BitterBloggen

Det blev bara ett kort löppass idag och det var okej. Kroppen känns trött och det sista jag vill göra är att slita ut den inför maran.

Dessutom är det rätt obvious att det händer inför varje långlopp. Plötsligt kan jag knappt springa 5 km. Men på tävlingsdagen är det inga problem att ta sig igenom 4-5 mil.

(Jaga rep, komma sist i loppet och få smärtör överallt ingår i definitionen utan problem, reds anm).

Är nöjd med den här veckan. Jag klämde in 15 km, 10*400 m intervaller, 10*200 m backe i en följd och två hårda styrkepass blandat med cykelintervaller. Klart jag är trött, men jag tror den här veckan kommer ge mig utdelning.

Trots segheten kände jag att jag löparglädjen är på plats. Vill redan ut igen! Nu är det nedtrappning som gäller och små teaserpass så jag verkligen längtar till att köra långt och hårt på lördag.

Tänk att jag ska springa STOCKHOLM Marathon på lördag. Äntligen, en hemmamatch!

Han håller om i timmar. Hjärtat klappar igen, på ett annat sätt. Bläckfisk med fyra ben och fyra armar. Hans vilande haka på min axel, jag är ovan vid att vara så stor i kroppen. Hittar inte nån bra position men vilar i att vara obekväm.

Lugnt, tyst. Ute är det sommarkväll. Jag säger nånting, han svarar med två mjuka klappar på min höft. 

Såja, såja.

Följer mitt eget råd. Vad det än är så går det över och det gick över. Och vuxenheten i att konstatera sitt misstag utan att försvara det.

Konstatera.

Det var jag och låt det vara jag. Liten och utskälld, stor och rädd. Tuggorna växer i munnen hela dan.

Minnet av hjärtklappningen fortfarande tydligt.

Vuxenhemligheter och saker jag aldrig skulle göra. 

Jag gör de i version 7.2.

Jobbfesten var den roligaste nånsin. Fast, det säger verkligen ingenting. För en gångs skull var lekarna roliga på riktigt. Maten. Det var nåt slags grillbuffé. Som vanligt har jag meddelat att jag inte äter fläsk.

Det ligger massor med saker på bordet så jag frågar en av de som har hand om festen vad som är fläsk och vad som är kyckling, jag antar att nåt är kyckling? Jag får svaret: ”Peta lite i köttet så lär du se vad det är.” Jag ställer mig lite tveksam till detta. ”Fråga nån som redan börjat äta vad det är.” Ja men visst. Jag ska fråga personer jag aldrig träffat vad de sitter och äter. ”Eh ursäkta, personligen kommer jag spy om jag får i mig en baconbit, men det du äter är det gris eller? Mm. Gott för dig. Tack för att du ville dela med dig. Vi ses kanske på nåt företag framöver? Tjingeling.”

Går till kocken. ”Oj, ingen har meddelat mig. Allt är fläsk, men det finns några scampi. Grönsakerna är rena.” Yeah right. Svampen har baconbitar i sig, det ser jag med ögat. Jag petar i några scampis och äter grönsaksstavar med dipp. Bröd, lite potatis. Säkert massor med kalorier och bara så jävla onödigt, men det är feeeest och jag var strikt tidigare under dagen. Och jag var hungrig.

Men. Så kommer efterrätten. En efterrätt jag letat efter i flera år. Såg inte förpackningen men det kan inte vara nåt annat än Delicato Daimboll.

Har aldrig sett de säljas styckvis, så jag tror de köpte in en låda eller nåt.

Smak: Ja det smakar precis som man tänker sig. Kokosbollaktig massa omgiven av tjock mjölkchoklad med daimbitar.

Betyg: 5 av 5. Fuck maten. Jag åt TVÅ stycken.

All luft går ur mig och jag får inte in den igen. Andas inte på en timme. Två. Tiden går långsamt och snabbt och allt hade lika gärna kunnat ske under ett normalt andetag. Händerna trycker mot ansiktet, kroppen redo att fly. Jag rör mig inte en milimeter tills jag glömt rädslan över min egen existens och vaknar inte förrän timmar senare. Tänker ovanligt lugnt och klart. Är det jag så låt det vara jag.

Misstag, kanske. Som kostar för mycket.

Men. Väntan.

Ännu en dag när man önskar att man kunnat ändra på en enda detalj. Klivit på en annan buss, satt på solglasögon lite senare.

Borstat tänderna lite längre.

Vad som helst som inte är det här.

Jag har försökt byta bild på den här bloggen i två timmar. Det ska finnas i nån widget, sidpanel 2, men det finns inget där.

Nån som kan hjälpa?

Har velat förtränga det här, men man kan alltid varna andra.

Vi badade i Polen. Inomhuspool. Jag är skitnojig för vatten. Häller alltid ut bebisarnas bad direkt, har aldrig skurhinkar framme, stänger toaletten osv. Barn drunknar skitsnabbt och på grunt vatten, man läser om det jämt.

Antwan får nån grej på magen som ska hålla honom flytande samt såna där armkuddar. Aaleyah får bara en badanka runt magen, allt är för stort för henne.

Jag går in på den grunda delen som når mig till typ rumpan eller magen. Antwan är i och jag står hela tiden upp. Simmar inte för jag vill vara redo. Två små barn.

Aaleyah vill inte gå in i vattnet. Jag doppar hennes fötter typ två gånger och hon gillar det inte och backar. Hon står alltså en bra bit från kanten.

Hon står så länge och jag låter henne vara. Ögon på båda barnen hela tiden. Kollar Antwan. Han har roligt och plaskar och börjar få koll på att man kan ställa sig på fötterna om man får för mycket vatten i ansiktet.

Aaleyah. Under vattnet. Helt under vattnet. Hon ligger med huvudet under och det enda man ser liksom är en hårfläck. Jag springer fram till henne, typ 2 meter, ser att livvakten är på väg. Tar upp henne och stryker bort allt hår ur hennes ansikte och till min lättnad så pratar hon direkt.

”Dricka vatten mamma.”

Åhhhhhhhhhhhhhhh.

”Men hjärtat det här vattnet ska man inte dricka.”

Bubblande skratt.

DET GÅR SÅ FORT. Jag tittade bort i nån sekund. JA. Sekund. Och då hoppar!! den lilla rackarn in i vattnet. Från att inte vilja doppa fötterna.

Hon tyckte det var sådär såklart och ville upp men jag lurade henne vara kvar i vattnet, hon satt på mina knän hela tiden med badankan runt sig. Den hon hade dumpat vid poolkanten. Vi hoppade och lekte och hennes upplevelse blev positiv, men mammahjärtat hinner stanna.

Ha koll på barnen i sommar. Det går på några sekunder.

Jag gör fel ibland när jag gör mina smakrecensioner och ibland krävs det omvärdering. Sist det hände var Marabous Orient som hoppade från en tråkig trea till en perfekt femma.

Nu har det hänt igen. Från 3 till 5.

Freys mörka choklad (den Aaleyah håller i) som finns på Arlanda kallade jag besk trots sina blyga 70%. Well den var besk efter den vita chokladen. Nu har jag återigen smakat den och det är perfekt mörk choklad med goda sega mandel?? nånting i. Precis som Toblerone.

Denna är faktiskt ett måste ha nästa gång jag flyger.

Så där. Nu är mitt chokladsamvete rent.

Å andra sidan. Jag går på low-choc just nu och tycker allt är gott??

VILKEN LINDA SKA MAN LITA PÅ???

Låt oss alla kramas och brista ut i sång, som vore det sommarfest på dagis:

För vem ska jag tro på
tro på
tro på när
Tro på när allt är såhär
Och ingenting vi nånsin med nåt menar
För vem ska jag tro på
tro på tro på när
Tro på när allt är såhär
Jag hoppas ändå på ett lyckligt slut

Jappjappjapp. 10*200 m backe i värmen. UTAN choklad i kroppen. Jag hann inte.  Får efteräta chokklad idag istället. Mindre också p.g.a. sommarfest på jobbet. Får joina ”en till två rutor, vi vet aldrig om vi äter en hel eller två hela rutor mörk med många ö:n choklad” gänget. Men bara för idag.

Garmin strular en vecka innan Maran.

Tur att jag inte bryr mig om tid och skit just nu.

Det här med värmen alltså… Det blir den stora utmaningen.

Idag blir det ett backpass. Väldigt lugnt. Inga intervaller, bara mata benen med backar. Har inte kört nåt sånt sen Lidingö Ultra och kroppen glömmer snabbt.

Min plan tyyyyp:

Fredag: Backpass, kort och långsamt

Lördag: Vila

Söndag: Milen i jobbig fart

Maraveckan:

Måndag: Löpning kort och snabbt.. lätta intervaller?

Tisdag: Lätt styrka

Onsdag: Löpning kort och snabbt

Torsdag + Fredag: Vila

Lördag: Stockholm Marathon

Söndag: Vila

Finns några orosmoment inför loppet och det gör det ALLTID. Ett knä, en fot och sommarvärmen som jag är så känslig för.

Till mål ska jag i alla fall. Syftet denna månaden har varit att få upp farten eftersom jag vet att jag behärskar distansen på ett eller annat sätt. Vill helst inte jaga rep och helst vill jag greja detta på 5 timmar. Det är långt ifrån mitt PB så egentligen är det skitsamma om jag springer på typ 5:10.

Allt under 6 timmar som är maxtid är faktiskt en förbättring tempomössigt för mig efter dessa två sjukmånader.

Känner mig inte ett dugg nervös och har ingen prestationsångest. Detta är bara en rolig dröm som ska gå i uppfyllelse. Stadion. Mål. (Och om en dryg månad är det dags igen… jag tar det här med revansch på Stadion på allvar efter förra årets tvillinggravidplaneradebryt).

Har ingen bra strategi, jag får känna hur det känns den dagen. Vi får se hur varmt det blir. Har planer på att inte kollapsa nämligen.

Det stod att man skulle ha med sig en picknick-korg. Men det stod också att det skulle serveras saft, kaka och popcorn.

Vi åt middag hemma och jag kände att jag inte behövde mata mina barn med ytterligare skräp än det som redan bjöds på.

Hela gården var fylld med filtar, massa folk och helt galet mycket mat. Pizzor, korvar, muffinspaket, kexpaket, saft och det var bara helt galet. Alla bara satt och åt och åt och åt. Vi hade inget med oss så jag fick distrahera barnen lite tills de rullade ut en vagn med popcorn.

Det är det här vi lär barn. Fest = äta. Massor. Alltså det är små små barn som går där. Jag hade skittråkigt. Har verkligen svårt för såna här tillställningar.

Min stora tjej var förtjust i popcorn, men ville inte ha tårta. Stora pojken var tvärtom. Jag klarade mig rätt fint. Åt bara lite popcorn och skippade den färdiga rulltårtan utom jordgubbarna med lite grädde som jag tog från barnens bitar (för att de inte ville ha och för att jag behövde få i mig nånting).

Hade jag inte haft strikt vecka hade jag hällt i mig saft och färdig tårta som smakar ingenting. Nä, alltså.

Imorgon är det sommarfest på jobbet. Det är bara att fortsätta följa planen. Det går fint. Sommaren är mycket lättare för mig än vintertid. Det är rätt att satsa just nu.

Har kommit fram till att jag kan vara hemma med tvillingarna tills de blir minst tre år tack vare vårdnadsbidraget. Då snackar vi alltså september 2014.

Och vi har massor av föräldraledighet vi inte har plockat ut.

Aaleyah får börja dagis när hon fyllt tre år. Och fortfarande alla dessa frågor om hon saknar koooompisar och hur joooobbigt det måste vara. Samtidigt som folk blir förvånade när jag inte totalt avfärdar ett femte barn.

Om jag inte säger ”nej fan aldrig mer barn nånsin, jag hatar dem alla!” så betyder det väl att det inte är så jobbigt för mig? Jag ser inte henne som en belastning. Och barn träffar hon hela tiden. Social kan hon bli när hon är tre.

Hursom. När twinsen fyller ett år i september blir det vårdnadsbidrag för tre barn. Det kan man definitivt leva på. När stora tjejen blir tre år så får jag bara bidrag för twinsen och då blir det lite tight. Men jag tror jag fixar det. Allt går ju. Hittar jag ett sätt att dra in några tusenlappar lite då och då hemifrån så funkar det definitivt. Får tigga om att skriva krönikor och hitta nåt annat frilans. Try harder som Skugge brukar säga.

Så det blir ett par till år hemma fyllt med småbarn, chokladätande och löpning.

Snart: sommarfest på dagis.

Det är snorvarmt. Vet ni hur längesen jag sprang 10*400 m intervaller? Inte jag heller, men det var månader sist p.g.a alla sjukdomar och skit.

Och nu ska allt klämmas in innan maran. Extremt bra metod.

Det var massa barn på IP. Skolklasser som gör hjärndöda saker som att kasta kula två gånger var eller springa 60 m två gånger var.

400 meters-intervaller kräver ett visst tempo. En ung kille highfivar när jag springer förbi ett varv och jag märker att fler och fler kids börjar liksom nicka. Jag förstår att det inte är ironi på nåt sätt. (Jo, jag tvekar ett bra tag).

För tre år sen sprang jag på samma bana. Jag hade bloggpaus då för jag var tvungen att gå igenom en viss process helt själv. Då fick jag höra ganska taskiga saker och jag har hört ett och annat barnskratt och det sitter kvar.

Men den här youngstern. Han highfivar igen på riktigt och några börjar heja, på riktigt och mitt sista varv står en hel klass och applåderar. Allt är på riktigt. Min kassa form känns inte så kass längre. Det är tre år senare, tre barn senare, en hel vuxen människa lättare och det är en vecka innan mitt fjärde marathon/ultramarathon.

Jag har klarat alla 10 intervaller i en bra fart. Det är två varv kvar, nedjogg alltså. Youngstern börjar springa bredvid mig.

Jag är helt död och ska springa långsamt. Men han tillåter inte det. Och det här är inte en av de där elaka ungarna som ska ”tävla” i fart. Han springer pyttelite före mig, det är tydligt att han håller igen. Jag stänger av mp3:n.

”Kom igen, nu. Nu är det inte mycket kvar, heja, fan vad bra, det här är skitbra.”

Han är så ung och man blir så rörd. En till kille kommer och hejar. Vi pratar lite och jag frågar vad de tränar, de är så satans snabba.

Hockey.

”Jag sprang milen igår” kvittrar han. Och jag berömmer igen. De är så satans snabba när de springer. Höga på Axe, jag gissar att de springer milen på 45 min.

Men han tävlar inte. Jag berättar om maran nästa vecka och han blir impad och jag säger ”spring inte så fort, det här är nedjogg för mig.” Och han säger ”ja just det…jo kom igen, det är upplopp snart.” Och mina sista 800 m. Jag vettefan vad det är, men det är INTE nedjogg för mig.

Det är pressa pressa pressa, och mjölksyran sköljer över mig, men det är så härligt och mitt pass är plötsligt slut och det är massa massa kids som tycker att jag gjort nåt bra.

Den där killen har kapat minst 4 minuter från min mara nästa vecka och det här är ett pass jag aldrig aldrig kommer glömma.

Den är ganska enkel och är utformad efter nåt som passar mig. Detta är inte en föreläsning om hur andra bör göra, bara hur man kan göra. Rättare sagt hur jag gör. Dags att påminna mig själv.

Tre huvudmål om dagen. Lunch, frukost, middag. Ca 200 kcal/måltid. = 600 kcal.

Ca 100 -120 gram kött/fisk/fågel, kanske ett ägg, kanske keso, alltid grönsaker.

Ingenting är stekt i fett. Jag gör det extremt enkelt för mig. Köttet är antingen en hel bit som är stekt i ungnen (vatten i botten på formen) och räcker flera dagar, kycklingfilé, smörgåspålägg (kalkon/hästkött/rostbiff) eller fisk på burk (tonfisk i vatten/makrill). Dvs. inget extra jobb. Färdigt, alternativt det resten av packet äter.

Grönsaker: färska eller tinade eller kokta eller en kombination. Ägg är kokt eller micrat i ugnen utan fett.

Dessa måltider är mättande för mig, energisnåla, proteinrika.

100 gram choklad äts före träning. 550 kcal. Det är gott och ger mig en extra skjuts inför träningen.

550 kcal + 600 kcal = 1150 kcal.

Jag kommer ligga på 1500 kcal per dag på ett ungefär. Jag räknar inte exakt, jag väger ingenting, men jag kan det här från förut.

350 kcal ger mig utrymme för mellanmål (frukt/bär eller kesella/fil), samt att öka portionen antingen under lunch eller middag om det behövs, samt eventuellt annat oplanerat som bara sker utav farten. T.ex. en liten kaka på dagisfesten eller en tesked jordnötssmör. Inte allt på samma dag, men nåt oplanerat händer alltid.

Alltså planera det oplanerade och då blir det inget ”undantag”. Ingenting extra, utan det är inräknat. Jag gör inga undantag för helger osv, för min plan är så jävla bra att jag inte behöver nåt extra.

Disclaimer: jag kommer inte svälta mig, inte gå hungrig, inte att dö. Behöver jag mer energi så tar jag det. Vet ändå inte exakt vart jag hamnar rent energimässigt så måste gå lite på känsla. Är man döhungrig kan man alltid äta mera kött och grönsaker tills man blir mätt. Det är det marginalen är till för.

Träningen är inget problem. Tränar nästan alltid 6 ggr/vecka, med vissa undantag. Nästa vecka blir det bara 4 pass, men då är ett av dessa ett Marathon så det får duga.

Syftet är alltså att gå ner nåt kg, vet inte exakt vilken siffra. När jag gått ner i vikt vill jag se om jag mår bättre under mina hormonella viktuppgångar. Jag har hållit samma vikt länge och är egentligen nöjd, men det är just de här vätskeuppgångerna som får mig att må skit. Så frågan är om det blir bättre av en lägre grundnivå.

Let´s try it.

Väger 2 kg mindre än igår. Väger nu precis samma som innan Polen-resan. Vet inte om jag ska skriva exakta siffror eller inte, ni verkar bli så fixerade då? (Ja NI, inte jag, om man ska se på vad folk söker på denna blogg.)

När jag kom hem stod vågen på +2kg alltså, men det kändes som en hormonell skit. Valde att inte skriva om det för att jag vet ju att jag ätit massa skräp och jag orkade inte med den diskussionen.

Men jag vet också vad min kropp tål och hur jag kan äta utan att gå upp i vikt. Jag har inte bantat bort 2 kg på 1-2 dagar i alla fall.

Either way. Det hade varit lätt att gå på sommarfesterna nu och bara äh jag är smaaaal igen. Men jag väljer att fortsätta.

Jag mår INTE bra av mina hormonbaserade viktuppgångar som alltså går på 2-3 kg på några timmar. Jag gillar inte det vågen visar, jag gillar inte hur jag ser ut , jag gillar inte hur kläderna sitter.

Det sker alltför ofta.

Jag behöver helt enkelt en bättre marginal. Frågan är alltså om jag mår bättre av några kilon mindre, eller om de där plötsliga viktpåslagningarna kommer att få mig att må lika dåligt. Alltså att man inte kan skapa en marginal. Den övre viktnivån kommer alltid vara den övre viktnivån så att säga, och det är skillnaden som känns jobbig.

Jag vet inte. Men jag vill ta reda på det.

Strikta kosten fortsätter alltså.

Treåringen gillade inte. Jag åt betydligt fler än vad jag hade tänkt, det kliar i halsen av alla nötter. Fick verkligen hålla igen på resten av maten idag för att jag vill vara strikt.

Kan för 111:e gången konstatera att man inte ska äta nytttigt och ”näringsrikt” godis. Är personligen hellre smal och sockerfylld än + massa kilon fylld med nyttigheter. Jag överäter alltid ”bra” saker och då är de inte bra längre.

De åkte i papperskorgen.

Looking for Sara.

Det här är den perfekta bloggen. Den innehåller inte ens nån träning, men det här är helt enkelt THE blogg.

Fab-Linda.

Linda (vi har jobbat ihop) har inspirerat mig så mycket. Jag tror inte ens att jag hade vågat ladda upp bikinibilden utan hennes blogg. Älskar att läsa om hennes pass och maträtter. Och även när hon har en dålig dag får hon mig att må bra. Precis som Sara.

Smaljeansen 

En ny blogg som växt sig stor. Gillar framförallt bilderna och den mentala biten. Ibland får jag idéer på olika övningar jag ska göra. Fast ibland är det lite för mycket proteinpulver överallt för min smak.

Olga

Det finns ingen som kan ta ner mig mer på jorden än Olga. Hon krossar myter som ingen annan. Det jag saknar hos henne är glädjen, men det är skitsamma. Den får jag från de andra bloggarna. Jag vill bara ha nån som säger den obekväma sanningen så man slipper ”amen gummaaaaaan, du är SÅ fin” fast man är döende i hjärtattack av fetma. Tack på förhand.

LivefromSthlm

En ganska hemlig blogg men som är oerhört välfromulerad så att man får rysningar i kroppen.

Tungt, varmt men ganska roligt. Och genomfört. Lite för nära inpå maran och lite för kort.

Saker ãr aldrig optimalt men får lita på att jag blir taggad på plats.

Tanke förvandlas till handling ganska snabbt hos mig.

Jag har läst en hel del såna här recept, men hittade exakt inget nu när jag googlade så jag hittade på ett själv.

Mina krav var: inga dadlar (för sött), inga bananer (för barnmatigt), ingen kokosolja (för LCHFittigt) och inget prottepulver (principsak).

Jag blötlade 6 aprikoser. Har läst att man ska göra så. De stod i vatten i säkert två minuter. Oklart om det gjorde nån skillnad.

Jag köpte mandelmjöl på Lidl igår. Hade i kanske… 70 gram? 2 msk kakao. 2 överfulla skedar jordnötssmör. Ganska mycket kaffe och mina hackade aprikoser.

Mixa. Fast det gjorde ingen skillnad. Blanda med sked går bra. Rulla i kokos.

Smak: De var goda, speciellt med tanke på att jag hittat på detta själv. Jaha. Inget socker. Det är en nötboll. Påminde lite om de Polska bakverken.

Men jag tänkte hela tiden att det var jävligt mycket kalorier i det här och fick ångest. Jo, man blir mätt. Men hunger är inte ett problem hos mig. Jag åt några, och så åt jag lite riktig choklad och jag blev nöjd. Frågan är då hur mycket kalorier jag smällt i mig och om bollarna kan stå i kylen eller om jag äter upp allt under dagen. Gör jag det har jag smällt i mig över 1000 kalorier och det är ganska onödigt. Då hade jag lika gärna kunnat äta en 200 gr chokladkaka.

Socker eller inte socker.

Jag är helt med på att inte servera barn socker. De behöver inte tänka på kalorier, de vet när de är mätta och slutar. Men för egen del handlar det om nåt annat.

Tvååringen var inte alls intresserad och spottade direkt, men hon gillar verkligen inte det här med bakverk. Om treåringen tycker det här är gott så kan det vara värt att göra ibland till fika.

Så, jag är fortfarande lite skeptisk för egen del. Att se det här som nyttigt bara för att det är sockerfritt tror jag är en direkt fara. Jag hade kunnat äta 100 bollar om jag ”fick”. Men nu hindras jag av tanken på att det är fullt av nötter och kokos. 700 kalorier/100 gram. Jämfört med sockerfylld choklad som har 550 kcal/100 gram.

Jag klarar mig på 100 gram choklad, hur många bollar blir 100 gram? Vettefan, men tror man kommer upp i 100 gram jävligt fort. De är tunga.

Som jag skrev tidigare så skiter jag fullständigt i blodsockereffekter. Jag tänker mest på totalen och att gå omkring nöjd. Rent generellt är jag emot ersättningsprodukter, men det finns saker som funkar. Många chokladbars är faktiskt så goda att det funkar.

Hör bollar hemma i min strikta vecka? Spänningen är olidlig.

Det var längesen jag sprang och äntligen är det dags idag. Inte optimalt att starta med ett långpass kanske.

Och ännu mindre optimalt när man börjar känna sig hängig/sjuk.

Skit.

Kroppen inte på topp, men jag känner… eh … glädje? Lite?

Men hellre plågas lite extra idag än att plågas igenom hela maran. Tur att jag hittat alternativ träning som håller mig flytande för det här löparåret har verkligen bara varit sådär.

Jaja, jag tog PB i distans för en månad sen. Sänka kraven på sig själv, blabla.

Funderar på att göra såna där bollar utan socker, men vettefan. Rent energimässigt skjuter man sig i foten. En nötbas. Kalorier kalorier kalorier. Spelar det nån större roll om det kommer från nötter/aprikoser/kakao eller socker/havregryn/kakao? Det här med att nöja sig med mindre funkar inte på mig och jag vill inte höra ett skit om sockerdippar. Det där kontrollerar man själv. Jag tänker som alltid på totalen. Jag väljer totalen själv och vad den består av.

Är ju återigen striktare med kosten och det märks, det är så tråkigt när man har noll marginaler. Det är två sommarfester denna vecka, men jag känner verkligen att jag vill äta bättre hela veckan utan undantag.

Jag har en plan och det är bara att följa den.

Min stora fina pojke.

Min stora fina tjej. Så mycket uppmärksamhet som hon fick under den här resan får inte en del under en hel livstid.

The chocolate eater.

Tack snälla snälla Bettan för att du skickade denna choklad till mig! Det är lycka att komma hem till en sån här påse.

Vad: Ikea gör choklad och jag älskar idén. Älskar förpackningen.  Riktig fulsnygg. Lingon och blåbär. Svenskt. (Skulle vilja äta vallmo-choklad förresten… det kanske man kan göra själv?)

Fast idén är snodd från Cloettas choklad när de hade speciella askar i samband med Victoria och Daniels bröllop. Det var också lingon och blåbär i separata små förpackningar.

Smak: Blåbären + mörk choklad. Det är så gott. Lingon + mjölkchoklad. Också gott. Jag kör varannan bit och varje gång tänker jag: den här är godare än den andra. Dock är chokladen lite lite torr och jag tror Cloetta gjorde det betydligt bättre. Men den finns inte längre så därför är det här ett utmärkt substitut.

Betyg: 4 av 5 Go Ikea! Och Go Bettan!

På väg till gaten på Arlanda. Vi ska till nr 15 och vi följer skyltarna som visar gate 1-15.

Det är bara några minuter kvar, men vi har tid.

Kollar choklad så klart.

Går ut ur affären. Ingen gate nr 15. Frågar en personal och det visar sig att det bara är gate 1-10 här. Han pekar vart 15 är och det är låååångt bort.

Jag skriker: SHIT!

Tar Aaleyah i famnen och börjar springa. Antwan springer bredvid mig. Tungt.

Vi springer ett tag och plötsligt kommer den där mannen igen. På sparkcykel. ”Grabben häng med här!” Han plockar upp Antwan i farten och det hela är som på film. De åker sparkcykel mot gate 15 och jag springer bakom med en 10 kg-kid i famnen.

Vi hann precis.

Mositi-chock. Hon har växt enormt på bara fem dagar! Det tyckte min mamma också. Hon är så låååång.

Maanu var arg på mig. Han ville inte möta min blick alls. Han som alltid är så glad. Det gjorde ont i hjärtat, men han blev bra snabbt.

Nu känns det som att jag aldrig varit borta!