BitterBloggen

Hej Linda!

Tänkte just på dig och undrade hur du har det. Ni måste vara fantastiska föräldrar.

Låter jobbigt, men också spännande det du beskriver. Och jag har aldrig hört om det och kan inte riktigt förstå hur det fungerar heller. För det krävs ju vissa hormonsvängningar för att det ska bli ägglossning. Men jag har också lärt mig att det man lärt sig är inte alltid sant. T ex att om man har fler ägglossningar så sker det inom ett dygn per menscykel. Det verkar alltid finnas undantag och människor som fungerar annorlunda. Jag är själv beviset på det i många lägen.

Har man det som du låter det klokt att använda hormoner i medicinskt syfte, för att slippa plågas. Då handlar det om något annat än “bara” preventivmedel. Att bli så svullen påverkar ju ofta även humöret, att man blir irriterad etc. Det som händer vid PMS och vid ägglossning. Hur känner du för övrigt, har du det av prof Erik Odeblad upptäckta “ljumsksyndromet”?
Dvs att ena blygdläppen eller ljumsken svullnar upp på den sidan man har ägglossning. Kan göra rejält ont det med. Men då kan ju du å andra sidan ha ägglossning på bägge sidor ganska ofta.

Och i kombination med en fertil make så låter det som du skulle kunna göra succé som surrogatmamma och leverera tvillingar varje år!! Tycker jag ju inte att du ska, men på nåt sätt fantastiskt och märkligt att i dessa tider när allt fler får en lägre fertilitet, så är du tvärtom. Kanske äggdonator vore bättre, du skulle ju knappast behöva hormonbehandling för att få igång äggproduktionen.

Det har startat en ny mottagning som arbetar med kvinnor som har problem med sina hormoner, där man kanske inte rutinmässigt tänker p-piller som lösning på det mesta. Ifall du vill ha en “second opinion” . Hormonelle mottagning/Club Vitale Nybrog. 71bv 114 40 Stockholm www.hormonelle.se Du kan ju ringa eller mejla dem och höra ifall de känner till fler som du.
Det vanliga är ju att om man har PCO kan det vara svårare att bli gravid. Ansåg läkaren att du har PCO? Är det fler kvinnor i din släkt som har likadant?

Tack för att du skrev och hör gärna av dig hur det går. Hoppas du får ordning på det hela, så du slipper bli gravid utan att vilja det, samt slipper ha det som nu.

Mositi och Maanudi lär ha växt till sig nu och vara helt underbara, snart kan de väl sitta själva också. Det går så fort. 
….

….

….

Pussa alla barnen och Gott Nytt år på er allihop.

Birgit

Årets intriger

I år har jag hållit alla bråk utanför familjen. Alltså inte så mycket tjafs med gubben och ingenting med min mamma (eller?). Istället har jag tjafsat med neo om amning och dragit en vän så långt som till Kronofogden för att få tillbaka mina utlånade pengar. Båda intrigerna gör ont- jag önskar att jag inte behövde.

Årets prestationer

Löpmässigt. Ja ni vet… PB på milen med en sekund. Ultradebut med tvillingar i magen (48,2 km!). Sprang halva Stockholm Marathon med tvillingar i femte månaden. Men nästa år blir det fokus på mindre prestationer.

Årets ”vad dumma vi var”

Minns ni när vi var ledsna över att AB-bloggen lades ner?

Årets ”jag fattar att ni tyckte jag var en idiot”

Jag började springa 15 dagar efter mitt snitt. Jag kunde inte ens gå rakt upp. Minns att jag la mig ner i gräset efter en tur men inte kom upp. Några killar tittade på mig och trodde jag hade sprungit ihjäl mig…  Jag kunde springa! Jag kunde bara inte resa på mig utan att vända mig på alla fyra först.

Årets dödsskräck

Kejsarsnittet. Don´t get me started.

Årets förvirring

Min kropp. PCO som inte var PCO utan konstant ägglossning. Ett graviditetsplus som inte var ett graviditetsplus (utgånget test) som en månad senare ledde oss till tvillingarna. Complicated.

Årets multiplikation

Två barn blev fyra barn. Jag grät på ultraljudet och minns den dagen som en av de bästa i mitt liv.

Och sist ut:

Årets choklad

Den kommmer från Finland och heter Fazer Pepparkaka. Drömmer om den just nu.

Gott Nytt År alla läsare- Kom nu ihåg att there´s no such thing som att träna för mycket!

Igår smakade jag McFlurry Ballerina Pepparkaka MED sås på. Och den var jättegod. Således ökar betyget dramatiskt från en besviken tvåa till en fullpotts femma.

Det blev mycket godis igår kväll. Vissa frossor är liksom värda och andra inte. Igår var värt.

Okej det säger jag bara för att vikten sjunkit idag. Antar att svullnaden börjar ge med sig nu. Kom igeeeen liksom.

Utöver att jag går upp i vikt av själva svullnaden blir det en ond cirkel eftersom jag tränar mindre intensivt och äter förmodligen sämre mot när jag inte har ont och är svullen. Alla dessa plus blir ett feeeeet plus.

Men nu är jag tillbaks inom min lilla ram och det är så skönt! Idag blir det inte heller en bra matdag. Plötsligt vill alla komma till oss och det hör till ovanligheterna. Vi brukar lessna på varann efter Jul…

Mitt äggtillstånd verkar inte ha nåt namn, googlar som fan, men hittar inget. Vill lära känna min kropp ju! Tror jag ska mejla den där Birgit igen. Det är onekligen lite spännande och faktiskt så… tycker jag om att min kropp är såhär. Även om jag har lidit en del så ser jag det som en gåva.

Varje gång jag har ont får jag tänka på att jag faktiskt fick tvillingar för att jag har så många ägg! Det var inte bara en slump just den månaden. Och det gör ont att tänka på att det bara hade blivit en av dem. Jag kan ju inte välja bort nån!

Jag har alltid velat fira nyår med min mamma, men hon brukar vara upptagen. Cool mormor. Men nu visade det sig att hon har bjudit in sig själv till oss imorgon och det var roligt tycker jag. Så jag ska inte lägga mig 20 alltså utan det blir nåt slags middag.

Jag sprang 5 km, lyckades springa 2 km så snabbt som jag ville. (Lite aj men skitsamma).

Maken blev glad över sina presenter, vi har sjungit och ätit tårta (saftig botten!). Han blev lite rörd. Jag har aldrig sett honom äta upp en hel tårtbit, han brukar mest kladda runt på tallriken. Så jag känner mig rätt nöjd över att han intog två hela bitar.

Mindre nöjd över att jag också plockade på mig två bitar. Men argast av de alla var treåringen som också bara fick två bitar. Maten har ätits och fick tummen upp den med.

Bra nu. Detta vill jag ha nästa år. Fokus på de bra sakerna och allt jag byggt upp.

- Är att inte ha några mål. Och det är svårt när man är målinriktad!

Jag har visserligen några löparmål, de får finnas kvar i bakgrunden. Men jag vet att jag inte kommer bli lyckligare av att ta dem. Jag blir inte lyckligare av att gå ner två kg.

Här och nu och balans. Det är det jag strävar efter.

Åh har så ont ont. Träningen har verkligen blivit lidande den här veckan. Kör på så mycket jag kan men pressar ingenting.

Och jag får inte ta mina piller förrän nästa mens och gud vet hur lång tid det dröjer.

Giv mig styrka.

Så är det när kroppen har bestämt sig för att vara The God of Fucking Everything och försöker maxa spridningen av mina fantastiska gener.

Ser verkligen framemot att alla alltid kommer att fråga mig om jag är gravid för minsta lilla grej.

Orginalreceptet hittar ni här. Men jag har gjort om det så mycket så jag skriver min variant. Botten är nästan samma, men krämen är helt annorlunda.

Botten:

2 ägg

2 dl socker

3 dl vetemjöl

1,5 dl grahamsmjöl

mycket kokosflingor, ca 1 dl (billig variant)

1 msk bakpulver

2 tsk vanilinsocker

ca 3 dl kokosmjölk

lite pressad citronsaft

75 gram smör

Jag kör alltså lite grövre mjölsort, man kan alltid byta bort en del vetemjöl. Sen hade jag i mer kokosmjölk, det blev kladdigare = saftigare.

Smeten var jättegod och själva kakan lossnade fint så det kan väl inte bli fel?

Smörkrämen hittade jag på själv. Smör (runt 200 gram), ekologiska kokosflingor (de är tusen gånger godare och skillnaden märks mest om de är ”råa”), ca 1 dl kokosmjölk och mycket florsocker (2-3 dl?). Kör efter smak.

Jag gjorde dessa grejer eftersom vi hade det hemma. Har inte handlat på evigheter p.g.a att båda twinsen är i vagnen = stora barnen går = vi kommer ingen vart.

Det här är första gången jag gör denna rätt, också mitt eget hittepå.

Man tar det som finns hemma. Räkor och spenat med den överblivna kokosmjölken (ca 1-2 dl). Lite sweet chilli sås. Serveras med kokt ris. Tog 10 min- om ens det.

Själv åt jag med micrad äggröra, det tar en minut. Man behöver inte göra saker så svårt eller ”laga” annan mat till sig själv. Fixa bara tillbehöret. Det var jättegott.

Vi får se vad födelsedagsbarnet säger om dessa saker. Men han gillar kokos och räkor så det här var anpassat efter honom.

Jag är igång med dagens produktion.

Vad gör ni?

Måste säga att även om jag mått dåligt så har jag hanterat mina viktissues bättre än förut. Jag har ju legat stabilt på 57 kg ett tag. Förbi Julen och allt. Men den här veckan har jag varit uppe på galna siffror som 62 i samband med när kroppen gick bananas.

Jag tror jag äter sämre också när jag blir såhär. Antingen är det ett fysiskt sug, men jag tror mer på inlärt beteende. Idag är jag uppe på 58,5 kg. Fortfarande något i överkant och det känns.

Å andra sidan, det är typ ett kilo att jobba bort, så jag satsar på det. Bättre kost är lösning på alla problem….

Fyrabarnspappan i huset fyller år idag. Jag ska prova att göra en kokostårta. Men det är nog inga problem. Sen är det Nyår, men där känner jag mig rätt cool också. Eventuellt sover jag bara över skiten, jag lägger mig 20 varje dag ändå.

Satsar alltså på att äta bättre redan från idag. Varje dag är en ny chans. Och går det inte är det bara att börja om i januari som resten av Sveriges befolkning. Det behöver inte vara mer dramatiskt än så. Och i framtiden kanske jag slipper dessa vågskutt- hoppas!

Frukosten var bra, nu är det bara att köra på resten av dagen!

Nej, jag åt inte ägg…

Det känns skönt att ha fått ett svar. Oron var så jobbig. Jag är egentligen anti p-piller som preventivmedelsmetod. Men jag behöver hjälp mot min smärta så därför är jag villig att prova.

Men visst… man googlar biverkningar och blir skrämd. Men man kanske kan prova en månad i alla fall och bara se vad som händer.

Det är väl inte värre än så egentligen. Och nästan inget kan vara värre än det jag känner nu.

Gynbesök idag alltså.

Jag föberedde mig på cancerbesked. Javisst. Självklart har jag cancer och det är så långt gånget att de direkt kommer se det på skärmen.

Jag har levt mitt liv, mina barn har en fin pappa, jag har sparat pengar åt dem, sagt åt dem att jag älskar de varje dag. Tack och hej.

Det sa jag såklart inte till gynekologen. Jag berättade om misstänkt PCO och hon bara skakade på huvudet. Hon sa emot allt jag sa och jag gillade det för att hon var trevlig. Äldre dam, trevlig, rakt på sak. Inga konstigheter.

4 barn på 3 år. Nej, inget PCO. NEJ. NEJ.

Men, men, men.

Nej, glöm det.

Men.

Nej.

Upp i gynstolen. Jorå. En stor svart fläck på skärmen. Jag tog ett djupt andetag. Cancer så klart. Vad annars?

Men det var det inte. Ena äggledaren har just släppt ett ägg och den andra var på G nu. ”Du är en väldigt fertil kvinna, många skulle vara avundsjuka på dig.”

Allt såg fint ut. Jag har ”mensvärk” hela tiden. Men det är ägglossningsvärk. Jag släpper ägg. Hela tiden. Allt såg fint ut annars.

Lösningen är p-piller. Det ska ta bort ägglossningarna, och då slipper jag ha ont och svullna såhär. Minipiller var alldeles för osäkert sa hon. Hon sa att såna som jag t.om. släpper ägg under mens. Hela tiden. Hon skakade på huvudet som om jag vore ett hopplöst fall. Hon sa att vi inte var säkra ever. Även med p-piller. Det kommer slinka igenom ägg ibland ändå. Vet inte om hon överdrev….?

Och jag är helt förvirrad. Jag brukade ha mens tre gånger om året. Jag har kissat på tusen ägglossninsstickor. De har alltid varit positiva, men det står att en del kvinnor som har hormonrubbning ofta får falska positiva svar. Men jag hade alltså ägglossning hela tiden…? Eller så har kroppen blivit bananas nu efter viktnedgången.

Hon sa att om jag hade varit i blodproppsriskzonen hade jag redan fått det under mina tre graviditeter så vi kör på p-piller från nästa mens. Tills dess får jag ta hur mycket smärtstillande jag behöver för att klara mig.

Jag ringde min man direkt och sa att har vi sex nu blir det tvillingar.

Är det nån som känner igen mitt nyvunna tillstånd? Inte PCO, inte cancer, inte gravid, inte tränat för mycket… bara proppfull med ägg. Har jag någon medsyster där ute?

Stormen Dagmar och kusinerna Göran, Gustav och Ivar har invaderat vårat äktenskap. Inte nu alltså. Men förut.

Så med anledning av vårat fyraåriga anniversery igår så ska jag komma med ett relationsråd. Ja, fyra år har stigit mig åt huvudet. Rådet är:

Shut the fuck up.

Och det är ett skitbra råd om man bara tänker efter. Jag var hjärntvättad av amerikanska filmer där man alltid säger ”never go to bed mad”. För man vet aldrig om man vaknar upp igen. Ja det låter skitgulligt att somna sams, men guess what?

Ingen blir lycklig av att reda ut saker till 03 på natten för att man ska hinna somna sams och du kommer vakna igen fast jävligt trött och ännu mera grinig.

Somna osams! Det genialiska är ju att man faktiskt blir sams under natten 9 gånger av 10. (Spoona people, spoona!) Och den där 10:de gången kan ni faktiskt snacka ut på morgonen när ni coolat ner er lite.

Det är nu det däriga utytrycket passar så bra.. va hetternu igen

Make love not war.

Amen just det. Sååå.. 46 år kvar till Guldbröllopet. Känns stabilt.

Googlar bilder. Vill göra ett inspirationsinlägg. Än så länge har jag fallit för dessa bilder:

Tell me om de inspirerar er … till nåt.

Min stora dotter härmar… allt. Dvs. även ljud.

Om vi går förbi trafiken och nån bil tutar nånstans så tutar hon tillbaka. Ringer nån gammal telefon så svarar hon med ett ”rrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr”.

”Bild mamma” sa hon och ville att jag skulle fota när hon gjorde den här minen.

Sen kommer det där kolsyrebubblande skrattet efteråt. Så små, men de vet när de busat.

Vi är alla vinnare. Gemensamt för oss alla är att vi blev just vi. Vi simmade fram först i ett unikt ögonblick och vi stannade kvar och vann livet. Oddsen för att det skulle bli just vi var typ noll men det blev just vi.

Ändå känner jag, precis som de flesta andra: varför just jag? I mitt fall så lider jag verkligen av mina viktissues.

Jag tänker att det inte är rättvist. Det gamla beteendemönstret hade varit klassisk tröstätning. Tur att jag rensade ur igår. Har inget roligt att tröstäta.

Kastade t.om. de torra tråkiga mandlarna, varför ska jag äta sånt? Vad folk än säger så är nötter inte bra. Det är tufft när man spenderar halva tiden i köket. Fyra barn- det är alltid nån som är hungrig. Det är så lätt att nåt slinker ner när man ändå är där.

Så är det. Livet är inte rättvist. Jag vill inte ha det här viktpåslaget, förhoppningsvis rinner det bort av sig själv. Annars får jag väl jobba bort det igen. Egentligen, vad är det som är så farligt med det? Orkar inte ha panik över det längre.

Än så länge har jag inte gjort nåt dumt. Dvs. jag har inte ätit som en galning. Just leave it. Jag har snuddat vid tanken ”Det är ingen idé, det går åt helvete vad jag än gör.” Men det är bara tankar, inget annat.

Vinnare. Keep that in mind.

+3 kg sen igår.

Så undrar folk varför jag är vågfixerad. Jag måste veta när det händer och framförallt varför det händer. (Har inte ätit nåt konstigt eller för mycket, är bara svullen).

Har skitont och är helt inne på att skaffa p-piller. Ge mig östrogen och fixa till min hormonobalans tack.

Gyn imorgon, kan knappt vänta. Det här känns så outhärdligt. Käkar maxdos voltaren. Byxorna som ramlade av för nån dag sen går inte att knäppa. Det kan inte vara normalt? Har skött mig ganska bra under julhelgen och är rätt övertygad om att detta inte är en matfråga.

Inte barn jag pratar om.

Idag för fyra år sen på morgonen var vi fortfarande inte säkra på om vi skyulle få gifta oss eller inte. Inte helt lätt när man gör det i ett annat land och det krävs massa papper och översättningar.

But we did it!

Vi bytte om i en smutsig toalett, kameran funkade inte just då, och en främling fick knyta makens slips.

Det är mitt absoluta drömbröllop och jag älskar sättet vi gjorde det på. Fram för mera spontanitet. Skål!

Hej igen……………och god fortsättning Barn 4´s (Umeå) amnings- och nutritionsansvariga (och jag själv) har läst och begrundat ditt ”elände”, för ett elände var det ju verkligen. Beklagar!!!! Man börjar nästan gråta av att läsa det. 

Vi är väldigt säkra på att detta inte händer här, men man ska aldrig säga aldrig. 

Det blev en tankeställare i alla fall. Det vi förlitar oss på är de föräldraenkäter vi haft och där får vi mycket fin kritik, i de absolut allra flesta fall….och något liknande har vi aldrig varken hört eller sett. Under ett antal utbildningsträffar framöver kommer vi att berätta lite kort

för övrig personal om vad du och din baby varit med om och diskutera hur vi ska undvika dubbla/trippla råd från personalen……egentligen i all välmening. Råd som bara blir förvirrande och stressande och i slutändan alldeles säkert minskar mjölkproduktionen. Trots att vi alltid ska dokumentera all planering, så finns det även hos oss personer som inte läser den innan man ”lägger sig i”. Det skulle vara löneavdrag på sånt´! Om någon i personalgruppen inte samtycker om en uppgjort planering så ska man ALLTID prata med den personal som faktiskt gjort den tillsammans med mamman, INTE börja med att diskutera med den stackars hjälpsökande, och många gånger underlägsna mamman. Vi har sedan tidigare pratat om att vi INTE ska fråga alla mammor gång efter gång hur det går med pumpning/amning, och det ska vi också följa upp. Vår amningsstatistik vid utskrivning har tyvärr sjunkit de sista åren och vi har ganska många nappflaskor ”igång”. Vi skyller lite på att barnen räddas allt tidigare (v 22)och det blir mycket mer stress och under en längre tid…….både för familjerna (mammorna) men även för personalen. Säkert inte hela sanningen, vi har också släppt mycket på prestigen (du vet…”amning till varje pris”), vilket är bra men det medför kanske att mammor med pump/amningsbekymmer slutar kämpa tidigare………(men lyckligare mammor och barn???). Just nu är det endast ca 55% av barnen som ammas fullt vid utskrivning. Under utbildningstillfällena kommer vi inte att nämna ditt namn, det fyller heller ingen funktion, så jag antar att du inte har något emot att vi berättar. I sådana fall får du säga till. Tack för ditt mail och lycka till i framtiden Unni, Anna och Anna-Karin (amningsansvariga)

Alltså.

Löparglädjen är tillbaka. (= Styrkan blev för jobbig). Har sprungit flera dagar i streck. Fast kroppen jävlas. Tänker ändå att det är bra att jag tar mig ut. När kroppen är redo ska huvudet redan vara på plats om jag säger så. Rutinen ska alltid sitta.

Värmde upp i två km och kände ”mensvärken” försvinna steg för steg. Sen skulle jag springa snabbt och tadaaa ena benet bara lägger av. Har aldrig varit med om så mycket småkrämpor.

Jaja, det är nu ni kommer säga att jag tränar för mycket eller äter för lite eller nåt annat korkat.

Det blev bara tre km löpning. Hur korkad ni än tycker att jag är så lyssnar jag på min kropp med ena örat. Det andra örat är alltid stängt och är all about mental press.

Så.. det var vackert väder och man kunde göra markövningar ute. Körde 3*10 armhävningar, en minut bearwalk, 3*20 dips poch 10 burpees.

Gick hem med ena benet kaputt. Duschen var upptagen.

Så i väntan på den körde jag 2 stycken tabata på cykeln och benet började kännas bättre. Och jag… kände mig ganska nöjd med dagens pass.

Träning är som en stor matbuffé- plocka ihop lite av allt du gillar och så tadaaa blir tallriken full. Det är det enda språket ni förstår.

Och på tal om mat. Julen är över, ni kan kasta junk ni inte vill äta. Jag rensade ut idag. Otroligt befriande! Det är nåt väldigt speciellt med att ha goda saker och lyckas slänga dem. Glöggen spilldes ut och Mozartkulorna hamnade i papperskorgen. Tror ni jag kommer rulla nya igen inom närmsta 1-2 åren? Never.

På riktigt. Är lite rädd nu. Vem vet vad jag har för nånting. Cystor. Cancer. I don´t know.

Tror egentligen det här blir bättre med tiden, så var det med första två barnen. Gör ont de första månaderna sen släpper det lite.

Det blir i alla fall vaginalt ultraljud så man kan se ordentligt what´s going on.

Och ja, jag har blivit för privat på bloggen. Man blir det när man är desperat.

Jag har ringt i tre timmar. Alla säger att man ska kolla vårdguiden men det är skit, man hamnar bara fel. Såhär såg händelseförloppet ut:

Går till min barnmorska idag.

Hon rekommenderar Odenplans Läkarhus. Ringer dit. De tar inga tidsbokningar. De rekommenderar Serafen. Ringer dit. Telefonlinjen är full.

Ringer tre gånger till. Står i kö i en timme. Är på plats nr ett. Samtalet bryts.

Ringer Vällingby.

De har semester till 10 januari.

Ringer Solna gyn. Som inte är nåt gyn, de kan inte hjälpa mig.

Ringer Vårdguiden och frågar vart jag ska ringa. De ger mig två nummer, ett till Östermalm, det andra uppfattar jag inte vart det är.

Ringer till Östermalm. De ska ringa upp mig.

De ringer upp mig och undrar om jag kan komma i slutet på mars?

Jag säger nej.

Ringer till stället vars namn jag inte uppfattade. De gav mig tid nu på torsdag. Vet fortfarande inte vart jag ska, men jag ska i alla fall få ett sms med adress.

Så här höll jag på alltså 8-11. Älska svensk vård!

Lämnade av Antwan på dagis. Av alla 16 barn som skulle kommit idag så var han den enda på plats.

Vidare till öppna mottagningen och jag hade tur som hade min barnmorska där. Hon frågade om vi skulle ta gravtest? Men det behövs inte.

Vi pratade mycket och länge. Hon sa att jag skulle gå till privat gynekolog och kolla med ultraljud om jag inte har nån cysta eller liknande. Smärtan i rygg och ben kan komma ifrån att det finns många nervtrådar på livmodertappen som går långt ner och har man problem där så kan smärtan stråla ut.

Hon trodde inte att jag hade endo… whatever för det brukar bli bättre av graviditeter. Hon var skönt ärlig och berättade vilka gynekologer hon inte kunde rekommendera. Men en kunde hon rekommendera- en privat sådan, men de tar inga nya patienter nu så jag blev hänvisad vidare. Jag ska i alla fall inte till mvc för de prioriterar gravida. Så nu sitter jag och jagar tid per telefon men det tutar bara upptaget.

Så för att få ordentlig utredning så är det ultraljud och blodprov för PCO som gäller. Kanske behöver jag P-piller trots blodpropp i släkten för att få till rätt hormonbalans.

Jag frågade henne typ fem gånger om det här har nåt med min träning att göra och jag var ärlig med att jag tränade för hårt och mot rekommendationerna.

Hon sa att det här inte hade nåt med träningen eller snitt att göra och att vi helt skulle släppa det.

Kan ni också göra det nu tack?

Jag ska absolut prata med nån barnmorska. Men jag ville inte gå dit först, komma hem med nåt piller och så ropar ni åh neeeej.

Typ som när man köper en ny mobil och alla bara åååh inte den.

Ångest.

Nu har jag lite mer kött på benen när jag går dit och är jobbig patient.

Här sitter jag och är alldeles svullen och ont. Grejen är ju att det här inte är nåt nytt. Jag tror inte ens att det är värre än förr egentligen. Jag kom bara till en punkt där jag fick nog och inte tänker bita ihop längre.

Som ni vet kan jag vara ute och springa i några timmar. Förra året så kunde jag t.ex. springa i tre timmar. Må bra timme ett, ha ont och bita ihop timme två, må bra timme tre.

Enough of that. Ge mig knark.

Min treåring fick en bil i julklapp igår av min mormor. Min ettåring tindrade förtjust. ”Bilar!” Men när hon öppnade sin julklapp fanns däri en… elefant.

”Nej!!!!” skrek hon, kastade tillbaka elefanten i påsen och stormade ut ur rummet.

Jag sa till Antwan att vi skulle hämta Aaleyah och leka tillsammans. Men som tur var hittade mormor två andra bilar. Med tårar på kinderna hade stora tjejen en liten bil i varje hand och vi kunde nöjt traska på till bussen.

Jag tänker att jag har fyra barn och att de kommer ha väldigt olika personligheter och avsäger mig kravet på att varenda en ska sköta sig.

Blir lite orolig över att det är ett bråck? Okej jag vet att jag tränat en del. Hittar inte så mycket info, men ärret borde utbukta. Det gör det inte.

Min smärta är mer kopplat till äggledarna tror jag. Och så rygg och ben och en tryckande känsla. Som en förlossningsvärk. Eller väldigt kraftig mensvärk. OCh jag har haft så efter varje barn, fast det har blivit värre och värre.

Jag tycker att smärtan lättar under träning. Efteråt känns det ibland bättre, ibland värre, kan inte helt och hållet koppla till träningen. Det är som ett lotteri. Men det borde åtminstone göra ont NÄR jag tränar om det var träningens fel?

Jag misstänker att jag inte kommer få bra svar från vården. Därför söker jag er djupa kunskap och erfarenheter. Jag lyssnar på er även om jag inte köper allt rakt av.