BitterBloggen

Tanke förvandlas till handling ganska snabbt hos mig.

Jag har läst en hel del såna här recept, men hittade exakt inget nu när jag googlade så jag hittade på ett själv.

Mina krav var: inga dadlar (för sött), inga bananer (för barnmatigt), ingen kokosolja (för LCHFittigt) och inget prottepulver (principsak).

Jag blötlade 6 aprikoser. Har läst att man ska göra så. De stod i vatten i säkert två minuter. Oklart om det gjorde nån skillnad.

Jag köpte mandelmjöl på Lidl igår. Hade i kanske… 70 gram? 2 msk kakao. 2 överfulla skedar jordnötssmör. Ganska mycket kaffe och mina hackade aprikoser.

Mixa. Fast det gjorde ingen skillnad. Blanda med sked går bra. Rulla i kokos.

Smak: De var goda, speciellt med tanke på att jag hittat på detta själv. Jaha. Inget socker. Det är en nötboll. Påminde lite om de Polska bakverken.

Men jag tänkte hela tiden att det var jävligt mycket kalorier i det här och fick ångest. Jo, man blir mätt. Men hunger är inte ett problem hos mig. Jag åt några, och så åt jag lite riktig choklad och jag blev nöjd. Frågan är då hur mycket kalorier jag smällt i mig och om bollarna kan stå i kylen eller om jag äter upp allt under dagen. Gör jag det har jag smällt i mig över 1000 kalorier och det är ganska onödigt. Då hade jag lika gärna kunnat äta en 200 gr chokladkaka.

Socker eller inte socker.

Jag är helt med på att inte servera barn socker. De behöver inte tänka på kalorier, de vet när de är mätta och slutar. Men för egen del handlar det om nåt annat.

Tvååringen var inte alls intresserad och spottade direkt, men hon gillar verkligen inte det här med bakverk. Om treåringen tycker det här är gott så kan det vara värt att göra ibland till fika.

Så, jag är fortfarande lite skeptisk för egen del. Att se det här som nyttigt bara för att det är sockerfritt tror jag är en direkt fara. Jag hade kunnat äta 100 bollar om jag ”fick”. Men nu hindras jag av tanken på att det är fullt av nötter och kokos. 700 kalorier/100 gram. Jämfört med sockerfylld choklad som har 550 kcal/100 gram.

Jag klarar mig på 100 gram choklad, hur många bollar blir 100 gram? Vettefan, men tror man kommer upp i 100 gram jävligt fort. De är tunga.

Som jag skrev tidigare så skiter jag fullständigt i blodsockereffekter. Jag tänker mest på totalen och att gå omkring nöjd. Rent generellt är jag emot ersättningsprodukter, men det finns saker som funkar. Många chokladbars är faktiskt så goda att det funkar.

Hör bollar hemma i min strikta vecka? Spänningen är olidlig.

Bakfylleångest. Händer det verkligen?

Man krashlandar- nåt annat sätt har inte funnits, och vaknar och drömmer och gränserna suddas ut igen. Har jag inte varit här förut, tänker jag, och visst är väggarna bekanta. Borde jag inte vara visare nu?

Och om man slutar andas kanske det inte gör så ont, för visst är det själva andetagen och dess sug som gör ont i bröstet…?

Jag tänker att… det här med att hålla andan väldigt länge. Det kan bli nåt för mig att satsa på.

Förra veckan inför tremilspasset bad jag min man fixa lite musik till min mp3-spelare. Och det var inte så mycket överraskningar där inte. Några låtar är på swahili så klart.

Och det är en låt där som jag fastnade för direkt.

Jag har lyssnat igen och igen och igen. Det är en man och en kvinna som sjunger och mannen har en så mäktig röst att man vill spränga sig själv i luften när han sjunger.

Typ.

Jag vill gråta när jag hör den här låten (fast den verkar glad- men ändå powerful ni vet).

Och jag vill åka hem.

Till Tanzania.

Where I belong.

Ja, lite märklig reaktion onekligen. Så nu är jag som en blodigel på min stackars man och vill ha en hel översättning av låten innan jag börjar knäcka kokosnötter i skallen på mig själv.

Underbar dag, bilder kommer sen!

Glad, mätt, nöjd. Som det ska vara.

Brorsor

”Är det gott bebi?”

”Hjälpa andra bebi”

Natten var riktigt bra. Sara hjälpte mig verkligen genom att informera nattpersonalen ordentligt. Hon sa att hon hade soit dåligt och tänkt på oss hela natten när hon var hemma.

Så himla gullig.

Det var en jättetrevlig sjuksköterska som jag träffat nån enstaka gång. Hon föreslog att hon skulle ta ut barnen helt ur mitt rum några timmar, de skulle ta hand om dem. Jag hade svårt för det här men hon hjälpte mig och hon var lugn och cool och jag vågade överlämna helt och hållet. Annars brukar de vara i mitt rum och nån kommer och matar kl 03.

Jag sov 01-07, då rullade de in barnen igen. Det är första natten jag sover sen de var två dagar gamla. Jag har lagt ner kanske 10-11 timmar på matning per dygn. Med bara lite tid emellan.

Nu när barnen äter på flaska är vi klara på 30 min. Inga slangar och sprutor och kolla att det verkligen kommer i magsäck och såna absurda grejer som inte behövs när barnen nu är 35 v gamla som de säger.

Jag ammar fortfarande, men mindre. Orkar de så orkar de.

Varje gång jag saknar att de ska hänga på mig dygnet runt tänker jg för mig själv: det stod mellan lite extra amning eller sonder, larm och kaos. Enkelt val.

När de kom in imorse var barnen redan vägda, de hade bytt blöjor och allt sånt. Allt pekar på hemgång och jag kommer argumentera sönder mig om det behövs.

Barnen går upp i vikt, temparna är bra, vårat bvc är fantastiskt. Min bror ska hämta mig efter jobbet ikväll. Punkt slut.

För första gången ever. En riktigt vettig artikel om vikt.

Har typ 12-13 kg kvar till målvikt eller nåt sånt. Känns helt okej.

Jobbar mot att vara klar innan året är slut.

Jodå. Jag fick svar på mitt brev.

Gud. Jag som var rädd för att den där Susanne skulle storna in i mitt rum och omfamna mig och bära mig härifrån.

Fick jag åtminstone en ursäkt? Eller ett ”beklagar att du upplever det såhär”?

Nä.

Bara två mejladresser som till högre chefer.

Jag ska såklart mejla dem också, men måste vidare till Socialstyrelsen också.

Annars har det känts bra idag. Bara normal personal eller ny som förmodligen är tokinformerad om psykfallet som bir i rum nr 9.

Jag har träffat på den där läkaren flera gånger. Han som skulle komma och prata. Han bara ler i korridoren. Tydligen är han överläkare.

Det finns en pappa här som jag först blev irriterad på. Han jiddrade nåt om diskmaskinen och jag var nysnittad, men tänkte sen snabbt att han förmodligen inte mår bra.

Nu har vi pratat flera gånger. Det var som jag misstänkte.

När jag såg honom i köket idag kände jag bara att hur jobbgi hans historia än är får jag inte ignorera honom. Man gör det så lätt. Man orkar inte lyssna på folks tragedier, det blir så nära här.

Men jag kände också att nån måste orka. Jag såg en viss skillnad från att innan vi började prata och efteråt.

Jag berättade lite om min historia också. Den är ingenting i jämförelse med hans, mina barn är friska. Men man ska inte jämföra. Ingen mår bättre av ett ”stackars dig.”

Jag tror mer på ”jag ser dig”.

Dagen har annars flutit på bra. Jag har bestämt allt helt och hållet och fört nogranna journaler över hur mycket mat behöver. Jag har gått efter magkänslan och sänkt Maanudis mat väldigt väldigt väldigt mycket.

Nyss fick jag prova ett alternativ sätt att mata barnen. Tillmatningssätt heter det. Man har en flaska runt halsen och två slangar man tejpar till bröstvårtorna. På det sättet lurar man barnet lite. De ammar samtidigt som de får i sig mera mjölk genom en flaska. Men det blir inte en nappflaska som ju konkurrerar lite med amningen.

Båda barnen sög intensivt i fem minuter.

Hon åt 8 ml och han 16 ml från flaskan, plus min bröstmjölk då.

Min magkänsla stämde. Han äter på tok för mycket. Efter min plan har han inte kräkts nånting. De har ändå hållit sig mätta i tre timmar, enligt plan, och hållit sina temperaturer, vilket innebär att de får tillräckligt mat, men inte för mycket.

Ja, det är mycket att tänka på och jag fixar det själv.

Ska bli spännande att väga barnen imorgon och få ett facit på vad jag gjort idag. För första gången ser jag fram emot läkarronden imorgon.

Och jag ska säga åt personalen att sänka vattensängen med en halv grad.

Ett steg närmare hem.

När the god of fucking everything, får bestämma.

Maanudi. Min vackra son. Han är något större än syrran, men är ändå den som verkar behöva lite extra support. Svårare att hålla tempen, behövde sola lite och ja… kommer ni   ihåg att jag för längesen skrev att jag var mer orolig för pojken? Jag kände det i magen.

Tack bästaste Gittan, som skickade superchoklad ända från Irland. Nästan i alla fall…

Mums. Tror jag i alla fall, har en målsättning att slafsa i mig allt i morgon under eftermiddagen.

Min dotter. Mositi. Som alltså betyder förstfödd. Minns ni att jag skrev för längesen att hon skulle komma ut först? När tvillingarna sen bytte plats kändes det så fel. En dag innan snittet tog hon sig förbi brorsan och forcerade igång allting. Hon ville ut. Han verkade reagera på alla stoppande mediciner, men så tog hon kommandot.

Hon har dippat i vikt (normalt) och väger idag bara 1790 gram. En påse frukt liksom. Hon behövde CPAP de första timmarna (nåt slags lungträning). De satte på den direkt. Min mamma var med och fick hålla i hennes händer hårt för hon bråkade så mycket att de inte fick på henne den.

När jag fick henne på  bröstet, nån minut gammal, så tittade hon på mig med en väldigt bestämd blick. Så liten och så egen.

Här pekar hon finger. Jag hoppa att hon gör det till K.

Maanudi uttalas med betoning på a:n. Maaaaaaaaaanudi. Ska villigt erkänna att jag glömmer hans namn ibland för vi har laborerat med det tusen gånger. Och i ett par dagar kallade jag honom Mattias bara för att få igång makens arbete kring namnet and hey it worked.

Jag har inga problem att se skillnad på barnen, men blandar ihop dem ändå. Av ren trötthet. Jag tog ena och trodde det var tjejen och höll henom ??? ett tag och när jag bytte blöja fick jag en chok när jag såg att hen var en hen och inte en hen.

Så här är livet som tvillingmorsa, fyrbarnsmorsa och sådär. Jag är så lycklig över min lilla fruktpåsetjej och Mattias.

Och så kom en ny barnmorska och jag höll andan.

I onödan.

Hon är ung och alla unga frågar: vad är din inställning till amning?

K var helt annorlunda direkt, så jag passade på att berätta hur jag vill göra. Det blir olika hur jag än gör, men det är skitsamma. Just nu känns det okej FÖR JAG SLIPPER PUMPA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Barnen suger länge och bra så jag behöver inte den där skiten längre.

Om ni tror att ni har hört allt om amning så tror ni fel. Om ni inte har tvillingar då… det är ett jäkla tjat om vad som är bäst. Att dubbelamma, alltså att de äter samtidigt,  att ta ena eller andra först, vem som behöver mest, om man ska köra varannan gång eller inte.

Och om båda barnen ska få var sitt bröst båda gångerna eller varannan gång eller eller eller….

Evigt tjat nr 2 är hur vi ska bädda i sängen. Barnen har ju svårt att hålla värmen så det är ganska viktigt. Det eller det täcket, vilket lager är bäst…. alla säger olika och det springs in och ut med terometrar hela tiden.

Nån säger att vi bara får ligga hud mot hud eller i värmesängen, nån annan säger nåt annat, nån tredje säger ingenting.

Okej vi sammanfattar det positiva.

Slipper pump, en bra natt bakom mig, mitt snitt känns bättre och stora Mositi (mannens kusin) är öcerlycklig att vi namngett vår dotter efter henne.

Blev plötsligt sugen på All Bran-flingor och bestämde mig för att gå ut (själv) och köpa det. Jag hade fortfarande ont men fokuserade på det behagliga vädret och musiken jag lyssnade på…. och det blev uthärdligt. Ont, men det går.

Det är främst känslan av att vara handikappad som gör det hela outhärdligt.

Och känslor går att ändra på.

Psst. Känslan av att vara sockerberoende…

Tittar på Olgas bikinutmaning och blir inspirerad. (Röstade självklart på fyran!!)

Kan de, kan jag! (Sen). Har ju länge trott att jag kanske inte kan fixa min mage, men det går säkert om man är tillräckligt hård. Det finns massor av mammor som verkar ha hud och lite hängig mage, och det ska ju inte gå att träna bort, men det ser ändå så mycket bättre ut på efterbilderna.

Under hela graviditet nr 2 bara totalt peppade jag mig själv över allt jag skulle göra efteråt. Det funkade skitbra, underskatta inte mental träning!

Och när jag klar med denna dubbelgraviditet. Då jävlar. Mera menta erfarenhet och tuffare than ever. Då ska jag in i mitt livs form! Jag ska bli riktigt vältränad. Mål och utmaningar är roligt!

Jaja vi länkar till varandra. Deal with it. När vi sätter ihop våra hjärnor blir det bra, there you go.

Jag visste ju att jag skulle bli tvungen att bryta mitt lopp. Tydligen var det drygt 15- av 20 000 som tog sig till mål. 1 av 4 bryter och denna gång var jag en av dem.

Vid min brytpunkt fanns det flera som bröt samtidigt. Jag lyssnade lite till snacket. För jag har aldrig tidigare förstått varför man ställer upp i ett lopp som man vet att man inte kommer att klara.

Men det är precis som för mig. Många hade anmält sig ett helt år innan, men träningen hade inte gått som de ville p.g.a skador och diverse annat som kom emellan. Har man betalat 845 kr vill man ändå vara med. Det handlar såklart inte enbart om pengarna. De jag lyssnade på var i alla fall inte direkt knäckta av att de bröt, de var nöjda. All respekt för det!

Man tappar lätt perspektiv. De hade trots allt, precis som jag, sprungit igenom över 2 mil. Långsamt och förmodligen med kassa förutsättningar.

Och det ska ni veta, alla ni långsamma löpare. Det ni gör är mycket svårare än snabba löpare. Att springa en km på typ 8-9 minuter är mycket tuffare än att springa en km på 6 min. Att behöva 6 timmar för att fullfölja ett marathon är mycket. Det är en riktig mental fuck up när folk går förbi en. De som springer snabbt är tränade och lider inte på samma sätt, man kan räkna ner kilometrarna mycket snabbare även om det är tufft för kroppen.

Jag pratar mycket om det mentala när det gäller löpning. Men då gäller det alltså att genomföra. Att ta sig från punkt A till punkt B.

Sen fattar jag inte alla de här löparna som har orimliga tidsmål. Ska man springa en mara på under 4 timmar eller 3:30 hjälper inte all mental träning i världen. Man måste träna på att springa snabbt och länge. Men det var en parantes. En sån här alltså (…)

Det tär i alla fall lite på stoltheten att bryta ett lopp. Och alltid när jag måste göra nåt som kräver att jag ska svälja en klump i halsen så tänker jag på den klassiska fuck pride- scenen ur Pulp Fiction. Butch har på förhand gjort upp att förlora en boxing-match och de pratar om det innan.

Marsellus: Night of the fight, you may fell a slight sting, that’s pride fuckin’ wit you.  Fuck pride! Pride only hurts, it never helps. You fight through that shit. ‘Cause a year from now, when you’re kickin’ it in the Caribbean you’re gonna say to yourself,  ”Marsellus Wallace was right.”

Har ni lyckats installera den?

Jag förstår inte var jag ska klistra in koden. Den ska in i temat, men man kan ju inte redigera temat?

Ja, detta är mycket svårt. Sliter mitt hår här… Kopiera och klistra is so hard!

Men åh, ni kommer ju hit! Bloggen är inte död, den lever!

Vet ni vad mer som lever? Mitt bäcken!!

Igår kväll kunde jag verkligen inte gå. Har ni sett en ettårings första steg nån gång? Den nivån.  Idag rör jag på mig. Nästan problemfritt. Det är Mors dag, jag lagar mat och ska fixa prinsesstårta. Bilder kommer sen!

Och vet ni? Lill-löparn börjar ge sig till känna utanpå magen också. Alltså sparkarna känns nu om man lägger handen på magen. Märkte det flera gånger inatt. Jag undrar så vem den är. Jag är övertygad om att det är en pojke med massa hår och minst lika busig som sina storasyskon….

Det här blir mitt sista inlägg här.

Jag har fyttat till Metro. HÄR! KLICKA KLICKA KLICKA!

Då: Började som bitter singel.

Nu: Gift, gravid med tredje barnet i vecka 17 och just sprungit igenom en halvmara.

Jag kan inte komma på ett bättre sätt att avsluta här!

Tack för den här tiden!

Imorgon går jag in i graviditetsvecka 18. Mitt mål var därför att springa en mil och sen ta mig till halvmaremarkeringen (21,1 km).

Jag har sprungit sen 2 veckor tillbaka. 8 pass har det blivit, det längsta var 7 km. Innan dess har jag haft ett uppehåll på 2 månader.

Jag sprang hela vägen till 21,1 km. Det tog 2 timmar 36 minuter och 52 sekunder. Inte min sämsta tid. Snittade 7:27/km. Alla kan springa en halvmara otränade, eller hela för den delen om man inte är gravid eller sjuk. Bara otränad.

Ena sidan, en fog eller nåt kändes ganska direkt. Men den känns oavsett vad jag gör. Ligger, står, whatever. Den känns, life goes on.

Hela tiden kämpade jag med tanken att springa igenom en mil. Vid 5 km kändes det lite lättare. Då hade jag i alla fall sprungit en halv mil.

Vid 8 km var det dags för herr Västerbro. En backe som inte alls hade varit jobbig med lite mer träning. Men jag har sprungit ett backpass de sista veckorna, bestående av 4 korta backar. Bron var därför ganska tung, men jag var väldigt klar med mig själv att jag skulle igenom till en mil, springandes. Helst på 1:10. (Snitt 7 min/km).

10 km 1:07:41.

Nöjd, det viktiga delmålet var klart. Jag fortsatte att springa lite till, men kände att det började bli tungt och tempot sackade. Men jag skulle ju till halvmaregränsen på ett eller annat sätt och det är så tråkigt att gå.

12-13 km. Jag börjar inse att jag SKA springa i 15 km.

15 km är ballare än milen. 

Jag siktar på att ta skiten på 1:45. Då skulle snittet fortfarande vara 7 min/km. 

Det är sekunder kvar. Jag lovar mig själv att stanna efter det. Jag spurtar som en galning förbi 15 km-markeringen på den tid jag fått för mig att jag önskar ha, bara några minuter tidigare.

Jag saktar ner rejält, måste sett dumt ut. En italianare ser vad det är jag tänker göra. Han tittar på mig, böjer sig fram och skriker:

HANG IN THERE

Jag nickar och säger OKAY!

(Tack!!!) Idiotisk spurt, men hela den här grejen med att jag ska springa är idiotisk samtidigt som jag njuter på ett bisarrt sätt. Det finns ingenstans jag hellre vill vara än att springa detta lopp och jag är inte klar än.

Jag saktar ner rejält och bestämmer mig att verkligen skita i tiden. Så länge jag springer är jag bäst i världen.

Innan 16 km börjar det bli jobbigt så jag plockar upp mobilen. Mmsar hit, läser era sms och det får mig att fortsätta. Jag är så inne i min mobil att jag inte ens märker att jag springer. Jag missar vätskestationen och springer tillbaks några meter.

Strax efter kommer vinnaren och spurtar förbi. Ni fattar inte vilken fart de håller. Visst att jag började springa en kvart senare än dem, men deras tempo är helt sjukt. Jag springer inte ens intervaller ogravid i sånt tempo. Helikopterljudet, jublet, elitens svett. Jag ryser av välbehag och blir lite rörd. Jag ser Bettans sms för jag håller i mobilen som om mitt liv hängde på den. Och jag bestämmer mig för att springa hela halvmaran.

Missar 18 km-markeringen och börjar bli orolig över min tappade fart men istället ser jag till min stora förtjusning 19 km-markeringen.

Och där. Där började det bli jobbigt. Fortfarande roligt men jobbigt. Mycket segt tempo. Men det var många som gick vid det här laget. Jag sprang fortfarande.

Jag såg 20 km- markeringen men den kändes så jävla långt borta. Att springa på Djurgården är sjukt trist, inget folk.

20-21 km gick så sjukt långsamt att några gick om mig. Det var inte ens roligt fast det var så nära mitt slut. Det gjorde helt enkelt för ont i bäckenet och stelheten spred sig som svininfluensan.

Men springa hela vägen, det skulle jag. Jag är inte klar förrän jag gått lite över gränsen.

21-21,1 km. De sista 100 metrarna var helt vidriga. Ändå stod jag kvar där och hängde och undrade om jag inte skulle ta och gå några km till. För tid fanns det.

Men nej, det fick räcka. Jag skulle inte tjäna nånting på det. Det här loppet var över för min del, jag var glad och hade ont. Inte utmattad, men ont. Vi fick skjuts av Taxi alldeles gratis. Loppet hade bra service på det sättet. Fria SL-resor och taxi tillbaka till start/mål.

Jag drack bara vatten hela vägen. Nåt annat behövs inte när man bara kutar två mil. Men det fanns inte så mycket att välja på. Mina tidigare lopp har haft massa mat.

Vädret var perfekt. Tack!!! till alla som hejat. Verkligen. Ni tog mig från milen till halvmaran. Springandes.

Nästa år gör jag såklart om det här, hela vägen in till mål!

Peace!

Sprang hela halvmaran på

2 37. Tack för mig!!

Nitton km jobbigt nu men kul

Över sjutton km… Running

Över femton km so far… Springer

så lycklig!!