BitterBloggen

Ibland känner man sig stressad utan anledning. Idag var en sån där dag. Jag hade ingenting inbokat, men det fanns tusen saker att göra. Skriva klart text ett, research, få en ny idé och skriva och genomarbeta text två. Den är precis skickad och klar, och det är en såndär härligt läskig känsla. Vi får se vad som händer, det är bara att hålla tummarna.

Däremellan har jag hunnit bli avbruten p.g.a. MSN 15 gånger (jag vet, men jag kan bara inte logga ut!), telefon, m.m. Och ändå har jag lyckats äta lunch ute, handla och dammsuga. Nu kan jag bara inte varva ner, hade det inte varit så sent hade jag gått ut och sprungit och andats frisk luft.

Motionscykeln tittar på mig med ledsna ögon, men sorry, det är bara inte samma sak. Imorgon lär det i alla fall bli en hård simtur.

Att komma ihåg: Titta på simhallsschemat innan jag beger mig ut för att i största möjliga mån undvika att simma samtidigt som gamla tanterna småsparkar i vattnet under det pass som kallas för vattengympa. Det är inte kul att lyssna på låtar innehållandes texten: jag vill bo i en svamp, annars får jag kramp! med en hes instruktörsröst i bakgrunden som säger: och så tar vi iiiiii!

Sånt får mig att tappa motivation och livslust.

Ah, jag älskar de här frilansardagarna jag har bokat in två dagar i veckan! Just avslutat en text och jag känner mig hög tror jag. Det finns inget bättre än känslan av att bli klar med en text, läsa igenom den och känna att där satt den!

Min nästa punkt på dagen är att gå ut och skaffa en Cosmo, för att se om man kan göra nåt vettigt där. På köpet kanske jag får tio tips om hur man får tiden att räcka till mer eller nåt sånt. Jag tycker på allvar att såna tidningar är lärorika, om man tar det på rätt sätt.

Dagens ångestframkallande grej 1: Jag kan inte leva utan mitt VISA! Snälla Nordea skicka ett snart, innan jag börjar panikshoppa på nätet bara för att se det händer lite med mitt saldo.

Dagens ångestframkallande grej 2: Ingen har ringt om mitt leg, vad är det här? Det är alltid någon som ringer. Please? Jag lovar att inte tappa det igen.

Dagens ångestframkallande grej 3: Inga Shakira-biljetter! Jag vägrar stå en hel konsert. Hoppas att folk avbokar så att mitt ass får sitta ner, just nu kan jag ju ändå inte betala.

Ni som vet allt… finns det nåt nice ställe i Stockholm där man kan ta sånglektioner, helst utan att bli ruinerad? (Inte kör).

Det är dags nu. Jag förstår inte att jag skjutit upp det så länge. Jag behöver lära mig de sångtekniska bitarna (om de nu heter så?).

Jag måste få sjunga av mig.

… är att korrekturläsa, speciellt saker man själv har skrivit. Jag hade helt glömt bort den där boken jag skulle korrläsa.

Och i mejlboxen finns en diktsvit jag skrivit som ska in i den där antologin.

Det här är nästan jobbigare än att städa.

Det är ganska bra att skriva när man är jättetrött. Det blir mer uppriktigt på nåt sätt.

Spärrarna försvinner, det är som att överjaget har somnat och det innersta får en chans att titta ut.

Det är lite trevligt.

Jag tycker att det känns jättemycket som en torsdag idag. Mer än det brukar. Det är verkligen en torsdag, en mysig sådan. En regnig torsdag.

Ahh. NU kom jag på varför. När jag var liten gick jag på skrivarverkstad på just torsdagar. Det regnade alltid just på de lektionerna och man fick krypa ihop i en sova och bara skriva och skriva och skriva.

10 år senare bloggar jag från ett kontor. Ty, livet är oförutsägbart.

Jag ska ut på en långpromenad igen. Alltid när jag skrivit en lång text (tre sidor är egentligen inte så långt menmen) så måste jag ut och gå för jag blir så rastlös.

Det kommer bli en promenadig höst.

Ja det kommer inte bli lätt att somna inatt inte. Är det inte nu man ska vara sådär dunderkreativ och skriva en hel diktsamling?

Det är hur lugnt som helst hära. Killarna utanför mitt fönster spelar inte ens fotboll.

Det går att tänka.

(Åh bara för det gjorde någon mål, de var visst där).

Jag har sagt det förr: jag är kass på att prata. Nu har jag kommit på varför. Jag är för smart för att kunna ge ett svar face to face på en gång.

Jag behöver min filosofiska betänktetid. Vrida och vända på saken ur fem olika perspektiv för att komma fram till vad som är det rätta svaret, det vill säga rätt för mig.

Svaret är som sagt inte självklart, och fan det är svårt som fan att ens hitta de där fem olika perspektiven.

Jag är onormalt blyg. Jag måste kunna få fram ord jag vill säga till de jag verkligen vill säga det till.

Kom igen Linda, prata, skriv inte, prata för Guds skull. Säg nåt till han. Inga nya inlägg föränns du har pratat!

Det finns de som tänker med huvudet. Det gör inte jag. Det finns de som tänker med hjärtat. Det gör inte jag. Jag tänker med magen. Jag går bara på magkänsla, instinkter. Jag vet vad som är rätt och fel (för mig själv). Folk i min omgivning förbluffas ofta över att jag kan förutse saker.

Kriss skrev igår om ett personlighetstest och förklarar bl.a. att man antingen får sin energi utifrån- då får man sin från upplevelser och människor- eller så får man sin energi innifrån- då får man sin energi genom mental träning och tankeprocesser.

Jag tillhör definitivt det senare. Jag kommer bättre överens med den senare kategorin och det är de som förstår mina texter. Jo det är sant.

Jag har gått ett par skrivarkurser. Det som är ganska slående är att folk antingen gillar mina texter jättemycket (nu pratar jag inte om bloggen) eller tycker att de är totalt överskattade och fattar inte ett skit. Inget fel med det, det är bara intressant hur olika folk uppfattar saker och jag har blivit van vid detta.

Det som är anmärkningsvärt är att jag numera känner igen typen. På senaste kurserna har jag kunnat lista ut på förhand vilka som skulle gilla det jag skriver och vilka som inte skulle göra det. Och jag har haft alla rätt. När jag läste förklaringen på testet och personlighetstyperna igår förstod jag att det har med det att göra.

Det finns ”inre” och ”yttre” männiksor. Om vi ska prata rent textmässigt så tror jag att ”inre” kan läsa mer mellan raderna, tolkar mer, läser gärna om och hittar nya detaljer medan ”ytte” vill att allting ska vara solklart, logiskt och detaljerat utan frågetecken. (Jag har fått för mig att de många gånger är tekniska av sig, men det är förmodligen bara en fördom).

Pedagogisk som jag är så måste jag ju säga att ingenting är rätt eller fel. Det handlar bara om att man är olika typer. Sjukt intressant.

Shit Kriss, du fick verkligen igång mitt I (min inre tankeprocess)! Tack. Jag fick en underbar start på dagen.

Jag är sjukt trött på att höra min egen röst. Har pratat oavbrutet idag. Kommer bara att skriva när jag kommer hem. Ni kommer bli bloggattackerade.

Det är ett löfte.

Jag funderade på om jag verkligen skulle skriva det här inlägget, men jag har ju skrivit förut att jag vill skriva så ohämmat så möjligt, så jag kör:

Jag vet att det finns en bloggare som tycktes gilla att skriva, men raderade sin blogg då hon inte tyckte att hon blev sedd tillärckligt mycket.

Det tycker jag är jättesynd, med en blogg om nåt kan man verkligen bli sedd. Alla bra skribenter tvivlar då och då på sitt skrivande. För mig är det dock lätt att fortsätta, då jag hela tiden får höra uppmuntrande ord. Men faktum kvarstår: ord är bara ord. Än så länge har det inte hänt något. Jag vill leva på mitt skrivande. Veta att jag kan frilansa 3-4 texter i månaden, det räcker.

Planen var att skicka massa texter till olika tidningar och se om någon ”nappar”. Men bryr sig någon om det? Är inte det lite som att skicka en demo till ett skivbolag? Är det inte i så fall bättre att gå på olika karaokeklubbar varje kväll och sjunga skiten ur folk? DÅ kan man bli upptäckt. Man måste vara en doer, inte en bullshitter. Skillnaden kan ibland vara hårfin.

Vad vill jag ha sagt med detta? Det har tagit mig lång tid och energi att komma dit jag är vad gäller mitt skrivande. Och ändå är jag ingenstans. Men jag är på god väg, och jag har rätt inställning. På något sätt så tar jag mig fram, ibland byter jag fil, men jag tar mig alltid frammåt.

Om du själv tror att du är bra på något, så är det hur enkelt som helst att lura omgivningen. Det gäller bara att inte be om ursäkt för den väg man valt att köra på.

Det finns en sak som gillar minst lika mycket som att skriva:

Sjunga.

Behöver jag säga att jag skrivit tusentals låtar sen barnsben?

Linda varför gör du ingenting för? Mitt absoluta drömjobb skulle vara att få sjunga på ett litet hak. Jag vill inte bli kändis, jag vill bara sjunga.

Sjunga ut min själ.

Jag tror jag kommer få skolabstinens snart. Jag vet jag har bara varit skolfri i några dagar och ändå känner jag av det. Inte konstigt att jag tokbloggar.

Vill någon skicka sin skoluppgift till mig? Jag garanterar ett högt betyg.

Skriver man ner något här är det på något sätt oåterkalleligt. Dels för att det är nedskrivet och dels för att så många människor har bevittnat det. Så därför ska jag skriva ner mina drömmar i livet:

Jag vill jobba med att skriva på ett eller annat sätt. Jag vill kunna flexa, och jobba hemifrån med mitt skrivande. Det behöver inte vara ett heltidsjobb, jag vill bara få tillräckligt pengar för att klara mig. Lagom alltså, får jag för mycket pengar är det slöseri med tid. Då kunde jag ha gjort annat istället.

Jag vill ha barn. Minst tre.

Nu när jag har skrivit det känns det inte så ouppnåeligt. Detta ska jag sträva mot de närmsta 10 åren. Känns bra.