BitterBloggen

Nivå.

Jag läser en del träningsbloggar. Det är ofta bloggarna har tidsutmaningar. Olga skrev nyligen att den förra tolvveckorsutmaningen skulle vara den sista. Sen skulle hon finna balans.

Efter semestern kände hon att hon tappade fokus och kastar in en ny tolvveckorsutmaning.

Och det fick mig verkligen att inse. Sådär vill jag inte ha det.

Jag vet att jag blir påverkad av att läsa träningsbloggar. Jag tänker att jag visst skulle kunna prestera mer, kanske gå ner två kilo till eller fixa min mage eller… ja nåt.

Och lika ofta får jag påminna mig själv: det är bra nu.

Det räcker.

Man får inte blanda ihop fokusperioder med det vanliga livet. Ni märker säkert skillnad här inne. Ett tag vad jag enormt fokuserad, pratade proteiner och kalorier och allt det där.

Nu gör jag inte det, för jag är där jag vill vara (i stort sett). Mitt fokus är bort från det där.

Man går igenom olika faser. Glöm inte det.

Framförallt: jag får inte glömma det.

Jag har gjort mitt och man kan alltid bli bättre och så- but still, jag har gjort mitt. Jag kommer inte dö i en hjärtattack pga farligt högt BMI. I´m done.

Jag har ju mina långa lopp som på sätt och vis är utmaningar och håller mig igång. Men det har inget med kost att göra. Ingenting här handlar om psyliumfrön, proteinblåbärspajer eller bröd gjort på ägg och… eh äggvita?

Olga hade denna bild på sin blogg idag.

Jag väljer, utan att tveka, den nedre bilden. Det är aldrig så svart eller vitt, så klart. Jag är nåt mittemellan. Ingen som ser mig i bikini skulle tro att jag tränar som ett jävla as, men det är okej.

Det är min nivå.

När jag sprang idag såg jag en överviktig kvinna som gick upp för samma backe som jag sprang. Jag hann springa upp och ner tre gånger innan hon tog sig till toppen.

Det där var jag en gång i tiden. Jag fick jobbigt att andas bara av att se henne. Jag glömmer det så ofta, för ofta. Hur jag var. I mitt huvud tänker jag: psyliumfrön??

Fast jag vill inte leva så. Det fanns en tid då jag inte hade kunskap om mat och ibland saknar jag den lite. Där jag kommer ifrån äter man dagligen sockrade munkar, vitt bröd och margarin. Nu har jag en psyliumfröpåse i mitt skafferi men jag vet inte vad man gör av det, så den ligger orörd.

De senaste månaderna har jag verkligen ätit det jag vill äta utan att tänka efter för mycket även om det inte varit särskilt nyttigt direkt. Ofta pratar man om att ”fem minuter i munnen” och sen är det fast på rumpan forever- då är det inte värt det.

Det där stämmer inte för mig. Jag njuter mer än fem minuter. Det är en hel livsstil. Tillåtande och njutningsfull. En inställning, en mental utmaning att inte fastna i nån kaloritabell.

Livet är inte ett psyliumfrö.

Bestämde mig för att ha en skitdag. Stackars barn, jag var så grinig mot dem, men de var också griniga p.g.a feber. Vi ömsom kramas ömsom gnäller. Åt pizza och massa skräp och kände verkligen hur jag behövde det.

Det var inte läge för keso helt enkelt.

Men sen vände det, smärtan släppte, jag sa till maken att jag sticker ut på en löptur. Han skakade på huvudet som vanligt, men det är ju jag som bestämmer.

Körde en kravlös liten backtur. Hade inte ont mer förutom i benen. De där 30 km tog som fan. Varför?? Förmodligen sprang jag lite för snabbt.

Nu har jag i alla fall ett backpass i benen. Jag hade solbrillor, inga vantar och mössa. Jag såg mig själv sprina långa långa lopp i solen. Jag undrar just hur svettigt jubileumsmarathonet kommer att bli. Och hur känns det ens att springa in på Stadion efter fyra mil? Inte riktigt samma som Växjö Simhall I guess. Det här kommer bli så skoj!

Nu mår jag bra igen.

Jag ringde vårdcentralen. De ville inte ha nåt med ärendet att göra utan hänvisade  tillbaka till gyn jag var hos. Eventuellt kunde de tänka sig skriva ut nåt recept i typ mitten av mars. Kanske.

Ringde gyn.

De har inga tider, men min gynekolog kan ringa mig på måndag och eventuellt skriva ut recept på nåt starkare och detta kan vi göra per telefon. En undersökning gjordes nyligen så nåt sånt kommer inte göras.

Tills dess får jag ringa och höra med vänner och se om nån har nåt jävla starkt i sitt badrumsskåp.

Nä alltså. Har haft vidrigt ont sen i söndags. Sover inte bra, ligger och vrider och vänder på mig. Jag måste ha nåt starkare.

Gud det var sååå skönt att få morfin förut.

Men panodil är liksom ett hån. Jag orkar inte bita ihop mer heller. Jag har lidit tillräckligt.

Det känns som att jag är i ett förstadiet av en förlossning och jag är lite trött på det.

Självklart har jag undrat om det var kopplat till 30km-löpningen, men det tror jag inte. För några veckor sen sprang jag också 30 km och då hade jag inte ont alls. Ibland kommer smärtan fast jag knappt ansträngt mig, det verkar komma och gå utan att jag riktigt kan påverka det.

Kan barnmorskor skriva ut starkare värktabletter eller måste jag masa mig ner till vårdcentralen?

Sjuka barn, hämta tidigare från dagis. Nätter. Hackade i små små bitar som vore de en lök på väg in i en köttfärssås.

Ont i kroppen och nåt slags sug som endast kunde tillfredsställas av mjuka mackor och varm mjölkchoklad.

Och ältandet. Över tremilspasset. Jag får alltid kickar när jag springer långt, det är hela min grej. Långsamt men oövervinnerlig.

Men när kickarna uteblir, då börjar jag ifrågasätta hela grejen.

Ja jag vet att det är låter galet om man själv bara springer 5 km, får jag ens klaga över ett 30 km-pass? Så klart att jag får. Jag har sprungit tillräckligt många 30km+ pass för att veta hur det ska kännas.

Och jag har ultralopp väntandes runt hörnet.

30 km får inte bli en big deal.

Men nu var det det. Och jag vet inte riktigt hur jag ska lägga upp min plan för nu är det bara några veckor kvar.

Tanken var att jag skulle känna mig trygg efter ytterligare ett tretimmarspass men det gör jag inte. Snarare skrämd över dålig löparform.

Mycket sitter i huvudet. Jag har inte lyckats få ihop helheten. Ett tag hade jag fart, men inte distans. Sen tvärtom. Det måste vara huvudets fel.

Nu har jag minskat på hemmaträningen och då fick jag upp en del fart igen. Men huvudet är inte med ändå. Kroppen inte helt återställd och jag är bara less på att pressa och ha ont- for whatever reason.

Blablablabla.

Jag ska definitivt ställa mig på startlinjen.

Men jag kan inte riktigt se mig själv springa in i mål. Och det kanske jag inte gör heller.

När jag är på G i vanliga fall skulle tanken göra mig helt aggro. Vaddå inte springa in i mål, are you nuts?

Men nu… jag vet inte. Känner mig som en annan människa efter neo tiden. Saker är good enough, saker är inte värda att kämpa för till varje pris.

Det är alltid en fråga om vart gränsen går.

Jag trodde inte att jag skulle kunna sjunka djupare i löpdeppet, men tji fick jag.

Men det bästa av allt är: det är jag som till slut kommer att bestämma hur jag vill ha det.

Det är ett stressmoment att gå över gatan med fyra barn. Två är ganska trygga i vagnen men minst en hand är upptagen med att styra den.

De andra två måste jag ha nogrann koll på. Jag vill att vi går långsamt alla tillsammans. Ingen ska få för sig att springa mitt i.

Vi väntar på att bilen stannar helt. För det är inte en självklarhet även om det är lag på det vid övergångsställen utan ljus. Stanna helt eller bromsa ordentligt i tid. De flesta gör det inte.

Många kör i full fart framför oss, för de ska hinna före.

Men de flesta stannar till slut. Och då menar jag att de liksom bromsar väldigt hårt precis innan övergångsstället. Det är omöjligt för mig att veta om de hade tänkt stanna eller inte. När jag vet, då börjar vi gå.

Vi går så fort vi bara kan. Det vill säga, långsammare än när jag går själv, men fortfarande betydligt snabbare än vilken rullatortant som helst.

Men det är klart. Ibland går det åt helvete.

För det händer- alldeles åt helvete för ofta- att bilen tutar på oss. Att vi ska skynda oss. Vilket skrämmer de stora barnen och det har hänt både en och två gånger att stora tjejen, som alltså inte ens fyllt två, ramlar. Hon blir stressad när nån stor jävla bil tutar på henne. (Men annars går hon ju fint).

Det gör mig förbannad så klart.

Bromsa vagnen. Mitt i gatan. Hålla koll på Antwan och gå med Aaleyah antingen kramandes om mitt lår alternativt bära henne samtidigt som jag kör en tvillingvagn full med barn.

Ja, nu tar det tid. Men då brukar jag vara så jävla arg att jag går extra långsamt med flit.

Så jävla bråttom får ni inte ha. Låt hellre bli att stanna då.

Och sen när bilen kör i full fart bakom oss fast vi inte ens kommit till trottoarkanten, då undrar jag verkligen, verkligen vad som rör sig i förarens skalle.

Den lilla sonen. Han var ofta lite frånvarande, en lugn bebis. Men så blommade han ut för nån vecka sen. Han ler och skrattar och när han gör det gör han det sådär innerligt att jag blir tårögd.

Han är lycklig.

Och det gör mig lycklig.

På samma sätt hugger det till i hjärtat när just han är ledsen. Jag är ändå rätt van vid barngråt, men jag upplever hans känslor starkare på nåt sätt. Det är sättet han låter på.

Min stora pojke babblar enormt mycket och det är så roligt just nu.

-Vet du hur mycket mamma älskar dig?

Han håller upp två fingrar.

-Nej mer.

Han håller upp tio fingrar.

-Nej ännu mer!!!

-Men mamma det räcker inte!

-Nej det räcker inte för mamma älskar dig jättejättejättejättemycket.

-OJ!

Idag när jag kom in frågade om jag sprungit ”så mycket?” (två fingrar uppe). ”Nej jättemycket. ” Alla tio fingrar. ”Du springa såhär jättemycket mamma?” ”Jaa.”

Nästa vecka: hur mycket är en deciliter löpning?

Ni vet när man går till COOP med barnen och råkar se att de har en hörna med dvd-filmer. 2 för 99.

Och barnen undrar ”vad gör du mamma?”

Och mamma svarar: ”Nä, jag skulle bara kolla om de hade Byggare Bob, men det fanns inte.”

Det är då jag vill fråga mig själv högt och tydligt

HAR DU VARIT FÖRÄLDER I EN ENDA DAG ELLER? ÄR DET HÄR FÖRSTA DAGEN PÅ JOBBET? DET SPELAR INGEN ROLL OM DET ÄR FÖRSTA DAGEN PÅ MCDONALDS ALLA VET VAD EN BIG MAC ÄR! ÄR DET EN EFTERRÄTT ELLER EN HAMBURAGARE? SVARA NU!!!

Sen dess har den här mamman ”letat” efter Byggare Bob. Men mamma vet att den finns i videoaffären för 139 kr och mamma tycker att det är dyrt.

Mamma vill rota i kampanjlådan men där finns inget värt att titta på.

Och nej mamma vill inte lära att man kan hitta sånt obegränsat i datorn. I datorn finns bara viktiga saker som Facebook.

Idiot.

Så varför gör jag det här? Springer?

Ni vet hur man lovar sig själv att aldrig mer bli kär. Det är INTE värt det. För förr eller senare ligger man naken på köksgolvet (har inte hänt, men jag lyssnar på Anouk och tänker eeh jaaa) och gråter över sitt krossade hjärta. Och man lovar sig själv… aldrig mer.

Men så… träffar man nån och man tänker att det här var ju trevligt. Och man gifter sig fastän man vet att det är galet och fast alla säger att oddsen är emot en.

Skorna blänker mot en- det eviga förrädiska leendet, man ser löpare överallt och man vill uppleva väder och natur på ett sätt man inte gör om man inte springer igenom skiten. Jag vet inget bättre än att springa i regn.

Så man gör det. Igen och igen.

En dusch senare inser jag min prestation, TROTS den kassa träningen. Och jag är redo för en ny löpardag.

Och jag måste veta. Kan vi hålla ihop för alltid?

Kan jag springa 50 km?

Jag sprang det långpasset jag hade planerat. Med gråten i halsen nästan hela tiden. Mitt löparslarv märks (även fast jag fick okej tid). Och säsongen är snart här.

Och jag har ingen lust att ”skärpa” mig.

Jag är trött och jag har jämt ont nånstans.

Pain and tired. Sick and tired of having pain and being tired.

Vad: Det är de här kakorna jag jämt snackar om. 300 grammare. Mjölkiga och nötiga och slår ut hela Excellence och Mousse-serien med hästlängder. Men de brukar inte säljas i Sverige. Denna vecka hade Matrebellerna tagit in de för 20 spänn (Tack Chokaldbloggen för tipset).

Smak: God så klart. Men om man ska jämföra vit choklad + mandel så är faktiskt Vit Toblerone aningen bättre.

Betyg: 4 av 5 Sverige, ta in för fan! Vi önskar fler portionsförpackade chokladsorter.

Vad: Jag har ätit Blue Rose en gång när jag gick i högstadiet. Jag mindes den som otroligt god. Har aldrig sett den efter det. Förrän idag. 220 gram kostar 65 spänn. Tycker priset är okej med tanke på plåtasken.

Smak: Nougatig med mycket hasselnöt. Märker att jag tröttnat på maffiga praliner. Besvikelse, även om den var rätt god. Nej vet ni? Nästa vecka ska jag äta Marabous Starbar, Cloettas nyheter: Choklad-kexchoklad, Pops stycksak och nya Sport Lunchen. Billigt och gott.

Betyg: 3 av 5 Ja, men ändå nej om ni förstår?

Smörgåstårta. Min äldsta killar (maken + treåringen) har velat ha smörgåstårta ett tag. Och stora tjejen pratar också om tårta stup i kvarten.

Jag hoppas den blev god.

Först ut: makrill i tomatsås

Sen kommer: tonfisk+yoghurt/kvarg+rödlök+kryddor

Överst: Majo, ägg, räkor, tomat, gurka, majs

Fåglarna kvittrar.

Treåringen: Vad låter? Jättejedd.

Jag: Det är fåglar som kvittrar. Det är vår.

Treåringen: Nej, det är hajar!

Jag: Nej, hajar finns bara i vatten.

Treåringen: I VATTEN?

Han spärrar upp ögonen och tittar ner på sina fötter som står i en enorm pöl. Hoppar ur.

Jag: Inte i sånt vatten. I stora vattnet. Havet.

Treåringen: Habet?

Stopp.

Sen lessnade jag, skällde ut honom för ingenting och så slutade han älska sig själv.

Det är på sin plats att jag förklarar lite mer ingående varför jag blir så aggro på kolhydratshysterin. Om det nu inte framgått. Jag har ju snackat en del om självuppfylllande profetior. Tror du att LCHF är lösningen så kommer det vara det. Tror du att du inte kan behärska dig och bara äta lite godis- vad tror du kommer hända?

Jag försöker inte omvända nån som går på LCHF och tycker att det är världens bästa grej. (Om det nu ens existerar människor som är i ketos). Alla andra som kör sina egna varianter ser jag mer som folk som äter ”normal” kost. Tänk på att normal kost är väldigt bred. Jag förstår inte varför man tvunget ska kalla sin kost LCHF om man för det mesta inte håller sig till det.

Det är lite roligt när folk pratar om undantag. Vad är ett undantag? Nåt som sker en gång i veckan? Två? En måltid om dagen? Alla har sina definitioner.

Anyway. Det jag vill visa, till alla där ute som ligger i nåt slags gråzon och får ångest av att äta kolhydrater. Don´t. Forskare kan säga vad fan de vill.

Jag kan äta obegränsat av:

paranötter (den kolhydratsfattigaste nöten är den jag äter mest av)

cashewnötsmör

choklad (any colour baby)

kokos-whatever

ost

Saker jag inte alls vill äta mycket av:

chips

geléhallon

bea-sås

vispad grädde

potatis

Den röda tråden är inte fett eller kolhydrater. Den röda tråden är saker som jag tycker är gott. Goda saker överäter jag gärna. Äckliga saker – don´t bother.

Och varför jag blir så arg är så klart för att jag gick på det där. Ni vet när man har ett vidrigt ex, som är snygg på ytan, men notoriskt otrogen? Och så träffar han en av dina bästa vänner? Du vill varna så klart.

Jag känner mig SKITKORKAD som gick på lowcarb-snacket. Men det var väl inte så konstigt då man mer eller mindre blir hjärntvättad genom media om hur dåligt carbs är. Och om man bara undviker det så slutar man äta för mycket.

Yeah right.

Sen kan alla sitta och argumentera sönder sig om att de inte är söööötsugna. Men äter av vana/för att det är gott/sociala skäl eller whatever.

Exakt. Då kanske det inte är sötsuget som är det största problemet ändå.

Det finns ganska många olika skäl till att vi äter.

Jag läser Kostdoktorns hemsida. Och jo. Matråden är lika vansinniga som jag minns dem. Ni kan ju gå och läsa själva.

För de mindre strikta LCHF-människorna rekommenderas omvänd dietist macka. En fullständigt vidrig bild (ja jag lägger i en värdering i det varsågod) på bröd, flera cm tjockt smör, leverpastej och typ inlgad gurka.

Jättebra. Flera cm tjockt smör + bröd. Den kombinationen anses alltså som bra. Inte som i ”ät bara om du absolut inte kan leva utan sån här macka” utan det är en frukostrekommendation.

Om man inte är strikt.

Vidare föreslås också bär.

Om man inte är strikt.

Nötter.

Om man inte är strikt.

Choklad. Mörk.

Om man inte är strikt.

Är man inte strikt garanteras ingen viktnedgång såklart. Och är du strikt, då är det här som gäller:

grönsaker som växer ovan jord, kött/fisk fågel, olja, sås , ägg, feta ostar.

Ät inte: saker som växer under jord, saker som har mer än 5 gram kolhydrater/100 gram, mjölk och fil (innehåller mjölksocker).

Men hörrni! Ni slipper räkna kalorier, det här är lättare! Du behöver bara läsa alla förpackningar, kolla att det inte är tillsatser, kolla kolhydratshalt osv.

Och man måste inte väga maten!

Man kan ju alltid chansa att man inte får i sig för mycket brocoli eller ost. Gränsen ligger på 20 gram kolhydrater/dag. (Ja allmän rekommendation, ingen har varit i din kropp och kollat vad den klarar.)

Det är en oerhörd lätt metod! Inte alls som gjord för att skapa ätstörningar! GE DET TILL VÅRA BARN FÖR GUDS SKULL!! SLUTA GENAST SERVERA MJÖLK!

Och vad hände sen då när du tryckt i dig den omvända dietistmackan och ändå trycker i dig en tårtbit för att alla andra åt?

Lite ångest eller? Gör inte så mot dig själv. Var snäll mot dig själv. Jag tänker aldrig mer gå på lowcarbsnacket. Och speciellt inte high-fat.

Poängen med LCHF är fortfarande precis som med alla andra dieter: sluta ät när du är mätt.

Det är ingen mirakelmetod som botar humörsvängningar. Är man mätt större delen av tiden så mår man ju bra. Rekommendationen om man blir hungrig innan nästa måltid är: tadaaa ät mer.

Precis som med all annan mat alltså.

Blev du inte mätt? Ät mer. Wow, matrevolution.

Det här är skottsäkert glas. Det är inte bara skottsäkert, det är argumentsäkert. Vilket betyder att ingen forskningsrapport i världen kommer få mig att ändra på hur jag har noterat att mitt matbeteende funkar. I verkligeheten ni vet där det inte finns troll och sjömonster.

Som Hovets nya representant har jag blivit ombedd att svara på en del av kritiken riktat mot namnet Estelle.

Att den svenska idiotbefolkningen genast hör chipsmärket Estrella och obegränsat fredagsmys i sina öron innebär inte att Estelle är ett dåligt namnval. Tvärtom borde svenska befolkningen skämmas för denna långsökta koppling och kanske skickas på ett bootcamp med Olga.

I Ryssland.

Vidare vill Hovet demenetera att Kronprinsessan Viktoria och Daniel blivit hjärntvättade av serien Vänner, där Joeys agent heter Estelle. Kronprinsessparet har bara kanalerna SVT1, SVT2 och TV4. Paret är givetvis noggrannt med att betala tv-licens.

Jag har en FB-vän som ska få en dotter om några veckor och de hade redan planerat att hon skulle få det ovanliga namnet Estelle. Hovet vill be om ursäkt för sabotaget och bjuder på en livsförbrukningen av Hovets egna mazariner med blå topping.

Med svenska blåbär.

Avslutningsvis vill Hovet be Herman Linqvist dra åt helvete. Han får, tillsammans med resten av fredagsmysbefolkningen gå på bootcamp med Olga. Vi vill se honom stå i plankan i tre dygn. Nattklubbsdrottning? Han har såklart lyssnat på Whitney Houstons Queen of the Night i en veckas tid och är färgad av kändissorg.

Hans uttalande är dock fortfarande oförlåtligt så därför tänker Hovet be honom dra åt helvete.

Gubbe!

Vad: Plopp saltlakrits.

Smak: Det är massa lakrits i tofee-delen. Jag hade aldrig köpt den här, jag gillar inte salt. Men maken hade fått dem nånstans och han gillar inte heller saltlakrits och NÅN måste ju smaka. Det var förvånansvärt ätbart om man kan säga så. Lite som flytande turkisk peppar i choklad. Men nja.

Betyg: 2 av 5 Inte min grej, men om man gillar saltlakrits är det säkert party.

Wow, fan vad bra Vickan! Vilket jäkla namn, snacka om att bryta traditoner!

Heja Swedish Kungahouse!

Våren är typ två månader för tidig här. Jag hann aldrig längta, tråna, böna och be om att den skulle komma.

Det blev tråkigt på nåt sätt.

Solen gör mig deprimerad. Jag borde orka vara ute, snart kan jag inte skylla på vädret när jag fortfarande inte vill springa. Och vad ska jag skylla på när jag inte vill dö tråkdöden med alla barn i sandlådan?

Ibland har jag sån god lust att stänga in mig själv i garderoben och bara sitta och tjura utan vettig anledning.

Vet ni att det begås mest självmord i mars? Folk klarar helt enkelt inte av när ”alla andra” går omkring och är lyckliga.

Tänk på det nästa gång du ler mot en främling!

Ont i magen (+rygg/ben). Igen. Jag hade ju det förra veckan. Varför funkar inte pillrena? Och om de inte funkar så…. är vi jävligt osejf?

Det känns som alla bara kastar ur sig diagnoser. Nån läkare sa PCO, nån annan säger raka motsatsen- ägglossningar hela tiden.

Jag börjar tro på typ skadade nervtrådar från graviditet. Om nåt sånt ens existerar. Alla får ju gissa hejvilt tydligen…

Och barnen denna frukost. Jag skar ostbitarna på fel sätt. Och sen… massa tjafs.

Nu klä på hela gänget ytterkläder. The most fun part.

Det cirkulerar tusen länkar till ett blogginlägg som heter nåt blabla älska mig själv som återger en konversation mellan mor och barn där barnet säger att det inte älskar sig självt när mamma skriker.

Naaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaw-

känslorna väcktes inte hos mig.

Det är exakt det här som stör mig med debatterna i Sverige. Det blir så mjäkigt så man kräks. Ni vet den där kräksjukan som cirkulerar? Det är bara en reaktion på the mjäkiness.

Tycker jag att man ska skrika på barn? Nej. Men vi gör det. Alla gör det. Man lackar för ingenting, man säger förlåt, man pussas och kramas.

Barn måste härdas också hur torrt det än låter. Livet är inte rättvist, du kommer få ta skit på jobbet som garanterat inte är deras fel. Hur mycket de än kämpar med sin modeblogg kommer Blondinbella eller Kissie att vara mer poppis.

Livet är skit kort sagt. Ganska många stunder. Tror ni att man analyserar såhär i andra länder? Tror ni att alla barn där är olyckliga? Och hur gjorde man förr i världen? Man spöade ungarna när de inte gjorde som man ville att de skulle göra och jag är övertygad om att de älskade sina föräldrar ändå.

Jag är emot våld och skulle inte örfila mitt barn. Men det här daltandet…. man blir inte förstörd av att få en obefogad utskällning.

Det kan vara bra ibland.

Kan du inte titta på dollars utan att de fäster sig vid ditt Visa kort? Punden spränger plånboken vid minsta blick?

Saker fäster sig vid din röv för att du äter. Och ju snabbare du slutar förbjuda dig själv, desto bättre.

Varför känns det som att du bara tittade på tårtan? För att du i din skalle tänker att du borde inte…

Och så gjorde du det ändå.

Bestäm dig innan. Jag ska ha. Si och så mycket sen är det bra. Även om du äter för mycket ibland så slipper du känslan av att du aaaaldrig får och att du baaaara tittar.

Ja, det gäller även ”sockerberoende” personer.

Det är inte orättvist. Det är samma för alla. Ner i vikt innebär att man måste förbränna mer än vad man tar in.

Och vad du tar in spelar mindre roll. För viktens skull alltså. Det är helt enkelt inte sant att en del människor är så kolhydratskänsliga att de inte kan gå ner i vikt om de äter sånt.

Det är inte sant.

Kolla på alla Biggest Looser-människor (har bara sett en säsong- men de åt ju kollisar).

10 gram bea innehåller typ 70 kalorier.

En matsked är betydligt mer än 10 gram kan jag säga.

Tänk på det nästa gång ni gnäller över att ni inte ens kan ”titta” på en kaka utan att allt fuckas up.

Mvh

Gillar att ha kakan och äta den. Det är väl för fan bara att köpa två kakor.

Eller ja jag vet inte vad hon ska heta, men en prinsessa blev det. Grattis Vicky och Danne!

Jag känner ju de va, så jag får kalla dem så.

Gud vad folk är löjliga. Det pågår nåt slags tävling om vem som visste först, amen hallå, jag såg bilarna redan för tre år sen.

Och alla som måste skrika ut att de inte bryyyyr sig.

Ja men bryyyy dig inte, men Sveriges blivande drottning är född, de kanske är liiiite intressant för en människa eller två utöver familjen.

Att vuxna kan bete sig som femåringar.

Bli glad eller skit i det. Gör ingen grej av att det inte är en grej om det nu inte är en grej.

Pt 1

Pt 2