BitterBloggen

Usch, rensade bort ca 100 mejl nyss. T.om. en del läsarmejl. Får lite ont i hjärtat när jag går igenom året och hur de varit.

Mejlen, som ligger kronologiskt, blir som en dagbok. Mina frågor och svar. Allt finns där. Så mycket drömmar, så otroligt hårt arbete med skrivandet. Ingen kan komma och säga att jag inte jobbat hårt med skrivandet, för herregud ni skulle sett mejlen. Full med texter, full med korrigeringar, full med positivitet, herregud hur orkade jag? Var fick jag min energi ifrån?

Sen kommer de, månad efter månad, lönespecen på mejl. Ibland läsarmejl, inloggningsuppgifter från olika sidor jag inte går in på längre. Det gör ont på nåt sätt.

Är jag för sentimental?

De djupa diskussionerna på jobbet verkar aldrig ta slut. Om jag skulle återge vilka diskussioner vi har haft, skulle ni bara tro att jag ljög. Så jag låter bli.

Men mejlen går het i alla fall. Mycket hemlisar, hemliga kopior och sånt. Mejl skickade med ett rött utropstecken som visar på hög prioritet. När man sedan öppnar kan man följa en mejlväxling som enbart handlar om toalettbesök.

Det är bara det att jag är dödssäker på att hela ledningsgruppen sitter och läser allt vi skriver. Vi får se vem som försvinner nästa gång.

Åh, vad trevligt det kan va med mejl ibland. Förutsatt att det inte är skräp förstås. Skräpmejl.

Jag måste säga att det är lite kul att få arga mejl från folk man känner. Någon som försöker ”hjälpa” mig.

Men det som är ännu mera roligt är att få mejl från er. Tack snälla, det gör mig på bra humör.

Jag har skrivit det förr: man ska våga ge beröm till de man tycker har gjort ett bra jobb, oavsett om personen är känd eller inte.

Jag är glad att jag skickade mejlet till Linda igår (fortfarande). Först tänkte jag: men äsch hon får säkert hur mycket beröm (eller försvar) som helst, vad betyder mitt mejl? Men stopp.

Tror ni att de som har något negativt att säga tänker: äsch hon får säkert så mycket skit att jag struntar i att skicka det här mejlet. I don´t think so.

Vafan JAG får skit för att jag gillar henne. Sen är det rätt kul att de som faktiskt gillar henne alltid börjar med ett försvar:

Jag håller inte med henne om allt, MEN…

Klart som fan att ingen håller med henne om allt. Det finns väl inte nån man håller med om allt?

Det betyder bara att man är en tänkande individ. Är inte det en självklarhet? 

Fick för en gångs skull ett ROLIGT roligt mejl. Tack Elin!

• All konst på företaget involverar en whiteboard eller reklammaterial

   

• Du ser en snygg person och förstår att det är en besökare

   

• Det enda skälet till att du känner igen dina barn är att någon byter ut fotografierna på kontoret då och då

   

• Ledningens löner är högre än samtliga U-länders BNP tillsammans

   

• Du har jobbat 200 timmar för att få värdechecken hos biografen för 100 kr och utbrister ”Oooh, tack ska ni ha!”

   

• Kommunikation är ngt din arbetsgrupp har problem med och när det väl kommuniceras så är det via mail

   

• Det mesta du förlorar vid en systemkrasch är en bunt bra skämt

   

• Din chefs favoritmeningar är ”Har du tid ett ögonblick?”, ”När du är ledig så..”, ” Nu är det beslutat att..”

   

• Alla anser att de är välorganiserade för att de har post-it block i flera färger på sitt skrivbord

   

• Den motion du får är när du springer till och från tunnelbanan

   

• Att vara sjuk är när man inte kan gå eller måste ligga på sjukhus

   

• Gratis rester från konferenser är dagens höjdpunkt

   

• ”Skoj” är när ngn annan får fler arbetssysslor

   

• Du inser att ena dagen äta mat som säljs i maskiner och andra dagen äta på dyr restaurang är vardag för dig

   

• Dina överordnade klarar inte av att göra ditt jobb

   

• Det enda smink du använder är för att skydda dig från datorns strålningar

   

• Har min hotmail (dvs. min vanliga)
• Jobbmail
• Yahoo (behöver den p.g.a att jag vill lyssna på Launch!)
• Speciell mail (tidning jag skriver för)
• Spray (samma där, behöver den för inloggning)
• Vanliga outlook på hemdatorn

Det är omänskligt. Varje gång känner jag mig fyndig och har olika användarnamn och lösenord. Har säkert glömt nån mer mail jag har också.

Okej, jag inser att det här är dagens i-lands.

Jag har fått en liten dikt skriven bara till mig. Av en läsare. En höjdpunkt i mitt liv, måste jag säga, utan att vara ironisk.

Tack för ditt fina mejl. På något sätt ska jag lista ut vem du är…

1. Fick ett mycket snällt mejl av en mycket speciell person. (Skrivit om detta tidigare). Men jag ska inte hänga ut det. Så gör man inte. Men kul att få beröm av någon respekterad. (Nu är de två ju!)

2. Sen så kanske det har dykt upp en väldigt speciell kille i mitt liv också. Vi får se. Kanske. Jag återkommer om detta. Eller inte. Men nu har jag nämnt det i alla fall.

Fan jag kan ju inte skriva om nåt, jag respekterar folks integritet för mycket!

Vi blev just busted av vår chef. Vi nöjde oss inte bara med att mejla i stillhet till varandra, utan fnissade och gav varandra blickar. Hon anade vad vi mejlade om. Vi fick ett mejl om ett beslut (ett helt annat än det jag skrev tidigare), som vi inte kunde hålla tyst om.

Tangentborden gick varma direkt.

Carlos Rojas har svarat på ett mejl jag skrev för inte alls länge sen. Personligt och lagom långt. Vilken man! Precis så ska man göra.

Carlos- du GÖR Sverige till en bättre plats.

Har börjat få en del läsarmejl. Mycket trevligt. Ganska häftigt att en del av er har sånt förtroende för mig att ni kommer och viskar hemlisar.

Jag skulle lika gärna kunna hänga ut allt på bloggen. Fast det är inte riktigt min stil. Jag är snäll, om man inte lyckas göra mig riktigt förbannad. Men det händer inte alltför ofta. Mejla på ni, jag läser och svarar.

Och rörd blir jag.

Alltså festivalen Popaganda måste vara det töntigaste som finns. Det är vid Universitetet.

Kan man skriva så här eller kommer deras ansvarig kontakta mig nu med ett argt mejl? ”Det finns många som uppskattar det här. Bara för att inte du gör det behöver du inte vara arg. Du har en töntblogg.”

Det är nog ingen fara. Tror jag har fått tillfällig hybris. Men folk blir ju arga för precis allt som man bloggar om.

Nu fick jag mail från en lärare som tog det personligt att jag gick efter rasten en gång utan att be om lov. Har man någonsin bett om lov för någonting på universitetsnivå? Man kommer och går som man vill.

Det är klart att man inte ska gå hur som helst, men varför ta det personligt?

Trodde bara det var tyskalärare från åttan som höll på så här.