inget annat. Bara trött och obekväm. Något är försenat och det gör mej orolig. Mest orolig för att det är så fel. Och nej, ni vet inte vad det handlar om.

Jag är trött på vissa saker. Galet trött. Om jag betyder något så spelar inte det någon roll. Jag tänker inte göra det för någon annans skull. Jag gör det (om jag nånsin gör det) för min egen skull. Passar det inte så behöver du inte vara kvar. Ganska simpelt egentligen. Jag är inte desperat efter dej på något sätt. Det är fint och vackert men det finns annat som är det också.

Någon vill att jag uppdaterar. Det finns inte så mycket som hänt senaste tiden. Jag har njutit av livet som jag äntligen lever och som jag alltid önskat. Det känns oftast jävligt bra. Thea sa att allt kan bli perfekt. Även om jag tvekar så anar jag något som kan vara perfekt. Synd bara på förseningen och det obekväma. Det hindrar mej från att må perfekt.

Jag har en pojkvän som är bra. Han behandlar mej med respekt och han tycker om mej för den jag är. Inte för något annat. Det fanns vänskap som utvecklades till något helt annat. Jag trodde aldrig att det skulle bli så. Och aldrig har jag trott att något ska kunna utvecklas på det här sättet från vänskap. Faktiskt. Jag har alltid varit så säker på att vänner är vänner och dom blir man inte tillsammans med. Jag trodde en sån sak skulle förstöra alldeles för mycket. Jag hade fel.

Jag är inte riktigt hel än men jag är en bit på vägen!