Ironiskt att jag förstår mer bosniska, än kroatiska. Men kroaterna envisas ju med att byta alla ord hela tiden.
Love balkanballader, Miki borde vinna.
Fatta vad coolt om Sverige öppnade sitt hjärta och skickade ut en blatte som sjunger på blattiska. Kom igen nu!
Come on , shake your body baby, do the conga
I know you cant control yourself any longer
Feel the rhythm of the music getting stronger
Dont you fight it til you tried it, do that conga beat
Om och om igen, snabbare och snabbare
Come on , shake your body baby, do the conga
I know you cant control yourself any longer
Feel the rhythm of the music getting stronger
Dont you fight it til you tried it, do that conga beat
Come on , shake your body baby, do the conga
I know you cant control yourself any longer
Feel the rhythm of the music getting stronger
Dont you fight it til you tried it, do that conga beat
Och igen, ännu snabbare, som en spinnande karusell.
Come on , shake your body baby, do the conga
I know you cant control yourself any longer
Feel the rhythm of the music getting stronger
Dont you fight it til you tried it, do that conga beat
Jag blir yr jag kräks snart.
Gentleman- Dem gone.
Jag får ryck av introt.
Är jag ensam om detta? Jag blir mer ledsen om någon tröstar mig.
Fast jag är inte ledsen alls, jag bara kom att tänka på det. Imorse vaknade jag, i min nya lägenhet på Kungsholmen. Tog två minuter att gå till t-banan. Jag behöver inte ens kolla någon tidtabell och inte passa något tåg. Det tog fem minuter till jobbet. Och jag säger som Calle Schulman:
Inga konstigheter med det.
Det är inte alls dåligt att bo på Kungsholmen, men jag letar efter fel. Varför? Jo, för alla gillar Kungsholmen, och då måste jag vara rebelisk. Jag har en sådan ådra i mig nämligen. Mina förfäder kämpade mot kommunismen. Jag har det bra här i Sverige, ingen tar mina saker, jag måste kämpa mot annat förstår ni. Jag kämpar mot Kungsholmen.
Glad var jag i alla fall och nynnade på den där låten och trodde på allvar att det handlade om mig:
O-uh, ain´t nothing wrong being a rebel like me, it ain´t nothing wrong,
o-uh being a rebel, being a rebel, a rebel like me!
Upplevelsen var.. ahh… fullständigt bedårande. Rösten var fyllig och lätt som chokladmousse, sjöng rätt in i mitt skellett. Väckte någonting som jag trodde var dött för länge sedan.
Jag tror faktiskt att det är så. Den första kärleken är den djupaste. Resten av livet söker man och söker i hopp om att få den där känslan igen, men det blir aldrig detsamma. Det är väl så det är med drogupplevelser. Den första sägs vara bra och det man vill är att uppleva det igen, men det går bara inte. En del blir knarkare, andra krossas av sina egna brustna hjärtan, en del förgås av tomheten.
Allt det där och mycket mer hann jag tänka på när Lisa Nilsson stod på scen med de brasilianska musikerna och sin vackra mage. Och nu tror jag att jag är förälskad i henne. För att hon väckte sånt som jag trodde var oåterkalligt. Samtliga skivor med henne är beställda, så mycket kan jag säga. Det är sällan man hittar såna här starka inspirationskällor, så man måste ta vara på dem. Jag har hittat min nya förebild. Ödmjuk, klok och vacker. Som Lisa Nilsson vill jag vara!
Vet ni vad som är fint? När någon skickar en låt till en på MSN, utan att man bett om det. Att någon vill dela med sig av någonting som så uppenbart betyder mycket för den personen. Det finns en historia kring låten, var så säker.
Jag brukar lyssna på texten efter dolda budskap. Men jag är ju i och för sig en sån som sönderanalyserar saker.
I vilket fall som helst, är det väldigt fint och sånt som får mig glad.
Hur normalt är det att sitta och lyssna på spanska kärlekslåtar kl 01:19?
Tidigare idag hörde jag Shakiras Hips don´t lie i bakgrunden och jag fattade inte vad det var. Jag tänkte åh vad är det här för ny skön låt?
För övrigt så lyssnar jag bara på Shakira för att hon är så snygg. Trodde jag i alla fall.
Jag tror det är dags för vodka igen, det är nämligen då sanningen kommer fram! Jag fattar ju aldrig vad det är förräns jag är full. Hälsosamt? Nej. Men jag är ung, jag kommer lära mig att förstå mig själv en dag.
Alla som vill be för mig har min tillåtelse. Men jag tror inte på Gud. Bara så att ni vet.
Jag har upptäckt en ny radiostation. Den heter Svenska favoriter. Jag diggar svenska låtar. Det finns så mycket unika, vackra och ibland skitroliga formuleringar.
Det är så mycket tråkigare med låtar på engelska. Man skulle kunna ta 7 engelska låtar, klippa och klistra, och göra en åttonde låt. Det är lite tråkigt.
Min favvo på svenska är Patrik Isaksson. Vilken man! Från nya plattan är ”Vem är han” bäst.
Wish I’d told her how I felt,
Then maybe she’d be here right now,
But instead…
I pretended I’m glad you went away
These four walls closing more everyday
And I’m dyin’ inside
And nobody knows it but me
Like a clown I put on a show
The pain is real even if nobody knows
And I’m cryin’ inside
And nobody knows it but me
Why didn’t I say, the things I needed to say
How could I let my angel get away
Now my world is just a tumblin’ down
I can say it so clearly, but you’re nowhere around
The nights are lonely, the days are so sad
And I just keep thinkin’ about the love that we had
And I’m missin’ you
And nobody knows it but me
I carry a smile when I’m broken in two
And I’m nobody without someone like you
I’m tremblin’ inside
And nobody knows it but me
I lie awake it’s a quarter past three
I’m screamin’ at night if I thought you’d hear me
Yeah, my heart is callin’ you
And nobody knows it but me
How blue can I get, you could ask my heart
But like a jigsaw puzzle it’s been torn all apart
A million words couldn’t say just how I feel
A million years from now you know I’ll be lovin’ you still
The nights are lonely, the days are so sad
And I just keep thinkin’ about the love that we had
And I’m missin’ you
And nobody knows it but me
Yeah, ohh, uhh, whoa, omom,
Nobody, nobody, but me…..
Tomorrow morning I’m hittin’ the dusty road
Gonna find you where ever, ever you might go
And I’m gonna unload my heart
And hope you come back to me
Tony Rich Project Nobody knows
Jag har svårt att acceptera att Nelly Furtado har gått och hiphopifierat sig själv.
Det är inte rätt.
Jag sitter och lyssnar på Michelle Williams. Vem säger ni? Jag säger Destiny´s Child. Aha säger ni. Inte Beyonce, inte Kelly, utan hon som aldrig syns. Exakt, hon med långa håret.
Hon har gjort en gospelskiva. Som faktiskt är skitskön. (Jag har faktiskt sjungit i gospelkör back in the days, typ år 2000, så kärleken till gospel finns kvar).
Men när hon är med i gruppen är hon så värdelös. Jag förstår inte hur de kan trycka ner en sån talang. Men det är klart Beyonce´s farsa som är manager vill väl att hon ska vara störst, bäst och vackrast. Även Kellys soloplatta är mycket bättre än vad man kan förvänta sig av det man sett av henne i gruppen.
Jag sitter och garvar när jag lyssnar på Michelle´s låt ”15 minutes” som han, Beyoncé´s farsa, för övrigt har skrivit och där hon sjunger lungorna ur sig med textraden ”I should´ve been a one-hit wonder, 15 minutes of fame”.
Nej Michelle, du förtjänar att vara riktigt stor. Man blir så inspirerad när hon sjunger.
Jag ska banne mig ta de där sånglektionerna!
På min begravning. Kan ni lova att ni spelar Bachs Air? Den är så otroligt vacker och sorglig och har ett personligt värde för mig.
Ni får böla av er på en låt. Sen ska ni fan ta er shaka loss till feta hiphoplåtarna och äta feta buffén.
Åhh.. jag har nynnat på en låt sen 1998, men inte lyckats fått tag i den. Och nu plötsligt inser jag att jag har den bland alla tusentals låtar på datorn. En väldigt speciell vän har skickat den.
Förstår ni att jag är lycklig?
Jag har inte ens nämnt Milion Stylez. Det var honom vi kollade på igår. Jag var sjukt besviken på hans uppträdande. Jag var inställd på att få den där underbara känslan man får när någon uppträder live. Men han gömde sig bara i DJ-båset, det var som om han aldrig var där.
När vi såg honom på Berns däremot, när han var förband åt Ne-Yo, var han jävligt bra. Det kanske var han som ställde krav?
Det finns så mycket kraft i musik. Jah Cure var riktigt bra. Imorgon kommer den efterlängtade Assassin i min brevlåda. Jag skulle kunna sitta inlåst i en bur för alltid med bra musik. Det är det enda jag behöver.
Det har funnits en period i mitt liv, där jag inte ens orkade lyssna. På en endaste låt. Så tom har jag aldrig känt mig. Sakta men säkert tvingade jag mig själv att stå ut med att lyssna och bli berörd. Hellre blind än döv.
Jag hade aldrig, aldrig överlevt utan musiken.
Jag har ont i mina öron som fan idag. Jag kanske har lyssnat för mycket på folks bullshit.
Jobbigt, för jag vill lyssna på musik. Jag har sju pärlor i ett hemligt fack. Exakt sju.
Och de är bara mina.
1 – one, you’re like a dream come true
Two, just wanna be with you
Three, girl it’s plain to see
That you’re the only one for me and
Four, repeat steps one through three
Five, make you fall in love with me
If ever I believe my work is done
Then I’ll start back at one
Brian McKnight Back at one
Fint va?
Dagens införskaffade plattor:
Brian McKnight From there to here
Jag köpte den mest för Anytime. Den låter är bara sådär härligt… perfekt. Men man får heller inte glömma One last cry.
Sen kunde jag inte låta bli att köpa Whitney Houstons dubbelplatta, också någon greatest hits-aktig sak. Tänkte först inte göra det, men när jag tittade på låtlistan så bara stod jag och log. Det är som om hela mitt 80-tals-minne är förevigat på den plattan.
Sånt är värt rätt mycket. Mer än 249 kr.
Nu behöver jag inte tänka mer på incidenten. Jag ska ut och shoppa järnet nu, äta god mat, åka bil, hinka vodka ikväll med mina homies och jag har några nya låtar som jag kan lyssna på om och om och om igen. Ni vet såna som man inte tröttnar på.
Kan det bli bättre?
Jag tycker inte om att semestrarna börjar ta slut. Det innebär att folk kommer tillbaka och snart måste jag intensivluncha med människor jag inte ens orkar med på arbetstid. Jag får skaffa en lunchkompis från stan, det är enda sättet att slippa undan. För man får absolut inte vara själv, då är det nåt fel på en!
Idag passade jag i alla fall på att promenera vid vattnet och lyssna på tung musik. Jag upptäckte en låt som jag annars alltid brukar ”zappa” förbi. Och ärligt talat, vad kan göra en lyckligare än en skitbra gammal låt som man förbisett?
Coola ner, det är varmt, man blir lite knäpp.
Lyssna på Wayne Wonder: No letting go, no holding back
Man blir hur glad som helst. Go, go, go!
Windows Media Player hypnotiserar mig. Jag kan sitta i timmar och bara titta på hur de olika mönstrena bildas, och associera till den mest skumma shiten.
Sen vill jag bara säga att jag luktar fruktansvärt gott av alla produkter jag fick igår. Nästan så att jag vill äta upp mig själv.
Nu har jag laddat mp3-spelaren med fett grymma låtar, så nu är det bara ut och springa.
Måste bara se till att jag har batterier kvar inatt, jag kommer behöva det.
Inatt ska jag sova med hörlurar på.
Det blir ingen utekväll, ingen vill gå ut med mig… Är det jättepatetiskt att sitta och dricka själv och lyssna på fet musik?
Det är lite alkisvarning på det va?
(So:)
He Got Big Brown Eyes, So He Look Nice
(Ooh:)
Coming On Strong, Six Pack Showin’
(Ohh:)
He’s Too Cool, For His Own Shoes
(Umm:)
Nothing Rude, But Way Too Short For Me
He Tryin’ To Be
Extra Smooth, Extra Smooth
(Ohh:)
Extra Cool, Extra Cute
(Ahh:)
If I’m Supposed To Talk To You
Be Your Boo
(Be Your Boo, Be Your Boo)
Don’t Come Trying To Be Extra Smooth
(So:)
He Got Line For Line Wasting My Time
(Ooh:)
Running Round Tryin’ To Catch My Eye
(Eye:)
Disturbing My Groove, Tryin’ To Be Smooth
(Ohh:)
Get The Boot
Boy You Can Go Ahead
And Work On Yourself Another Quick Romance
A Little Too Hot For Me
You Act Like You’ve Already Got The Number
