You’re the light of my Monday
When you’re shouting my name.
I touch you and smile
I’m happy I came.

A cigarette in the sun 
Means so much
You look at me and I remember
The day of our first touch

You’ve been mine since we met
You know it is true
That day you smiled
And said hi who are you?

Som ni kanske redan märkt är jag inte alls någon bloggare. För att vara ärlig hatar jag bloggar. Jag äcklas av den bloggfanatism som råder i hemlandet Sverige för tillfället. Kan jag fråga om det är någon där ute som inte har en blogg?

För övrigt drack jag några glas vin igår och lider idag av alkoholens baksidor. Kanske är det dessa som lett mig till dagens mörka sinnesstämning. Kanske är jag bara jävligt trött på att blogga.

Morning All,

Stormen väckte mig igen klockan 05.00 denna morgon. Återigen piskade det på rutan och diverse bankande ljud hördes från gatan. Regnet har nu lagt sig, men vinden och tjutande sirener håller ett stadigt grepp om London idag.

Jag tror jag dejtar Hugh Grant förresten. Han är förfärligt charmig och har ett sådant där fånigt leende på läpparna. Han ursäktar sig, fumlar, och öppnar dörrar. Hans hår börjar bli grått. När jag tänker efter är det nog inte Hugh Grant. Det är nog bara en helt vanlig britt…

Time to face the storm

Sakta återhämtar sig staden. Gatorna fylls långsamt. Människor kommer ut. Lugnet har lagt sig. Regnet bedarrat och vinden avtagit. Det var en stormig dag i London. Som ur en film. Paraplyer vända åt fel håll. Forsande vatten på gatorna. Håret är vått. Jag är frusen. Men lugnet efter stormen är här.

Det spelar ingen roll att jag sitter i London. Jag är lika råsvensk för det. Därför skriver jag dagens första inlägg om, just det väder. (Ge dig, orka vara tråkig!! tänker jag själv. But dear people sometimes a Swede’s got to do what a Swede’s got to do)

Det var efter en mycket inspirerande promenad i parken imorse som jag svenskt roskindad tittade förbi i Off licence-butiken på hörnet för att plocka upp morgonens upplaga av the Guardian (lördagar; Guardians glansdag i veckan).

Jag går hem, gör mitt kaffe, sätter mig vid köksbordet och blickar ut i solen. Då plötsligt, mellan en artikel om Lady Thatcher och norska Spetsbergen fastnar mina ögon på en fruktad rubrik; ‘Vinterns värsta storm på väg!’. Allt enligt Storbritanniens största väderorgan (vilka i och för sig haft fel förut). Men det känns inte lovande. Jag tittar ut igen, och nu tror jag mig minsann se att det faktiskt skymtas några moln i fjärran. Och blåser inte den där vimpeln på byggställningen mer nu än sist jag tittade? Stormen är definitivt på väg. Värsta stormen på hela vintern…

Jag bläddrar vidare.

Hur sjutton kan en konservöppnare gå upp i rök (nog för att vi röker både det ena och andra i det här landet)!

Jag har planerat hela dagen att göra köttbullar med kikärter i. Nu står jag här. Köttfärsen blandad, ingefäran riven och korianden hackad (jag försöker låta som att jag kan laga mat förresten). Och så ska jag öppna kikärtsburken. Men icke! Det finns ingen konservöppnare i mitt kök!! När hände detta? Vem? Och framför allt varför?

Det var förresten inte viktigt. Köttbullarna är för imorgon. Jag stoppar in köttfärsen i kylen. Väntar på att ställa mina flat mates till svars senare.

En kompis tar ut mig på middag ikväll. Jag har fått jobb.

Jag det är ungefär så exalterande som morgonens nyheter här i London blir. Tyskarna fryser ut Finnarna då dessa bestämt sig för att flytta Nokia-fabriken från Tyskland till billigare Rumänien. Tell us something new.

Annars kretsar dagens Guardian kring Jerusalem, de tio Fashion must-haves för den nya säsongen (inkluderar något så gräsligt som de nya pliserade 7/8-byxorna) (The 80′s is not back. Punkt) och just det en en inredningsartikel utan ett ord nämnt om IKEA. Smärtsamt skulle jag vilja påstå.

Londonhimlen blir bara mer och mer blå denna fredagsförmiddag (eller kanske är det smoggen som en gång för alla sköljer över oss?). Jag skall ta en promenad i parken. Jobbintervju senare idag. Appropå det måste jag dra fram kostymen som sitter någonstans längst bak i garderoben.

I England finns inga alternativ, jobbintervju = kostym.

Haaaa jag har tagit tillbaka solen som åter lyser över de brittiska öarna.

Jag ska gå och köpa dagens the Guardian (den enda brittiska dagstidningen värd att läsa) för att se om jag kan förmedla något intressant från denna sidan kanalen.

Ibland är man extra stolt över att vara svensk. Rubrik i London Lite i eftermiddag (London Lite: gratistidning som delas ut över hela London, tänk kvällsvariant av Metro)

IKEA KRÄNKER ”DÖRRMATTAN” DANMARK

Det hela går ut på att det svenska jätteföretaget sägs namnge sina högprofilmöbler såsom sängar, soffor osv efter platser i Sverige, Norge och Finland medan dörrmattor, trasmattor och andra billiga artiklar får namn efter danska orter. Detta har fått akademikern Klaus Kjöller från Köpenhamns Universitet att brista ut i ett stort ”Svensk imperialism!”

IKEA förnekar självklart att det ligger någon som helst tanke bakom detta olyckliga sammanträffande och hävdar dessutom att golvtäckande föremål såsom mattor är underskattade och att de faktiskt är en viktig del i inredning.

Danskarna planerar nu att döpa sin lättöl efter en svensk stad.

Moget Skandinavien. Jag är stoltare än någonsin när jag visar upp artikeln för mina brittiska vänner. Svensk imperalism minsann.

Jag älskar att hata tunnelbanan.

Ni får skylla the Pretender som tog upp detta ämne i sin blogg och ledde mig in på spåret (som sagt, är det något jag älskar så är det att kasta skit på Londons tunnelbanesystem) The Pretender påpekar sin irritation över de människor (läs chicks) som bestämt sig för att deras handväska är värd en plats på våra redan fulla transportmedel. Se inlägg: www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp

Jag skulle vilja ta tillfället i akt och ge några fler tips (som den tunnelbanediktator jag är) (ett år på Central Line i rusning och jag har själv utsett mig till Queen of the Tube):

1. Väldigt basic; låt passagerare GÅ AV innan du försöker klämma dig på.

2. Om din biljett inte fungerar när du ska genom grindarna; gå åt sidan. Försök inte tre gånger till för att sedan förklara för oss andra att du minsann köpte biljetten i Camden som faktiskt är i zon 2 och att mannen i biljettluckan sa si och… Vi har en tid att passa.

3. ANVÄND DEODORANT. Tunnelbanan blir trång och oskyldiga stackare som jag får alltför ofta näsan upptryckt i någons svettiga armhåla.

4. Borsta tänderna efter morgonkaffet. Återigen för att undvika medpassagerares obehag.

5. Undvik resväskor i rusning, detta gäller även större IKEA-inköp såsom tavlor, speglar m.m.

6. Försök inte att prata i mobilen även om du hade mottagning på stationen när du klev på. Vi vet alla att samtalet snart kommer att brytas och att du kommer sitta där och skrika Hello.. helloo? HELLOOO!!?? vilket snart resulterar i mycket irriterade medpassagerare.

7. Sluta låtsas läsa reklamskyltar (jag genomskådar dig när du läst samma annons i fem stationer och texten faktiskt bara består av sju ord)

8. Sist men inte minst; 80-talsklassiker är kul ibland. Men inte alla uppskattar basen från Samanta Fox Touch me klockan 07.47 på morgonen. Skruva ned volymen på din iPod.

Jag hoppas att dessa små regler kan leda till många härliga morgnar tillsammans. Vi älskar ju trots allt vår svettiga resa till jobbet.

Public transport in my heart