lite äldre så avtog det här flåsandet betydligt och den senaste månaden har han inte flåsat och skakat på det där viset alls. Inte förrän igår.

Igår tränade jag lite med honom på förmiddagen. Och när jag tränar så sätter jag alltid upp luggen på honom. När vi tränar är nämligen allt fokus på mig. Det finns ingenting runt omkring som skrämmer då eftersom han är så fokuserad på vad vi ska göra. Men så gick jag ut en runda och promenerade efter träningen. Tofsen tog jag inte bort då. Tänkte att den kunde ju lika gärna vara kvar. Han är ju så söt i sin tofs. Men så började han skygga. Ena grejen efter den andra. Trapporna var livsfarliga. Han kröp förbi en rad med parkerade bilar. Han vägrade gå förbi en soptunna. Han slängde sig in i mig när ett tåg passerade och han stressade, drog, flåsade och skakade.

Min tanke? För fan skärp dig nu! Ingenting har varit såhär farligt innan. Bilarna har alltid stått där. Vi har mött folk många gånger utan någon reaktion. Vad är det för fel på dig just idag?!

Nu skäms jag nästan för att jag blev irriterad. Hade jag insett det tidigare, under den där promenaden så hade jag tagit bort tofsen, låtit luggen hänga ner över ögonen igen och satt mig på en trappa någonstans och bara hållt honom nära för att han skulle stressa ner. Men det gjorde jag inte. Jag tvingade honom att gå. Blev irriterad. Drog med honom hem till slut i ren frustration.

Imorse gick jag förbi en del av dom där läskiga grejorna vi passerade igår. Denna gången med luggen nere och ingenting var konstigt. Han var samma härliga, harmoniska hund som han brukar vara. Falla mår inte bra av att se med sina ögon. Så är det bara. Ögon i hans fall är onödigt. Dom orsakar stress och rädsla.

Så mitt svar på frågan. Nej!

Jag hade aldrig, och tycka att jag är egoistisk, gett Falla synen ”tillbaka”. Det skulle aldrig falla mig in att göra det. Jag vet att det är många som överväger det. Som funderar på det. Som har gett sina hundar synen tillbaka. Men det är om de blivit blinda mitt i livet. Då hade jag kanske tänkt annorlunda. Men Falla har aldrig sett. Han har alltid varit blind och han är den han är idag just på grund av det. Det kan låta hemskt. Men jag tror Falla hade blivit förstörd av att se. Bara det lilla han ser med luggen borta gör honom helt okontaktbar. Hur hade det då varit om han fått ett nytt öga med full syn? Om man hade kunnat rekonstruera synnerven så att den gav honom bättre syn? Om man hade kunnat ge honom några procent mer syn? Nej, jag tror han hade blivit ett nervvrak. Han hade inte varit min Falla längre. Han hade inte varit Falla överhuvudtaget!

Jag må vara egoistisk i detta fallet enligt många. Men för Fallas bästa hade jag inte gjort det. Jag hade kunnat ge livet, allt jag äger och har för att Falla skulle få full syn och må bra. Men han hade inte mått bra av att se. Från och med nu kommer luggen bara vara uppsatt om vi ska på kurs och träna. Aldrig annars.

En annan sak som kanske får er att förstå hur jag tänker, är rädslan han fått för att få röra hans huvud. Han har aldrig haft problem med att man sträcker handen mot honom och klappar på huvudet eller pillar med luggen på honom. Petar bort skit från ögonen. Kollar på tänder och liknande. Men den senaste veckan, efter att jag satt upp hans lugg allt oftare så ryggar han tillbaka kraftigt om jag försöker röra huvudet på honom. Han vill inte. Jag tror på fullt allvar att han talar om för mig att han vill inte! Han vill inte kunna se. Att se är en rädsla som hans kropp inte klarar av.

Mina tankar. Mina erfarenheter. Mina upplevelser. Ni behöver inte tycka detsamma. Men ni lever inte heller med Falla. Ni lever inte heller med denna otroligt trevliga, trygga, harmoniska och genomhärliga valp som känner livsglädje och lever ut allt han kan varenda dag. Som ger så mycket glädje och kärlek när han slipper se. Ni lever inte med Falla som förstörs totalt när han blir tvingad att se. Hade jag inte själv levt med Falla hade jag troligen inte tvekat en sekund på att säga att en hund borde få chansen att se om det fanns något som gjorde att det kunde bli så. Men nu lever jag med Falla. Min Falla som är sitt allra bästa jag när han slipper se!