Hade tänkt skriva ett väl avägt inlägg med fakta och ordentliga tider. Men när jag kikar igenom mitt bildmaterial känner jag bara nej, det är för tidigt…eller kanske alldeles för sent. Får ju lite ångest att man ej tog tag i det när det begav sig. Men med envisa föräldrar och utdragna läkarbesök fanns det inget att göra. Det var som att banka på en mur åt alla håll och kanter.

Nej, tyvärr han får inte komma tillbaka förrän om tre månader, medan cancern gror med rekordfart. Upprörande, de konstaterar att detta sker men gör inget. I efterand kan man konstatera att min far dog pga slentrianmässig behandling. Eller ingen behandling alls. Jag kan säga det utan värdering, utan att överdriva. Det är väl det som gör mest ont, att med ordentlig behandling hade det kunnat åtgärdas. Det blir helt enkelt ett stilla konstaterande att inget gjordes. Under 9 månader fick han bara träffa ”sitt team” 3 gånger. Vi vet fortfarande inte vilka detta ”team” var, vi har namnet på en läkare. Information gavs istället av sköterskor som efter varannat ord sa ”tyvärr jag vet inget mer än vad som står på min lapp”. Folk var på semester, maskiner var ej igång. Listan kan göras lång, eller väldigt kort: 3 gr på 9 månader fick han träffa nån form av läkare.

Skonar er dock från bilden av det åtta centimeter stora hålet på ryggen. Ingen fager syn och även det skulle läggas om hemma.

Om bilderna: Efter operation för att ta bort lite körtlar under armen. I båda fall läkte ej dessa ordentligt, de blev större och större. Svaret var hela tiden 1. ni ska lägga om själva hemma, 2. ni kan få komma en gång i veckan och lägga om, 3. nu behövs det läggas om oftare ni får åka till Karlstadsjukhus (ca 1 timmes resa), 4. Nej, tyvärr vi har inte råd att lägga om varje dag. Vill ni ha omlagt frå ni resa till Karlstad eller om tid finns i Filipstad (där de bor). 5. Vaddå, är det inte öppet på vårdcentralen i Filipstad på helgerna? -Ingen koll på nånting. Kan tillägga att pappa åt kortison och tog sej fram med rullator. Mamma var nyopererad för cancer i tarmen hon med, så hon var konvalesent.

Turerna i allt detta är rätt upprörande, vare sig man försöker se objektivt på det hela eller ej. Vill bara här ge er en liten bild om ur det gick för en hårt arbetande person som alltid betalde sin skatt gjorde rätt för sig och hoppades på det bästa. För det stod rätt snabbt klart att den svenska vården var undermålig och ja, vad ska man säga, man borde ha kämpat då. Men vem orkade, vem orkar om inte ens läkarvården gör det den ska. Hade de lyssnat till hans sympton redan i december hade detta kunnat undvikats eller åtminstånde fått behandling efter noter. Istället skedde ingenting.

Hade pappa varit ensam om detta hade jag aldrig gjort detta inlägg, jag hade inte funderat över det på samma sätt. Men när man ser allt fler både nära eller i media få liknande dåliga behandling så växer vanmakten. Jag har inte heller mött en enda läkare i min egen umgängeskrets eller under pappas sjukdom som trivts med sitt jobb. Då gör man självklart ett sämre jobb.

Ps. Hemtjänsten i Filipstad och de sköterskor som kom från vården var underbara om än lite förvirrade;) Men det var så dags då, och det var sista vården och hade egentligen inget med sjukdomsbilden att göra. Men där snackar vi kompetens, empati och väl utfört arbete. De skall ha all heder för den värme de lägger ned i sitt arbete.

Kom på att jag redan hängt ut far mins nuna här på nätet, så kan lika gära göra det igen. Såhär såg ukrainarn ut 5 månader före han gick bort. Som ni ser har vi klätt oss i påskens färger. Nån mer än jag som noterar att far min matchar inredningen ”to a T”…tror min mor hade ett finger med i spelet där…:)

Det tog tre dagar för förkylningen att bryta ut, den var på väg för nån vecka sen, men då motade jag bort den. Men nu gör den ett mindre oväntat besök. Hade en tryckande huvudvärk hela helgen osså började det samlas snooooret. Jag bara vägrar låta det växa till en bihåleinflammation!

Det var inte förrän i vuxen ålder jag fattade att när jag trodde jag var förkyld så ar det egentligen biåleinflammation. Man stannar ju inte hemma bara för att man är förkyld ahr även filosofin varit, so wrong! Första gången var när jag var 13 år, kan jag konstatera. Andra veckan på högstadiet. Fy vad hemst det var. Låg i frossa och kunde knappt andas i två veckor.

Sen var jag typ förkyld genom hela gymnasiet. Hade en fransklärare som alltid blev sur om man hostade eller snöt sig på hans lektioner, han var rätt cool ändå. Han fräste lite småsurt att man lika gärna kunde gå hem för man störde haha.

Har nog aldrig haft några andra krämpor än förkylning tror jag. Värsta uppleveserna är dock från två födelsedagar.

Den första jobbade jag på Höjdens förskola, typ 10 år sedan. Först blev jag förkyld, vilket jag nu kan konstatera var bihåleinflammation, sen fick jag nackspärr!! Men det var ju min födelsedag och jag hade en dejt. Efter mycket om och men bestämde vi oss för att träffas iallafall. Vi bestämde oss för att se Stjärnornas krig på bio- den var över 3 timmar lång! Till saken hör att dejten hade ryggskott…Inte så lyckat med andra ord. Vi satt lutade åt varsit håll genom hela filmen!!!

Andra gången jobbade jag på Förskolan Ametisten, det var kollegorna som tillslut fick mej att inse att jag hade bihåleinflammation och skickade iväg mej till vårdcentralen. Själv vägrade jag hårdnackat till att börja med, såhär hade väl alla det när de var förkylda? Detta var nästan 10 år senare, och den födelsedagen  tog jag mej ingenstans kan jag säga. Ömsom låg jag och frossade i sängen, eller gick ut och kylde ner mej på balkongen. Det var bara att ge kroppen det den ville ha. Fyllde badkaret med hett vatten, la mej där. Satt upp och sov med saliven droppande genom ena mungipan, inte vidare najs. Hade en gratulerande mormor på tråden som pratade på oavbrutet i en halvtimme före hon fattade att jag nog inte var mottaglig. Mormor kan prata.

Som grädden på moset glömde jag tömma badkaret som var fyllt till bredden. Plask säger det och sedan som ett virrvarr av förvirrade tjut och saker som revs ned. Stora katten hade lyckats plumsa i. Jag som knappt kunde ta hand om mej själv fick jaga en plaskvåt katt genom lägenheten! Efter honom hoppade lillbrorsan i, på nåt vänster lyckades han bara doppa huvet, benen blev hängande utanför. Så han såg ut som en rakad katt på framdelen och som om han hade lurviga byxor på sig nedertill. Just då såg jag inte det roliga i det hela dock…

Gick till jobbet på mådag gjorde man ändå, var ju tvungen, vi var underbemannade och hur bestämd vår chef än var utåt levde hon i en fantasivärld. Gör förmodligen fortfarande, men det är en annan historia.

Har iallafall bestämt mej för att man får vara sjuk. Tillåter man sig inte det blir man ett fysiskt vrak till slut. Man orkar bara uppbåda ett visst mått av: jomen, jag orkar. Tillslut tar det just just slut på både orka och vilja om man inte passar sej.

Jag och min kompis ”Rosa faran” har bestämt oss för att göra varje söndag till en kultursöndag. Det blir inte alltid av. Senast stoppade SL vår framfart, sen kom jobb emellan. Men denna gång blev det av, om än på en lördag.

Det blev en fullsmäckad dag. Först hade Micas mamma vernissage på galleri Hagströms, Madeleine heter mamman. Hon överraskade med att ha börjat måla i olja. Blev glad av att se hennes verk. Hon och Mica har lite samma filosofi runt sitt skapande -det ska vara lustfyllt! Kul att träffa Micas brolla som berättade galna historier om madrassförsäljare i Singapore. Trevlig familj de där Julins:)

Sedan slank vi iväg till Fotografiska. Måste säga att efter Bonniers konsthall är det nog min favoritlokal i Sthlm. Tänker inte jämföra med nåt annat. Läget, arkitekturen och självklart utställningarna har hittills imponerat. Även om en utställning kändes lite överbelamerad. men vad vet vi, det kanske var meningen? Tillfredställande var det iaf.

Det vore inte heller en kulturdag om vi inte fikade eller käkade. På väg hem var vi bara tvugna att trycka i oss en burgare. Mica är ju helt såld på att hänga runt centralstationen också, så det var var ett helt utmärkt val. Fett och socker, yes! Ursäkta oss om vi diskuterar högljutt och glatt, det är bara såna vi är:)

Avslutade dagen med det skönaste köpet på länge, rakt in på gatuplan på Åhléns låg den, drömkudden. Bara gå in å köpa. Skönt när nåt är smidigt…

Uppskattar verkligen personer som ”Rosa faran” som skänker energi vart hän hon drar fram och alltid har ett öppet och analytiskt sinne. Såna människor är det alltid en fröjd att ha runt sej.

Ups, blev ju som en liten dagbok det här…

Insidejoke där, vi hade en gymnasielärare som alltid sa kääädja, Madeläään och dylikt. Han var från Göteborg men jag har banne mej aldrig hört nån mer Göteborgare prata så…

Vi betar av Flipstads caféer när vi ses, här sitter Madelene på gamla Finbageriet, numera Skafferiet,och gör reklam för nån secialersmust. Kul att se att de fått till lite trevliga caféer, bra för turismen. Här säljer de lite roliga prylar, marmelader och dylikt som känns sådär ni vet lantligt och ekologiskt:)

Marie Antoinette må ha sagt ”Let them eat cake!” eller inte (fast på franska då) men jag säger: ”Låt dem äta Filipstadsbulle!” Ska ha en igen nästa gång jag fikar loss.

Åsså jag då med den berömda bullen…

Förutom att man alltid har roligt i Madelenes sällskap, får man en god blick över hur mångfacetterat en småbarnsmammas liv kan vara. ”Len” jobbar på knäckebrödsfabriken, hennes man jobbar på chipsfabriken, de bor utanför samhället, karln har hon importerat från USA och som sagt de har barn. De är en målgrupp som partiet glömt bort. Bilden av hur det där ”livspusslet” ska gå ihop är väldigt stelt sett från s sida, även om man försöker. Baserat i mycket på kontorsfolket som skriver förslagen. Lite bli vid din läst.

Att träffa Madelene efter alla dessa år är precis som att träffa henne när vi gick i skolan ihop. Samtalet bara flyter, bubblar fram. Hon har försökt engagera sig precis som jag. Gått med i facket osv, hon lever med en fot på landsbygden den andra i ett annat land, hon har högskoleutbldning osv. Ska fråga henne före jag skriver nåt mer. Men hennes erfarenheter inom sitt fack är rätt så intressanta, och talande…

Hoppas bara hon inte mördar mej för att jag lagt ut bilden ovan;)

Nu väntar jag bara på att allt annat som jag har två av ska börja gå sönder. Två härliga birmakatter, där benet på den ena kanske trillar av? Två nyinköpta ballerinasko där kanske en går sönder, favoritklackarna kanske blir klacklösa? Kanske spricker en av de älskade Ittalaljuslyktorna som far i golvet då och då? Jag menar hur mycket dunsar i golvet kan de ta? (de är kattens favorit-putta-på-grejor). Snart kanske jag står helt gaffellös med bara en massa knivar? Hur länge sitter mina öron kvar?

Nu åker iaf allt trasigt ut. Digitalkamerorna är för gamla för att hittas nya prylar till. Hur ofta har jag med mig cd-spelaren där iaf radion funkar till stranden? Och varför spar jag på min gamla hemtelefon? 

Sen ska jag köpa superlim utifall nån lem eller svans faller av på katterna, bäst att vara förberedd!!!

-Hejsan, jag undrar om ni har prydnadskudden Dragonfly i lager?

-Jag vet inte.

(lång tystnad)

-Skulle du kunna gå och kolla, och gärna om ni har fler än en?

-Hur stor är den?

-40 gånger 60 och kostar 299:-, det är en trollslända på framsidan.

(Det tar tre sekunder så är han tbax, ingen lång sträcka att gå alltså)

-Ja det har vi.

-Så bra, jag sitter här och tittat på nätet och tycker mönstret satt bra på den kudden, ser det likadant ut på alla kuddar?

-Jag vet inte jag såg bara en.

-Jaha, har ni en eller flera då?

-Jag vet inte, hur många ska du ha?

(Alltså har han förmodligen ej tittat på kuddarna utan på deras lagerantecknignar i datorn, eller på hemsidan)

-Jag ska bara ha en men vill gärna att den ska se ut som bilden på er hemsida, och det är en bit att åka för mej så vill gärna att det ska finnas en kudde kvar.

-Ja, jag vet ju inte.

-Då får du gå och titta igen då.

(Han går iväg)

-Ja det ser väl bra ut.

 -Bra, ni ligger på Värmdö va? Jag har blivit rekommenderad till er från butiken vid Ringen. Ligger ni i Sickla eller kanske Nacka forum?

-Nej, i Gustavsberg?

-Jaha, är det längre att åka dit från Slussen än till t ex Nacka forum? Var mer exakt ligger det?

-Ja, alltså på Värmdö.

-Jo, tack jag har bott där själv, men jag är lite dålig på geografin. Men de vid Ringen sa att ni kunde skicka en kudde dit. Kan ni göra det istället?

(tyckte efter lite trilskade att det ej var idé att fråga mer. Man borde ju veta var ens arbetsplats ligger, i centrum eller utanför? Och gärna om det är Gustavsberg eller Värmdö centrum vi pratar om…)

-Jaha sa de det. Då får vi väl göra det, kan jag få ditt telefonnummer?

-Visst, (rabblar namn o nummer) Vet du när de kommer att få den?

-Ingen aning faktiskt

-Tar det några dagar eller längre tid?

-Ja, i slutet av veckan kanske vi kör en bil.

-Och hur får jag reda på när den kommit fram?

-Ja, vi ringer ju då såklart.

-Jättebra, det sista där är ju  viktig information för kunden Tack så jääättemycket. Hejdå!!!

Kan ju tillägga att det hela tiden blev helt tyst i andra ändan av luren. Vad jobbar man med på en möbelaffär mer än kolla lagret, visa kunderna det de vill ha och sälja, sälja, sälja. Hur svårt är det att klämma ur sig ”butiken ligger mitt i centrum”, eller ”kan jag få ditt telefonnummer så ringer vi när den kommit fram”?

Ljug iallafall bra och säg : ”Du, nu har jag tittat på flera kuddar och mönstret sitter precis där det ska. Verkar vara en kvalitéetskudde.”

Om det strular med statiliga institutioner och med blanketter och datorsystem det kan jag förstå. Men hur kan det vara så svårt att gå och kolla på en kudde? Eller veta var ens arbetsplats ligger?

Jag tänkte här ta förskolan som exempel.  Vid varje val kommer alla partier med sina förslag om hur förskolan skall förbättras, politiken är från alla sidor främst riktad till väljarna med barn inom barnomsorgen, i mindre mån ritkad till den stora och breda grupp som arbetar inom barnomsorgen. Rektorer, barnskötare, kökspersonal m fl.

I många fall har det ej tagits hänsyn till förskolans önskemål.

En förskola kan se ut på många sätt, ha olika pedagogik, personalsammansättning och ytorna på förskolan spelar stor roll vad gäller organisation.

Ett har de alla gemensamt: ett krav på att det ska finnas nog med personal. Rektor/föreståndare har krav på att uppåt kunna redovisa att detta sköts. Detta löses på olika sätt utifrån kriterierna ovan.

Trenden är dock att lösningen oftast är en sammanslagning av avdelningar för att genom att skapa mindre barngrupper inom avdelningen och kunna säga uppåt att man har tillgodosett detta. Ett bollande med siffror som är stressande för alla parter och inte alltid hänger ihop med pedagogiken.

Tyvärr kan denna statistik användas för att visa upp att kravet är tillgodosett. Det finns tom gott om personal i förskolan.

Men det är en statistik som ljuger. Förskolan är en utsatt arbetsplats på många sätt. Vilka är det t ex som jobbar på förskola? Ofta är det kvinnor som själva har barn i skolålder. Smittorisken på arbetet är hög, den fysiska belastingen hård och långa och korta sjukskrivningar är vardagsmat.

Det är även ett lågstatusyrke med låg lön, vilket gör att skall någon var hemma och vabba så är det t ex ej mannen utan kvinnan som får vara hemma ed de egna barnen. Vilket ökar andelen vikarier på arbetsplatsen, vilket i sig är en stressfaktor. Vikarieanställningar samt halvtider florerar i hög grad då detta är billigare för kommunerna i kort hänseende att lösa det så. 

De som önskar förhindras ofta att gå upp i heltid vilket är ett jämställdhetsproblem utan like för en yrkesgrupp utan mycket att säga till om.

Detta i sin tur medför organisatoriska svårigheter på arbetsplatsen, då personal kan bytas flera gånger per dag  på en avdelning. Vilket skapar oro för barn och föräldrar.

Många administrativa uppgifter vilar nu ute på avdelningarna, vilket inte är helt negativt, men skapar en stressfaktor då utbildning och främst tid att ta hand om detta oftast ej finns.

Hur många av oss har någonsin tagit ut den där friskvårdstimmen t ex?

I slutändan trots tillfredställande siffror blir själva uppdraget lidande. Barnens utveckling samt säkerhet kan ej tillgodoses. Pedagogik anpassas till att tillfredställa personaltäthet, om den ens finns, och det blir en stressad miljö för alla parter.

Här ser jag att sossarna kan göra mycket och föra en politik baserad på verkligheten och ej på siffror, som nödgat fastställt:

Rätten till arbete, en god arbetsmiljö och en möjlighet att utföra sitt uppdrag är av yttersta vikt om vi ska drista oss att säga att vi har en fungerande välfärd.

Otrygga arbetsförhållanden och dålig arbetsmiljö är vardagsmat för oss som jobbar med Sveriges framtid. Här kan mycket förändras med en socialdemokratisk politik och jag hoppas detta kan komma i åtanke under den förnyelse som nu sker i partiet.

Jobbar vi för arbetarnas rättigheter, i sann socialdenokratisk anda, arbetar vi för hela samhällets goda. .

(Lagkrav och riktlinjer är inte alltid samma sak, men ni förstår vad jag menar.)

Vill du ha en välfärd som innesluter ALLA, vare sig födda med silversked i munnen eller ej, då röstar du RÖTT!!!

Kom ihåg det SKA löna sig att arbeta, men det måste finnas jobb att gå till.

Kom ihåg ett jämlikt samhälle tjänar ALLA på.

Kom ihåg det är DU bara DU som bestämmer vilket parti och vilka kandidater du vill rösta på.

I Sverige genomför vi demokratiska val, ingen får tvinga dej, ge dig förberedda valkuvert eller förlja med dig in i vallokalen för att övervaka vad du röstar på. Det är olagligt.

Så utöva DINagliga rätt att rösta efter eget tycke och förstånd på det DU tycker är det bästa valet.

För mej är det enkelt det blir sossarna!

-felmedicinerad

-opererad i smutsig sal av läkare utan munskydd osv

-hemskickad från akuten utan att kunna förstå vilken dag det är samt lam i ena benet

-för långa väntetider, bortglömda återkallelser

-inte undersökt för cancer i andra delar av kroppen än rygg, tots t ex uttalad yrsel och huvudvärk övriga symptom under lång tid

-stygn på ryggen tas ut för tidigt så det spricker upp

-träffat sitt ”team” ansvarig läkare 2 gr under denna långa period

Listan kan göras lång, detta med väntertider och felmedicineringar broderas länge på. Listan är bara något av vad min käre far råkat ut för sedan före jul då ett födelsemärke på ryggen började knöla. Kan säga att det varit uruselt fram till den sista tidens vård som han nu får.

Listan berör vad svensk sjukvård gör och inte gör. Jag har ej full koll nu, men ska kika vidare på detta. Det är ta mej fan värre än när han fick vänta två veckor på behandling för lungödem för nåt år sedan. Då var de övertygade om att han hade fått en bacill på flyget från Mallorca, utan fullgod undersökning. Tack vare god fysik klarade sig från det. Denna gång tyvärr genom svensk vårds slingriga och negliganta korridorer klarar han sig inte. Nån ordentlig genomgång tycker jag fortfarande ej han fått, bara slentrianmässigt utförda rutinåtgärder. Till ett minimum, för det kostar och maskiner som är trasiga och läkarna som är rätt ointresserade och vet ej vem riktigt som har ansvar för vad känner inget behov av att göra ett gott arbete. de skickar hellre en sköterska att läsa upp en lapp. Så nu är det är bara att vänta på de sista andetagen. Precis som han väntat på vård sen före jul. Den enda skillnaden är att vården visste vi aldrig när eller om den skulle komma, sista andetaget vet vi att det kommer snart.

ps. Ni vet väl att i en journal förvandlas ett ben som pacienten ej kan stödja, böja, röra på till: ”svagt”. Inte lamt eller så, utan ”svagt” ett ord som även inom läkarvården är väldigt tolkningsbart och därmed väldigt användbart för dem….