Så skulle årets bikini inhandlas. Taggad för beach 2009 begav jag mig till stadens provrum. Men när jag väl stod där upptäckte jag brevbärarjobbets baksida – ett och ett halvt års trappspringande har givit mig benmuskler liknande grova ekstammar snarare än de smäckra spiror jag jobbat för hela våren. Suck. Så ser ni någon på playan med ben som en elitcyklist/en omslagsmodell på BODY till en rätt normal överkropp – that’s me..
De värsta lukterna i en trappuppgång
Man får vara med om mycket som brevbärare. Men arga hundar, griniga mottagare och dåligt väder är bara bagateller i jämförelse med lukter i trappuppgångar!
Du kommer in, andfådd och redo att stolt dela ut just denna ports brev. Men redan vid första andetaget håller du på att kvävas. Det roliga är att jag heller inte vet varifrån lukterna kommer, de är alltid där som på beställning och gör att just dessa portar blir förenade med lätt ångest. Följande lukter brukar förpesta mitt arbetsliv:
1. Mycket stark stank av billig tvål (denna finns i två portar som inte ens ligger på samma gata. Mycket märkligt. Lukten sätter sig dessutom i näsan de följande minutrarna)
2. Mögel (behöver väl inte förklaras?)
3. Nybakade bullar (i vanliga fall en ljuvlig doft, men denna port ligger i slutet av utdelningsrundan då man är så där härligt trött, hungrig och törstig… Fler än en gång har jag varit nära att ringa på och erbjuda typ vad som helst i utbyte mot lite fika. Kanske en näve gummisnoddar?)
Så.. please, alla lägenhetsägare och fastighetsskötare. Hjälp mig att lösa detta mysterium! Jag återkommer med den bästa musiken att dela post till.
nu kör vi!
”Jag skulle aldrig kunna ha en blogg!”
Dessa ord var mina för bara några dagar sen. Jag åsyftade då det enligt mig integritetskränkande i att visa upp hela sina tankar, sin vardag, sitt liv på Internet. Och jag har hög integritet.
Men man blir inte bara äldre utan även klokare med tiden. Varför skulle jag inte kunna ha en blogg? Jag älskar ju att skriva! Men man måste ju ha något att skriva om?
Livet, sett ur mina ögon. Lite mer spännande, lite annorlunda, lite roligare. Vi väljer själva hur vi vill leva – och jag väljer att se allt från den positiva sidan. Allt blir så mycket roligare då.
Vem är då jag? En 21-årig tjej som jobbar som brevbärare sedan 1,5 år – världens kanske mest underskattade jobb. Har världens finaste pojkvän, gillar sol, träning och nyttig mat och anser att det finns en Beatles-låt för varje situation i livet. Keep on reading!
