Kvalitetstid när den är som bäst

Har blivit cirka noll tid att ägna åt Falla de senaste två veckorna och mattejärtat har haft dåligt samvete! Tjat och bråk konstant från morgon till kväll. Är det så småbarnsföräldrar känner sig?! Orden ”nej”, ”fy”, ”lägg av” och ”kom hit” har använts mer frekvent än bra jobbat, snyggt, duktig kille. Jag har nog tillochmed använt dom ”dumma” orden fler gånger än jag sagt hans namn. Om möjligt har jag sagt ”Falla”, men då i kombination med något annat otrevligt. Falla lägg av. Falla gå och lägg dig. Falla kom här för f*n nu. Men snälla nån, vad är ditt problem Falla? Kan du inte bara stanna när jag säger åt dig? Jag har haft såna konversationer och diskussioner med den här hunden. Det hjälper knappast. Vill han inte lyssna på ett ”nej” i vanliga fall, så lyssnar han allra troligast inte när jag väver in fem andra ord kring det ordet.

Uttrycket som använts flest gånger senaste veckorna är nog ”Men Falla, stanna, och kom hit!”. Stanna? Och kom hit? Och gärna ett lägg dig, på det. Han ska alltså stanna upp med att springa ifrån mig, komma tillbaka till mig och lägga sig ner och varva ner. När jag säger det låter det klockrent för mig. Det är väl inte så svårt att förstå? Men så inser jag att jag nog är ganska korkad. Klart att Falla blir förvirrad. Det påminner mig om när jag bodde hemma och jag och min bror hade ätit inne i tv-rummet framför tv’n. Jag hade passat honom hela helgen och var så fruktansvärt trött på att han inte hjälpt till att plocka undan efter sig. Så när vi sitter där och har ätit färdigt säger jag åt honom att ”Du reser dig inte från soffan förrän du ställt ut din tallrik i diskmaskinen”. Jag minns hans förvirring den dagen. Så jag förstår Fallas förvirring med alla mina dubbla kommando också.

Just kommandot ”nej”, det har jag sen allra första början med Falla tränat in som ett kommando precis som vilket annat. Ett positivt kommando. ”Nej” betyder att du ska släppa det du håller på med. Så enkelt är det. Tuggar han på en sko (vilket visserligen aldrig har hänt) och jag säger nej, så ska han släppa skon och göra nånting annat istället. Försöker Falla ta något från bänkar och bord och jag säger nej så ska han lämna sakerna på bordet och göra något annat. Min tanke har alltid varit att kommandot nej innebär att man släpper det man tuggar på, lämnar det man inte får röra eller slutar göra det man inte får göra. Sen dag ett med Falla har jag alltså lärt in det här kommandot. Krafsade han i mammas fina skinnmöbler så skrek jag inte nej och sen slängde ner honom från soffan. Istället tog jag under tystnad honom ifrån soffan och satte honom där han fick vara. Samtidigt som jag satte ner honom sa jag nej. Och det har fungerat. Jag har fått lite skit för det där. Jag kan ju inte ignorera det han gör fel och sen säga nej när han är på rätt ställe? Eller?

Jodå, det är hur logiskt som helst. Precis som inlärning på vilket annat kommando som helst som sagt. Om jag vill lära min hund sitta fot, så gapar jag inte fot när han är två meter framför mig och antar att han ska komma in på rätt ställe av sig själv. Nej, istället tar jag in honom sittande på min vänstra sida. Säger fot och berömmer. Jag befäster var kommandot fot är rätt nånstans. Ska jag lära min hund att sitta så säger jag inte sitt när hunden ligger och hoppas att han förstår. Nej, istället sätter jag hunden framför mig och sen befäster jag beteendet med kommandot ”sitt” och belöning på det. Varför skulle det då vara annorlunda med ”nej” och ”sluta”?

Det största problemet jag har sett bland hundägare som jag känner och har träffat på under olika omständigheter är den skällande hunden. Matte eller husse står och hojtar ”nej, nej, nej” samtidigt som hundens skällande eskalerar. Varför? För att husse/matte omedvetet har befäst kommandot ”nej” till skällandet. Istället för att vänta tills hunden är tyst och då säga nej och belöna, så matar man på med en massa nej utan att tänka på vad man egentligen gör. Detsamma med det ”nej” jag använt när Falla inte får göra saker som han håller på med. Hade jag gått och sagt ”nej” till Falla samtidigt som han gjorde fel, under inlärningen, så hade han ju antagit att ”nej” är ett kommando för att göra fel och inte för att sluta göra fel. Förstår ni min tanke?

Vad jag vill ha sagt med det här, är att man alla gör sina misstag ibland som man inte riktigt tänker på. Och även om man lärt in ett kommando som sitter klockrent tidigare kan man förstöra det med en massa tjat i tid och otid. Och det är precis exakt det jag har gjort med Falla under de senaste veckorna. Jag har lärt in att ”nej” betyder fortsätt med det du inte får. Jag har lärt in att ”sluta” betyder fortsätt skälla. Jag har lärt in att ”kom hit” betyder stäng av öronen och leta upp det där du inte borde se egentligen. Jag har lärt in att ”fot” betyder kom in och ställ dig på vänster sida och vänta ut matte så ger hon snart upp. Jag har förstört så otroligt många kommando den senaste tiden för att jag varit ointresserad och disträ, för att jag varit irriterad och tyckt att det mesta varit ett jobbigt ont.

Mitt motto för hundträning är: Om hunden inte förstår, är det du som inte förklarat utförligt nog. Gör om och gör rätt. Och dom här veckorna har jag bara beskyllt Falla för alla fel som blivit. Allt som har blivit fel är Fallas fel för att han inte vill förstå. För att han bara jävlas med mig. För att han vet att jag har det jobbigt och utnyttjar det till att göra som han själv vill. Om det verkligen är på det viset då? Nej, självklart är det inte så. Det är jag, jag och bara jag som har förstört det här. Jag har tappat all gädje, det är det som är problemet. Jag har varit så insnöad i alla andra problem att jag inte har orkat engagera mig.

Idag hade jag en såndär bra morgon. Jag har knappt sovit nånting inatt, men ändå kände jag mig relativt utvilad när jag vaknade. Tittade ut genom fönstret, såg att frosten låg kvar på gräset även när klockan var närmare tio. En klar, fin, dag. Jag får energi av såna här dagar och Falla älskar kylan. Så jag drog på mig mössa, vantar och kängor och tog Falla med ut på en lite längre runda. När vi kom tillbaka släppte jag honom på bakgården ett tag. Först fick han springa av sig själv, men efter bara några minuter kom han till mig. Han kom till mig och verkligen bad om att få uppmärksamhet. Vi hade dragkamp med kopplet, vi busade runt och brottades på den kalla asfalten. Men Falla var lycklig. Han morrar och låter värre än fan själv när han verkligen är igång, men han älskar det och jag låter honom morra. Det triggar honom. Han busar bättre då. Han får upp mer fart och dessutom innebär det att han är mer avslappnad när vi väl kommer in sen. Han drog i kopplet, morrade långt nere från tårna, viftade på svansen, fokuserade blicken på mig och jag såg den där glimten i ögat på honom. Han var tillbaka igen. Vi var tillbaka igen. Jag skickade honom på några framåtsändningar med inkallning och han var på topp hela tiden. Han sökte kontakt hela tiden. Han lyssnade till varenda litet kommando, varenda litet tecken jag gjorde, varenda tanke jag tänkte, lyssnade han till. Det är dom här små stunderna som gör att jag orkar fortsätta när livet känns allmänt dåligt. När det känns som att allt man gör är fel. För dom där små korta sekunderna av klockren ögonkontakt med Falla, det smälter mitt mattehjärta något enormt. Jag vet inte om ni någonsin upplevt känslan av att försöka och kämpa varje dag för att få kontakt med någon. Någon bekräftelse liksom. Att någon ser er, att det finns någon där. Jag har kämpat med det med Falla sen jag hämtade honom. Vi har haft bra kontakt redan från början. Men just den där sekunden när jag ser att han ser mig på riktigt. När man på sexton månader knappt haft någon riktig ögonkontakt överhuvudtaget och han efter en såhär omtumlande period bara klockrent stirrar in i mina ögon med det fantastiska ögat, viker bort blicken efter någon sekund och sätter sig tätt intill en och bara sitter där. Det är underbart. Det är dom stunderna som gör att jag orkar. Att jag orkar en dag till. En vecka till. En månad till. Falla gör att jag orkar. Han är mitt allt, mitt hjärta, min prins!

1383419_10151931090113010_763187964_n

Målen vi aldrig uppnådde..

Det har varit tomt här, jag vet. Ingen aktivitet alls. Har faktiskt inte orkat bry mig heller. Så får man inte säga, har jag förstått. Men allting är lite upp och ner för tillfället. Verkligen upp och ner. Det här har varit ett år som på många sätt har varit det bästa året i mitt liv, samtidigt som det har varit, och är, ett helvete. Varför, det orkar jag inte riktigt gå in på. Men bara tro mig när jag säger att jag är ledsen att jag inte orkar lägga 100% här längre.

Vi hade en del mål att klara under 2013, jag och Falla. Väldigt många av dom målen uppnådde vi aldrig. Eller så klarade vi dom till viss del. Ett litet axplock av det som var målen för 2013 kommer här:

– skriva träningsdagbok efter VARJE träning!
– Debutera på tävlingsplanen i både lk1 och rally nybörjarklass
– Delta i vardagslydnadskursen med start vecka 3
– Delta i samarbete och inkallningskurs
– Delta i rallylydnadskurs
– Om möjligt träna upp en del moment inför en lk2
– Besöka minst tio, för Falla, okända platser/upplevelser etc
– Besöka storegård hundpark i Fjelie/lund
– Träffa så många som möjligt från ”LS-familjen”
– Ögonlysa Falla

Det enda vi faktiskt lyckades med under året var att debutera i tävlingslydnad och rallyn. Dock med mindre bra resultat om man säger så. Inget att direkt skryta med. Domaren på rallytävlingen gjorde vi bara väldigt upprörd och irriterad, domaren/tävlingsledaren på tävlingslydnaden kunde vi dock glädja en hel del. ”Den gladaste hunden här idag” fick vi höra av honom, efter att Falla i full fart rusat rakt in i ett snöre, studsat två meter tillbaka och vänt för att springa och möta domaren, när vi egentligen bara skulle ställa upp för ett ställande. Efter den lilla incidenten bröt vi tävlingen, men blev välkomnade tillbaka till åhus tävlingslydnad år 2014 istället. Jag hade en hund med potential, sa han.

Besöka okända platser har vi väl också lyckats med till stor del. Bland annat så har Falla fått åka SJ till Göteborg, träffat pappa Bobbo och kompisen Lordi och dessutom bott där ett par veckor. Närmare två månader faktiskt. Under tiden var det ny stad, nytt samhälle, ny bil, ny lägenhet, ny omgivning, ny skog, nytt vatten att upptäcka, nya kompisar, nya människor, nya barn. Ja, en massa nytt. Bara där tror jag att Falla lyckades uppleva många nya platser. Promenaden mellan Simrishamn och Kivik var också en ny upplevelse. Vi har bott i husvagn, i lägenhet, i stuga. Han har fått träna utomhus, på asfalt, på grus, på gräs, på konstgräs i inomhushall och i ridhus. Han har fått testa på både agility och rallymix. Han har spårat, ätit ren med avsky, varit inlagd på djursjukhuset på grund av vätskebrist. Han har flyttat från malmö, till mamma, till denna lägenheten. Han har mist en kattkompis men fått en ny. Han har upplevt fenomenet julgran (I Fallas mening ett toppenkoncept, träd att kissa på inomhus, hur bra som helst!)

Så ja, just dom bitarna är väl ganska så uppnådda om man säger så. Resten av målen har jag slarvat bort efter hand. Glömt av, inte orkat med eller rent av hoppat över för att det inte kändes roligt längre. Vi har inte gått så många kurser som jag tänkt mig och tävlingssäsongen kan inte ens få kallas för säsong då vi bara stod på tävlingsplanen två gånger under hela året. Träningen som skulle vara så strukturerad blev inte särskilt strukturerad alls. Jag hade så många mål och planer, men jag försöker tänka att vi har många år kvar. Varför ska min hund behöva få massa titlar redan när han är tio månader? Vad har vi då kvar att göra resten av livet? Nej, det får vara som det är. Försöka acceptera att allting inte alltid går precis så som man vill att det ska göra.

Jag skulle vilja kunna lova att 2014 kommer bli ett mycket bättre bloggår. Att jag ska vara aktiv och duktig, skriva mycket, hitta på en massa saker. Men jag tror inte att jag kommer lyckas med det. Faktiskt. Det kommer inte bli bättre. I omgångar kanske det blir mer aktivitet här, och sen perioder av total tystnad.

Jag har heller inga direkta mål att sätta upp för 2014. Jag vill ha året helt öppet, utan krav. Utan saker att behöva se tillbaka på och få ångest över att jag, eller vi, inte har lyckats uppnå. Jag vill bara ha ett år där vi tillsammans kan ta livet dag för dag och se vad som händer. Antagligen kommer jag vilja försöka tävla med Falla igen när säsongen börjar, antagligen kommer vi åka runt på en massa utflykter tillsammans, antagligen kommer vi träna en hel del och antagligen kommer det mesta att gå upp och ner precis som livet ska göra.

Jag vill avsluta det här inlägget med att tacka 2013 för vad vi ändå har hunnit med och uppnått. Jag vill tacka 2013 för att jag fick chansen att träffa fantastiska Eva med Gandhi och Katarina med Allie, jag vill tacka 2013 för att jag lärt känna en ytterligare trevlig uppfödare inom rasen, Miranda. Det fanns planer på en valp därifrån till våren/sommaren, men som sagt har livet sina upp- och nedgångar och en ögonundersökning satte stopp för den eventuella valpen. Jag vill tacka 2013 för alla nya platser vi har hunnit besöka och nya upplevelser vi tagit oss igenom tillsammans. Jag vill tacka 2013 för det reportage jag och Falla varit med i, och det uppslag vi fått i norska schapendoesposten (som för övrigt blivit försenat och kommer ut i mars..) Jag vill tacka 2013 för ja, nästan allt helt enkelt. Nu ska vi försöka hålla huvudet högt och göra allt det under 2014, som vi inte hann med under 2013.

Tack till er läsare som hänger kvar trots frånvaro, jag hoppas vi ses en del under 2014 trots allt.

IMG_3646

Stolt matte

Igår var jag och Falla i skogen med två fina vänner! Nästan tre timmar rörde vi oss i skog och mark, över ängar och genom vatten. Vi passerade får och hoppade över trädstammar. Klättrade genom staket och gick lite vilse, som vanligt! Underbart, med andra ord!

Jag har en del läsare nu, vilket är jätteroligt. Ännu roligare är det att det hittat hit ett par stycken vars hundar är blinda eller håller på att tappa synen av en eller annan anledning. Jag vet själv hur otroligt tacksamt det hade varit om jag hade haft någon att dela mina tankar med när jag skaffade Falla. Fyra veckor hade jag haft honom innan han konstaterades i princip blind. Fyra veckor räcker för att totalt förälska sig i det där lilla knytet som redan sov i min säng. Som redan lärt sig sitt namn. Som redan lärt sig klickern. Som redan bad om att få träna och vara till nytta. Som redan lärt in sina egna små egenheter. Fyra veckor av total kärlek, och sen konstateras det att han är blind. Världen rasar för ett ögonblick innan jag bestämmer mig för att kämpa med honom. Innan jag bestämmer mig för att vi kommer fixa det här tillsammans. Och som vi har fixat det!

De vanligaste frågorna jag får handlar mycket om ägarens egna rädsla. Gör jag fel? Har han ont? Är han deprimerad? Tänk om alla andra ser mig som egoistisk för att jag låter min hund leva? Och den absolut största frågan, vad är det viktigaste för att min hund ska kunna leva ett så bra liv som möjligt trots sin blindhet?

På de första frågorna finns inget bra svar. Du känner din hund bäst själv och du är den som också får ta beslut. Avliva eller låta leva. Det är ett tufft beslut, men det är viktigt att du tänker över det ordentligt. Att leva med en blind hund innebär inte bara att du har en hund som kommer gå in i saker lite då och då. Det innebär inte bara att du har en hund som kommer stirra in i en vägg och vifta på svansen när du pratar med den. Och det innebär inte bara att anpassa sig. Det innebär så otroligt mycket mer. Kostnader. Stora kostnader. Ögonlysning. Kanske behövs behandling. Veterinär. Regelbundna besök. I vissa fall krävs operation av ögonen, kanske ena ögat, kanske båda. Ibland inser man efter tre operationer att ögat måste plockas bort permanent. Det är stora pengar. Pengar som vissa försäkringsbolag inte vill stå för. Falla har ett öga som är avförsäkrat eftersom det är en medfödd defekt. Skulle någonting hända med det ögat så är det jag som står för exakt alla kostnader. Har jag råd med det? Eller är det då jag ska beslutet att ta bort honom? Det är fruktansvärt svårt!

Sen gäller det inte bara pengarna. Det är tiden och orken som ska finnas. Det är psykiskt jobbigt att leva med en blind hund, det är inget snack om saken. Från att du stiger upp på morgonen är du din hunds personliga assistent. Varenda sekund av varenda dag. Det är sitt ansvar, hela tiden! Mår din hund inte bra så är det ditt fel. Kan din hund inte hänga med ordentligt så är det ditt fel. Folk kommer att vara otrevliga. Dom kommer att berätta för dig, detaljerat, vilken fruktansvärt hemsk människa du är. Hur egoistisk du är. Hur du bara tänker på dig själv. Hur hunden hade mått mycket bättre av att inte behöva leva.

Och så det där med orken. Orken tryter ibland. Att hoppa upp i soffan är kanske inte några problem, men att komma ner är svårare. Du får kanske en hund, som Falla, som står och skäller oavbrutet när han hoppat upp någonstans och kommit på att han inte kommer ner igen. Du har miljontals gånger visat var dörren är och var man går ut någonstans. Ändå sitter hunden två meter från dörröppningen, stirrar in i väggen och är helt förstörd för att ”dörren är stängd”, när det i själva verket bara är att vandra genom dörröppningen en bit bort för att kunna vara med i gemenskapen. Du kanske får en hund som tycker om att bära på saker, som vattenskålen. Tjoff säger det, så är vattnet på golvet och hunden kommer gåendes, lycklig, med en skål i munnen. Kanske är det så att du får en hund som rusar runt i lägenheten när den lärt sig att hitta och känna av var den är någonstans att den inte tänker på att det kan finnas saker ivägen som inte brukar stå där egentligen. Av egen erfarenhet, så ska man inte ställa en skurspann med vatten i dörröppningen till köket. Då får man plötsligt en sjö att svabba upp efter att den blinda valpen sprungit rakt in i spannen och med sina åtta kilo vält den. Och lära om. Ni kommer att få lära om så mycket. Den vanliga rundan kommer ta längre tid än den brukar. Det finns så mycket mer att lukta på, när man inte kan se. Det finns otroligt många saker utomhus en hund kan krocka med om man inte är på sin vakt. Parkerade bilar, lyktstolpar, soptunnor, postlådor, träd, låga buskar, höga trottoarkanter, cyklar parkerade på trottoaren osv. Du måste hela tiden vara på din vakt. Exakt hela tiden. Jag kan ärligt talat säga att ”vanliga” hundar tittar på en som om man vore en idiot när man ber dom akta sig för trottoarkanten, tar tag i selen för att dom inte ska springa in i ett träd eller tjoar ”försiktigt” när vi kommer i närheten av ett gäng postlådor. Man blir lite sådär knäpp av att äga en blind hund, att vanliga hundar plötsligt känns som den svåra sortens hund!

På frågan vad som är viktigast, kan jag bara ge ett enda ord. Trygghet! Och det är faktiskt så det är. Trygghet, tillit, känsla för varandra. Att du har en hund som litar på dig, litar på att du finns där och hjälper till och stöttar. Samtidigt som du litar så pass mycket på din hund att du kan låta honom göra fel ibland. Ni måste jobba på det hela tiden, alltid. Övningar som stärker kontakten och övningar för att bygga upp tryggheten till något helt otroligt stort. Jag har jobbat med det här med Falla i femton månader, vi är lite av världsmästare i det där att lita på varandra. Är jag orolig för Falla konstant, så känner han av det och blir orolig han också. Istället försöker jag sända ut en känsla som säger att jag litar på honom till 100% (vilket jag visserligen inte gör. Jag litar på honom till 95%. Övriga 5% består av situationer där får, löptikar och barn som skriker ingår. Där litar jag inte på honom för fem öre!). Något som också är viktigt är det jag nämde lite längre upp i inlägget, att inte tycka synd om hunden om den krockar in i något. Sålänge det inte är några livshotande skador, vilket det inte ska kunna bli för så bra koll ska du ha, så är det bara att slänga ur sig ett ”hoppsan, försök igen” och så fortsätter ni gå, eller träna, eller vad ni nu kan tänkas göra.

Precis exakt såhär har jag gjort med Falla från dag ett. Jag har tvingat honom att möta rädslor hela tiden. Jag har tvingat honom att göra om och göra rätt. Jag har fått en otroligt trygg hund (med vissa undantag för spökåldern) som fixar vilken situation han än hamnar i. Jag har en helt fantastisk kontakt med min hund och tilliten är starkare än någonsin mellan oss. Vi är ett team. Ett toppenteam. Hade jag valt att tycka synd om Falla så hade jag gjort honom en otjänst. Hade jag valt att alltid ställa upp för honom hade jag gjort honom en otjänst. Hade jag valt att inte lita på honom hade jag gjort honom en otjänst. Hade jag valt att tycka vår situation var jobbig så hade jag gjort honom en otjänst. Istället för allt det där, har jag valt att kämpa. Jag har valt livet, åt Falla. Det innebär i vissa fall att jag har valt bort livet för mig själv. Men när jag ser filmen från gårdagens promenad i skog och mark, så är jag inte ett dugg bitter över att jag har valt bort en del av mitt liv, för att ge det åt Falla. Tvärtom. Jag är lycklig. Jag är stolt. Det är helt underbart att se, att den tiden, det engagemanget och den kämparandan jag har lagt ner på min hund har skapat en otroligt trygg individ som rör sig som en gud i skog och mark. I filmen nedan ser ni Falla, femton månader gammal och i princip blind, ta sig fram på totalt okänd mark helt utan koppelstöd från mig. Vissa gånger är det lite klumpigt, vissa gånger krockar han med grejor men han fortsätter ändå framåt med samma glädje. För att jag har lärt honom att ingenting kan stoppa honom. Det finns alltid en ny möjlighet, en ny väg, om den första inte fungerar. Och jag säger som en fantastisk person sa till mig ”So what if he runs into a stone or a tree.. I can see perfectly and I still run into things even when my eyes are wide open” vilket i enkel översättning blir ”Vad gör väl det om han springer in i saker ibland. Jag ser perfekt och ändå krockar jag med saker även om jag har stenkoll på var jag är”. Och så är det faktiskt. Han ser inte perfekt, men ändå tar han sig fram så bra. Han krockar ibland, men vem är vi att döma, när vi själva snubblar över våra egna fötter även om vi har full syn? Han är åtminstone lycklig och det är det viktigaste för mig!

En kort sammanfattning av vad jag vill få fram är, ha roligt! Lär av varandra och lita på varandra så kommer ni lång. Grundstenarna är trygghet, tillit och livsglädje, med det kommer ni långt. Använd huvudet först, fundera på hur mycket du orkar med. Sen kopplar du in hjärta och magkänsla. Lyssna inte på vad alla andra säger, oavsett vad du gör för val så kommer någon att tycka du gjort fel. Och kom ihåg, oavsett vad du gör för val, så är det rätt val för DIG även om inte alla andra godkänner det. Jag stöttar dig lika mycket om du väljer att avliva din hund på grund av att den är eller har blivit blind eftersom jag själv vet hur det är. Jag älskar Falla men jag skulle inte göra om det här med blind valp, det är sanningen. Och jag stöttar dig om du väljer att kämpa för att saker och ting ska fungera. Tack för att ni, och just DU litar på mig och känner att mitt stöd betyder något. Sålänge jag kan hjälpa andra, är jag lycklig. En eloge till alla er som vågar trotsa omgivningen och göra det som känns bäst för er. Ni ska inte känna skam och skuld överhuvudtaget. Ni är mina små hjältar, allihop!

Sikta mot stjärnorna

Det blir ett kort, men roligt, inlägg idag. Ja, roligt för mig åtminstone. För mig är det stort. Jättestort, faktiskt!

Ni minns när jag nyss fick reda på att Falla var blind? Och när många sa åt mig att jag borde avliva honom. Att han skulle må dåligt och bli deprimerad och att det inte fanns någon mening alls med att låta honom leva? Ni minns kanske att jag gav mig fasen på att jag skulle bevisa för ”hela världen” att Falla visst var värd sitt liv. Att han visst kunde. Nånstans i den vevan skickade finaste Ana in en story till ett antal tidningar, det minns ni nog det också? Hemmets veckotidning hörde av sig och ville göra ett reportage om mig och Falla. Det var nio månader sedan intervjun gjordes och några veckor senare kom tidningen ut. Det var stort! Jag och Falla var med i tidningen, större än så kunde det inte bli (även om det ”bara” var hemmets veckotidning).

DSC_0418

Men så i förmiddags fick jag ett mejl skickat till mig på facebook. Hade ingen aning om vem människan i fråga var. Tänkte att det var nog inte så viktigt, så jag läste det inte direkt. Men så kom jag nyss att tänka på det där mejlet och öppnade det. Då är det norska schapendoesklubben och redaktören för norska schapendoesposten som vill ha ett uppslag om mig och Falla till julnumret. Jag och Falla är alltså inte bara uppmärksammade här och inom schappesverige, utan tydligen även så pass omtalade utanför de svenska gränserna att vi borde ha ett eget uppslag i schapparnas klubbtidning. Det är skoj! Faktiskt.

Akut rädsla för ingenting?

Den helt otroliga hund jag har. Lägger sig lugnt och slappnar av var vi än är någonstans. På tåget mot Lund och sedan tåget vidare mot Landskrona. I väntrummet hos veterinären och i undersökningsrummet. På torget i Landskrona och utanför snabbmatsstället. På tåget tillbaka och nu när vi kom innanför dörren hemma igen. Bara pang, ner på golvet och slappnar av. Helt underbart! Ja, man kan ju undra vem det egentligen är som fick lugnande hos veterinären?

1378109_10151933102723010_527980734_n 1395411_10151933101483010_594088678_n

Men så, från att vara den där stencoola Falla som fixar allting galant. Som åker tåg och buss utan problem. Som fixar ”stora staden” och att fokusera mitt på torget som ingenting. Som fixar massa folk som springer omkring honom och hela stämningen som blir i ett väntrum hos veterinären, så får han helt plötsligt sina skrämselryck. Jag har absolut ingen aning om var det kommer ifrån. Det bara dyker upp från ingenstans. Idag är det värsta och mest uppjagade jag sett honom på dom här femton månaderna. Det var nästan så att han högg mig i armarna när jag skulle ta tag i selen så han inte sprang in i saker i ren panik. Han blev så fruktansvärt rädd, och det fanns absolut ingenting farligt i närheten.

Vi gick i godan ro från tåget och hemåt. Samma runda som många gånger förut. Går förbi korsningen vid systembolaget. Där sitter det oftast en massa fulla män som ropar och skrålar och ska fram och klappa. Det är aldrig några problem. Han har skyggat undan någon gång. Men det är ändå okej. Det finns en färgaffär och en frisör i den där korsningen också. Dom har sånadär klockor på dörrarna så det plingar när man går ut och in. Det har aldrig skrämt honom tidigare. Där är en parkering precis intill där vi går över gatan och flera gånger har bilarna passerat tätt intill oss för att det är så lite plats. Det har aldrig påverkat Falla det minsta. Och så idag, när dörrarna är stängda till affärerna. Gubbarna vid systemet har verkat hitta ett bättre ställe att vara på. Parkeringen är i princip tom på bilar. Inga konstiga människor närmar sig. Inga andra hundar finns i närheten. Ingen som cyklar eller skramlar med ”farliga” saker. Ändå finns det något, som bara han kan se, som skrämmer slag på honom. Den paniken Falla visade. Jag förstår inte vad som hände!

Jag som lever lite efter ”face your fears” när det gäller hundträningen satte mig där på marken, med en skräckslagen hund som ville hugga mig i händerna när jag tog tag i hans sele. Jag satte mig där mitt i allting med min hund bredvid mig som skällde som en tok på absolut ingenting. Han ville fly, jag sa åt honom att stanna. Ett par minuter tog det för honom att lugna ner sig, och sen gick vi vidare mot det där hållet där det farliga fanns. En hund med svansen mellan benen som sökte sig till mig för stöd, men han fixade det. Han slappnade av så smått och kunde gå ordentligt bredvid mig. Svansen höjdes en aning och han trampade på med bra fart igen. Detta något, vad det nu än är, som sitter i min hunds huvud tär något otroligt ibland. Detta någonting, som inte finns, är otroligt hemskt iallafall. Jag kan bara inte komma på vad detta något är..

Jag älskar dig i all evighet

Han är min! Kan ni förstå att han är min, min, bara min? Jisses vad jag älskar min underbara hund! 1385048_10151931090433010_797529221_n

Jag sitter på tåget och skriver det här. Kämpar för att hålla tillbaka tårarna. Man kan inte gråta på tåget. Det är inte okej. Hade jag suttit hemma och skrivit hade tårarna runnit. Jäklar vad jag har blivit blödig på sistone.

Falla ligger vid mina fötter och det känns rätt igen. Han ligger vid mina fötter. Snurrar ett varv. Suckar lite och lägger sig ner igen. Han bara finns där, precis som det ska vara. Precis såhär ska det vara. Han sätter sig upp, lägger huvudet i mitt knä sådär på sne så att luggen faller bort och ögat syns. Det där ögat. Världens finaste. Han tittar på mig med den där blicken. Den där underbara, kloka blicken. ”Jag är din, matte” tycks han säga. Slickar mig på armarna. Skakar rätt luggen och lägger sig ner igen vid mina fötter. Han är min. Han är verkligen min. Min älskade underbara lilla sälunge. Mitt hjärta.

1383837_10151931089173010_208895071_n

När jag lämnade Falla för två månader sen, grät jag av frustration. Varför var jag så värdelös att jag inte ens kunde ta hand om min egna hund? Varför hade jag överhuvudtaget skaffat hund om det bara var såhär det skulle bli? Lämna bort honom när jag inte pallade trycket längre? Jag är ju hemsk. Sämsta ”matte-hundägar-valpköpar-förebilden” någonsin. Borde inte få ha hund alls. Dom tankarna slogs jag med många veckor, tills jag slutligen bestämde mig för att lämna bort honom och jag kände mig ännu mer värdelös. När jag dessutom tyckte det var skönt att slippa tänka på någon annan än mig själv kände jag att jag inte förtjänade att ha hund överhuvudtaget.

Men på dom här två månaderna har mycket förändrats. Jag förstår nu att jag var så jäkla slut då, att dom där tankarna faktiskt var ett rop på hjälp. Och jag som aldrig ber om hjälp annars ställde mig för första gången i mitt liv upp och sa ”hjälp”, ”hjälp mig innan jag går sönder”. Och jag fick hjälp. Monica stöttade mig i mitt val och Annika och Dennis ställde upp och öppnade sitt hem för Falla. Bättre skulle han aldrig kunna ha det. Och bättre skulle jag inte kunna må. Mina räddande änglar.

Idag gråter jag däremot för att jag är tacksam. Så fruktansvärt tacksam! Och ögonen som såg på mig för två månader sen, som då sa ”hjälp mig bort från dig matte, bort från dig och stressen”, dom tittade idag på mig med kärlek. Kärleksfulla ögon som säger ”Du fixade det. Nu åker vi hem, tillsammans”.

1383419_10151931090113010_763187964_n

Jag vet att jag kommer få dippar igen. Jag vet att jag kommer må dåligt igen. Allting är inte regnbågar och fjärilar på gröna ängar. Men jag vet också att jag har dom bästa människorna omkring mig som ställer upp bara jag ber om det. Och jag har en hund som trots allt verkar älska mig. Som trots allt kände igen mig idag. Jag har en hund som nyss la huvudet i mitt knä och bara stod sådär, länge, som för att bekräfta allt det där jag tänker och funderar på.

Jag älskar min underbara knubbsäl. Jag älskar min Falla till månen och tillbaks. Jag älskar att ha honom hos mig igen!

1381174_10151931088673010_1238069586_n

Förfrågan om hundpassning!

Som känt sedan tidigare kommer Falla alltså hem nu på Torsdag, den 24 Oktober. Jag längtar ihjäl mig efter att få krama om den gosiga, älskade hunden igen! Från början var det tänkt att jag nog skulle kunna få skjuts av min mormor upp, men visade det sig att hon fått förhinder, så det blir tåget oavsett. Kvalitetstid för mig och Falla, med andra ord. Tror faktiskt det kvittar för min del, om vi åker bil eller tåg, bara jag får träffa min lilla sälunge igen. Så, till saken. Jag går ju i skolan, börjat på en ny utbildning som innebär en del långa dagar i skolan. Nio dagar är det som det kör ihop sig lite på resten av året. Nio dagar på två månader borde det väl gå att hitta en trevlig hundvakt som vill hjälpa mig? Jag har ett par stycken som meddelat att de är villiga att ställa upp. Jag behöver dock veta lite mer exakt vilka dagar ni faktiskt kan. Och är det någon annan som är intresserad av att sällskapa med min lilla guldklimp ett par timmar, så hör av er. Han är underbar. Han är mitt allt. Han lämnas inte ut till vem som helst och jag ser gärna ett långt samarbete framåt för fler gånger det skulle behövas passning. Vilket fall som, kan ni – vare sig det gäller passning här hemma eller hos er – så hör gärna er med vad just nu kan erbjuda! Dagarna är följande:

29 okt
1 nov
6 nov
7 nov
19 nov
27 nov
12 dec
17 dec
18 dec

Tiderna är varierande dock. För det mesta går jag hemifrån någon gång runt klockan åtta och är hemma igen senast vid kl sex på kvällen. Oftast lär det inte behövas passning under hela den tiden, utan kanske från runt lunch och tills jag kommer hem, för de som är intresserade att passa här hemma alltså. Annars är det ju hela dagen som gäller, om det är passning på annat ställe så jag måste lämna innan jag springer vidare mot tåget.

Så, som sagt, hör av er vid intresse. Tack på förhand från mig och Falla!

16 dagar kvar, gissa om jag längtar?!

 

 

DSC_0073Gammal bild, men vad gör det. Han är lika söt då som nu!

Saknar den här pojken så det gör ont i mig! Det har gått från ”oj vad skönt det är utan hund ändå” till ”det här börjar nog bli lite tråkigt faktiskt” men idag är vi inne på ”en dag till utan min Falla och jag blir galen. Mer än galen”. Snart, snart är det bara två veckor kvar. Två helger kvar, sen är han hemma. Jo, jag har nog lite Falla-abstinens just nu.

Det är inte alltid så lätt, men vi är snart tillbaka!

Mina allra finaste läsare, ni är fantastiska. Vet ni det? Två månader är det sen jag skrev nånting alls här inne senast, och ändå har jag haft en handfull besökare varenda dag under alla dom där dagarna. Ingenting nytt finns det att läsa och ändå är ni här? Ni är underbara!

Falla har inte försvunnit, han har inte flyttat, han är inte avlivad. Han är bara på kollo. Han kommer att komma tillbaka tids nog och då kommer det bli lite mer aktivitet i den här bloggen igen!

Att leva med en (nästan) blind hund är ett helvete ibland. Jag är Fallas personliga assistent dagligen, från morgon till kväll. Det är mitt ansvar att se till att han inte går in i nånting. Det är mitt ansvar att se till att han inte yrar ut på gatan. Det är mitt ansvar att se till att han inte trillar ner för trappen i trapphuset. Det är mitt ansvar att se till att han mår bra och är glad. Det är mitt ansvar att se till att han inte blir ensam för länge. Det är mitt ansvar att se till att Falla alltid kan hänga med, oavsett vilken flock han hamnar i. Allting är mitt ansvar. Självklart hade det varit mitt ansvar även om han inte varit blind. Men nu är det ett större ansvar. Han är speciell den där hunden, han behöver mig från morgon till kväll. Vissa dagar mer, vissa dagar mindre. Men han behöver mig!

Jag kämpar. Jag gör allt jag kan. Jag fixar och donar. Jag ser till att Falla är trygg och lever ett bra liv. Allt det där funkar när mitt liv flyter på. Sålänge jag mår bra och allting är toppen, då mår Falla bra och det finns inga konstigheter med nånting. Då klarar vi oss bra. Då lever vi ett helt vanligt, så gott det går iallafall, hundliv tillsammans han och jag. Sen är det ju det där med att livet går upp och ner. Det är inte alltid en dans på rosor. Vissa dagar eller perioder av livet är det sjukt jobbigt. Att bara kämpa med att hålla sig ovanför ytan den tiden tar så otroligt mycket på energin. Utöver det ska man lyckas ta sig från punkt A till punkt B. Man ska helst vara en bra människa som gör andra glada. Man ska klistra på det där leendet varenda dag och ta sig till jobbet eller skolan. Man ska vara vuxen och förståndig. Det är tufft. Jäkligt jobbigt. Och sen är det Falla. Falla som behöver sin tid för att må bra. Sin tid för att klara sig i vardagen. Sin tid för att känna trygghet. Sin tid bara för att han ska kunna hålla sig ovanför ytan och leva ett värdigt liv. Det fungerar ibland, när man har lite smådippar på ett par dagar. Lite ”tycka-synd-om-mig-själv- helg” eller en dag när man drar täcket över huvudet och tänker att man nog inte borde sätta en enda fot i golvet på hela dagen. Då funkar det. Men för mig har det inte funkat. För mig har senaste tiden varit otroligt jobbig.

För ett par veckor sen, eller snarare månader sedan, så hamnade en av mina allra mest speciella vänner på sjukhus. Det var dagar då jag inte hade någon kontakt med honom alls eftersom läget var så kritiskt. När vi väl fick kontakt igen så pratade vi varenda dag. Han blev lite bättre för att sen bli väldigt mycket sämre igen. Jag har slitits mellan hopp och förtvivlan. Jag har aldrig varit så rädd över att förlora en vän tidigare. Jag har sedan den 26 juli hållt tummarna och hoppats, från morgon till kväll och bett till högre makter för denna älskade vän. Han är fortfarande kvar på sjukhus. Läkarna vågar fortfarande inte lova att han klarar sig. Ingen kan säga när han kommer få lämna sjukhuset igen. Och som om det inte vore jobbigt nog, så bor personen i fråga trehundra mil härifrån. Och när jag inte vill nånting hellre än att sitta där varenda sekund av varenda dag, så har jag ett liv att sköta här hemma. Jobbet skulle skötas trots att tankarna var på annat håll. Framtiden skulle planeras, trots att tankarna var på annat håll. Ny utbildning skulle påbörjas trots att tankarna var på annat håll. Falla skulle tas om hand och må bra trots att tankarna var på annat håll.

Ingenting av det där gick särskilt bra. Jag var stressad, ledsen, rädd, förbannad över att inte kunna göra mer än jag gjorde. Falla blev otroligt stressad av att jag inte mådde bra. Han blev understimulerad för att jag inte hade ork, varken fysiskt eller psykiskt, att ge honom det han behövde. Han hittade på dumheter, eller ja helt enkelt saker att göra för att aktivera sig själv, vilket resulterade i att jag blev förbannad istället för att jag inte orkade hantera det problemet också. I slutändan satt jag och mådde dåligt, med en hund som mådde dåligt.

Jag tog kontakt med Fallas uppfödare och Bobbos (Fallas pappas) husse D och berättade att det här inte fungerade mer. Att jag kände mig som världens sämsta matte, att jag var rädd för vad andra skulle tycka och tänka men att jag var tvungen att erkänna att jag inte klarade av Falla mer. Inte just då. Att jag behövde vara lite självisk och bara tänka på mig själv ett tag. Bara tänka på mig själv, få tid att hitta mig själv igen. Hitta tillbaka till livet och glädjen. Jag behövde en paus. Monica, uppfödaren, är världens finaste och hon förstod. Gav mig sitt fulla stöd och förstod hur jag kände. Förstod hur det var. D, som är min räddande ängel i det här fallet ställde upp utan tvekan och ett par dagar senare möttes vi upp på Göteborg centralstation och gjorde ett byte. D fick Falla med sig hem ett par veckor och jag fick en stor dos lugn och lättnad med mig tillbaka ner till Skåne igen.

1209106_10151820094938010_1540509724_n

Falla hade inte kunnat ha det bättre nån annanstans än han har det nu. Jag saknar mitt älskade hjärta varenda dag. Det är så tomt här och jag har en otrolig tränings- och mysa hund abstinens. Jag förstår inte riktigt hur jag klarade mig när jag inte hade Falla? Fasen vad livet måste varit tråkigt då. Men samtidigt, så jäkla skönt det har varit. Jag har kunnat vara spontan som aldrig förr, bokat in saker med vänner utan att ringa halva skåne runt för att fixa hundvakt. Kunnat vara i skolan från morgon till kväll utan en enda orolig tanke för om Falla står och skäller hemma eller inte. Allting har varit så lätt, så spontant, helt utan planering. Jag har kommit in i studentlivet och har inte känt att jag har behövt ”offra” några dagar där jag kunde lärt känna mina kurskamrater för att Falla behöver sällskap, utan jag har helt enkelt kunnat leva ett helt vanligt, helt hundlöst liv utan några problem. Jag har börjat inse saker om mig själv, mår så mycket bättre och njuter av livet igen. Jag kan inte hjälpa alla, jag behöver inte vara bäst, jag är inte superwoman. Jag är jag, jag lever mitt liv och jag gör så gott jag kan, när jag kan. Problem är numera till för att lösas och inte ältas. Jag värderar dom små sakerna i livet, som gör dagen bättre. Jag mår bra för att jag förtjänar att må bra. Livet rullar på igen!

Den femte september lämnade jag av Falla i Göteborg. Den 24 oktober åker jag upp och hämtar honom igen. Jag håller på att längta ihjäl mig efter den dagen. Jisses vad jag längtar. Jag skulle helst av allt vilja sätta mig på ett tåg nu på en gång och hämta hem honom. Jag saknar honom som jag vet inte vad. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att han kommer ihåg mig när jag väl är där uppe för att hämta honom igen. Att han faktiskt vill följa med mig hem. Denna älskade hund, vad skulle jag gjort utan honom?!

Så ja, lite så ligger läget till! Efter den 24 oktober kommer det bli lite mer liv här igen. Jag lovar. Bara min lilla knubbsäl kommer hem igen, så blir allting som vanligt. Mitt underbara älskade hjärta!

1157424_10151773836768010_1124400444_n 1378143_10151884656963010_1747911895_n

Kontaktannons!

Jag har ett litet projekt på gång. Eller litet och litet. Om jag lyckas med vad jag funderar över så kommer det bli mer än litet. Det kommer bli stort! Ett helt nytt liv på många sätt och vis. Ett projekt som innebär att jag försvinner cirka 300 mil härifrån. Det enda som stoppar upp det hela för tillfället en aning är Falla. Jag behöver en hundvakt som är beredd på att ställa upp på heltid i cirka två månader. Och dessutom kan hjälpa mig med både vaccinationer och passfix åt honom. Utöver det ska personen i fråga ha världens största hjärta och viljan att ta emot den största kärleken i mitt liv med allt vad Falla innebär. Känner du dig träffad? Största kravet är att han inte ska vara ensam en massa och att jag ska kunna känna mig trygg med att lämna honom hos dig för så pass lång tid. Och just det, det sista jag behöver av dig är att du kan tänka dig att köra till en flygplats (exakt var bestämmer vi senare) och där överlämna honom till en person som tar honom med sig på flyget. Och givetvis inte vilken person som helst, såklart! Intresserad? Hör av dig 🙂 (Givetvis står jag för alla kostnader!!)IMG_4036

Jag har den lyckligaste hunden!

Igår var det dags för tävlingsdebut nummer två. Denna gång i tävlingslydnad. Och lika värdelöst som det kändes efter debuten i söndags, lika fantastiskt kändes det efter gårdagen!

282879_619232838088903_951209984_n

Jag var nervös så jag höll på att dö, men ju längre tiden gick på kvällen desto bättre blev det. Vi hoppade över platsliggningen för den hade definitivt inte fungerat. Men gjorde däremot tandvisningen strax därefter. Och det var det som jag var allra mest nervös för. Falla har blivit så otroligt rädd om sitt huvud och vill inte att någon ska peta på honom. Så jag var i total chock igår då jag satte Falla vid min sida, så åt honom att stanna och domaren kom fram. Hälsade och utan problem kikade han på tänderna och gav oss en tia. Det var vinsten för den tävlingen. Fungerade tandvisningen så skulle jag inte bry mig om hur det gick på resten. Allting utom tandvisning har fungerat på träningen nämligen.

Vi värmde upp så smått redan då vi kom till tävlingsplatsen. Och sen satte vi oss lite närmare tävlingsplanen och tittade på hur det gick för dom andra som tävlade. Jag har märkt att Falla behöver ganska mycket uppvärmning blandat med mysstunder för att överhuvudtaget ha något fokus alls på mig. Det jag dock märkt är att oavsett hur jag värmer upp innan så tappar jag Falla helt så fort jag kommer in på plan. Han har en helt otroligt fantastisk nos den här hunden som troligen skulle kunna lösa den värsta mordgåtan som existerat. Men, han använder den vid helt fel tillfälle! Jag vill inte ha en nos som går igång till tusen så fort vi kommer in på en lydnadsplan.

Vilket fall som. Åter till tävlingen. Vi kom in på plan och Falla körde nosen i marken. Noll kontakt och jag visste redan då att det var ganska kört, men ibland så kommer han igång efter några steg. Så jag testade. Men efter en linförighet som vi nollade på grund av att Falla var så långt bort från kontakt och position som han bara kunde vara så var jag relativt säker på att nästa moment, läggandet, skulle sluta i mer eller mindre katastrof. Jag hade nämligen inte någon kontakt med Falla och momentet innebär att kopplet ska plockas av. Så, lite kontakt. Satte Falla vid min sida och domaren var hur härlig som helst och peppade. Klart jag kunde testa iallafall. Sagt och gjort. Av med kopplet och så fort jag tog första steget framåt försvann Falla. Jag fick tillbaka honom med kontakt, började gå igen och Falla stack. Dock la han sig på mitt kommando och det var ett riktigt snabbt läggande. Påväg tillbaka till Falla bestämde jag dock mig för att bryta och domaren höll med!

Om jag är besviken på gårdagens tävling? Inte det minsta. Jag är så glad även om det inte gick som det skulle. Att tandvisningen fungerade perfekt är jag helt otroligt stolt över. Att Falla trots allt la sig när jag kommenderade på tävlingsplanen är stort! Att han var så jäkla lycklig och trygg på en helt ny plats är mer värt för mig än något annat i livet. Och domarens ord ”han är helt klart den lyckligaste, gladaste hunden vi sett på hela kvällen!” När han sa det, så vet jag att jag har lyckats med mitt mål med Falla. Jag skiter i alla poäng i världen. Jag skiter i alla vinster och rosetter och utmärkelser. Min hund är trygg och lycklig på en helt okänd plats och det är lycka för mig. Lycka och kärlek för min fina prins!

Hade det varit så att jag varit fullt fokuserad på att vinna poängmässigt så hade jag aldrig i livet lagt upp den här filmen. Men nu gör jag det ändå. För jag skäms inte det minsta över vår ”prestation” om man nu kan kalla det för det. Jag är bara glad och har den bästa känslan i magen fortfarande. Och dessutom känner jag mig otroligt lättad. Inga fler tävlingar inbokade just nu. Inga krav att uppnå någonting till ett visst datum. Nej, nu ska vi bara köra på helt utan krav. Det behövs det också ibland tror jag!

Varsågod, jag bjuder på underhållningen! Uppvärmningen gick bra. Tandvisningen gick toppen. Själva tiden på planen är väl inte mycket att skryta med rent tävlingsmässigt. Men som sagt, jag är glad och nöjd. Och vi vann så mycket annat än ett förstapris igår.

Att kalla det nervös vore en underdrift!

Tävlingslydnadsdebut idag. Nervös? Äsch, vad har jag att vara nervös för? Vi ska in och sopa banan med alla andra.

Sanningen? Jag är livrädd! Det här är ju min och Fallas grej. Det är ju det här vi har tränat inför i så många månader nu. Det här var ju liksom plan nummer ett med valpen jag skaffade. Det här skulle ju vara lite av en ”dream come true” och nu sitter jag här och håller på att dö lite för varje sekund som går. Jag vaknade vid nio idag och var inte det minsta nervös. Så började jag tänka och fundera. Dumt! Otroligt dumt, för nu är jag ganska så stensäker på att vi definitivt kommer skämma ut oss totalt och dö på kuppen, typ.

Bilen rullar härifrån om sex timmar. Och jag är inte riktigt överens med mig själv om jag ska träna innan eller inte. Om jag ska testa momenten eller inte? och hur ska jag värma upp denna gången då, för i söndags var det ju ingen succé direkt. Falla brukar fungera som bäst efter cirka trettio minuters träning på kurserna, ska jag då värma Falla i trettio minuter innan tävling. Det känns ju helt galet!

Nåväl, som jag sagt tidigare. Det värsta som kan hända är att det går åt helvete och då är det bara träna lite mer och på det igen nästa gång. En sak har jag iallafall lärt mig sen rallydebuten. Luggen ska sättas upp i tofs långt innan vi kommer till tävlingsplatsen, så han inte får något akut ryck att tycka den är äcklig när vi väl står framme och väntar på vår tur att komma på banan. Och så hoppas jag på att vädret är med oss ikväll. Om jag har tur.

Hade det inte varit för att jag anmälde mig till den här tävlingen när Falla var typ fem månader gammal, så tror jag definitivt inte att jag hade startat idag heller. Falla är inte hundra procent redo för tävling, och det är definitivt inte jag heller. Men nån gång måste ju vara den första även i tävlingslydnad. Och efter ikväll vet jag vad det behövs tränas mer på. Så jag ser det som träning.

Nej, nu ska jag försöka fortsätta andas. Tävlingsväskan är relativt packad. Jag ska tina lite räkor som ska följa med för att få upp lite fokus i uppvärmningen, och sen får det helt enkelt gå som det går!

_DSC0213

Elva månader fyllda med ovillkorlig kärlek

Idag har jag bloggat i elva månader, eller faktiskt elva månader och några dagar. Det är nästan ett helt år som jag har suttit här och skrivit ut tankar, känslor, träningstips, motgångar och framgångar. Helt galet egentligen! Och vad som är ännu mer galet är att det är nästan 10000 personer som varit här inne sedan dess. Skrivandet har gått lite i vågor, ibland bättre och ibland sämre. Några nya läsare har hittat hit och många frågor dyker ständigt upp. Så idag tänkte jag samanfatta dom här månaderna i ett och samma inlägg. Jag får se om jag lyckas, eller jag svävar ut alldeles för mycket. I vilket fall som, ni är otroliga! Tack alla läsare som hänger med här månad efter månad, och välkomna alla nya läsare!

För elva månader sedan bestämde jag mig för att den schappe jag skulle komma att köpa, skulle bli den hund som jag tillsammans med skulle entra tävlingsplanerna med. Tävlingslydnad. Rallylydnad. Rallymix. Utställning. Kanske till och med agility. Vi skulle bli så allround som det bara gick. Vi skulle erövra världen helt enkelt. Tävlingsvärlden. När valpen jag blivit så förälskad i visade sig, vid tolv veckors ålder, vara i princip helt blind så dog mina förhoppningar litegrann. Speciellt när veterinären meddelade att han troligen aldrig skulle kunna ett hinder. Och ja, om han inte kan hoppa hinder på grund av avståndsbedömningen, då finns det ju så mycket mer som han inte skulle kunna göra. Personer som inte ens kände mig eller Falla började prata och diskutera om oss bakom min rygg. Människor kom fram till mig och uttryckte sin avsky för hur jag misskötte denna stackars tolv-veckorsvalpen. Det var djurmisshandel och ingenting annat. Till och med mina vänner sa till mig att jag gjorde fel. Flera gånger fick jag höra hur jag skulle sluta tänka på mig själv. Flera gånger fick jag veta att om jag bara slutade vara så jäkla självisk så hade den här hunden fått somna in i lugn och ro. Om bara uppfödaren tagit sitt ansvar och avlivat valpen direkt så hade jag sluppit ta beslutet själv.

Vad jag än sa och vad jag än gjorde, så kunde jag inte få människor att förstå. Det var ingen som förstod att det som sa sårade mig. Det var ingen som ansåg att den här valpen var precis lika mycket värd som vilken hund som helst. Ingen lyssnade. Så jag bestämde mig helt enkelt för att hålla tyst och visa folk istället. Visa vad denna nästan blinda valp kunde åstadkomma.

Jag tränade och jag kämpade. Allting på Fallas villkor, och han tyckte det var så förbaskat roligt att jag inte hade hjärta att låta honom gå hemma och ”skrota” när han hade så mycket potential att bli den där tävlingshunden som jag hade drömt om. Det var så mycket funderingar och tankar på hur jag skulle få momenten att fungera. Falla hade ju ingen aning om var jag stod i förhållande till var han var nånstans just då. Så kom jag att tänka på den berömde klossträningen. Vi tränade något pass och Falla förstod ganska så direkt. Det verkade som om han aldrig hade gjort något annat. Efter bara något träningspass delade jag följande video, och den spred sig som en löpeld över facebook. Aldrig trodde jag väl att något så litet som en klossträning med Falla skulle kunna skapa så stor uppståndelse.

Så många fina kommentarer och hejarop jag fick efter den videon. Och jag tackar er alla från djupet av mitt hjärta. Jag visste redan innan den där videon, innan den där träningen att jag trots Fallas synhandikapp ville tävla med honom. Men det var ni, alla fina människor, som gav mig glöden att fortsätta och lägga in en högre växel. Vi skulle bli lite bättre, lite snabbare. Ungefär här någonstans i samma veva satte jag ihop en liten film, för att visa min kärlek för min älskade Falla och tacksamheten för att världens bästa uppfödare fanns där och litade så mycket på mig att jag fick chansen att lära känna Falla.

Dom negativa kommentarerna om hur synd det var om Falla försvann nästintill helt någon gång när han var runt fem, sex månader. Då hade jag lyckats övertyga så många om att kärlek, tillit och en stor dos med tålamod var det enda som behövdes för att få vilken hund som helst att må bra. Och det gällde även Falla.

Det fanns såklart fortfarande folk som tyckte och tänkte. Som hade utnämnt sig själva till någon slags experter inom området ”blind hund” och visste mer om Falla än vad jag gjorde, som bott med honom på heltid flera månader. Som träffade honom för första gången när han var sex dygn gammal. Tänk vad folk kan veta mycket om sånt dom inte har en aning om?

Då och då var jag tvungen att provocera lite i en grupp på facebook, ”schapendoesvenner”. Bland annat la jag upp följande foto, med en bildtext i stil med ”Må hända att han är blind, men har fortfarande världens vackraste ögon <3”

31891_10151509961598010_534737265_n

Ja jag provocerade givetvis för att jag vet att det finns många av våra svenska schappeuppfödare i den där gruppen, som pratat vitt och brett om Falla och hans uppfödare. Mestadels negativt såklart! Men efterhand jag la upp bilder och beskrev alla Fallas små fina egenskaper var det fler och fler personer som öppnade sig. Som kommenterade. Som hyllade. Jag gissar att det fortfarande finns många som pratar om Falla på ett negativt sätt, eller kanske inte Falla i sig liksom, men i själva parningen som skapade denna valp, samt uppfödarens och ägarens ansvar när det gäller en blind hund. Men jag vill åtminstone tro att jag har förändrat vissa människors syn på blinda hundar.

För några månader sen ringde en fin vän till mig och sa att hon hade gjort en sak, Hon hoppades att jag skulle bli glad. Men det var iallafall något hon hade gjort som hon behövde berätta för mig. Sitter du ner? det var det första hon. Jisses, tänkte jag, vad har hon nu gjort?!

Men glädjen när hon berättade. Chocken när jag några veckor senare blev intervjuad av en journalist och känslan när jag och Falla fanns med i tidningen några veckor senare. Det går inte riktigt att beskriva. För jodå, så var det. Fina A hade suttit och skrivit ihop en story om mig och Falla och skickat ut till ett antal olika tidningar. Och hemmets journal hade svarat och sagt att de gärna ville prata med mig. Tårarna rinner fortfarande när jag läser storyn som blev inskickad och jag har delat den här tidigare, men jag känner att jag behöver dela den med er igen. Är det någon som vet hur man skriver, då är det verkligen A!

Hej!!
Här nedan följer ett brev och 3 filmsnuttar. Hoppas att ni tar er tiden att verkligen läsa allt men att även se filmsnuttarna. Denna tjej förtjänar att uppmärksammas..
Den 6 augusti klockan 03.25 kom livet att förändras för en viss tjej vid namn Julia. Men då visste hon inte hur..
Då föddes nämligen en alldeles speciell valp vid namn Falla.
Julia hade ett bra tag funderat och fastnat för rasen schapendoes och vid kommande valpkull från lightshap kennel ville hon ha en liten tik..
Det föddes 3 valpar en tik var redan tingad. Det blev ingen liten tik till Julia. Såhär skrev Julia i sin blogg:
Som jag har funderat. Övervägt. Bestämt mig. Ångrat mig. Tänkt över. Vägt för- och nackdelar. Men vem försöker jag lura? Jag vill ju ha en Elza valp. Jag vill ha en valp från Elza oavsett. Vad gör det om det är en tik eller en hane i nuläget? Jag tror aldrig att jag skulle kunna förlåta mig själv om jag valde bort denna fina hanen och väntade på en Alize/Amon valp istället. Bara för att jag ville ha en tik. Om det inte hade blivit någon tik då? Nej, jag skulle ångra mig så djupt. Så fruktansvärt djupt!
Jag har gjort mitt val. Ett bra val. Det känns bra i magen. Jag har bestämt mig för att utöka familjen. Med en pojke. En liten Falla.
Vad hon inte visste då var att lilla Falla skulle visa sig vara nästan helt blind: dagen då beskedet kom skrevs följande:
Ögat var för litet, risken var att han kunde bli blind eller få nedsatt syn vilket sen visade sig att ena ögat var han helt blind på och det andra hade han bara 1/3 syn kvar på.
skrev sen följande:
Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Vad gör man? Hur tänker man? Man tänker inte. Man låter magkänslan bestämma. Det är det enda rätta. Hur mycket jag än funderar och överväger så blir det inte rätt. Jag kan säga till mig själv att gör si eller gör så. Men vad hjälper det om det inte känns bra i magen? Nej, min magkänsla säger mig att det här är rätt. Det känns bra. Jag har gjort mitt val. Jag vet att det finns dom som kommer ifrågasätta, som kommer ställa sig emot. Men om jag kan försvara mitt val. Om jag kan stå för vad jag gör. Då är det mitt val och mitt liv. Mitt och Fallas. Och vi tar oss igenom detta tillsammans. Oavsett om han får full, halv eller ingen syn på det ögat så tar vi oss igenom det tillsammans.
Hon ville inte lämna lilla underbara fina Falla, ville inte ge upp om honom. Va så fruktansvärt fäst vid honom. kunde bara inte låta honom gå. Han var ju fullt frisk i övrig. Så varför skulle inte han få chansen? Hennes kärlek till Falla kom vid detta laget visa sig att denna underbara valp kom att utveckla en otrolig trygghet. Har man en bra grund med trygghet att stå på kommer man långt på. Vad jag däremot inte kan förstå är hur man som utomstående kan klanka ner på denna underbara tjejs val. Han borde inte få leva,stackars hund. Hon har fått höra dumheter, elakheter från dagen då hon meddelade att Falla nästan var helt blind. Hur fruktansvärd hon va. Vart ligger det fruktansvärda i att ge ett liv en chans. Att man är blind betyder inte döden. när man dessutom är fullt frisk i övrigt. Man behöver bara ”se” saker ur en annan vinkel och kämpa på.
Det är precis vad hon gjort. Saker som man sa va i princip omöjligt har idag med julias trygghet och närvaro klarat av på ett fantastiskt sätt. Till sommaren kommer deras stora utmaning: att delta i en lydnads tävling. När jag ser detta tror jag att dem har en stor chans att gå långt. Skullekunna skriva så mycket mer om detta härliga team men väljer att bifoga några länkar till filmsnuttar som jag hoppas ni tar er tiden att se på.
Min stora önskan är att ni tar upp detta i er tidning och skriver om hur det är att leva med ett vad många tycker hinder eller som Julia och vi andra som följt henne tycker: en möjlighet. Denna tjej förtjänar att uppmärksammas med tanke på allt hon gått igenom och fått utstå…
Vid pennan/Ana-Kristina
Denna story resulterade sedan i en artikel på ett uppslag i tidningen. DSC_0418
Denna artikeln är något bland det största jag har varit med om hittills i livet. Vem hade någonsin kunnat tro att jag och Falla skulle vara med i tidningen en dag? Under Fallas uppväxt så har jag många gånger sagt att jag vill att hela världen ska veta vem Falla är. Att sen få vara med i tidningen var stort. Nej, ett reportage i en tidning gör inte Falla världskänd, men det ger iallafall en stor pepp att fortsätta med vad vi gör. 
Ja, det här är väl lite så livet med Falla ser ut. Glädje och sorg byter ständigt av varandra. Jag har slitit mitt hår över den här hunden. Jag har känt total hopplöshet och uppgivenhet. Jag har varit förbannad och jag har gråtit. Detta är en känslostormens hund, minst sagt. Men hur mycket det än gått upp och ner, och hur många gånger vi än misslyckats med det vi har tagit oss an, så älskar jag min underbara prins. Jag har aldrig varit lyckligare än jag varit sen den dagen den här hunden kom in i mitt liv. Han förgyller varenda dag med kärlek.  Han ger livet glädje och mening. Han gör så många tokigheter varenda och jag har kramp i skrattmusklerna varenda kväll efter att ha skrattat åt hans trams. Och han har så många fina egenskaper. så många roliga påhitt som gör honom till just Falla. 
Ett litet axplock av dessa tokigheter kan vara att han välter ut vattenskålen när han tycker att det ska i nytt vatten. Han häller ut torrfodret från matskålen när han vill ha något godare. Han hämtar småskålar när han vill ha godis. Han meddelar tydligt när lekbelöningar är okej, för då kommer han och trycker en leksak på mig och sen börjar han bjuda på beteenden. Och då duger inte godis. Han har en förkärlek för att plocka ut piparna ur leksaker som han sen kommer och lämnar till mig. Han dricker tranbärsjuice, cider, kaffe, apelsinjuice och kolsyrat vatten som om det inte vore några konstigheter alls. Gör inte alla hundar det? Ren och älg är det äckligaste han vet. Får han något sånt i maten så tittar han på det med äcklad min och lämnar det. Skulle han däremot fått hjort eller rådjur så hade han slukat allt på bara några sekunder. Han har en leksakslåda full med leksaker och tuggben. Står denna lådan på golvet är den inte det minsta rolig. Då ska han bara ha det som redan ligger på golvet. Skulle jag däremot ställa upp lådan på en hylla så kan ni tro att han får akut behov av just precis exakt det som ligger underst i lådan. Varenda kväll ska han upp i sängen och lägga sig. Alltid precis exakt där jag ligger. Fotändan är ingenting för hundar meddelar han och lägger sig på min huvudkudde eller mitt i sängen. När jag äntligen på något konstigt vis lyckas hitta ett sätt att ligga på utan att för den sakens skull knuffa bort Falla så hoppas han ner och lägger sig på golvet. Vi har tränat med klicker så länge nu, och Falla har lärt sig att efter klick så kommer godisbiten. Eftersom han inte ser när godiset kommer, så sätter han sig helt enkelt och gapar efter att jag klickat, så jag liksom kan stoppa in godisen i munnen på honom sen. Falla som aldrig varit riktigt förtjust i att bada tog häromdagen ett skutt rakt ut i tjurasjö för att jaga ankor när vi gick på vår kvällsrunda. Efter det dyket i vattnet så har han gjort detta till en kvällsrutin. Håller jag inte koll på honom ordentligt när vi kommer till ”ankstället” vid sjön så har han snart försvunnit ner i vattnet. 
Det är så mycket han gör min fina älskade Falla, så det är inte riktigt klokt! Jag älskar honom så mycket så jag tror att hjärtat ska gå sönder. Det är ett helvete att lämna bort honom om jag måste ha någon som passar. Jag har så stort kontrollbehov över den här hunden på ett sätt som jag aldrig har haft över någon annan tidigare. Hade någonting hänt Falla så vet jag inte vad jag skulle göra. 
Hur ser jag nu på framtiden med Falla då? Vi ska bli större. Vi ska bli bättre. Imorgon debuterar vi i tävlingslydnad och jag hoppas att det blir bättre imorgon än vad det var i söndags då vi debuterade i rallylydnad. Vi ska visserligen hoppa över platsläggandet, men jag hoppas att resterande moment ska fungera. Men man kan ju aldrig vara riktigt säker. Jag går in med exakt noll förhoppningar på ett enda poäng och allting över det är bara bonus. Vi ska ut och leka på plan. Får vi poäng är jag lycklig. Får vi inga poäng så är jag lycklig. 
Idag ska en anmälan till schapendoessecialen i vårgårda skickas in. Jag har bestämt mig för att bara ställa honom där. Tror jag. Efter morgondagens tävling får jag se om jag kan våga mig på att tävla honom i lydnad där också. Men änsålänge är det bara utställningen som finns i planeringen. 
Vad som händer sen, det får framtiden visa! 

 

Arg!

”Omogen”

”Borde inte få vara på tävlingsplanen”

”Jag skulle kunna ha skickat ut er från banan och be er lämna tävlingen”

”Det var verkligen ingenting roligt att se på”

Det här blev det jag kommer ihåg från min och Fallas rallylydnadsdebut. Är det de man ska behöva komma ihåg? Är det såhär man bemöter nybörjare, som tävlar för första gången i nybörjarklassen? Är det verkligen rättvist?

Hur många förstagångstävlare kommer tillbaka och försöker sig på att tävla igen efter ett sånt bemötande? På riktigt alltså? Helt ärligt. Hade du tyckt att det hade varit roligt och sen valt att komma tillbaka någon vecka senare och tävlat igen? N

Nej, jag trodde nästan det! Det är ingen som vill gå tillbaka och behöva höra dom orden igen.

Ja, Falla var ofokuserad. Ja, jag klantade till det ibland. Ja, Falla tyckte det var äckligt med det blöta gräset. Ja, jag hade kunnat avbryta och lämna banan. Men jag tycker lite att det är min rättighet att gå klart banan om jag vet hur min hund fungerar. Om jag vet att jag tappar honom på två skyltar men sen kan jobba upp honom igen till nånting han tycker är roligt, så borde jag väl för guds skull få lov att gå klart min bana utan att domaren ifråga ska ryta åt oss att lämna momentet?

Ja jag är arg på domaren som jag tyckte var väldigt oprofessionell! Hon borde inte överhuvudtaget få stå där hon stod. Hon borde inte överhuvudtaget få strutta runt på tävlingsplanen som om hon var någon slags gud. Hon borde slängas ut från hela rallyvärlden med buller och bång och inte få komma tillbaka igen. Hon gick fram till mig efter att alla i vår grupp gjort sina starter och meddela mig att en så omogen hund som Falla faktiskt var hade absolut ingenting att göra på en tävlingsplan. Det var inte ens lönt att vi kom tillbaka förrän vi hade funderat på om det här verkligen var nånting för oss som vi klarade av. Och som extra råge på en redan förbannad Julia, så ritar hon en smiley som kommentar på protokollet, efter att hon skrivit att vi blivit underkända. En SMILEY?! På riktigt alltså. Istället för att skriva konstruktiv kritik, eller nånting positivt alls, så ritar hon en smiley. Jag kokar av ilska. Det är liksom höjden av nedlåtande. Tycker jag. Men jag kanske har fel, eller?

Tänker lägga in filmen här så ni kan se. Nej, det går inte bra alla gånger. I början får han fnatt av luggen av någon anledning. Sen slänger han sig på marken och snurrar runt. Han trampar på en skylt. Han springer ifrån mig. Kopplet blir sträckt. Han blir störd när Mila börjar skälla utanför tävlingsplanen. Det är såna grejor genom hela banan som inte fungerade. Och som sagt, jag skulle ha avbrutit om jag bara tänkt klart när jag väl var inne på banan. Men ju mer domaren sa till mig att gå vidare, och ju mer jag hörde (och såg) att hon stod och skrattade, desto mer slog tävlingsnerverna på och jag blev mer och mer nervös. Därav blev det också sämre på banan. Men detta visar tydligen inte på en hund som eventuellt kan vara bra tränad och klara banorna i dom flesta miljöer, men inte riktigt känner sig säker och ostörd i tävlingsmiljö med folk som springer, domare som ropar, hundar som skäller, bilar som kör osv. Nej, detta visar på en omogen hund som inte har någonting att göra på tävlingsbanorna, och det var rent av jobbigt att se oss på tävlingsplanen. Och nej, som jag har sagt så vet jag själv att det inte ser bra ut. Jag vet själv att det var stora brister. Men jag tycker då rakt inte att jag är värd att få glåpord slängda efter mig. Usch och fy!

I övrigt är jag faktiskt stolt över Falla. För som sagt gick det inte bra rent tävlingsmässigt. Men uppvärmningen gick bra. Hans tid i buren gick bra. Han uppskattade myset han fick som belöning efter att vi kom av banan. Han trampade på en skylt på banan och blev rädd, strax innan spiralen, men väl i spiralen har jag jobbat bort rädslan och han flyger runt med svansen på topp som om han inte gjort något roligare än att bli rädd för skyltar. Och DET tycker jag är bra gjort. Att släppa en rädsla så snabbt och se positivt på allt istället. Falla är min älskade prins, och skitsamma att det inte gick hela vägen idag. Vi tar igen det en annan dag. Men definitivt inte för E.H som vi hade som domare idag!

 

Tävlingsdebut och fortsatta planer

Imorgon debuterar jag och Falla i rallylydnadens nybörjarklass. Ibland vet jag inte om jag är riktigt klok egentligen. Jag började träna rallylydnad med Falla för knappt en månad sen och imorgon tävlar vi. Det hade jag aldrig gjort om det hade gällt agility. Eller lydnaden. Eller freestyle. Men det är nånting med rallylydnaden som jag bara känner att det gör inget hur det går. Det är roligt. Jätteroligt! Vissa gånger går det bra, andra inte. Jag får klappa, kalla, uppmuntra och ge röstberöm hela banan. Här bryr vi oss inte om dubbelkommando eller perfekta positioner.

Jag anmälde mig till tävlingen en dag innan anmälningstiden gick ut. Crazy woman, lite så känner jag. Men nu har vi iallafall tränat. Alla momenten sitter. Eller ja till största del iallafall. Det fungerar för det mesta att ta oss igenom hela banan. Jag är glad, positiv och peppande genom det hela. Och jag har verkligen skitroligt. Så vi får väl se hur det går imorgon. Jag är taggad till tusen. Inte det minsta nervös. Ännu, kanske jag ska tillägga. Ni kan väl hålla tummarna för mig iallafall?!

På Onsdag är det dags för att debutera på lydnadsplanen också. Och det är jag nervös för. Herregud, hur ska detta gå? Apporten sitter till etthundra procent. Hoppet är skitsnyggt. Inkallningarna är nästintill perfekta för det mesta. Vi jobbade upp ställandet igår och vilka blixtställande han gör. Läggandet smäller han i marken. Benen liksom bara försvinner under honom, precis som det ska vara. Linförigheten, den är jag lite orolig för. Det blir ju inte någon tiopoängare där iallafall. Och platsliggningen ska vi väl inte riktigt prata om. Det fungerar inomhus och då ligger han två minuter. Klar förbättring. Men våra fina två stabila minuter vi hade utomhus fungerar inte längre. Tror det blir att hoppa platsen, tyvärr. Känns fruktansvärt surt, men bättre det än en hund som får in vanan att resa på sig under platsen på kommande tävlingar. Tandvisningen har vi inte jobbat något särskilt på. Gjorde när han var yngre och då gick det toppen på ett ”stilla” kommando. Nu tycker han att det är lite äckligt att någon ska komma och peta på honom. Men ja vi får väl se. Lite tråkigt hade det ju varit att nolla alla momenten, men jag tror faktiskt inte att vi kommer göra det. Jag tror att nånting nog ska fungera! Men jag är ändå nervös. Det känns som mer ”allvar” än rallylydnaden.

282879_619232838088903_951209984_n

Utöver det har jag anmält Falla till Sofieros internationella utställning i Helsingborg den 14-15 September. Det var ett sånt där impulsryck. Jag vill ju ställa honom och Helsingborg var det jag kunde hitta inom den närmsta framtiden som ligger inom rimlig resväg. Så efter onsdagens lydnadstävling blir det att fixa lite ringträning. Skaffa ett snyggt utställningskoppel och helt enkelt träna så smått inför att entra utställningsvärlden.

Jag är för övrigt fortfarande i valet och kvalet över schappespecialen. Ska jag eller ska jag inte åka dit? Eller ja, jag vet ju att jag vill dit. Men ska vi både ställa ut, starta lydnaden och rallylydnad? Eller blir det bara en utställning? Jag måste dubbelkolla med min syster också om hon kunde tänka sig att köra. Hon sa ja till det för nån vecka sen. Frågan är ju bara om hon fortfarande tycker det är roligt om en månad när det är dags. Blir lite dyrare att ta sig dit med tåg och grejor nämligen.

Några fler tävlingsplaner har jag inbokade i min kalender. Jag ska bara se hur det fungerar på söndag och sen på onsdag med Falla. Hur pass han funkar i tävlingsmiljö när det verkligen gäller. Går allting som planerat, alltså att han klarar av att jobba och är trygg i störningen som tävlingsmiljön faktiskt är, så blir det att logga in på sbk tävling och anmäla oss till några tävlingar till under hösten. Det värsta som kan hända är ju att allting går åt helvete, och då är det bara att försöka igen.

I mitt huvud just nu går två meningar på repeat. ”Tävling är träning. Träning är tävling”. Det mantrat fick jag inbankat på brukshundsklubben för antal år sen på en tävlingsträning. Och det är väl också det enda bra som sitter kvar därifrån. Tävling är träning. Träning är tävling. Nu kör vi!!

Semester

Visst har vi väl alla någon gång känt att vi behöver komma bort från allting litegrann? Komma bort från lägenhet, grannar, asfalt och ständig trafik? Om inte ni gör det, så kan jag iallafall meddela att det är så jag fungerar iallafall. Jag behöver lugnet! Jag behöver den ro jag får när jag kommer bort från allting. Ja, jag behövde semester helt enkelt!

Packade in mig själv, hund och lite packning i bilen och fick skjuts till Beddinge. Och nu sitter jag här i förtältet och lyssnar på musik. Falla ligger lugnt vid min sida. Inte minsta tillstymmelse till stress och han har verkligen varit väldigt stressad sista veckan. Så det ser jag som ett gott tecken.

Vi har gått en kvällspromenad ner till stranden. Där var någon aktivitet för barn nere på stranden, så jag ville inte gå hela vägen ner till stranden. Vill inte riskera att något barn kom fram och ville klappa. Självklart får barn klappa och hälsa på Falla. Men just idag, när jag känner att han också behöver lugnet, så är det mer ansvarsfullt för mig att inte gå fram där jag kan få honom att gå upp i varv igen. Nej, lugn och ro är vår melodi nu!

Och vad vi ska göra nu? Fortsätta ta det lugnt. Ska snart flytta in i husvagnen, knotten har nämligen börjat äta på mig här ute. Kolla på en film, äta ett kvällsmål (ja, som opererad måste jag äta varannan timme under hela dygnets vakna tid, varav en gång precis innan jag går och lägger mig, för att inte ska vakna upp med totalt blodsockerfall och svimningskänsla) och sen sova!

Imorgon ska jag ta tag i pluggandet. Har fram till Fredag på mig att bli klar med det sista. Sen är jag färdigpluggad! Sen har jag sommarlov. Eller ja, fyra dagars jobb nästa vecka och en sommarkurs som börjar veckan därefter. Om jag stressar för att hinna med allting, nejdå? Jag är väl aldrig stressad?!

Och just det förresten. Måste bara berätta något helt otroligt! Toaletter, diskplats etc är ju på separata platser här på campingen. Alltså, jag måste lämna husvagnen för att gå på toaletten och liknande. Så det blir ju massa små korta lämnande för Falla där han får vara ensam. Stänger jag dörren hemma i lägenheten blir Falla galen direkt. Börjar skälla som en tok och yla. Här i husvagnen har jag lämnat honom två gånger under kvällen nu och han har inte sagt ett enda ljud någon av gångerna. Vad är det som gör att han inte kan vara ensam i lägenheten? Jag förstår verkligen inte! I mitt huvud vill jag få det till att Falla inte riktigt trivs i lägenheten och inte vill vara ensam där. Jag har nämligen den känslan själv, att jag inte trivs alltså. Kanske är det detsamma för honom då? Här är jag lugn och trivs helt perfekt, och Falla är också lugn som en filbunke. Ja, för min del tror jag att det är så. Jag tror på min teori. Vi behöver flytta, jag och Falla. Vi behöver flytta till landet och lugnet!

DSC_0693

Är det en spårhund jag har trots allt?

Lycka. Det känner jag över min fina hund. Kärlek och lycka. Han är helt fantastisk! För några dagar sedan började jag skriva ett inlägg här som jag aldrig blev riktigt klar med. Med tanke på hur jag skrivit det då, så måste jag skriva om det igen, annars hade det sett helt åt skogen fel ut när jag publicerade det idag.

I Fredags tog jag tåget mot Örtofta där jag skulle träffa Marta. Hon hade en överraskning till mig. Vad visste jag inte, men jag skulle få en överraskning iallafall. Jag är inte så bra på överraskningar. Jag är så otålig och vill veta NU, på en gång. Inte behöva vänta en massa. Men det är väl kanske lite det som är charmen med överraskningar, att man ska få vänta och undra.

Vi kom till Örtofta iallafall och promenerade till ”vår” äng. Ja, där vi brukar stanna och pausa när vi går Örtoftarundan alltså. Väl där får jag en present. Ju fler sidor av paketen jag viker upp, desto mer intresserad blir Falla. Innanför pappret finns en kartong, och när jag så smått börjar öppna den kommer Falla på att det luktar nog väldigt gott där i. Nånting väldigt intressant ligger i den där kartongen. Och mycket riktigt. Det första jag får syn på är en klöv, och det är också det första Falla hittar. Han plockar den direkt, jätteroligt ju, säger han! Och jag är en av dom där udda människorna som blir överlycklig över att hitta en klöv i inslaget i kartong och papper. Ja, jag är nog inte som alla andra förståss.

DSC_0624 DSC_0619 DSC_0621

 

Nu var det ju förståss inte bara en klöv i den där kartongen, utan också lite annat bra att ha med tanke på att jag vill börja spåra med Falla. En spårlina, ”rådjursdoft”, en bok om spår och en ny hurttasele till Falla då hans förra börjar bli lite trög att få på honom nu.

DSC_0617 DSC_0620 DSC_0622

 

”Rådjursdoften” luktar verkligen väldigt mycket rådjur och vilt, och Falla blev som galen när jag öppnade flaskan och sträckte mot honom. GOTT!! Hälsar han, och ville få tag på det där goda i flaskan.

Självklart var jag tvungen att testa de nya grejorna och se om Falla fixade att spåra. Eller ja, jag vet ju sedan tidigare att han kan spåra klöv, men att lägga ett ”riktigt” spår har vi aldrig gjort. Ett par spår la jag på ängen, och sen blev det ett inne i skogen. Fallas nos är verkligen helt otrolig, och problemet jag har med honom är att han inte tar spåret med nosen i marken, utan han sätter det direkt via vinden. Ska vi ut och tävla något i spår får jag se till att jobba ner hans nos mot marken, men annars är jag faktiskt bara helt förundrad över hur han plockar doften i vinden direkt. På filmerna jag lägger upp här nedanför så kan ni kanske se att han gärna sätter upp nosen i luften och tar det via vinden, oavsett vilket håll jag lagt spåret på. Dvs oavsett om det är med eller mot vinden, så tar han det i luften. I övrigt vet jag att det inte ser så bra ut på filmerna, ingen proffs spårning direkt. Men ridgebacken jag hade innan var en hejare på spår och jag behövde aldrig ”lära” honom att spåra rätt. Han fixade det direkt första gången med nosen klockrent i marken och följde spåret spikrakt. Med Falla är det lite annorlunda. Så ja, massor med nybörjarfel såklart, men det jobbar vi bort sen. Detta var en första test för att se om han fixade det. Och det gjorde han galant!

Och så en film på ”de tre musketörerna” tillsammans. Dom har verkligen blivit ett trevligt gäng tillsammans dom här tre hundarna.

Alla filmer är filmade av Marta!

Jag kan ju alltid driva matte till vansinne, om inte annat..

Denna hunden, vankar av och an. Fram och tillbaka. Hämtar saker. River ner saker. Välter ut saker. Gräver i kattlådan. ”Bäddar” i sänge. Välter kompostgaller. Häller ut vattnet från vattenskålen. Vad har jag gjort för ont?? Städat. Det är vad jag har gjort. Och det har definitivt inte varit uppskattat här hemma.

När matte städar, då ska jag hjälpa till, hälsar Falla.

Jag går runt och plockar upp sakerna från golvet. Falla drar ner sakerna på golvet igen. Jag bäddar sängen och gör iordning. Fallar rafsar ihop allt i en hög. Jag rensar kattlådan, häller på ny sand och dammsugar runt om. Falla är starkt övertygad om att jag glömde något på botten av kattlådan och hjälper till att krafsa fram det. Vilket innebär hälften av kattsanden på golvet och det är bara att hämta dammsugaren igen. Jag stoppar soporna i påsar och knyter ihop dom, samt ställer vid dörren. Falla smyger ut i hallen medan jag dammsugar och öppnar påsarna och tar för sig. Återvinning kallar han det!

Ja, så är det varje gång. Alltid. Kan ni förstå att jag inte städar så ofta? Jag började städa för tre timmar sedan och är fortfarande inte klar. Men eftersom jag har slarvat med maten idag, inte ätit någon frukost eller lunch och bara druckit en deciliter mjölk sen imorse så sa kroppen plötsligt ”stopp i lagens namn!” och det var bara att se till att laga till lite mat och vila. Mycket har jag lärt mig under mina fyra veckor som gastric bypass opererad. En av dom är att lyssna på kroppen vid första antydan till att den inte är nöjd. Annars får man världens blodsockerfall, hela världen snurrar och piggheten som fanns för bara två minuter sen är som bortblåst. Och sen mår man illa när man äter. Allting blir en ond cirkel. Skärpning till mig själv!

Är vi på fel spår?

Ibland funderar jag på om jag har valt fel väg åt Falla. Jag har skrivit tidigare att jag tvivlat lite på hur vår framgång på lydnadsplanen faktiskt kommer se ut. Jag tycker det är skitroligt att träna lydnad. Falla tycker det är roligt och är gärna med. Ibland, ska jag kanske tillägga. Allt är på Fallas villkor. Och tyvärr är det dom dagarna som jag börjar tvivla som mest och tänker att nej, vi ska nog skita i den där tävlingen den tredje juli. Vi kommer aldrig  överhuvudtaget lyckas bli startklara för en lydnadsklass ett på bara en månad. Det går inte! Det är liksom helt omöjligt, iallafall med tanke på den nivån i träningen vi ligger på nu. För två månader sedan kunde jag gå ut och köra ett helt lk1 program med en hund som hängde med okej. Det hade definitivt inte blivit något förstapris, vi hade troligen nollat hoppet och fått avdrag på linförigheten. Men momenten fungerade iallafall. Nuförtiden fungerar ingenting. Platsliggningen är katastrof. Linförigheten, vadå fot? Förstår ingenting, ska inte jag gå först och du följa efter lite längre bak matte? Ställande, när man kan köra på ett snyggt läggande? Skulle inte tro det va! Det enda som faktiskt ser snyggt ut just nu är hoppet och apporten. Ingenting annat fungerar.

Ska dela en liten videosnutt med er från dagens träning. Eller, dagens katastrof! Och att tillägga är, att filmen jag ska visa nu är ett ihopklipp av dagens BÄSTA moments. Med det sagt kan ni nog förstå vilken total katastrof vi är på lydnadsplanen för tillfället. Ingenting fungerar. Och ja, jag pratar ofta med min hund under träning, och rent allmänt. Men jag lovar, det är inte varje dag jag frågar om han glömt hjärnan hemma i hallen! Idag började jag dock fundera..

På Onsdag är det dags för nästa träningspass. Fram tills dess ska Falla få vila. Tydligen är han trött, eller bara väldigt ofokuserad. Jag trodde Falla hade haft sin första utvecklings/spök/trots/jag-har-glömt-vad-jag-heter period, men uppenbarligen inte. Vi är mitt inne i den just nu. Han har delat upp det, för att jag inte skulle behöva slita håret totalt under två månaders tid, så tyckte han istället att jag skulle slita en hårtuss här och där utspritt på fem månader. För det är verkligen så länge det har varit. För fem månader sen blev Falla akut rädd för saker som inte fanns ute. Han kröp fram på promenaderna och visste inte riktigt var han skulle ta vägen. Mina ben var livsfarliga och dom kunde man inte vara nära, samtidigt som han ville vara mig, som sin trygghet. Detta gick över efter nästan två månader. Då började han istället ”se” saker inomhus. Han smög länds med väggarna, vågade inte gå i närheten av sängen. Flög upp i luften och högg omkring sig som om någon försökte ha ihjäl honom. Han skakade när jag skulle ha på sele eller halsband, och se sista trappstegen upp till lägenheten fick jag nästan dra upp honom. Han ville INTE gå in. När denna period äntligen var över trodde jag att det var lugnt. Vi hade lyckats med konststycket att ta oss igenom första spök/trotsåldern. Tji fick jag. I samma veva glömde Falla bort vad han hette. Nej betydde fortsätt. Kom hit betydde spring iväg. Stanna betydde dra iväg lite extra. Stå blev sitt, sitt blev ligg och ligg? Ja, det existerar inte. Fot betyder numera att man ska sätta sig nånstans runt i närheten av mig, med kontakt. Sen bryr han sig inte om han sitter upp och ner under mina fötter och har kontakt med min armbåge. Han är nöjd ändå. Hans matte är definitivt inte lika nöjd!

Så ja, ni förstår kanske mina tvivel inför den där tävlingen om en månad? Kanske behöver Falla ett tag extra på sig att mogna. Att landa i sig själv igen? För det känns som han inte gjort det ännu. Han är fortfarande ute och flyger till och från utan någon koll på var han ska landa. Hans tankar är liksom inte hos mig längre. Dom är ute nån helt annanstans. Och jag känner också att jag vill inte vara den personen som har hunden som pajar platsliggningen för alla andra. För just nu är det så. Ger någon ett enda ljud ifrån sig så reser Falla på sig och letar upp första bästa hund att leka med. Inte okej på tävling! Och jag känner att jag för tillfället inte kommer att ha kontroll på honom mellan momenten. Må hända att vi får momenten att fungera (tvivlar dock på det), men mellan momenten får det bli koppel som gäller isåfall, eller ta honom i halsbandet och då vet jag att jag kommer behöva jobba upp kontakten med honom igen nån minut innan vi kan köra vidare på nästa moment. Nej som sagt, jag ger det någon vecka till. Har inte Falla hunnit landa tills dess, så hoppar vi debuten i Åhus, och så kör vi nån månad senare i Höör istället. Ut och tävla ska vi, det är jag fast övertygad om. Men jag vill göra det rättvist för Falla också.

_DSC0213

Så, funderingen på om vi är på fel spår då? Jo, jag var med Marta och hennes Mila till Camillas hundrehab idag. När vi kommer in på rehabet försöker Falla direkt slita av mig armen för att komma framåt. Aha, en annan hund, tänkte jag. Inte konstigt han drar då. Men nej Falla! Vi ska inte hälsa på den hunden. Men han ger sig inte. Jag släpper efter lite på kopplet och då förstår jag. Han har doftat rätt på en torkat tuggben (ko-mule) som ligger upp på en stol som har ryggen mot oss. Vi sätter oss i en fåtölj och väntar, Mila intar behandlingsbordet. Plötsligt flyger Falla upp igen. Börjar vädra med nosen upp i luften. Han har hittat nånting annat. Ställer sig med framtassarna mot bänken där kassaapparaten står. Jodå, där uppe är en påse med hundgodis som ligger öppnad. Tar ner honom igen. Falla fortsätter vädra. Går målmedvetet mot en bokhylla. Knäpphund, tänker jag. Du läser väl inte böcker heller? Men det var inte böckerna Falla var ute efter. Det låg en torkad lunga i en påse i den där hyllan. Jaha, nosen upp i luften. Nånting annat är det han letar efter. Det märker jag. Låter han gå sin egen väg, följer efter honom. Uppmanar honom inte till nånting, utan låter honom bara gå dit hans nos tar honom. Ett par rundor runt och plötsligt reser han sig på bakbenen och vädrar högre upp i luften. Vänder sig sen om och med bestämda steg drar han mig med till en hög pall, sträcker sig och lutar framtassarna mot pallen. Jodå, där uppe står en skål med köttbullar. Visst vet jag att den här hunden har en toppen nos, men det här är ju helt galet! På cirka femton minuter lyckades han nosa rätt på en skål köttbullar, en påse hundgodis, en torkad ko-mule och en torkad lunga. Och tro inte att det slutade där. Nej, han letade sen reda på en öppnad säck torrfoder, ännu en påse hundgodis, korgen där ko-mularna låg, en färskfoderkorv och en skål med komage som stod på diskbänken i köket. Allt detta sökte han upp utan några som helst problem att röra sig i en helt ny omgivning och miljö. Jag blir, ärligt talat, enormt imponerad av den här hunden även när allting annat jag har planerat för honom inte går som det ska. Så kanske får jag börja spåra med honom då. Jag har ju haft mina drömmar om en riktig toppen eftersökshund, och viltspårare. Men jag har ju aldrig tänkt mig att en schappe skulle fixa det. Det är ju planen som jag har för den där eventuella framtida ridgebacken. Inte för Falla. Falla skulle ju briljera på lydnadsplanen. Nu verkar det som att han nog skulle briljera ännu mer i skogen?

Och som om det inte vore nog med dom här tankarna, så har jag börjat fundera så smått på rallylydnaden också. Rallymixen tycker jag mycket om just för att man har utsatta belöningsskyltar mitt i banan. Man får poäng för att belöna sin hund mitt på banan. Men det finns inte så mycket kurser, tyvärr. Och inte heller särskilt mycket tävlingar, eller rent av inga tävlingar alls! Inte nånstans.

Så, lydnad? Spår? Eftersök? Rallymix? Rallylydnad?

Vad som händer nu? Jag vet inte. Jag vet inte vad jag gör. Jag vet inte vad jag ska göra med Falla. Han briljerar med sin nos. Det gör han verkligen! Han borde få sin chans i spåret. För att se vad han går för liksom. Men jag vill ju inte ge upp mina drömmar. Det behöver jag väl inte? Min dröm om lydnaden?

Äsch, Falla är bara tio månader. Vi har många år på oss att prova oss fram till vad som fungerar bäst. Vad som fungerar för oss tillsammans. Det blir inte alltid som man tänkt sig, men man måste ge allt en chans åtminstone.

Jag ska införskaffa mig en spårsele. En bättre spårlina, den jag har nu fastnar i så mycket. Den underlättar inte sökandet om man säger så. Jag ska lyckas få tag på lite klövar, fruset blod och kanske en hare. Jag ska införskaffa koner för att kunna börja träna rutan inför lk2. Jag ska läsa regler och fördjupa mig lite i rallylydnaden. Ja, det är mycket som ska göras. Mycket på gång. Mycket jag vill hinna med. Ja, och så vill jag flytta närmare skogen. Det är inte så lätt att träna med lös hund mitt inne i Höör, och jag tror definitivt inte att det uppskattas om jag lägger ett blodspår över torget med en rådjursklöv som mål.

Onsjöparken och fina vänner

Sitter här med världens mest fruktansvärda illamående! Kände mig lite sugen på ”riktig” mat idag. Skippade därför den flytande kosten till kvällsmålet och gjorde en macka med kalkon och ost. Dietisten sa nämligen till mig att om jag mådde bra och sådär kunde jag prova vanlig mat och se hur det kändes. Så det var precis vad jag gjorde. Och jag kan säga att det var inte det mest begåvade valet jag gjorde. Usch och fy! Långa djupa andetag, in genom näsan och ut genom munnen. Tänk på något annat. Har jag tur så försvinner illamåendet inom en timme, eller iallafall tills jag går och lägger mig ikväll. Detta är alltså ingen dumping (det har jag fortfarande inte upplevt) utan rent illamående av att äta. Nej, det blir flytande kost ett par dagar nu. Söndag kväll ska jag på kalas, då lär det ju inte bli flytande kost. Frågan är hur det går då?

Idag har jag varit i Eslöv, och har varit väldigt dålig på att äta och dricka hela dagen. Så jag får väl kanske skylla mig själv för det där suget efter riktig mat, och skylla mig själv för illamåendet. Men när man har trevligt i fina vänners sällskap, då är det lätt att man glömmer bort såna där värdsliga saker som att äta. Det enda som inte händer om jag inte äter och dricker som jag ska, är att jag får blodsockerfall, yrsel, hjärtklappning. I värsta fall svimmar jag. Ja, jag kanske ska bli bättre på det där ätandet dådå.

Eslöv. Hundar. Sol. Foto. Träning. Fina vänner. Ja, det har varit en bra dag helt enkelt! Resten får ni i foton och videos!

Det är väldigt många fel i den här filmen. Bland annat tycker Falla att man ska lägga sig istället för att sitta kvar inför en inkallning. Han tycker att man ska snedda till höger istället för att komma in snyggt på vänster sida. Andra inkallningen krockade han rakt in i mina ben och satte sig sedan snett på vänster sida. Inte snyggt alls. Platsliggningen som jag gjorde betydligt enklare genom att inte lämna så långt, eller länge, fungerade inte alls. Falla kröp närmre och reste sig till slut för att komma mot mig. MEN, ett av våra stora problem i lydnaden är att Falla lätt har halkat efter och flutit ut åt vänster, från position. Eller så har han helt enkelt tyckt att det hela gått för långsamt, och han har sprungit på istället för att hålla koll på mig. Det ser ni ett par gånger på filmen. Men sista biten gick han helt perfekt! Och därav enormt mycket beröm på slutet. Man ska alltid sluta när det går som bäst, och efter dom där få metrarna med perfekt fotgående, så kände jag att det var dags att avsluta dagens träning.

Utöver det tränade jag lite snabba läggande tidigare idag, som läxa från förra veckans tävlingslydnadsträning. Och på tal om tävlingslydnad, så är det dags för kursomgång nummer två imorgon. Som jag längtar efter dessa kursdagarna. Det är något speciellt med tävlingslydnad. Något jag dock börjar få lite kalla fötter för är vår tävlingsdebut som snart bara är en månad bort. En månad för att fixa ett ställande under gång som fungerar? En månad att fixa ett platsläggande som fungerar minst två minuter. En månad för att fixa raka och snygga inkallningar. En månad för att få till en linförighet som inte pendlar i position. En månad att fixa mina nerver, så att dom fixar en tävling? Ja, jag säger då det. Hur fasen ska det här gå?

Nej, nu ska jag springa ut en snabb kvällsrunda med hunden. Torka upp kräk som Falla så snällt la mitt på golvet i tv-rummet och tömma kattlådan som för tillfället inte doftar hallon. Och sen? Sen ska jag fortsätta hälla i mig dricka så bra det går och kolla på röstningen av Lets Dance. Sist av allt vill jag bjuda på några foto som togs av Marta idag. En länk med samtliga foton från dagen kommer troligen imorgon. Den läggs upp i detta inlägget.

IMG_4036 IMG_4189 IMG_4219

Vaxsjön och operationströtthet

Den fjortonde maj började jag skriva på ett inlägg här. Ett inlägg som handlade om lydnadsdagen jag och Falla var på den tolfte maj. En söndag helt och hållet i lydnadens tecken. Det var tävlingslydnad från förmiddag till eftermiddag och det var så roligt. Så roligt att jag bestämde mig för att anmäla mig och Falla till ännu en tävlingslydnadskurs på Bonizas hundskola, för duktiga Kristina Javue.

Men ja, det var två veckor sedan. Och sedan dess har mycket hänt, och ändå har det varit helt dött här inne. Jag har bara inte haft orken att skriva nånting. Jag blir sämre och sämre på det här med bloggandet. För tillfället beror det på operationen. Jag har inte alls fått tillbaka samma energi som jag hade förut. Visst har det blivit bättre än det var första veckan, men det är långt ifrån bra. Dessutom har det kört ihop sig lite med ätandet. Jag mår konstant illa. Innan jag äter, under tiden jag äter och efter jag ätit. Och så fort jag tagit sista tuggan på ena måltiden, så är det dags att börja planera inför nästa. Nej, jag ångrar inte den här operationen för fem öre. Definitivt inte! Men det är jobbigt. Det är ingen dans på rosor och det är definitivt ingen quickfix som många anser. Jag har nu, i samråd med dietisten, gått tillbaka till ”vecka ett efter operationen”, dvs bara inta flytande föda. Dricka allting med tesked eller sugrör och inte dricka ”rent vatten”. Jag måste blanda alla sötade drickor (typ allt!!) med hälften vatten och dricka max en halv deciliter åt gången med vila mellan varje halva deciliter. Trots detta ska jag komma upp i en och en halv liter vätska per dag. Och det är inte lätt. Anledningen till detta, att jag fått gå tillbaka till vecka ett är alltså på grund av mitt illamående och mina svårigheter att få i mig allt jag ska och behöver. Om jag sen måste stanna här tre dagar eller tre veckor beror helt och hållet på om min kropp kan tänka sig att vara ok med vanlig mat utan att jag blir illamående. Får väl se hur det går till slut. Och som sagt, på grund av detta så är jag desto mer trött nu, än vad jag var tidigare. Det tar på krafterna att inte äta varierad näringsriktig kost, men det tar än mer på krafterna att må illa av allt man stoppar i sig, eller ja, de två små måltiderna jag lyckades få i mig.

Så, trots denna brist på energi så kände jag att jag behövde ta mig ut idag. Egentligen skulle jag åkt till Eslöv för att träna lite lydnad och rallymix med några andra. Men jag hade verkligen inte orken att ta mig till stationen, sätta mig på tåget och sen byta till buss. Hitta rätt, träna Falla och sen ta mig hem igen. Jag blev helt matt i kroppen bara av att tänka på det. Så istället blev det en promenad på cirka tre kilometer runt vaxsjön i trevligt sällskap. Fotot nedan är från dagens promenad och är fotat av Marta!

935463_614407348571452_628884792_nHan börjar bli riktigt stor nu, min lilla älskade Falla! Om man jämför med fotot nedan, som även det är fotat av Marta, så ser man att han vuxit en del. Eller ja, inte vuxit som i storlek. Men vuxit som i att han ser äldre ut, och pälsen är annorlunda. Trodde aldrig den här hunden skulle kunna se annat än valpig ut!

14987_554439111234943_123514756_n

 

Och ja, frågar ni mig, så är Falla det vackraste som någonsin har vandrat på den här jorden. Det har han varit sen jag träffade honom första gången, sex dygn gammal. Tänk att jag skulle få chansen att äga den vackraste, mest underbara, klokaste, lättlärda schappen i hela schappehistorien? Och dessutom med de bästa schappelinjerna i sig? Ja, han är helt enkelt bäst den här hunden!

Han är bäst även när han driver mig till vansinne. Han är bäst även fast han rensade kattlådan och sen hoppade upp i mitt knä och slickade mig i ansiktet. Han är bäst fast att han har fått en dum vana för sig att kissa i min säng. Han är bäst trots att han inte kan vara ensam hemma. Han är bäst fast att han har glömt bort vad nej betyder. Han är bäst fast att han oftast inte minns vem Falla är. Han är bäst även om han ibland är den som får mig att fundera på om jag någonsin någon gång kommer att skaffa valp igen. Han är helt enkelt bäst, för han är min underbara älskade prins. Och det finns inget vackrare än honom!

 

Tävlingslydnad och tråkig nyopererad matte

Bestämde mig för att damma av tangentbordet och logga in här en sväng. Känns som det var så länge sen nu att jag knappt kommer ihåg min inloggning längre. Nej, riktigt så illa är det inte förståss, men ett bra tag sen jag hörde av mig är det iallafall!

Anledningen? Jag har blivit opererad. Det har varit så hemskt mycket kring operationen nu att Falla helt och hållet har kommit i skymundan. Jag har varit världens sämsta matte som varken haft tid eller ork att hitta på någonting. Men har man levt på 600 kalorier de sista tio dagarna innan operationen för att vara säker på att ha gått ner till målvikten för att få bli opererad, så är man ganska slut i huvudet. När man sen har legat på ett operationsbord där man haft stålpinnar in genom fem hål i magen, blivit rotad runt i, uppblåst med gas, blivit klippt lite här och där, ändrat om halva systemet i magen och sen häftat ihop det hela igen, då är man ganska mör i kroppen. Den smärtan och paniken jag kände när jag vaknade efter operationen är värre än något jag någonsin upplevt i hela mitt liv. Det var fruktansvärt! Min kropp har nämligen väldigt svårt för de flesta sorters läkemedel, och så även narkosen, vilket innebar att jag var väldigt lättväckt. Jag vaknade alltså preciiiiis när dom dragit slangen ur halsen på mig, och knipsade ihop det sista hålet på magen. Och den smärtan. Jag grät av panik och smärta, och visste inte var jag var nånstans. Jag fick tre doser morfin innan det började hjälpa nånting alls när jag kom ut på uppvaket och sen en sista dos innan jag kördes ner på avdelningen igen. Relativt smärtfri fick jag vara nästan tio timmar och därefter hjälpte i princip ingenting. Jag gick med fruktansvärd smärta i fyra dagar innan mina fyra tramadol och åtta alvedon per dag började fungera. Nu, tio dagar efter operation behöver jag inte längre mina smärtstillande och den största smärtan jag känner för tillfället är när jag inte tänker på riktigt vad jag gör, och det drar i agrafferna. Jag har nämligen närmare tjugo häftklamrar som håller ihop alla operationssåren. Och sträcker man sig lite på nåt konstigt vis så kan jag meddela att det skaver och svider lite!

Men nog om det. Jag börjar må bra nu. Jag är glad och så lycklig att jag gjorde den här operationen, även om min sista tanke när jag gick mot operationsbordet var ”Vad har jag gett mig in på? Är jag verkligen säker på det här?” Nu ska jag bara lära mig leva ett helt nytt liv. Och det tar på krafterna. Jag blir helt totalt slut av att göra absolut ingenting. Jag måste vila mitt på dagen. Sover bättre än på väldigt länge under natten. Det snurrar i huvudet om jag gör nånting ansträngande och en rask promenad med hunden kan jag fortfarande inte ta, för då hade jag stupat efter tvåhundra meter. Men jag kämpar på. Tids nog kommer energin tillbaka och jag kommer må tipptopp. Jag mår redan jättebra, så med energin tillbaka i kroppen kommer jag inte ha nånting att klaga på!

På Fallafronten då. Vad har hänt där sen sist? Ja, han har varit på ”kollo” i Eslöv. Fina Marta passade honom från kvällen innan operationen tills kvällen dagen efter. Jag har faktiskt varit så trött och glömsk att jag nästan glömt bort att fråga hur han hade haft det där. Men jag fick uppdateringar då och då under dagarna, att han bland annat skällde ut kaninen, sov i sängen, vaknade tidigt, gjorde ifrån sig inne och ratade torrfodret när det serverades färskfoder till de andra två. Låter precis som min Falla det.

Därefter har vi mest latat oss. Jag har inte orkat riktigt, och Falla har definitivt inte riktigt varit på humör för nånting. Han har varit en tjurig liten barnunge som dessutom fått för sig att kissa i sängen när han inte får som han vill. Han har varit jättemycket till salu de senaste dagarna. Jättemånga gånger. Sen tänker jag på alla dom sakerna jag bara älskar med den här hunden, och så får han en chans till. Och en till. Och en till. Ja, han kommer nog aldrig lyckas göra nånting som gör att han åker ut. Han är min underbaraste älskade och jag vet inte riktigt hur jag skulle klara mig utan honom.

Något som dock händer som kommer sätta fart på bloggandet igen, är att vi på Söndag ska på lydnadsdag. En hel dag med massa härligt hundfolk och bara träna lydnad. Hur underbart låter inte det?Ja, jag förstår att ni är avundsjuka. Jag har köpt på mig en del hundgodis. Eller grejor som ska skivas och tärnas och torkas och förberedas för att bli hundgodis. Sen ska väskan packas. Klickern ska dammas av och den här matten ska leta upp hjärnan och orken så att det blir nån träning alls på Söndag. Och den stora frågan, bur eller inte bur med? Ibland blir Falla stressad av att vila i buren. Ibland blir han stressad av att vila på filten, när han fortfarande ser allting runtomkring och därför borde vi ha med buren. Nej, det blir nog buren trots allt. Kanske. Jag vet inte. Jag har två dagar till på mig att fundera!

Sen måste jag packa matsäck. För den här kvinnan ska ju numera äta cirka tusen gånger om dagen och där i mellan hinna med att dricka trettiofem liter. Ja, nu överdriver jag kanske. Men det ska ätas och drickas hela tiden. Konstans. Vi får fika på förmiddag och eftermiddag samt lunch på plats, men det känns som att jag måste äta tusen gånger mer än så.

Fast det löser sig nog, på något vis. En liten matsäck med och en näve smärtstillande så ska jag nog fixa dagen finfint. Inga problem. Nu längtar jag. Massor. Oj, vad roligt det ska bli!

Kennelträff och så mycket beröm

Igår var jag på min allra första kennelträff. Som jag har längtat. Om det vägde upp mot mina förväntningar? Absolut! Jag har faktiskt längtat riktigt mycket efter den här träffen. Att få träffa några fler från lightschapsfamiljen som jag inte hade träffat tidigare. Att bara få umgås, träna lite och dela erfarenheter med likasinnande. Och mest av allt, prata hund, mysa hund, träna hund, busa hund. Ja, ni förstår ju. För en som drömmer om att meningen med livet är en stor hundflock, ja då hade man verkligen hamnat på rätt ställe.

Och alla dessa underbara människor? Jag visste knappt vad jag skulle säga? Vad jag skulle svara på allting? Jag fick så många hejarop och beröm att jag blev alldeles generad. Jag tror jag hade ett leende som sträckte sig från öra till öra. Hur duktig jag var med Falla. Hur han litar på mig. Att det är så roligt att jag ville ”ta mig an” honom. Att han inte skulle kunna ha fått det bättre. Hur mycket han älskar människor. Hur glad och positiv han är. Hur mycket han försöker för att det ska bli rätt. Att det inte alls ser ut som att han är blind när han rör sig, och att det måste vara tryggheten jag gett honom. Att han bara är helt underbar och så jättefin. Ja, jag log. Och jag njöt av alla fina människors varma ord om Falla. Om man kan samla världens finaste människor på ett ställe, och ge dom en enda gemensam nämnare som sammaför dom så bra, så är det exakt det som hänt när Monica ”skapade” lightschapsfamiljen. Ni är underbara!

401781_10151555055293010_1607138043_n

 

Med hjärtat i halsgropen

Falla, min älskade underbara Falla har varit bara min i snart nio månader. Sju av dessa månaderna har jag haft den stora äran att ha honom här hos mig. I min närhet, alltid. Hela tiden. Jag förstår inte riktigt hur jag klarade av att leva utan honom? Kan någon förklara för mig hur det ens är möjligt? Jag älskar denna hunden så fruktansvärt mycket att det gör ont i mig. Fruktansvärt ont. Så mycket älskar jag honom!

IMG_1445

Jag vet att jag har varit lite hönsmamma med Falla redan från första dagen han kom hem. Och det är väl egentligen helt normalt när man skaffar valp. Man vill inte att dom ska skada sig. Inte slå sig. Inte må dåligt. Inte bli uttorkade Inte få i sig något farligt. Dom måste äta och växa. Hålla koll på så att inga sjukdomar finns. Komma ihåg vaccinationer och avmaskningar. Komma ihåg att borsta ut tovor och klippa klor. Det är så mycket som ska göras. Så mycket som ska kommas ihåg. Så mycket som ska ses efter. Ja, man blir lite hönsig som sagt.

Jag har alltid sagt att jag inte behandlar Falla annorlunda någon annan hund. Ja han har ett synhandikapp men han förtjänar att få leva livet som alla andra. Han förtjänar att vara en hund, som alla andra hundar, utan att bli pjoskad med. Han behöver min styrka och trygghet för att känna sin egen styrka och trygghet. Och så har det alltid varit. Jag har inte gjort något annorlunda. Jo, jag har hjälpt honom lite extra för att inte ramla ner från saker. För att inte krocka med farliga saker. För att han inte ska vara en fara för sig själv helt enkelt. Men han har trots det fått lära av sina egna misstag. Han har fått fastna i saker. Han har ramlat ner från saker. Han har fått krocka med saker. Inga farliga saker givetvis. Inga höga höjder självklart. Men han har fått misslyckas. Misslyckas för att bli starkare och lära av sina misstag. Jag trodde att jag behandlade honom och kände för honom precis som alla andra känner för sina hundar. Jag trodde inte att mina känslor för honom var så mycket större på något vis egenligen jämfört med andra hundar jag har haft. Men idag ställdes jag i en situation som jag nästan föll ihop av panik. Jag var så jäkla skräckslagen.

Jag har passat min mammas exmans hus och hund i Norra Rörum i helgen. Ett underbart hus med stor härlig tomt. Tomten är inte inhägnad, och utanför den går en relativt stor och ganska trafikerad väg. Det enda som skiljer vägen och trädgården från varandra är en glest planterad häck och en smal grusväg. Jag har inte varit det minsta orolig för denna vägen under tiden jag varit där hemma nu i helgen. Jag har haft Falla lös ute, under uppsikt givetvis, och han har kommit till mig när jag kallat på honom utan problem. Inga konstigheter alltså. Idag var jag ute med både Falla och Rexi, hunden jag passade. Rexi är en taxkorsning med mycket jakt i sig, vilket innebär att jag inte vågar ha honom lös då jag inte vill vara ansvarig om han skulle sticka iväg. Han fick alltså sitta i långlina. Lite missnöjd då och då och skällde en del. Jag märkte att Falla blev störd av hans skällande, men kunde ganska snabbt fokusera på mig igen.

Falla var som sagt lös och jag tränade inkallningar och ställande/läggande under gång med honom. Detta helt utan problem. Träningen gick superbra! Men så kom N, Rexis ägare hem. När han svängde in på den grusade uppfarten började Rexi skälla som en tok. Det var någon han kände igen. I just det ögonblicket som Rexi börjar skälla på det exalterade viset han gjorde, var det precis som att Falla fick fullkomlig panik. Han slängde sig bort från mig. Kröp fram längs marken och kastade sig fram och tillbaka över marken. Jag försökte prata med honom och kalla honom till mig men han stirrade på mig som om jag var ett monster av något slag. Och sen började han springa, turligt nog inte mot vägen! Men han sprang ifrån mig. Han bara låste sig. Och han hade verkligen panik. Han var helt totalt skräckslagen. I en mikrosekund stannade han upp och jag verkligen röt till honom att stanna. Och tack och lov släppte låsningen där. Han insåg vem det var som pratade med honom och lät mig komma fram för att koppla honom. Allt det här skedde på bara några få sekunder, men paniken jag kände under tiden var rent fruktansvärd. Tårarna tryckte verkligen bakom ögonen och jag var så skakig i händerna att jag knappt kunde få halsbandet över huvudet på honom. Hjärtat slog så hårt och så högt att jag inte ens kunde höra mina egna tankar.

Min så otroligt härliga och underbara valp, som är tryggheten själv, visade mig en sida idag som jag aldrig har sett tidigare. Och denna gången vill jag inte skylla på spökåldern, för den har han tagit sig igenom. Han har aldrig förut visat upp ett flyktbeteende. Han har alltid kommit till mig. Han har alltid sökt sig till min trygghet. Aldrig, aldrig någonsin har han flytt från mig. Inte en enda gång på sju månader. Och då har han ändå varit lös åtminstone på hälften av alla de promenader vi tagit. Vi har varit i stökiga miljöer. Hunder har skällt omkring honom tidigare. Bilar har kört ännu närmare honom än idag och har han inte reagerat. Inte en enda gång. Och idag bara stack han.

Och kanske säger ni nu att vem som helst hade kunnat få panik om deras hund stuckit iväg. Må hända. Men det här är värre än jag någonsin upplevt tidigare. Jag vet att hade Falla stuckit iväg så hade han inte klarat sig själv på grund av sin syn. Han har nämligen ”kommit bort” tidigare, och då satte han sig bara ner. Han visste inte var han skulle ta vägen. Han bara satt där, och väntade. Detta var givetvis inte någon allvarlig situation utan helt enkelt att han hamnade lite långt bak på en promenad och tappade bort mig. Jag vet hur paralyesrad Falla blir om han inte kan hitta ”fri väg” framåt. Det var så många tankar som flög genom mitt huvud i dom där sekunderna. Så många tankar, samtidigt som hjärnan låste sig helt och hållet. Jag visste inte vad jag skulle göra. Hur jag skulle agera. Allting bara låste sig. Jag var panikslagen. Riktigt panikslagen! Jag kunde knappt få luft. Så panikslagen var jag. Jag kan inte ens beskriva känslan som gick genom kroppen. Hjärtat satt i halsgropen. Det var hemskt! Den här hunden betyder så otroligt mycket för mig, att jag inte ens var jag ska ta vägen när han går ifrån sitt ”vanliga mönster?”

Låt mig, snälla, snälla, aldrig mer behöva uppleva den här känslan igen. Låt det här vara en engångsgrej som aldrig mer kommer tillbaka. Låt det vara någon som inte har med hans syn att göra, att han ska börja få panik över saker han inte ser. Snälla!