Buhu mamma när du skriker
Det cirkulerar tusen länkar till ett blogginlägg som heter nåt blabla älska mig själv som återger en konversation mellan mor och barn där barnet säger att det inte älskar sig självt när mamma skriker.
Naaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaw-
känslorna väcktes inte hos mig.
Det är exakt det här som stör mig med debatterna i Sverige. Det blir så mjäkigt så man kräks. Ni vet den där kräksjukan som cirkulerar? Det är bara en reaktion på the mjäkiness.
Tycker jag att man ska skrika på barn? Nej. Men vi gör det. Alla gör det. Man lackar för ingenting, man säger förlåt, man pussas och kramas.
Barn måste härdas också hur torrt det än låter. Livet är inte rättvist, du kommer få ta skit på jobbet som garanterat inte är deras fel. Hur mycket de än kämpar med sin modeblogg kommer Blondinbella eller Kissie att vara mer poppis.
Livet är skit kort sagt. Ganska många stunder. Tror ni att man analyserar såhär i andra länder? Tror ni att alla barn där är olyckliga? Och hur gjorde man förr i världen? Man spöade ungarna när de inte gjorde som man ville att de skulle göra och jag är övertygad om att de älskade sina föräldrar ändå.
Jag är emot våld och skulle inte örfila mitt barn. Men det här daltandet…. man blir inte förstörd av att få en obefogad utskällning.
Det kan vara bra ibland.
Jag håller med. Allt daltande gör mig illamående. I de flesta fall är jag säker på att föräldrar gör sina barn en björntjänst. Men jag får ju inte tycka till om sånt här för jag har inga egna barn!
Puh. Hatar när såna där billiga poänger får fäste och alla bara woooow medan men själv slår sig i huvudet. Snart får jag blåmärken!
Tyck på du, det är oftast icke-föräldrar som klarar att hålla sig sansade i såna här diskussioner.
Alltså…barn måste ju få lära sig att man kan överreagera och erkänna att man gjorde det och sedan be om ursäkt. Fan, de skulle ju annars bli chockade den dag de kommer ut i verkligheten som är långt ifrån pedagogisk och konsekvent.
Med andra ord instämmer jag
Föräldrarna är de som ska lära barnen att hantera sorg, ilska, smärta.
Föräldrarna är de som ska visa barnen att det är ok att bli arg, att skrika.
De flesta ungar kommer inte att glida fram på en räkmacka hela livet, de slår sig, de blir orättvist behandlade, de blir ignorerade, de blir åthutade.
Då är det bra att man har fått lära sig att hantera frustrationen som uppkommer när sådant händer… och att världen inte går under för att någon skriker åt en.
Visst skäller och skriker man och får dåligt samvete och säger förlåt och kramas – och skriker igen. När ett barn uttrycker att det inte kan älska sig självt för att mamma skriker på det, så tycker jag dock att man ska ta det på allvar. Vad har man gett sitt barn för signaler? Har man vägt upp skrikandet med förlåt och varm kärlek eller har skrikandet övervägt kramandet?
Hade mitt barn sagt så till mig hade jag såklart reagerat, vem vet vad som hände i just deras situation. Men alla dessa länkningar och alla som säger att de ska sluta skrika på sina barn…inte rimligt.
Nä, realistiskt är det nog inte, för precis som du säger så gör (nog) alla det av och till. Men eftertanke är aldrig fel och det tror jag är just vad detta väckt.
En av mina fb-vänner skrev att han brukar tänka ”skulle jag bete mig så här mot en vuxen”. Precis så tänker jag också och skrämmande ofta kom jag förr på att nej, det skulle jag inte. Efter att jag kom på den tanken har mitt beteende mot barnen förändrats mycket, men självklart falerar man ibland (falerar i relation till hur man skulle vilja vara).
Skönt att du säger sånt här rakt ut, tycker jag! Att du skriker på dina barn och du säget det åt andra också; ni skriker på era barn. Det är lite tabu att säga att man gör det, precis som det är tabu att säga att man blir less på ungarna ibland. Så cred till dig för att du lyfter den saken!
Tack, men jag förstår inte varför det är tabu. Det räcker med att gå till dagis en morgon eller eftermiddag och se hur andras hämtningar/lämningar går till. Det brister alltid för nån, men inte för samma varje dag. Dvs. ibland är jag den där föräldern som säger ”men kom igeeeen då, sätt in foten, hur svårt kan det vara??”på ytterst opedagogiskt sätt. Andra dagar suckar jag lättat över att det inte är jag som säger tveksamma saker i en stressad stund.
Men du har rätt i att det är bra när eftertanke väcks och helt klart skulle man inte agera på samma sätt mot vuxna personer. Sen beter man sig mycket dummare mot dem man älskar än mot främlingar.
Klart man tappar humöret. Men det ska vara undantag. Inte gapande och hot och straff och djävulskap hela tiden.
Det händer men det är inte ok. Jag blir förbannad på jobbet men inte skriker jag och bär mig åt där, eller hur? Kan jag behärska mig där bör jag försöka kunna behärska mig hemma också. Jag har ingen rätt att använda min familj som soppåse/avreagering/frustrationsventil.
Och NÄR jag tappar humöret så ber jag om ursäkt för mitt beteende. För jag är i överläge, mentalt, erfarenhetsmässiskt och i Dotterns fall fysiskt (Sonen har vuxit ikapp mig så nu skulle han kunna ge mig spö, haha). Överläge medför makt och makt medför ansvar.
För min del är det inte undantag eftersom det sker dagligen. Det står jag för. Och jag tycker att det är okej.
Jag kan inte jämföra med vad som sker på jobbet för jag skiter i mina kollegor, men jag vill att mina barn ska bli individer som klarar av att få ett brev från Försäkringskassan utan att bryta ihop.
Det är inte samma sak som att använda de som avreagering.
Ansvar var det ja.
För min del är det också en fråga om resultat. Gap och skrik ger inte de resultat jag vill ha. De blev bara rädda och ledsna och skamsna – och inget betende förändrades. Möjligen blev de lite mer ögontjänare för att slippa skäll.
Jag har ju aldrig velat skälla och när jag såg det sammanhanget så gick det fort att ändra mitt beteende. Konsekvens och en tydlig ”straffram” har funkat ypperligt istället.
Med ”straffram” menar jag att handlingar har konsekvenser i den valuta de svarar mot. Sonen får datorförbud och Dottern får kamratförbud. Upprepade förseningar eller en grov försening kan t.ex. medföra 3 dagars kamratförbud. Hon tittar helt klart mer på klockan efter en sån grej än efter en utskällning. Och ja, vi berättar innan vad som kommer bli resultatet av en upprepning av brott mot reglerna.
Vi pratar helt olika åldrar på barn. Här handlar det inte om datorer eller att komma sent eller kamratförbud. Jag vet inte hur du gjorde när de var små och jag tänker inte fråga eller baka in nån värdering i det.
Jag vet vart jag drar min egen gräns för vad som är okej och vad jag inte tycker är okej.Sen får andra tycka hur mycket de vill att jag ställer till med ”djävulskap.”
Personligen tycker jag som sagt att det går till överdrift om man inte längre får höja rösten utan att barnet plötsligt inte kan älska sig självt. Jag blir väldigt ifrågasättande när så många länkar rakt av utan att tänka vidare hur det en gång har sett ut med barnuppfostran.
Jag skriker på smulan titt som tätt. Ibland av helt fel skäl. Om jag betett mig för illa eller om jag ser att hon tar det illa ber jag om ursäkt och ibland pratar vi om det. Ibland får hon bara ta lite skit.
Sen skriker jag ibland mer eller mindre med mening, när hon agerar som hon har huvudet under armen och jag får nog. Då ber jag inte om ursäkt och jag har inget som helst problem med att vi är på offentlig plats och folk stirrar, jag tycker det är värre och mer pinsamt med föräldrar som kommer med tomma hot och som jag ser kokar av ilska och som med all sannolikhet kommer explodera när de kommer hem men som inte ”vågar” explodera där och då.
Livet är inte rättvist, tough shit, liksom.
Jag vill verkligen inte framstå som en perfekt förälder, jag hatar fasader. Jag tycker sånt är läskigt och får mig att undra vad soms ker bakom stängda dörrar.
Ja, usch för fasader. Det finns inga ”perfekta” människor och när nån anstränger sig för att låtsas vara en blir jag misstänksam, vad är det de vill dölja liksom.