Jag hade just avslutat mitt som vanligt helt underbara inlägg när den där förbannade texten kom upp att ”fältet är tomt” (detta inlägg handlade faktiskt om barn, men nu har den försvunnit i cyberspace och för alltid utom vår räckhåll – jag vet, det är okej att gråta en skvätt).

Nu är det nog!

Jag lämnar den här skiten. Metrobloggen tycktes ha blivit bra, men icke. Och jag orkar inte sitta och skriva saker som bara rycks ur mina händer när det är färdigt.

Så nu gör jag som så många andra f.d metrobloggare – skaffar wordpress. Så häng med dit och fortsätt – eller börja – att läsa där istället. Gör som ni vill. Eller nej, gör som jag vill. Tryck här och stanna där. (Jag vet att jag inte har uppdaterat än, men ta’t lugnt, det kommer. Jag måste bara baka en paj först.)

Nu har jag bokat volontärresan till Sydafrika! Väntar bara på bekräftelsen. Det kommer bli underbart, verkligen jättehäftigt. Bilderna ovanför är från Leif som var där för någon månad sedan, han föreläste igår när jag och mamma var i Stockholm och lyssnade. Jag längtar så, han fick mig verkligen att vilja åka!  

Lägg märke till Moderatens varaktighet och hur lite den väger jämfört med de andra. Ajajaj.

Det har hänt… (trumvirvel)

Inte så mycket. Däremot åkte jag in och jobbade två timmar och jag åt INGENTING. Trots att mina kära kollegor undrade om jag inte var sugen på pommes/glass/cheese. Trots att det stod color överallt som kallade på mig… trots.. efter jobbet åkte jag till Louise och drack upp en hel flaska sodastreamad pärondricka på en tjugo minuter. Det dämpade suget.

Tillbaka till min svettiga träningsoverall – den var väldigt intressant, eller hur? Jo, jag har nämligen, i sin ordning eftersom det är onsdag, spelat tennis en timma. Satans roligt var det. Dock duschade jag inte efteråt.

Du drar efter andan, eller hur? Tänker att jag minsann är ett jäkla äcklo/vider. Eller så andas du ut och tänker ”JAG ÄR INTE ENSAM.” Isåfall, stopp i taket, jag ska faktiskt gå iväg om en halvtimma och träna IGEN, en timma TILL. Bobat, ska det bli. Måste ju bygga upp lite bålmuskelatur. Och – om jag hade varit en sån som brydde mig om min vikt – så måste jag arbeta bort den där sodastreamen.

(Fast jag erkänner att det här hänt någon gång att jag har väntat till att duscha morgonen efter en träning, okej, du är inte ensam! Varsegod och fasas, men det är sanningen. Men jag brukar inte göra så, det är ingen vana. Faktiskt.)

Eh…  ja. vilken avstickare. Men Ayia Napa blir skoj.

Klockan är bara 10 och jag lider redan av tristess. Jag har läst ut delen om Helvetet i Dantes ”Den gudomliga komedin” (ja, jag vet, jag är otroligt kulturell. Aldrig någonsin hade jag kunna tro att jag skulle klara av att läsa över 150 s på dikt, men det är faktiskt inte så tråkigt som det låter). Jag har ätit frukost, dock inte klätt på mig. Jag har funderat på vad som ska hända i min bok härnäst. För dig som inte visste så håller jag på med den andra boken, och som det ser ut nu även den sista, i en mini-fantasy-serie. Den första boken blev på nästan 300 dataskrivnasidor. På den andra har jag kommit kanske 60 s i nuläget. Somliga av mina vänner brukar undra hur jag kan ha tid/tycka att det är roligt att bara sitta och skriva. Men det är inte bara. Det är en hel värld, det är mängder med människor och livsöden och det är DU som bestämmer allting. Mahaha. Moahaha. Undrar vem som ska  få dö härnäst?

– Varning för negativt inlägg! –

Okej… bara så ni vet så är jag jävligt irriterad (ursäkta ordvalet), eller mer träffande: jag är jävligt mycket laddad med negativ energi (om jag ska uttrycka mig ”new-agelit”). Varför, skulle man ju kunna fråga sig. VARFÖR? Ja, det ska jag säga dig, vare sig du vill det eller inte. Jag kommer nämligen direkt från personalmötet. Jag vet inte hur sådana möten sköts på andra jobb, men det här var mitt andra på McDonald’s och jag kan bittert konstatera att det inte har smakat pommes i munnen när jag gått därifrån, någon av gångerna. Det enda vi får höra på dessa möten är nämligen, klag, klag, klag (om det nu finns ett sånt ord). ”Ni har för stökiga omklädningsrum, nu ska vi slänga alla era saker som är kvar.” ”Ni är för dåliga, titta på strängnäs, dom har gjort si och så.” ”Strängnäs ligger etta, ni ligger näst sist.” ”Strängnäs har klarat alla sina CSO, inte ni.” Gudarna ska veta att jag hatar  - förlåt, ogillar starkt – Strängnäs.

I en och en halv timme maler våra chefer på om allt vi inte gör men måste göra. Och visst, jag förstår dem verkligen, för vi måste faktiskt skärpa oss. Men man behöver inte ha gått ledarutbildning (som jag) för att fatta att de gjorde det på fel sätt. När jag och de andra lämnade mötet så låg stämningen lika tjock som om Big fat moma hade suttit på var och en av oss. Var någon av oss taggade på att förbättra oss? Nej. Vi kände oss bara så jävla dåliga, rent ut sagt.

Att motivera handlar om att smitta av sin känsla till andra, att själv tro att andra kan klara det får andra att tro att de kan klara det – om du fattar vad jag menar. Att med bister uppsyn stå med pekpinne och säga att det här och det här kan ni INTE, det är inte bra. Att kort säga att visst, det har inte gått så bra den senaste tiden men nu jävlar ska vi köra! Det här är vad vi ska göra för att lyckas OCH VI SKA GÖRA DET BRA! Jämför oss inte med Strängnäs. Vi hatar det. Visa vilket stöd ni tänker ge oss för att klara målen, och ge oss målen med glädje i ansiktet, inte en dömande sur min. Tack. Det borde inte vara så svårt. Om du är någon form av chef som läser det här – ta till dig! Att skälla och vara negativ ger negativa medarbetare som gör saker ”för att de måste”. Att vara positiv och MOTIVERANDE (kom ihåg det ordet) ger medarbetare som gör saker för att de VILL. Är det verkligen så jävla svårt?

Jag hoppas verkligen att den punkten jag var med på (tävlingsgruppen) i alla fall motiverade någon, eftersom det är vad den är till för. Men ändå känns det som om den punkte dränktes i havet av klagomål. Jag vet inte hur de andra känner på jobbet just nu, men själv är jag glad att jag inte jobbar förrän på lördag, och då ska jag endast ha ett kalas.

PS. Förresten åt jag ingen Donken-mat. Jag skyndade mig därifrån fort som fan och hade tryckt i mig en halv sockerkakssmet innan jag åkte dit för att minska suget. Det funkade. (Jag har inte sagt att D.I-metoden är en hälsosam metod) DS.

PS2. Jag svor fem gånger i det här inlägget (om jag räknade rätt). Inte bra. DS2.

Så – nu är vadet igång. Februari har inletts. Igår åt jag hur mycket som helst, precis som djur äter upp sig inför vintern så åt jag upp mig inför denna tuffa månad.

Än så länge känns dock allt som det ska. Inga kallsvettningar, inget obarmhärtigt sug efter pommes. Inga abstinensbesvär.

I och för sig kan detta bero på att jag inte har eller ska jobba idag. Vilket Louise däremot gör. Moahah! Hahaha! Just i detta nu så springer hon omkring på restaurangen, insuper doften av fett, fett, fett. Kommer hon stå emot? Eller kommer hon att förlora första dagen? Det återstår att se. Och det hela är olidligt spännande.

Att hänga sig, skjuta sig eller att skära sig?

Det frågade jag och Louise två av våra vänner i brist på annat.

Den ena av dem hade hört att hänga sig var bäst (från vem han hade hört det är en bra fråga), den andra trodde att knivhugg var bättre. Fast jag och Louise ville dö med stil, vilket ledde fram till en diskussion vilket sätt som var snyggast eller inte. Den andra menade på att stjärnor dör genom att ta droger, men det tyckte han var fegt… jag och Louise höll med om att vi var stjärnor men tycker inte om droger, och fega är vi inte; så vi tänkte om vi skulle gå ut och vänta på att bli mördade. Den andra trodde vi skulle dö genom att frysa ihjäl först.

Ja… min lördagkväll låter intressant, inte sant?

Sen när vi frågade om den andra verkligen ville att vi skulle dö, så svarade han att ”nej, då skulle det ju inte finnas någon kvar som kunde jobba och då skulle jag få jobba varje dag vilket skulle leda till att jag också skulle ta självmord.” Mycket värmande att höra.

Detta ledde fram till yttligare diskussioner, om spyflugor, nirvana, rosa elefanter som flyger och pinocchio. Eh… ja. Behöver jag förtydliga att jag och Louise var väldigt, väldigt trötta? Plus att vi det kändes som om vi hade stoppat huvudena i fritösen, om du förstår vad jag menar (vilket du nog inte gör).

Och nu är det första februari. Vilket betyder att D.I-tävlingen har satt igång (Donken Inte). D v s inte äta donkenmat under hela februari. Mitt och Louises vad har rört om på jobbet… Jacob och Linn ska bland annat – ifall både jag och Louise klarar vadet – inte äta donkenmat på hela mars. Ahha. Hahahaha. Moahahha. Enbart det gör det värt att vinna!