Jag är hemma alldeles för tidigt som ni ser. Klockan är exakt 1.00. Skittråkig kväll. Höjdpunkten var när jag satt hemma och bloggade full, sen gick det bara utför.
Jag är för gammal för att gå ut. Enda saken som var positiv är att jag inte slösade ett öre. Man måste faktiskt älska gästlistan.
Musiken var väl skön, jag vet inte vad som var felet. Det kryllade av 18-åringar och sånt får mig att känna mig gammal. Annars så märks det att det är Pride och grejer, men det är bara härligt. Det blir så mycket mer kärlek på dansgolvet och det är nu det slår mig hur jävla kärlekslöst Stockholm är.
Många gånger har jag suttit och undrat varför alla dessa olyckliga par vägrar göra slut. Hur kefft de än har det så stannar de med varandra. Jag förstår nu. Det är inte konstigt alls.
Att vara singel i Stockholm (kanske i hela Sverige vad vet jag) är ett tillstånd. Man hamnar i ett svart hål som är mer eller mindre omöjligt att ta sig ur. It´s all a fucking game. Det här är inte Sex and the City där killar verkar dyka upp lite varsomhelst. Man kan inte bara få för sig att anmäla sig på en keramikkurs och sen sittar han där, och din kruka blir helt fucked up, medan hans blir perfekt. Sen kommer han och ska hjälpa dig och självklart måste han hålla dina händer för att visa dig exakt hur man gör. Innan skiten stelnat ristar han in sitt nummer.Vilken jävla bull.
Sånt skulle aldrig hända här. Alla kör med jag är intresserad-men-inte-sååå-intresserad-stilen. Alla är rädda för att bli playade, men den enda man playar är sig själv. Man kan liksom inte bli mer ensam än ensam så vad finns det att förlora? Bebisar dör om de inte får kärlek, och det gör nog vi vuxna också.
Jag får söka mig utanför Stockholm helt enkelt, tunnelbaneprincien från Bitters sida är officiellt off. Här ska det resas! Jag ska hämta hit nån precis som de där 50-åriga tanterna. En tripp till Gambia och problemet är löst.
Eller så kanske jag tar och flyttar utomlands. Jag har ju som sagt en stalker här och ikväll fukkade han upp min hjärna totalt för jag har aldrig varit så paranoid som när jag skulle hem ikväll och jag hatar honom för det. Jag har alltid varit stolt över att jag vågar gå ensam. Problemet är bara att alla mina polare bor på andra sidan stan, så jag har inget val.
Jag är nästan hemma, jag behöver bara få upp dörrportshelvetet, så funkar det inte. Den där dörren är halvt insparkad så den går inte alltid att öppna. Jag står och sparkar på dörrf*ttan men det går inte att få upp den och jag känner att jag kommer börja gråta för jag vill bara in och bort från alla idioter som kan tänkas finnas i närheten, men tar mig samman och går ner till den andra ingången, dvs. källaren. Jag går ner till källarenskiten och tar mig in den vägen. Jättekul, verkligen.
Jag tänker aldrig mer gå ut. Och ja jag är bitter, rädd och allmänt trött. Speciellt på Stockholm. Vilken jävla skitstad.
