BitterBloggen

Det är svårt att få tag på rätt emejladresser när jag ska skicka amnings-mejlet. Men nu skickar jag istället till olika registratorer på sjukhusen.

De borde vidarebefodra rätt.

Men det är ganska få som svarar på mitt mejl. Hur svårt är det att ljuga ihop ett ”tack, vi har läst”.

Vad gör chefer på olika avdelningar? Säkert massor, jag förstår det. Men det finns många andra saker som är viktiga också.

Den där sista intervallen tog på magen. Att lyfta kettlebellen sådär var effektivt!

Intervall 1: cykel

Intervall 2: marklyft med kettlebell

Intervall 3: enhandshantelrodd + hantelrodd nedåt

Intervall 4: burpees + rygglyft

Intervall 5: cykel

Intervall 6: lyft med kettlebell från sida till sida + plankan med armbox

Var löpsugen idag, men spar det till imorgon. Behövde få in styrkan idag och plus att jag ska ut på kvällen på en bokrelease, så jag spar på utekrafterna. Älskar att träna hemma och skita i att byta om innan.

För ett år sen gick jag ner mycket i vikt. Målet var 59 kg. Det skulle vara -40 kg.

Jag tog det målet. Tyvärr var jag inte alls speciellt nöjd. Jag såg ut som en mess. Det var ganska tungt kan jag säga. Att jobba bort 40 kg och bara känna jaha??

Jag vågade inte riktigt ändra på min kost, så jag fortsatte att äta lite och gick ner fem kg till. 54 alltså.

Mycket lägre än så kan jag inte gå, eller vill inte. Jag var dock fortfarande inte nöjd. Ännu hade jag inte upptäckt det här med styrketräning och omformning av kropp. Jag kände bara att det är min lott i livet. Jag har pajat min kropp och jag får skylla mig själv.

Jag trivdes ändå med siffran 54-56.

När jag blev gravid vägde jag 57 och då kände jag att det var lite i överkant. Men nöjd var jag ju aldrig ändå.

Så när jag blev gravid, var jag bestämd att gå ner till 54 igen. För att jag kan.

När de första tio gravidkilona försvann så började jag se att min kropp ser annorlunda ut än innan graviditeten. Jag vet inte exakt vad som hände, men redan vid 60+ började jag känna mig nöjd och lite omotiverad till att gå ner mer. Fast jeansen var för tighta så jag fortsatte.

Och plötsligt sitter alla kläder bra. Min form har aldrig varit såhär fin. Jag känner mig fin när jag kollar i spegeln, jag knarkar min egen spegelbild och det känns så udda.

Magmåtten är som när jag var som smalast. T.om. de tajtaste jeansen sitter bra. Jag väger 56, de där två extra kilona är inte muskler. Men jag tror de sitter på röven eller nåt. Där får de gärna sitta. Min kropp kanske bunkrade inför amningen. Det gick väl sådär va…

Men nu är jag nöjd. Fast jag är missnöjd med att vara nöjd innan jag nåt mitt mål. Och förra året var jag missnöjd med att inte vara nöjd fast jag nått mitt mål. Det här med nöjd är inte min grej alltså…

Jag har inte nåt nån viktplatå, jag kan få bort de sista två kilona, men jag känner inte riktigt att jag vill det? Förra veckan när jag tog kort fanns det några bilder jag inte ville ladda upp för att jag tyckte jag såg för smal ut.

Det har aldrig hänt förut kan jag säga.

Så just nu pausar jag. Känner efter. Fokus är att hitta balansen, att löpträna med löparglädjen som kom tillbaka, att forma om kroppen ännu mer med styrketräningen.

Jag kommer, som alla andra människor, gå upp och ner några kilon under livet. Och kanske är det nyttigt för mig att bryta ett mål.

Vad jag ville säga är att jag kanske går ner de där två kilona, eller så gör jag det inte. Så att ni inte undrar var tåget tog vägen.

Varför jag varit så sifferfixerad är för att jag inte litar på bilder och känslor. Jag har ”mått bra” och ”varit snygg” förut också. Och inom löpningen kändes det så mycket enklare med specifika siffror. Sub 60, då vet jag att jag sprungit milen bra, men nu då? Känna efter, vad är det?

Äsch, det låter som att jag har tusen ursäkter. Skitsamma.

Såhär känner jag i alla fall:

Laktosfri gräddglass. Finns i smakerna Jordgubb, Choklad och Vanilj. Fick inte tag på vanilj, men jag spar min kupong tills jag ser den. På lördag haffar jag den på City Gross.

Båda glassarna kändes luftiga. Älskar marshmallowsen i jordgubbsglassen. Den var godare än choklad. Konstigt nog är jag inte så förtjust i chokladglass. Vill gärna ha nåt mildare och sen chokladbitar. Chokladbitar var det snålt om faktiskt.

Annars så känns det inte som att nånting saknas, laktosfri glass kan smaka lite udda. Jag åt ett par skedar och det kändes lätt, inte alls sådär tungt som en del glassar kan vara.

De får båda betyg 3 av 5. Helt okej, men ändå inte nåt jättespeciellt.

Va? Körde jag ett till intervallpass? Långpass + tabata och två intervallpass fördelat på tre dagar i följd? Så får man inte göra! Pft.

7 km totalt. 5 st km-intervaller.

1- 5:10

2- 5:07

3- 5:04

4- 4:54

5- 4:52

Jag var supernöjd efter första. Så snabbt har jag inte sprungit på länge. Och sen bara gick det bättre och bättre och det slutade med TGOFE-style. När man spränger alla gränser man satt upp.

Snittet blir alltså: 5:01/km

Det är den farten jag kört på 400-meters intervallerna.

Jaja, ni som inte tränar fattar ingenting.

Ni andra: high five?

Men ändå. Det bästa om hänt mig är att ha blivit tvillingmamma. Och då menar jag inte att de första barnen inte räknas, utan det bästa som har hänt mig är att bli fyrabarnsmamma. Och ha ett tvillingpar.

Det var två stora gåvor som trädde in i vårt liv, lite oannonserat. Det är vi tacksamma för. Mitt hjärta krossas varje gång när jag tänker på att de kanske inte skulle finnas.

Det finns alltid plats för en till, det finns alltid ork för en till. Kärlek till alla. Ju fler de är, desto mer älskar man allihopa.

Ursäkta min socialdemokratiska anda. Lovar att den bara håller sig inom familjebildning.

Den var så tuff att det var en lättnad när morgonen kom och vi tvingades gå upp.

Aaleyah är supersjuk. Hon vill inte ens prata, man får bara mördarblicken av henne. Äter knappt.

Tvillingarna hostar och snorar och speciellt Mositi verkar kämpa med andningen. Jag hade henne nära hela natten och vågade knappt sova. Jag vägrade att ge henne napp utan gav henne flaska varje gång sugreflexen slog till. Dvs, jag matade henne hela natten, några ml i taget. Maanudi mår marginellt bättre.

Antwan är också småsjuk.

Men jag kan ju inte åka in med twinsen hela tiden heller? Kan bara säga att det tär att oroa sig för ett tredjedels dussin barn. Älskar de precis lika mycket, och det är en ganska häftig känsla.

Så. Jag sneglade på räkorna och ärtorna som skulle bli min middag och det var verkligen inte det jag ville ha just nu.

Jag ville ha två skivor vörtbröd med marmelad och ost.

Hm. Var det en sån där attack som var på G som förra veckan? Jag äter ganska strikt och tränar hårt, utan att öka matmängden. Vet inte riktigt, men jag tänkte utforska det här försiktigt.

Mest av allt ville jag ha två smörgåsar som var rätt onyttiga, men vad gör det i det stora hela? Blev jag mätt? Såklart inte, noll proteiner liksom. Fortfarande osugen på räkor och ärtor. Några pepparkakor satt fint. Och en proteinbar. Var fortfarande inte mätt så jag funderade noga på vad som skule få mig mätt och det blev en halv hemmagjord hamburgare (bara kött) utan stekfett.

Nu: nöjd.

Var det en perfekt matdag?

Nej.

Var det en katastrof?

Nej.

Är jag mätt nu?

Ja.

Nöjd i själen?

Ja och ja.

Orkar jag fortsätta med min kost för att gå ner de sista två kilona?

Ja.

Inga förbud, I love it.

Var så rädd innan passet idag. För vad? För att misslyckas såklart. Hjärnspöken all over the place.

Jag ville springa 10*400 m, 6 km totalt. Denna intervallserie är absolut tuffast för mig. Men jag har ju gjort det en gång post twins.

Första sprang jag på 2:06 och det är verkligen inte en bra tid. Misslyckad-känslan växte.

Så nästa. 2:00

Ja det är där nånstans jag ska ligga.

Sen kom några 1:57 på raken och jag var nöjd, ingenting mer över 2.

På slutet klämde jag fram en intervall på 1:53.

Och den sista bestämde jag mig för att springa som om detta var sista varvet någonsin. Motvinden på halva banan var egentligen medvind. Tänk att vinden tagit sig tid för att besöka mig och knuffa mig i rätt riktning. Snällt!

1:50

Det är 4:35 min/km. I 400 m. Ett helt varv. 11 veckor efter snitt.

Ni skiter i det här, men jag är skitlycklig då tempofrågan är svårast för mig. Jag springer inte så mycket snabbare, däremot kanske jag kan hålla samma tempo längre. I en km i alla fall.

The god of fucking everything dansade hem och tog fram hantlarna för att mörda lite armar också.

Konstigt nog kände jag mig svag i armar, trots att jag fokuserat på att döda benen (16 km igår och sen tabata på kvällen med fokus på benen- cykel + knäböj med kb).

Men 10 minuter styrka är 10 minuter styrka.

3*12 omvända flies

2*12 Arnolds pressar

3*12 hammercurls

3*12 bicepscurls

2*12 axellyft åt sidan

2*12 axelpressar

Jag kan!!

Jag går in i det ena sovrummet som är helt nedsläckt. Tänder lampan och blir lite förvånad när jag hittar min man där.

Han ser väldigt skyldig ut.

”Det är helt mörkt, vad gör du??”

Och då ser jag vad han har i händerna.

Min kettlebell.

Älska Fazer. Förra året såg jag en Fazer med pepparkakssmak i en skum kiosk. Jag köpte den inte för att jag dietade hårt och sen såg jag den aldrig igen.

Ångesten people, ångesten.

Det är exakt därför jag aldrig väntar med att köpa choklad.

One day you´re here, the next day your´re gone.

Äntligen tog jag tag i saken. Jag mejlade företaget och undrade över detta. Tydligen ingår det enbart i det finska sortimentet. Men de googlade upp en svensk nätbutik som tar in lite finskt sortiment och hänvisade mig det. ”Och julchokladen kanske är nåt för dig?”

Visst. Och några andra saker till också som inte finns i tråk-Sverige.

Det här är en mycket viktig del av min kosthållning.

Chocolate built this body.

Tackar, tackar.

Är så sur för löpningen går så dåligt, men jag tror jag vet varför. Men fokus just nu är att få bort två kg. Sen ska jag bli en bättre löpare. Fast jag passade på att mörda benen nu.

6 tabata intervaller med en minut vila mellan seten, noll maskande

Intervall 1-2: Cykel

Intervall 3: Snabba djupa knäböj med kb

Intervall 4: Kb swings

Intervall 5: Cykel

Intervall 6: Snabba djupa knäböj med kb

60 s planka var cherry on top

Okej, såhär är det. Blanda inte ihop nyttigt med viktminskningskost.

Jag läser ofta att nötter och frön är bra för hjärnan, mörk choklad är bra för hjärtat, jag läser om nyttiga fetter och vitaminer.

Yada yada.

Som vanligt- inga förbud.

Men ost, nötter, choklad och frukt är crap. Har du problem med hjärnan eller fett runt magen? Fokus people, fokus.

Välj ditt crap.

Fyll inte tallriken med nötter och mörk choklad, frön och ost med vindruvor för att det är bra. Dessa saker är inte bra för viktminskning. Inte ens om man är LCHF:are är ost och nötter speciellt bra.

Fyll tallriken med dessa saker istället, men bara om du gillar:

Ja! Djur (havsdjur är okej) och grönsaker

Nej! ”Nyttiga” fetter i stora mängder, gömda kolhydrater i ”nyttiga” saker

Det kom in två vidrigt kaxiga småungar på bussen. Den ena ville åka gratis i en station varpå chaffisen sa nej.

Det hade varit en sak om ungen var lugn, förklarade att han inte hade pengar, men att det var jäkligt kallt och att han skulle uppskatta att få åka med ett par hundra meter.

Men nej. Han var tvungen att storma in och skrika ”JAG TÄNKER INTE BETALA”.

Chaffisen var modell äldre och såg ut precis som kungen. Han stannade och vägrade åka.

En tant blev helt vansinnig. Hon skulle missa sitt tåg. Varpå chaffisen säger: ”Men han kommer ju bli en värsting!”

Alltså.

Han menade, att om inte vi- alla vi omkring- sätter stopp för sånt här beteende kommer det gå illa för barnen.

Och det var då jag blev helt kär i honom. Han jiddrade inte för jiddrandets skull, han tänkte att han som vuxen har ett ansvar. Man blundar inte för sånt här beteende.

We just love.

Tanten blev mer och mer galen, tååååget skulle åka.

Vi blev av med ungarna i alla fall eftersom chaffisen var så bestämd, det gick faktiskt ganska fort.

Chaffisen med vänlig röst, utan att vara spydig: ”Vi är 30 sekunder sena, jag hoppas alla hinner med tåget.”

En annan kvinna suckar och säger att hon missat sin anslutningsbuss.

Och jag kände bara HERREGUD.

När vi kom fram, hela 30 sekunder för sent, sa jag till busschauffören att han gjorde jääävligt rätt och är det så att folk åker med mindre än 30 sekunders marginal till nästa anslutning får de fan skylla sig själv.

En annan dam kom bakom mig och nickade och sade att han gjorde rätt.

Han var så trevlig hela tiden, vinkade och önskade oss en bra dag.

Dagens ros, dagens hjälte, dagens ”jag älskar att du bryr dig” till denna chaffis.

Och så kanske ni ska fråga mig varför jag åkte buss? Jo jag sprang iväg för långt och orkade inte springa hem. Fast säg inte till nån. Jag har släppt på löpningen ganska rejält och tänker inte pressa nånting just nu. Det känns skit och det får kännas skit.

16 mycket sega km. Men har för första gången fått ihop fyra löppass på en vecka. 37 km totalt.

Det går framåt. Långsamt.

Ni kan se framemot vaniljfudgen till jul.

Vet inte Vilken som Var bãst mellan marabou och fazer. Mycket bra ask.

Men bäst var vivanis julchoklad.

Nestle var besvikelse.

Per dag, inte dygn

0 gram = ingen vill vara med mig

0-70 gram = Kritiskt läge, går på sparlåga

70-100 gram = That´s the spririt, mår bra

100-150 gram = Ahhh, lite i överkant men det är där man vill ligga, en drink för mycket liksom

150-200 gram = Inte så roligt längre

200-1000 gram = Som att vakna i nån annans säng och undra hur man kom dit

Ursäkta att jag inte har bloggat. Jag har varit upptagen med att äta choklad.

Igår såg jag att Fazer hade kommit med en ny julask (hittar ingen bild). Så jag hängde på låset på Coop idag och införskaffade den här dyra saken för en hundring.

Ännu har jag inte införskaffat den nya Aladdin (skittråkig förpackning), men jag ska göra det idag. Nestlé hade också nåt nytt juligt. Det är tufft jobb att ha koll på allt. Men nån måste ju göra det och rapportera!

Nya Aladdin verkade spännande med sin vaniljfudge och några andra saker. Men Fazer verkar ha kopierat och gjort nånting ännu bättre.

Aprikostryffeln och Geisha Vanilj var extra minnesvärda. Cappuccino Toffe smakade kaffe på riktigt. Annars brukar det vara mesigt med smakerna. Lingon Marzipan var också ganska intressant.

Geisha Vanilj var som sagt väldigt god, med sin vita härliga fyllning.

Jag gissar på att Fazer kommer slå Aladdin i nya julasktävlingen (Tävling? Va? Vad snackar hon om? Det är bara en sketen chokladask som kommer ligga bredvid gröna marmeladkulor).

Fazers chokladask med tomtenissar på får ialla fall betyg 4 a v 5.

Mycket roliga smaker, MEN minus för att de fyller ut så mycket med vanlig Geisha och chokladlöv. Sånt man kan få för 5 spänn hektot från Karamellkungen.

Och vem vill slåss om den sista vaniljgesihan på självaste Julafton?

Jag går sällan in på Google Analytics för jag får ångest av all statistik, särskilt när jag kollar på vad folk googlat för att hamna hos mig.

Kan ju säga att det kommer vääääldigt många sökningar från neo. Väldigt specifika också, man ser också att en del sökt på sina egna namn.

Well, det är väl inget konstigt egentligen. Klart saker och ting sprider sig och klart folk är nyfikna. Och jag ville ju sprida det.

Men ändå lite sådär obehagligt på nåt udda sätt. ”Hej jag gav dig kass vård och nu finkammar jag din blogg. Jasså är du The god of fucking everything? Det verkade inte som det när du låg där döende och nysnittad.”

Och självklart är det ingen som kommenterar nåt.

Fast det vet jag inte ens om jag vill. Jo jag har lite blandade känslor för det här, minst sagt.

Men just nu fokuserar jag på andra sjukhus och att det faktiskt finns ett visst intresse för förbättringsarbete. Och jag hade fan avlidit om jag inte skrivit på bloggen medan jag låg där inne.

Så det måste väl ha varit värt det? Men jag tänker såhär: ”åh tänk om nån blir ledsen när de läser här?”

Jag är så mesig.

Ingen kan ju direkt ha lidit mer än jag av hela den här cirkusen.

6 km löpning med ca 20 min styrka efteråt:

3*12 bicepcurls

3*12 hammercurls

3*30 s box med hantlar

3*12 marklyft med kettlebell

6*12 enhandshantelrodd

3*12 rygglyft

4*12 Arnolds pressar

90 s planka

Imorgon är det vilodag. Min första på två veckor.

Den 6:e november var min födelsedag. Ni kan klicka på dagen för att se bild på mig och jämföra med gårdagens.

Då vägde jag 62.

8:de november vägde jag 61 kg.

Och det var då jag fick nog, remember? Jag hade stått stilla i vikt i en månad. 61-62-61-62.

Men det var ingen platå, det var jag som inte orkade vara hård.

Så den 8: de fick jag alltså nog och började jobba mot mitt mål.

Vikten nu är stabila 56 kg.

6 kg på 2,5 veckor.

Är de sista kilona svårare rent fysiskt? Nej, det sitter i huvudet. Man lider in mot mål.

Min målvikt är 54, så jag har mina sista kilon kvar. Men det vet ju inte kroppen. Den vet inte om min målvikt var 59, 54 eller om det är 52.

Det jobbiga sitter i huvudet.

Tro aldrig att kroppen inte ”vill släppa” de sista kilona. Jag vet att jag varje gång jag nådde 61 slappnade av lite, för det gick ju så bra. Och så var jag uppe på 62 igen.

Huvudet, huvudet, huvudet.

För egentligen så är det ganska simpelt.

Träna mer, ät mindre. Det sista är viktigast.