BitterBloggen

Jag skrattar så att magen hoppar upp och ner.

Åt detta inlägg.

Precis sådär pratade en av mina gamla chefer, fast på allvar. När jag var ny inom kontorsbranschen så var jag helt fascinerad av alla bergrepp.

”Vad vi kommunicerar utåt”

Pipline/pajpen

Q1 q2 q3 q4

Störst växande företaget…

”Vem tar på sig det här?” (ansvaret)

Alla företag jag jobbat på är störst växande, märkligt nog. Nu vet jag att ju mer såna här begrepp används desto mer handlar det om en enda sak.

”Fejk it until you make it.”

Det är inte på riktigt, det är bara lekstuga.

Jag har provanställning till 28/7.

BF är 19/8.

Vill inte berätta imorgon, men ska bli skönt att få det gjort. Sen kan jag kasta ut magen med gott samvete och käka mina mackor hela tiden utan konstiga frågor. Ha mina armband synligt.

Om jag får vara kvar vill säga. Vill nån byta plats med mig?

Är det nån som fattar hur man räknar ut hur mycket cash man får ut för föräldraleidgheten? Kommer de räkna på det jobb jag har nu (bra för mig) eller förra årets SGI (inte bra för mig)?

180 kr/dag är minimumersättningen och det kan hända att jag får den. HUR FAN klarar man sig på det?

Okej, jag har fått samma jobb som jag förlorade… det börjar i mitten av november, då de har nytt utbildningstillfälle. Så hejdå arbetslöshet. De betalar sjukt bra också, så det är ett stort plus.

Men jag kommer fortsätta gå på intervjuer om något bättre dyker upp. Idag t.ex., har jag en väldigt spännande sådan.

Vidare har jag hittat två hotell med jacuzzi på rummet. Väntar på prisbesked, men jag tror vi lär ta nåt av dem oavsett. Bara råkade nämna igår för killen (en strategisk nämning) att det existerar rum med jacuzzi på rummet, så nu kan ingen av oss släppa tanken. Vi gillar att bada.

Sedan har jag fått tag på en mysig vigselförättare. Hon ska återkomma till oss i helgen med definitivt besked om hon är ledig på vårat speciella datum. Hon sa att hon kunde läsa engelska från ett papper… låter lovande?? Men det är sjukt svårt att få ut vigselförättare till själva platsen där man ska gifta sig. Och utan det, faller ju hela bröllopet, för våran del i alla fall.

Fixar, fixar och trixar…

Då tar vi det här från början va.

En ny intervju imorgon. Jag vet exakt vart det ligger. Det ligger vägg i vägg med arbetsförmedlingen där jag var förra veckan.

Det positiva är ju att det är gångavstånd from here. Vore jävligt skönt, då skrotar jag SL-kortet. Sparar 620 spänn i månaden. Nåja, inte rikitgt, eftersom jag lär åka lite grann i alla fall. But still.

Håller på och försöker ordna vigselförrättare. Och också hotell som vi kan sova på den natten vi gifter oss.

Sen är alla grejer bokade tror jag, tamejfan.

Allt stort i alla fall, mat och kläder fixar vi ju på egen hand. Sen är det massa pappersmeck, men ingen stress över att boka grejer.

Är sjukt uttråkad. Somebody give me a job now.

Igår fick jag lära upp en ny tjej på jobbet. Har sett henne ett par gånger förut, men vi pratade för första gången nu.

Hon var hur cool som helst.

Hon var jätteglad över sättet jag lärde upp henne på och valde att jobba tills hela passet var slut. Jag tycker det är så kul att få någon motiverad, men trodde inte att jag var rätt person för det. Men det var otroligt givande, jag kanske borde bli utbildare. Fast i vad?

Min teknik är faktiskt lite bitter. Jag rabblade upp alla problem som kan  kommer! att uppstå. Så att hon vet hur hon ska tackla det när det väl är där.

Jag säger som han i Greys Anatomy:

Hoppas på det bästa, var beredd på det värsta.

Har en intervju på måndag, men har kommit fram till att det är en såndär rekryteringsintervju som inte kommer leda någon vart. Det vill säga, de har inte den tjänsten de har satt ut i annonsen. De vill bara säga hej och få en ursäkt till att fika.

Har varit med länge nu, och kan det där med lögner. De ljuger lika mycket i annonsen som vi ljuger i våra CV:n.

Istället ska jag gå till en annan intervju. En gruppintervju, lika intetsägande och lika mycket ”leder ingen vart”-faktor. De får säker provison på antalet intervjuade kandidater. Men motiveringen till att jag ska gå dit är att det ligger i porten bredvid min. Så är det att bo på Kungsholmen. Det jag ska avboka däremot är alldeles för långt ifrån mig. Orkar inte slösa en hel kväll på ingenting.

Såhär vill jag att mitt jobb ska vara:

Varierande och utmanande. Högt uppsatta mål, men som ständigt är inom räckhåll så att det rikrigt brinner i arslet på mig. Det ska vara utvecklande för mig som person och möjlighet att klättra så att jag verkligen satsar allt. Jag vill verkligen satsa allt, men få arbetsgivare verkar se det som någonting bra. Jag har så mycket att ge, varför vill ni inte ta emot det?

Ovanpå det vill jag ha en TYDLIG och ödmjuk chef.

Ska det vara så förbannat svårt?

Jag sitter och funderar på en av de vanligaste frågorna i mitt huvud:

hur motiverad är att jag att gå till jobbet?

Idag har vi ett möte med chefer som inte ens vet vad jag heter, eller att jag jobbat där i snart ett år. Förra mötet var spännande. En av cheferna kom med subtila uppmaningar att man inte skulle skicka en viss typ av mejl. Chefen smilade mot mig hela tiden, och avslutade med en inte lika subtil blinkning.

Coolt, chefen gillar mig. Gillar att jag verkligen lyssnar på mötena, tänkte jag och sträckte på ryggen.

Veckan efter kallade chefen mig för fel namn. Och ett ljus från himlen föll ned, att chefen trodde att jag var den personen som skickade de där mejlen.

Så jag ställer mig frågan igen:

 hur motiverad är att jag att gå till jobbet?

1. Min krönne i Du och jobbet är uppskjuten till nästa nummer.

2. Imorgon ska jag tydligen huxflux jobba på en helt annan avdelning. Jag kan absolut INGENTING, och ingen har ens gått igenom de vanligaste frågorna som kommer dyka upp. Det kom bara ett mejl om att jag och några andra är ”utvalda” (infoga ironisk ton här tack) för att göra jobbet.

Det är EXAKT sånt här som gör att man inte trivs på jobbet, EXAKT. Nu kommer jag säkert klara uppgiften galant, men det är principen. Man kan väl fråga först.

Jag återkommer imorgon.

Jag jobbar i ett kontorsområde hyffsat nära en flygplats. Varje gång ett flygpplan ska landa, ser det ut som om det kommer krascha i ett höghus.

Blivit matad av för mycket 9/11-bilder tro?

Alltså jag vet inte, jag vet bara inte.

När jag väl fått ordning på privatlivet blir det -of course- kaos i mitt yrkesverksamma, mycket profesionella liv.

Min skrivkarriär har ju gått åt helvete i och med Latifehs konkurs. Jag har en bunt med texter som aldrig har fått se ljuset. Kontot har inte fått några skrivarpengar på länge. Och jag är sjukt omotiverad till att börja mejla nya chefredaktörer. Jag har inte tid och inte råd att jobba gratis mera.  

Det ändrar ganska mycket min inställning till mina andra jobb, som jag bara sett som tillfälliga. Nu vill jag göra karriär, tjäna pengar. Mitt ”sabbatsår” där jag skulle frilansa är över och jag är nöjd över mitt resultat. Bloggen tillfredställer mitt skrivarbehov och jag slipper ta ansvar för all skit jag skriver. Det här är bara blogg. Ingen av er ringer upp mig och skriker i örat för att jag skrivit nåt korkat.

Men nu vill jag gå vidare.

Men min arbetsgivare vill ju så klart inte att jag ska gå vidare. Så jag väntar spänt på ett nytt erbjudande från dem, samtidigt som jag såklart går på massa andra intervjuer.

Och när jag väl blir karriärs- och pengafixerad, då jävlar ska ni akta er säger jag bara!

Jag har en krönika ute i senaste Du coh jobbet. Finns ej ute på nätet, för tillfället i alla fall.

Annars är jag redo att berätta om traumatiska saker som har hänt under flytten:

• Först och främst. BlatteLinda kan inte för sitt liv bestämma sig om det heter: Jag bor vid Fridhemsplan, Jag bor i Fridhemsplan eller Jag bor på Fridhemsplan. Jag har massa intervjuer på G, så säg det till mig innan tack!
• Jag är friggin livrädd för jävla gasspisen. Det har redan smällt två gånger när man ska använda ungnen, så jag kommer låta bli. Så min man kan glömma att få god lagad mat som jag hade lovat honom. Jag använder aldrig plattor, men får väl lära mig.
• Jag har två kylskåp mitt i vardagsrummet. Till en början fungerade inget (lånekylskåpet funkar inte, tack så mycket). Ska in i köket förhoppningsvis denna vecka.
• Jag grät två gånger under flytten. Ena gången för att kartongen med alla mina cdskivor gick sönder. Och de är hur många som helst, förut var de sorterade i bokstavsordning. Riktig bokstavsordning, inte som i affärerna där de lägger alla artister som börjar på A under A. Utan Aaliyah kommer före Aron Carter osv.. Nu vet jag inte vart någonting är, så man kan lika gärna kasta alltihopa.  
• Ingenting som går genom USB:n funkar. No cam, no högtalare, no mp3, no nothing.
• Jag känner mig sjuuuukt ensam just nu. Och ingen kommer vara här på flera dagar.
• Jag har blivit så rädd för allting (igen). Jag har kommit fram till att det är för att jag är jättelycklig. Och är rädd för alla hot som kan förstöra detta. Förut var jag aldrig rädd för att gå igenom en mörk park, för jag brydde mig inte om mig själv. Men nu vet jag ju att jag är allt för någon och han är allt för mig. Inga mörka parker eller nåt för förstöra det. Ska försöka jobba bort rädslan.

Sen har jag en mycket spännande intervju på torsdag. Jobbet verkar asnice, men det verkar ju alltid det. De ljuger lika mycket i sina annonser, som man själv ljuger i CV:n.

Och fuck, säger inte det allting?

Det positiva med att jobba på ett enormt stort företag är att det alltid är nån som slutar och det älskar jag.

Detta kallas för betingat beteende:

någon slutar = mage får tårta

Kommer just från en intervju. Jag låtsas alltid att personen som intervjuar är en av er som ääälskar mig och vill veta allt om mig.

Fast jag måste säga att det känns sådär att söka en tjänst som inte finns.Jag som avbokade två andra intervjuer p.g.a. detta.  Men jag får väl ha lite is i magen. Jag sa att det var en av mina svagheter.

Sen tänkte jag dela med mig just for you av mina e g e n t l i g a svagheter till er:

• ibland skiter jag i att använda tandtråd för att mitt tandkött blir så ömt
• jag är grinig på morgonen
• jag är trött på eftermiddagen
• jag kan inte koncentrera mig när jag är hungrig
• jag är proppmätt efter lunch
• jag blir ofta kissnödig när man inte får kissa vilket leder till att jag missar info på viktiga möten
• jag hatar formella grejer, för att det känns falskt
• jag tycker inte om värme för jag hatar att vara svettig och jag blir svettig om jag har tjocktröja på mig

Ja, nåt sånt.

Jag vet inte vad det är med mig. Varför jag blir nervös inför chefssamtal.

Jag är inte en person som gör saker halvdant. Jag gör ett bra jobb. Jag har aldrig nånsin fått höra att jag är dålig av nån av alla mina tusen chefer jag haft. Tvärtom har alla alltid velat behålla mig och gjort undantag för att jag ska stanna så länge som möjligt. Jag får höra saker som att ”det är en förmån att få arbeta med dig”.

Ändå sitter man där och väntar på att de ska säga:

du är sparkad. Jag fattar inte att vi inte upptäckte hur dålig du är innan.

Please, det här är Sverige. Vem säger något sånt? Alla går ju jämt på olika pedagogikkurser. Och skulle någon säga en sån sak, skulle det sluta med att den personen fick sparken istället.

Jag är grym. Grym, grym, grym! Jag har myyyyycket utrymme att klanta mig innan jag får sparken. Jag kanske ska testa just hur lågt jag kan sjunka? Har allid fantiserat om att få sparken nån gång.

Fast jag tror inte att jag kan. Jag blir för rastlös av att vara dålig. Ge mig nåt att biiiiiiiiiita iiiii. Jaaaaamjaaaaam säger jag bara.

Jag är grym!

Alltid när jag sitter på jobbet och pratar med privatkunder så brukar jag höra msn-ljudet i bakgrunden.

Ni vet:

trudelu!

Och jag får liksom som en sten i magen och känner mig tom efter att jag har lagt på och inser sedan att känslan är avundsjuka.

Helvete vad jag älskar MSN!

Jag sökte ett par jobb i måndags. Jag känner mig helt nerringd av folk som vill att jag ska jobba för dem.

Har aldrg riktigt förstått det där med att det inte finns jobb.

Å andra sidan har jag inte så mycket krav, och även om jag ställer konstiga krav när de ringer vill de ändå att jag ska komma på intervju.

Varför kan ingen stava till intervju? Det är så pinsamt när de mejlar ”välkommen på inervjuv!”.

Jag ringde upp en person nyss från jobbet. Jag brukar alltid säga ”hejhej”. Och hon svarade ”Monika” samtidigt.

Jag var jättenära att börja sjunga

Hejhej Monika, hej på dig Monika!

Jag la på och började skratta. Jag fick konstiga blickar från kollegorna. Åh, vad jag önskar att jag hade gjort det!

Jag ska på arbetsintervju på torsdag. Det känns micke fin, micke fin. Äntligen nån som frågar efter min examen.

Hoppas de inte gör research och kollar bloggen.

Gud vad allt känns lättare just nu. Jobb på G och NORMAL (?) tandvärk. Lovely.

Jag har ett extrajobb som är helt okej.

Men i somras gick min skrivkarriär i graven i och med Latifehs konkurs. Inte helt hundra dock eftersom jag skriver för Du och Jobbet, men det är inte så ofta.

Plötsligt har mitt extrajobb blivit mitt huvudjobb. Och det är inte alls okej.

Vad ska jag göra nu? Ska jag kontakta tidningar och skriva massa texter som jag aldrig kommer få betalt för? Eller ska jag söka massa jobb som jag borde kunna få med min fil. mag examen i Barnkultur, men som jag ändå aldrig kommer få för att jag är 22?

Svåra beslut. Jag känner mig derpimerad och omotiverad.

Jag gillar mitt jobb, I do.

Men jag kommer inte in i nåt system, ingen av cheferna har märkt att jag varit borta i tre veckor och vi hade precis en brandlarmsövning med RIKTIG RÖK från friggin rökmaskiner som man hade på disco i mellanstadiet.

Jag gillar mitt jobb.

Alla bara garvar åt mig när jag säger att jag vill köpa radhus. Tydligen är kravet att man är minst 40 när man ska göra det. Men jag tänkte göra det ganska snart. Jag känner mig gammal. Jag har gjort mycket i mitt liv och jag vill bara sit back och relax och njuta av allt jag åstadkommit. Jag tänker inte rabbla upp allting för det skulle upplevas som skryt. (Dessutom skulle ni ändå inte tro på mig.)

Idag gjorde jag en schysst blandning på jobbet. Earl Grey Tea med kardemummamjölk. Det vill jag njuta av i mitt radhus. Fast just nu unnar jag mig bara det på jobbet när någon använt mig som utskällningsplank. (Har alltid haft svårt för när folk är trevliga).  

Jag älskar verkligen mitt nya jobb. Har jag sagt att vi får köra aerobics på betald arbetstid?

Ah, jag älskar de här frilansardagarna jag har bokat in två dagar i veckan! Just avslutat en text och jag känner mig hög tror jag. Det finns inget bättre än känslan av att bli klar med en text, läsa igenom den och känna att där satt den!

Min nästa punkt på dagen är att gå ut och skaffa en Cosmo, för att se om man kan göra nåt vettigt där. På köpet kanske jag får tio tips om hur man får tiden att räcka till mer eller nåt sånt. Jag tycker på allvar att såna tidningar är lärorika, om man tar det på rätt sätt.

Dagens ångestframkallande grej 1: Jag kan inte leva utan mitt VISA! Snälla Nordea skicka ett snart, innan jag börjar panikshoppa på nätet bara för att se det händer lite med mitt saldo.

Dagens ångestframkallande grej 2: Ingen har ringt om mitt leg, vad är det här? Det är alltid någon som ringer. Please? Jag lovar att inte tappa det igen.

Dagens ångestframkallande grej 3: Inga Shakira-biljetter! Jag vägrar stå en hel konsert. Hoppas att folk avbokar så att mitt ass får sitta ner, just nu kan jag ju ändå inte betala.

Det blir mycket länkar nu, sorry. Varför är det så att allt alltid ska hända på en gång? Det är som det där med killar, antingen är det tokdött eller så har man två. Eller just det, jag skulle inte blogga om sånt. Det är sånt där man har en hemlig blogg till.

Minns ni när jag hade satt upp mål här vid sidan om i mina listor? Jag skrev på skämt att jag ville bli publicerad i Aftonbladet och Cosmopolitan. Här finns en skitytlig krönika på Aftonbladet. Jag kanske kan bocka av det målet nu. Kanske. Nu måste jag ju kontakta Cosmpolitan också bara för det. Det får bli under mina frilansardagar nästa vecka. Ja, det är sant. Jag jobbar ca tre dagar i veckan, sen har jag bokat in två dagar då jag bara sitter och skriver.

För övrigt så älskar jag mitt nya jobb. Har aldrig sett ett företag som är så mån om sin personal. Jag går aldrig hungrig, väljer mina arbetstider, är aldrig trött, aldrig grinig, aldrig stressad och jag är alltid torr… 

Man kan knappast begära mer.  

Jag har tänkt. (Dålig ovana jag vet). Det här med jobb kanske inte är nåt för mig. Jag kanske bara ska sitta i skolbänken tills jag blir 65. Jag blir uttråkad när jag jobbar. Man lär sig en grej och gör samma sak hela tiden.

Eller ska jag satsa på att bli chef på en gång? Fixa grejer, lösa problem. Och skälla ut folk!

Nej fan jag vet inte vilka jobb jag ska söka.