För ett par dagar sedan fick jag en förfrågan i lightschapsgruppen på facebook om att beskriva skvallerträningen lite närmre. Hur det går till och vad det är för något. Jag gjorde då en sammanfattning av mina erfarenheter, hur jag har tränat och tänkt när det gäller att skvallra. Jag gav helt enkelt de råden jag hade för att personen i fråga skulle få bukt med sina problem. Det blev ett relativt uppskattat inlägg och tydligen så var det helt okej, men tanke på att Monica, instruktör på Bonizas hundskola, la upp det på sin blogg. Hela inlägget finns upplagt här. Det inlägget är dock skrivet för att hjälpa personen som frågade om råd och det ser kanske lite rörigt ut om man inte har kunnat läsa sig till vad problemet var från början. Därför har jag nu valt att skriva ett helt inlägg här, om vad skvallerträning är för mig. Hur jag tränar med det, hur jag ser på det. Jag kommer att gå efter mina erfarenheter, och endast mina erfarenheter. Jag vet också att ”min” typ av skvallerträning inte är den som alla andra ser som rätt. Men vet ni vad? Jag bryr mig faktiskt inte om ifall det är någon som inte gillar det jag kommer skriva nedan. Det är min blogg och den som inte tycker om det behöver heller inte läsa. Det jag menar är att det finns så otroligt många länkar, artiklar, blogginlägg och startade forumstrådar angående just skvallerträningen. Inte är det alla som tycker att det är bra skrivet. Inte är det alla som tycker att jag tänker rätt. Men jag är precis som alla dom andra där ute i internetvärlden som lägger upp ett inlägg. Det vill säga att jag har läst mycket som jag inte tycker är bra och därför står jag för min åsikt, i mitt blogginlägg!
Så, vad är då skvallerträning för mig?
För mig har skvallerträningen varit ett sätt att hjälpa min omplaceringshane att finns tryggheten hos mig och runt omkring sig. Det har alltså inte varit så att han gjort kraftiga utfall mot alla andra hundar vi möter på promenaden. Nej, tvärt om. Han har varit livrädd. Han har försökt gömma sig bakom mig, bredvid mig. Han har försökt slita sig och krypa ur halsbandet. Han far fått sån panik över hundmöten att jag har bönat och bett om att han skulle bli lite tuffare.
Det är nämligen en del som ingen vet om min Shabi, just på grund av att han har förändrats så mycket sen han kom hit. Det finns de gånger jag fortfarande hör mig själv säga ”gör inte si, och gör inte så, han är rädd” när det kommer hit folk. Då får jag den där blicken om att jag är en överbeskyddande matte som inte ens låter hunden hälsa på besökarna. Men han är inte rädd. Han sitter ju där mitt framför dom. Han trixar och gör konster framför fötterna på dom för att synas. Han är inte det minsta rädd. Eller så är det dom där gångerna jag vill springa fram och rädda honom när någon tappar något på golvet. Det kan vara vad som helst som har låtit lite eller gett ifrån sig en duns. En plastskål, en gryta, en tidning, en penna eller en tändare. Jag vill plocka upp Shabi och det där hemska skrämmande föremålet som skrämde honom. Sen skulle vi gå in i det rum där vi börjar träna allt som ska läras in, och så hade jag klickat honom närmare och närmare föremålet tills han till slut vågat nosa på det. Då hade det blivit tjohej och godisregn. Men det där behövs ju inte längre. Visst ryggar han tillbaka när något smäller i golvet. Vem hade inte gjort det, om man är knappt två decimeter hög och inte ser upp på bänkar och bord vad som finns och inte finns där. Men när han väl hunnit landa i överraskningen så går han självmant fram och ser efter vad det var som landade i golvet. Har jag då klickern framme så att vi har tränat något nyss, ja då kollar han på mig och går sen fram och sätter tassen på föremålet. Vad det än är så går han fram och sätter tassen på föremålet. För det är ju vad jag lärt honom innan. Allt som ramlat på golvet kan man sätta tassen på. Det har resulterat i att jag inte har något problem med target träningen här inte. Nejdå, det behöver inte vara ett lock eller en musmatta det ska trampas på. Det kan lika gärna vara ett vippande grytlock, en plåtbruk, en gammal räkost tub, en dalahäst eller en ljusstake. Vad som än hamnar på golvet så vet han vad han ska göra med det.
Nu känner jag att jag har hamnat lite utanför just ämnet skvallerträning. Men det jag vill poängtera med det jag nyss skrivit ner är att det är just denna skvallerträning som har gjort honom så pass säker på sin omgivning att han vågat röra saker som hamnat på golvet. Att han vågar hälsa på andra människor än mig och att han självmant går fram till barn som sitter på golvet och ber om att få bli kliad och sedd.
Så, som jag sa så är skvallerträningen för mig ett sätt för Shabi att känna sig tryggare i omgivningen vi är i. Om det så är hemma, ute på gården, i skogen eller i stan, så använder jag skvallerträningen för att Shabi ska sjunka in i sin roll som bara hund och inte ett nervvrak. Jag började så smått med att klicka för varje huvudrörelse han gjorde mot ett föremål. Om det så var en strumpa som var farlig, eller en katt som jamade. Om det var min mormor som gick förbi eller diskmaskinen som lät konstigt. Oavsett vad det var, så klickade jag och belönade. När han förstått hela principen så gjorde jag det lite svårare. Nu fick man bara belöning för saker som rörde sig. Tittade man på ett föremål som rörde sig så blev man belönad. Därefter skulle man titta efter föremålet och sedan ta kontakt med mig och då fick man en jättestor belöning. Ibland var det godisregn, ibland var det fri lek. Ibland var det bus och någon gång var det bara en kelstund. Säga vad man vill, men han fattade galoppen snabbt.
Hemma på säker mark där han kände sig trygg, började vi snart att skvallra på det som verkligen var ett problem, katterna. Just katterna jobbar vi fortfarande på. Är man kopplad så sitter skvallrandet till 99%. Är man dock lös, så är det ju alltid roligt att driva matte till vansinne och glömma bort allt vad skvallerträning heter. Då rusar man istället efter katten och kommer inte tillbaka förrän den sitter klistrad i ett träd.
Här följer en film när vi skvallrar på katten. De första klicken med sitt och ligg är bara för att få in klicket relativt okej. Jag har nämligen här skinka i ena handen och mobilen i den andra och filmar allting själv. Detta resulterar i att inga händer blev lediga för klickern, så den hamnade under stortån. Därav behövde jag öva in klicktån innan bi började träna ”på riktigt”. Anledningen till att jag vill att han ligger ner är då det är så vi har tränat hela tiden. Man ligger ner lugnt och fint, slappnar av. Kollar in omgivningen och tar kontakt med mig när man hittat något att skvallra på. I detta fallet hjälper jag honom på traven med att förstå att det är katten det ska skvallras på nu.
När vi sedan kom ut till andra ställen där tryggheten inte längre fanns, så började vi om från början. Först bli lugn och fin. Avslappningsträning helt enkelt. Sen börja observera. En man i hatt, klick-godis. En kvinna med paraply, klick-godis. Ett barn med en boll, klick-godis. En motorcykel som körde förbi, klick-godis. Bussen som stannade för att släppa på och av passagerare, klick-godis. Efter ett par repetitioner på detta viset var han lugn och sansad. Då hjälpte jag honom att välja ut något att skvallra på. Exempelvis så klickade jag för människor. Han tittade på en människa, klick-godis. En annan människa, klick-godis. tredje personen som gick förbi, klick-godis. Han har fattat. Han ser bara efter människorna som går förbi nu, klick-godis. Då testade jag honom en gång. En person går förbi. Han tittar, fortsätter titta. Följer personen i fråga med blicken. Tittar sedan på mig som för att säga, var är belöningen?! Först då får han jackpott belöningen. Tjohej vad bra du är, yes vad du kan! Varsågod, godisregn. Världens bästa kille! Sen reste jag mig bara och så gick vi till ett annat ställe.
Såhär har vi tränat länge och mycket! Det har inte gått på en dag att få honom från nervöst sammanbrott till nästan helt okej hund att ha i de flesta miljöer. Han låser sig fortfarande på många ställen. Jag kan stå och tjata och truga med godiset, men han är så stressad över situationen att han inte kan ta det. Att han inte klarar av att koncentrera sig på den där godisbiten. Vi har jobbat så hårt, och jag har slitit mitt hår flera gånger. Ett trevande steg framåt och sen rusar vi tre steg tillbaka. Men vi kämpar iallafall och tack vare att jag läste på om skvallerträningen så har jag lyckats bilda min egen version som jag kan variera utefter vad det är för hund jag jobbar med.
Är det en hund som är mycket osäker, som Shabi var och är för den delen. Då klickar jag för allt som rör sig. Bara för att få in beteendet att är det något som rör sig, så sök dig till mig. Är det något som skrämmer dig så finns jag här. Hade det istället varit en hund som varit livrädd för fåglar av någon anledning. Ja då hade jag självklart inte lärt honom att skvallra på hästar. Det tjänar ju ingenting till. Det enda vi behöver få bukt på då är just fågelrädslan. Är det en hund som gör utfall mot andra så hade jag hållt mig på lagom avstånd från träningsplanen på exempelvis brukshundsklubben och så hade vi skvallrat på hundar där. Varierande träning från individ till individ helt enkelt!
