BitterBloggen

Jag letar ständigt efter den perfekta bloggen. (Looking for Sara är bra nära). Eller åtminstone nån som är tillräckligt bra för att bli min nya favorit. Eller åtminstone tillräckligt bra för att jag ska tänka tanken att jag vill komma hit igen…

Det blir allt mer tydligt att jag på Aftonbladet följde enskilda personer, inte bloggar.

Om ni har tips på välskrivna bloggar så tar jag emot. Ämnet är sällan det avgörande, utan sättet det är skrivet på. Bilder har jag också blivit mer intresserad av på sistone.

Men jag kan säga att jag är helt allergisk mot renodlade mammabloggar. Det räcker med att jag har storhetsvansinne, there´s not enough space for all of us.

Please kom tillbaka!

Schulman har öppnat portarna för stördhet, så du kan börja blogga igen utan att bli utkastad.

Kom tillbaka och roa mig med den kärlek du har i orden.

Ingen har missat att jag packar saker för att jag flyttar va?

Jag hittade dagboksanteckningar från när jag var 13 bast. Om ni såg dem skulle ni garva. De anteckningarna hade jag lika gärna kunnat skriva idag i bloggen. Jag skrev på exakt samma spydiga, självdistansierade (ibland) sätt. Och massor med svordomar.

Jag rev sönder papprena och kastade dem. Too much ångest och jag vill inte att andra ska läsa det där.

En krönika om bloggen.

Idag var det min tur. Jag har tänkt att folk som skriver så här bara söker bekräftelse och vem vet, det kanske är det jag gör. Vill man verkligen göra det så gör man det bara utan att säga till.  

Radera Bloggen.

Smatidigt som jag känner mig skyldig mot er, alla ni som orkat läsa. Jag kan inte försvinna utan förklaring. Jag måste fundera. Augusti, ny start. Jag ska skaffa mig ett nytt jobb, blir det ett heltidsjobb kommer jag ändå inte ha tid att sitta här. Och min bok skrivs inte av sig själv.

Radera Bloggen

Knappen är mycket, mycket lockande. Det är väl bara att starta en ny om man ångrar sig?  Och ärligt, finns det något bättre än en ny start?

Behöver. En . Ny. Start.

Jag kan säga helt ärligt att jag sitter och läser och läser, men framförallt letar och letar. Jag vill finna en blogg där jag blir berörd av varje ord. Inte bara nångång då och då. Jag vill läsa såna ord som man går och tänker på i flera år framöver. Formuleringar som man minns. Det ska vara vackert, genomtänkt, men inte uppstyltat. Den perfekta bloggen vill jag läsa.

Den finns. Jag har funnit den. Igen.

Jag har blivit så sjukt dålig på att läsa att jag borde stänga av internet i 3 månader som straff. Det fanns en tid då jag orkade läsa saker. Jag läste böcker. Hur mycket som helst. Nu har jag inte läst en enda bok sen jag startade bloggen, och det var 20 april. En hel sommar utan bok. Det är sjukt mina vänner, det är sjukt.

Det fanns en tid då jag läste 1-2 böcker per dag. Jag skolkade från skolan för att få läsa. (Jag är en nörd, jag vet). Jag har sjukanmält mig för att få läsa. Jag har ljugit för folk för att få vara ifred och läsa. Jag ville utvecklas och det gjorde jag. I skolan lär man ju inte sig ett skit, det vet alla. Jag orkar inte sitta på en tretimmars mattelektion för att göra ett tal, det är inte min grej. Under tre timmar kan man läsa ut en hel bok och få insikter som hade tagit sju år att upptäcka på egen hand.

Så idag var det sånt där mysig stämning. Halvdåligt väder, ensam hemma. Jag lägger mig med Alkemisten och tänker nu jävlar. Nu jävlar kommer jag slukas in i bokvärlden. Jag kommer komma tillbaka till den vanliga världen om ett par timmar. Boken kommer vara färdigläst, jag kommer bli klokare och erfarnare och lyckligare.

Tror ni att jag kunde koncentrera mig? Nej Lindas ögon är vana vid att läsa ett blogginlägg i taget. Efter varje mening så hakade jag upp mig och undrade om jag fått något sms, om något hänt på bloggen, om jag orkar hitta på nåt ikväll med någon. Sen börjar jag undra varför jag hakar upp mig och inte läser. Läser inte jag på bloggen varje dag? Nej vet ni jag gör inte det. Jag sitter och klickar på slumpaknappen hela tiden. Jag läser inte alls. Och nu klarar inte mina ögon bokstäver längre.

Jag somnade i alla fall efter 17 sidor. Vaknar ett par timmar senare med boken i ena handen och mobiltelefonen i andra. Nån ringde men jag hann inte svara, så jag somnade om så där med en bok och telefon i varsin hand. Det är bara idioter som sover så, kom inte och säg något annat.

När jag var 14 läste jag som fan, jag utvecklades. Jag började ifrågasätta Bibeln och allt jag lärt mig därifrån. Sakta men säkert lämnade jag kristendomen. Sånt gör bara folk som läser böcker.  

Jag var en smart jävel, men nu har jag bloggat bort smartheten. Jag är inte nöjd.

den 7 augusti 2006 kl 10:29

För en liten stund sen kom det många väntat på: Domen.

Jodå, det funkade även denna gång. Så nu har jag blivit utslängd ännu en gång.
Det kommer inte att bli en tredje gång. Helt enkelt för att jag inte förtjänar detta.

Läser man bloggen lite närmre, så är det tyvärr så att den styrs med järnhand av
några få personer. Av någon för mig oförklarlig anledning, så lyssnar Aftonbladet
med stort intresse på vissa av dom mest talföra bloggarna här. Det finns säkert
fler som i lönndom anmäler bloggare som mig, men jag vet inte. Min tid på bloggen
är nu ett minne blott, och jag har i dagsläget inte för avsikt att starta en ny blogg.

Anledningen är att det inte är lönt. Jag vill skriva det jag känner, jag vill blogga om
det som känns viktigt för mig. Utan att hela tiden få ifrågasättande kommentarer.
Detta är uppenbart inte möjligt, så varför fortsätta? Dom senaste dagarna har några
fler bloggare ”försvunnit”… Vem av dom som blivit anmälda, och vem av dom som
på eget initiativ valt att radera sin blogg vet kanske bara Sigge. Moderatorn som har
lite koll på bloggträsket. Min tid är över, och jag tackar alla bloggare för visat intresse.

Det finns flera jag gärna namngivit, men ni vet själv vem ni är så det behövs inte. I min
bok är ni individer, fina människor som bloggar om allt mellan himmel och helvete. Så
ska det vara tycker jag. Tack alla ni, det var roligt så länge det varade.

                                                   /Den osynlige bloggaren

1. Jag är sjukt trött på människor IRL. Det är så mycket krav på allt möjligt. Mycket roligare att ha kontakt ”villkorslöst”.

2. Man kan möblera om hur ofta man vill. Jag orkar inte flytta möbler i mitt rum, i bloggen orkar jag byta bakgrundsfärg. Och även visitkort. Big things!

3. Bloggsamhället är rättvist. Hyfsat i alla fall. Anmäler man något verkar de vara snabba på att ta bort skiten. Polisanmäler man något IRL dumpas det i en hög som det spills kaffe på.

4. Sigge är kung. Mycket roligare än Calle. Sigge kommer dessutom ut ibland och säger någonting istället för att bara vinka.

5. Träffar folk jag aldrig hade pratat med och det verkar aldrig ta slut. 4000 är vi uppe i just nu. Av de 4000 finns det i alla fall några jag kommer överens med. Bra många fler än i mitt riktiga liv kan jag säga.  

6. Det är roligare att vara full på bloggen än full på klubb. Fylleorden blir förevigade och man får ett gott skratt dagen efter.

7. Jag har inte så mycket familj. Här kanske man kan skaffa en låtsas farfar eller nåt. Eller man får den känslan i alla fall. Jag kan inte be någon gubbe på gatan läsa en saga för mig. Det kan jag här.

8. Bloggen är ett levande google. Jag orkar aldrig söka saker längre utan kastar ut en fråga om jag vill ha svar. Man får garanterat svar från någon expert. (Tack till de två poliser som kontaktade mig angående stalkern, jag är sjukt tacksam).

9. Supporten. Ni är grymma på pepptalk (se föregående punkt, hade förmodligen inte anmält honom om ni inte hade peppat mig). Inte ens jag orkar vara bitter hela tiden. Och en och annan har lyckats motbevisa mina bittra ”sanningar”.  

10. Man kan verkligen vara sig själv och bli mer eller mindre omtyckt för det. Inga games, jag bara är.

Från början var bloggen för mig en overklig plats. Signaturerna på skärmen, var just bara signaturer. Gränsen mellan blogg och verkligheten har numera suddats ut. Det sms:as, mejlas, MSN:as, rings och bloggdejtas.

Och vet ni? Fan jag gillar er. 

Coola ner, det är varmt, man blir lite knäpp.

Lyssna på Wayne Wonder: No letting go, no holding back

Man blir hur glad som helst. Go, go, go!

Måste man stå till svars för allt man har skrivit i sin blogg? Måste man diskutera sig blodig? Eller är bloggen ett sätt att ventilera de tankar man har?

Jag har skrivit över 1300 inlägg. Jag har fan ingen aning vad jag skrev om igår, än mindre vad jag skrev i april. Jag har säkert ändrat åsikt 15 gånger sen dess. Om jag skriver något, betyder det inte att jag tycker så, det kan vara en tanke som jag tyckte var värd att skrivas ner.

Det här är ett forum för tankar. Att ta lösryckta citat ur dess sammanhang och sedan dissekera dem är fan inte rätt. Finns det någons ord som skulle klara en sån nogrann granskning?

Inte mina i alla fall, och by the way, det skiter jag i.

Jag ville egentligen inte lägga mig i, jag tar inte någons parti, men samtidigt… jag har aldrig varit den som blundar. Och får jag skit för det här, så får jag väl det.

Hugg mig bara, jag klarar det. 

-Linda, du vet väl om att du är mycket roligare och intressantare i bloggen än vad du är på riktigt? Jag tänker sluta umgås med dig och bara läsa bloggen.

Har jag någonsin sagt någonting annat? Osocial och apatisk- that´s me.

Missa inte denna blogg. Har fått mig att tokskratta hela eftermiddagen, och jag har glömt att ringa mitt viktiga kl ett-samtal. Bara därför är han värd ett inlägg.

Och bloggen är minst lika rolig.

Igår satt jag och jobba med en text hela kvällen. Den blev på kanske fyra sidor, vilket inte är sådär jättemycket. Känner mig fortfarande helt slut. Bloggen har totalpajat min förmåga att skriva långa texter. Efter varje stycke tänkte jag: meh ååh, hade det här varit bloggen hade det varit ett färdigt inlägg.

Utvecklingen går åt fel håll. Helt fel håll.

Det slog mig nyss när jag handlade att jag inte gjort det på flera veckor. Vad har jag sysslat med? Vad har jag ätit de senaste veckorna? Har jag ätit? Måste läsa min egen blogg oftare, det är noll koll på mig.

Plötsligt hade den otrevliga kassörskan jättelångt hår. Seriöst var har jag varit?

Jag tror att alla människor kommer ha en blogg inom tre år. Idag finns det ju inte en människa som inte har en mejladress eller hur?

Shit vad många bloggpar det är här. Riktigt skoj att folk kan hitta varandra här. 2006 kan man blogga till sig en partner.

Ser framemot att läsa bloggarna sen när det tar slut… nejnej förlåt, det är klart jag inte gör.

Lycka till! 

Jag vet inte längre när jag skojar och när jag menar allvar.

Det här kan bara inte vara bra.

Jag har varit uppe sen 8, men inte bloggat någonting. Fyra timmar har gått utan att jag gjort nåt speciellt. Det här är skandal.

En bitterskandal.

Okej, okej, okej. Jag ska förklara hur det ligger till. Jag ljuger inte i min blogg, men den ger ingen rättvis bild av mitt liv.

Tänk Big Brother huset. Det händer saker 24/7.  Det tittarna får se är en ihopklippt version som visar 1 timme av hela dagen. Har det hänt? Ja. Är det sannigen? Nej nej nej.

Samma sak gäller här. Om jag väljer att skriva att jag har borstat tänderna på morgonen, betyder det inte att det var det enda jag gjorde.

Känslor kan komma och gå lite som de vill, det betyder inte att de finns kvar.

Min blogg är ingen dagbok som innehåller den yttersta sannigen. Okej?

Allt är vinklat.

Missa inte den här bloggen bara för att den ligger på en annan portal.

Jag är på mammas jobb. När jag kom in sa hon: ”Vänta lite, jag måste läsa klart en sak” och jag förutsätter att det är nåt viktigt, och försöker hålla mig i bakgrunden. Jag sneglar på skärmen… 

Det hon sitter och läser är min blogg!

Jag har sovit gott,  tack för att du fråga. Ja alltså, har jag inte bloggat på hela kvällen så är det lätt att lista ut jag råkat somna. Eller har blivit kidnappad. 

Men just idag somnade jag.

Oj det verkar som om det har varit lite bråk på bloggen. Och jag är inte inblandad! (Har ingenting alls att göra med att jag jobbat hela dagen..?)

Lite självironi är bara bra. Bara bra.

Sen så kommer vi få ett nytt kärlekpar snart på bloggen. Där är jag inte heller inblandad.