För första gången på jävligt länge så kryper det sådär jävla jobbigt i hela kroppen. Känner mest paniken och jag vill inte och orkar inte. Jag blir bara rädd och förtvivlad.

Jag är trött på kommentarerna. Jag har inte gjort dej något. Snälla, det finns ingen anledning. Jag vet att du inte menade det på ett elakt sätt men det spelar ingen som helst roll. Jag skrattade inte. Det var för att jag inte tyckte det var ett roligt skämt. Jag tycker det är jobbigt.

Jag tänker inte vara den där bitchiga flickvännen som ringer och ber honom komma hem. Men faaaan vad jag önskar att han kunde komma hem nu. Jag skulle behöva dej nu. Kanske mer än någonsin förut.