Vaknade 7:30 helt pigg och tom inombords. Now what, tänkte jag? Men jag kom på ett bra sätt att lura mig själv. Än så länge har jag inte semester. Just nu är jag bara ledig som vanligt, då jag bara jobbar halvtid. På tisdag börjar min semester.
Jag skjuter upp paniken tills dess.
Man blir alltså inte tröttare av att ta en dusch. Spelar ingen roll om vattnet är varmt eller kallt. Kommer vara lagom glad när klockan ringer om exakt 4 timmar. Och jag som ska på uppdrag efter jobbet.
Men egentligen, varför ska jag bry mig? Jag har ju semester efter imorgon, remember? Skum känsla. Brukar man städa skrivbordet inför en semester? Ska man bjuda på tårta? Krama alla innan man går?
Jag vet inte, har ju aldrig gjort det här förut!!
Ärligt talat, jag har känt mig konstig på sista tiden. Nån som sitter och tokläser bloggen kanske kan komma med en analys? Min semester har inte ens börjat och det börjar redan hända grejer i min hjärna. För det första… varför tar jag ens semester?
Och för det andra… jag vågar knappt skriva det här. Men okej. Skratta, gör vad ni vill. Men jag känner mig sugen på en weekendresa. Babysteps, eller hur? Två-tre nätter pallar jag väl?
Fast som sagt, det är nog snarare en liten fantasi. Jag har ingen att åka med i alla fall.
Det verkar cirkulera rykten om att jag ska ta bloggsemester. Detta vill jag dementera här och nu! Jag kommer vara borta från jobbet i fem veckor (det blev fem, eftersom jag jobbar halvtid, är ledig efter imorgon). Detta har inget med bloggen att göra. Jag kommer förmodligen blogga mig blodig.
Hur kunde ni tro något annat? Känner ni mig inte alls?
Yes, det blev ett yes. Från nästa vecka är jag ledig från jobbet. Eller ja, efter imorgon är jag ledig, eftersom jag jobbar halvtid. Är tillbaka på jobbet 12/9.
Jag tror jag vet vad jag ska göra under semestern…
Har precis haft möte med chefen. Hon var väldigt glad över att jag ville ha semester till en början.
-Så hur länge vill du vara borta?
-Fyra.
-Fyra…?
-Fyra veckor.
-OJ!!!! Det DÄR måste jag kolla upp. Jag får… återkomma.
Jag är körd.
Nu gäller det. Håll tummarna.
Så jag har bestämt mig nu. Imorgon ska jag be min chef om att ta ut min semester. Hon kommer bli chockad. Innan hon gick hade vi en allvarlig diskussion om att jag måste ta ut min semester, men jag totalvägrade. Snacka om att hon kommer ifrågasätta vad som har fått mig att ändra mig. Jag vet inte vad som har fått mig att ändra mig.
Jag har suttit och tvekat mellan 3 och 4 veckor. Men min livscoach säger 4 veckor, så nu får det bli så. Förhoppningsvis kan jag komma igång med slöandet redan nästa vecka (eller det blir ju nu på torsdag i så fall, för jag jobbar halvtid). Undrar om jag inte komma krypa tillbaka till jobbet efter en vecka… snälla låt mig jobba!
Jag ska verkligen försöka att inte göra någonting. Att inte skriva den där boken, utan bara att tänka igenom den. Jag har till mars på mig, det borde vara lugnt.
Så vad ska jag göra? Komma till botten med en del saker jag borde ha tagit itu med för länge sen? Vem vet jag kanske åker iväg någonstans helt spontant? Nej, just det jag skulle ju sitta och göra ingenting. Hm, simhallen öppnar snart, då kan jag hänga där varje dag som back in the days. Träna, måste man få göra på semestern i alla fall.
Det är första gången jag tar ut semester bara så där och sååå länge. Tidigare har jag tagit max två veckor, och då har jag jobbat dagen innan och dagen efter mina utlandsresor. Annars har jag använt semestern till att gå på föreläsningar på Universitetet. Och nu ska jag alltså ha en fyraveckors lång semester och bara vara. Det har inte hänt sen i nian.
Ni måste förstå att den här tjejen blir nervös.
Idag behöver jag komma till ett beslut. Och det är gällande min semester.
Chefen är tillbaka imorgon. Ska jag chocka henne med att plocka ut fyra veckor och inte göra ett skit under dessa? Hur kommer jag må av att sitta hemma i fyra veckor? Kommer jag blogga ihjäl mig? Skriva den där boken?
Så många frågor, så lite svar.
Jag tycker inte om att semestrarna börjar ta slut. Det innebär att folk kommer tillbaka och snart måste jag intensivluncha med människor jag inte ens orkar med på arbetstid. Jag får skaffa en lunchkompis från stan, det är enda sättet att slippa undan. För man får absolut inte vara själv, då är det nåt fel på en!
Idag passade jag i alla fall på att promenera vid vattnet och lyssna på tung musik. Jag upptäckte en låt som jag annars alltid brukar ”zappa” förbi. Och ärligt talat, vad kan göra en lyckligare än en skitbra gammal låt som man förbisett?
Ska jag plocka ut fyra (?) veckors semester och göra absolut ingenting?
Känner jag mig själv rätt kommer jag börja på boken, fast jag inte ens vill göra det.
Aftonbladet gör just nu en superdjup undersökning om den största semesterskräcken (Jag förutsätter att de menar när man reser och inte lediga dagar). Jag tycker inte de lyckades särskilt bra med alternativen, jag ser de inte som något problem alls:
Resultatet var ganska spritt, men ekonomin verkade vara ett stort problem. (Alltså svenska folket är verkligen kasst på att ta hand om sin ekonomi, vad är det här?)
Mitt största problem, och varför jag totalvägrar att resa någonstans. Det är:
Resesällskapet. My god, det kan verkligen fucka up hela resan.
Om jag bloggar nästa år, och någon av er fortfarande läser, kan ni då påminna mig att ta ut lite semester på sommaren?
Tack på förhand.
Jag har ingen semester i år. Men jag tycker att det är skönt med semester. Att folk tar semester. Så att jag kan få en paus och slippa dem i en månad.
Är jag elak?
Jag kanske också ska börja med semester. Är det kul? Sist jag hade semester var 2003, var i Turkiet i 2 veckor (also known as helvetesresan). Jobbade självklart dagen innan och dagen efter. Innan det var det 2001, till Bulgarien, samma sak jobb dagen innan och efter. Innan dess var det väl sommarloven i högstadiet.
De dagar jag plockat ut semester är när jag ska göra nåt speciellt, går på föreläsningar eller sånt. Men nu är jag ju klar med skolan så jag måste ju nästan göra nåt av det.
Skriva en till bok?
Stackars de som inte har råd att åka på semester till någon tropisk ö. Skojar ni? Helt seriöst, är det något att tycka synd om på riktigt?
Sverige är ett av de länder där folk faktiskt tjänar skapligt, men folk har så sjukt dålig hand om sin ekonomi. Varför räcker era pengar bara halva månaden (oavsett vilket jobb ni har)? Vem som helst kan göra ett misstag, men varje månad? I andra fattigare länder, har många det bättre ställt, för att de använder hjärnan och har lärt sig att snåla.
Det är inte pengarna det är fel på, det är hur ni har hand om dem. Sorry, men mina sympatier har ni inte.
Dagens i-landsproblem. För mycket att göra på semstern.
Skulle inte förvåna mig om folk sjukskrev sig efter semestern.
