Vid 20.30, och vaknar 00.15, så ska man inte gå upp. Nu vet jag, som om jag inte visste innan. Om 1,30 ringer väckarklockan.

Funderade lite på ett inlägg som någon publicerade på fb, och tänkte på hur människor omedvetet slickar uppåt och sparkar neråt, och sedan pratar om människors avundsjuka, när det egentligen handlar om att de behandlar människor som skit. Det vet inte ens om det, de är omedvetna.

När man sedan försöker applicera sina egna teorier på sig själv drabbas man av svindel, för vem är man om inte en vanlig människa, som ibland inte tänker på sitt agerande, utan är omedveten, eller bara nonchalant.

Vi mår bra utav det vi förstår, det vi känner igen. Vi ärver vårt beteende, våra tankar. Kanske är det så enkelt att många människor stöter bort det de anser orsakar problem, de svaga, de bräckliga, dysfunktionella och söker gemenskap med det funktionella.

Ska nog besöka kudden igen, göra ett sista försök.

Natti, natti.

Ibland måste man kunna skaka av sig vattnet, om man gör det känner man att man fortfarande är blöt men man kan göra annat samtidigt.

Så jag skakar av mig, på samma sätt som en gås, eller varför inte en hund. De skakar också av sig, men de skakar av sig obehag, jag skakar av mig tankar och hypoteser. Inte obehagliga tankar och hypoteser, inte så, jag bara inte förstår, eller jag kanske förstår, men jag vet inte, så jag skakar av mig, just nu, för tillfället.

Jag funderar på att hoppa av kursen i socialrätt, den kräver för mycket av min tid, jag känner stressen om jag inte varit inne på kurswebben varje dag, det är nog inte så bra. Den är massiv, jag ska fundera på det i några dagar.

Jag har fått en kallelse att kontrollera Hb:t så säkert varit det lite för lågt sist, får ge om tre veckor, så borde kontrollera Hb:t denna vecka, det blir bra.

Cabonara och barn på G, Christoffer har åkt till Sara. Helgen är slut och det känns helt okej. Inser att jag varken är hund eller gås, man kan allt man vill, jag måste nog vilja lite mer

Dessa ord saknar både relevans och värde, jag skriver dem enbart för att visa att jag lever, och för att ni inte ska gå in här helt i onödan.

Bullar är bakade, spelat lite D2 och Starcraft, kött och pommes till middag, jag satt i över en timme framför tv, det kändes nästan som rekord (självklart inte melodifestivalen utan någon serie). Jag har städat, tagit upp lite mattor från källaren, haft lite folk över. Stoffe och Sara är här. Imorgon kväll kommer barnen hem.

Jag längtar till kuddarna och täcket, så jag ska sova, på något sätt känns det givet att jag kommer få vänta på min sömn.

Önskar er vackra drömmar, och en lång och skön sovmorgon..

Min älskling dog i somras, berättade jag det för er?

Hon dog, jag lät henne dö ensam. Jag kommer inte ihåg om det var i början av sommaren eller i slutet, eller på hösten. Jag kommer inte ihåg hur hon insjuknade, jag kommer inte ihåg hur fort det gick, jag kommer inte ihåg om hon gick ner i vikt. Men jag kommer ihåg att hon dog. Jag kom ihåg att jag inte hade tid att sörja när det hände, så jag svalde tårarna, och tänkte ta upp känslorna en vecka senare, men jag hittade dem inte då.

Visst har jag berättat det här?

Hon var bara en katt, en katt så vacker, godmodigt och söt att vi spontan gav henne tilltalsnamnet ”älskling” när hon flyttade hem till mig som 12 veckor. En siamesflicka. Jo, jag har berättat.

Igår vid lunchen när jag satt och funderade på livet utan katt, livet utan siames, och insåg att jag inte kommer ihåg så mycket om hur älskling dog. Jag funderade på om jag faktiskt inte hade brytt mig så mycket om den där katten, som jag trodde att jag kännt väldigt varmt för, känner varmt för. Eller om man har fått en naturlig relation till döden, att den börjat komma.

Ett naturligt svar borde vara att våra egna teorier stämmer, bara för att vi tror på dem, oftast. Ibland har vi fel, vi kan ljuga för oss själva (har jag hört), ibland ljuger vi så bra att det blir sanning, det är inget ljug. Ibland är vi inte övertygande och vi kan inte övertyga oss själva om vi inte har övertygelsen. Logiskt.

Eftersom jag skriver ett inlägg om henne, flera månader efter hon har dött, måste det nästan betyda att hon betydde något, mina tårar som ligger i mina ögon, kan vara ett tecken på att jag saknar henne, men det kan även vara självömkan, eller att jag uppdramatiserar något som inte finns. Känslor är logiska, man är bara oförmögen att förstå logiken när man tänker med känslorna.

Gå dit hjärtat leder dig, är en boktitel jag ofta tänker tillbaka till, jag kommer inte längre ihåg bokens innehåll, men titeln blir jag inte klok på, om den ljuger eller talar sanning.

Ibland finns det rena lögner, i sången ”flickan och kråkan” (jag tycker så mycket om den låten), men den innehåller en lögn så stor att den slår mig blodig och spottar mig i ansiktet, ”så länge det finns liv är det aldrig försent” låten är vacker i alla fall, och när jag hör den tror jag på lögnen bara för att jag vill..

Jo, just det, vi glömmer sådant vi inte finner viktigt, och vi glömmer ibland sådant vi vill glömma. Psykologisk senilitet är bara en struntformulering, förstås.

Nu ska jag göra annat, sånt där ytligt som arbeta och andas. Önskar er en ljuvlig vinterdag!

Av dagen. Lite trött i skuldrorna, men det känns bra. Jag är hungrig eftersom jag inte åt innan träning, nu är jag för trött för att laga mat, jag äter nudlar. Eftersom jag känner mig frusen känns det riktigt gott. Kryddstarkt och gott. Huvudvärken som besökte mig under natten och morgonen avlägsnade sig och försvann helt strax innan träning.

Jag hade glömt handuken hemma så jag hoppar ner i ett bad innan sömnen.

Inser att det är vissa saker jag aldrig skriver om här, för att behålla er respekt men mest för behålla min egen respekt för mig själv, självrespekten.

Önskar er vackra drömmar och en morgondag.

På återseende.

Om vi läser tidningen ser vi att människor dött, lite överallt, och självklart är det en alldeles för stor mängd för att alla ska nämnas, det är flera tusen. Säkert.

Det ska bli riktigt kallt står det i tidningen, när jag nämner det hör jag åsikten att det redan är det, för att det är kallare än -10, jag trodde man ska komma under -20 innan man har något att prata om. Jag fryser inte om näsan än, och då är det inte kallt.

I morgon är det februari, tiden går fort.

En väninna till mig frågade ”hur är det”, jag svarade ”att det är allt” stilla och stabilt, men det är både bra och dåligt, lite lätt. En annan väninna berättade för mig att det hon tyckte utmärkte min personlighet var att det inte finns något hysteriskt över den, att jag tar in och funderar innan jag reagerar, genomtänkt – hon överskattar mig .

Vi är allt, olika mycket men det mesta är vi allt, även hysteriskt, om det så bara är på insidan i några sekunder.

Måste sätta fart, återkommer!!

Jag ska fånga dem, ett helt gäng, nu på en gång, vackra drömmar..

Önskar er detsamma, och en morgondag.

Växer ofta till flera sidor, nu blir det nog ett mellanting.

Det är måndags morgon (vilket ni förhoppningsvis redan vet). I lördags hälsade jag och Nina på min mamma i Gottröra, (jag har bara en mamma, så jag menade inte att jag har mammor utspridda över hela Sverige). Jonathan hade varit där sedan tisdagen men ville ändå stanna en dag till.

Vi fikade. Jag gick ner till sjön, och lade märke till vassen som stack upp genom isen, de vass vi pratade om i somras att få bort, och kanske även sommaren innan dess. Så under tiden jag plockade bort vass med mina skinnhandskar funderade jag på om det var energi jag slösade. Vass vissnar säkert, och så kommer det upp helt nytt varje vår. Fast min energi slösades inte, vad skulle jag annars gör med den, mumsa några extra bullar?
Jag spenderade inte mer tid än vad jag själv ville, och kanske gjorde det nytta.

Innan start, och en mycket ledsen brygga. Visst borde man kunna laga lite utav bryggan på vintern när isen nu ligger ganska stadigt.

Söndagen var vi till Vallentuna, till min minsta och yngsta lillasyster som fyllde 25, hennes son fyllde 6. Efter tårt-, paj-, kak- och korvätande åkte jag till träning, träningen skulle vara för Jonathan men han kände sig inte helt bra än, så jag åkte dit själv, eftersom jag var lite osäker på om jag behövdes. Barnen försvann till sin pappa och kommer åter på söndag, (eller de är med mig på torsdag också, Nina ska träna och så är det pannkaksdag). Idag och imorgon är relativt oplanerade, vet inte om jag borde ägna dem till studier eller något roligt, man lever bara en gång – har jag hört.

Jag har vänner jag kanske borde besöka, men jag tror inte jag kommer prioritera ”borde” jag kommer prioritera ”vill”.

Jag återkommer…

En händelse, några bryter mot en överenskommelse, inte en gång, en gång kan jag ibland ha överseende med, men det här var ett upprepande. Jag blir nästan förbannad, och jag känner att jag måste konfrontera, jag kan inte blunda och jag kan inte låtsas som om ingenting, det är inte jag. Det var inte en överenskommelse med mig, men det drabbar någon. Man säger inte ”ja” och gör ”nej”.

Några som inte känner mig tror saker om mig som inte stämmer, borde jag korrigera deras uppfattning?

Tiga är guld.

Ibland vill man inte skriva låtsasord, man tystnar och avvaktar, men jag kommer tillbaka, kanske redan imorgon, eller dagen efter det.

Lyfter på hatten.

Insåg att mina tankar i dialogformat måste vara ett behov av att kommunicera.

Tidigare en gång berättade jag för en person hur mycket enklare det var att kommunicera genom text, jag hade svårt att förklara varför. Nu insåg jag varför; för allt det där man tänker som känns naturligt blir diffust när det ska preciseras eller så känns det oväsentligt, mindre viktigt. I ett verbalt samtal finns det sociala krav på att bägge kommunicerar, man måste bolla ordet, jag har inget bollsinne, inte i just de situationerna, jag vill inte missuppfattas.

När man inte alls bryr sig om hur den andra uppfattar ens ord, kan vilka ord som helst sägas, de som känner dig riktigt väl vet vem du är, och missuppfattar sällan. Och där du inte bryr dig kan du kasta ord som om de vore små leksaker, så länge man ler uppfattas det lättsamt.

Här på bloggen ler man inte alltid och när jag kommenterade mycket artiklar, och fick många läsare som inte alls kände mig, kunde de komma med de mest absurda antaganden om min person, och jag var tvungen och lägga ner energi, på vem jag var. Dumt.

Jag äger ett kommunikationsbehov, jag pratar med er, det känns inte alltid som jag säger så mycket. Ibland gör jag så att jag tänker att om jag är tyst, missuppfattas jag inte, men jag vet innerst inne att tystnad kan säga mer än 100 ord, det kan vara fel ord.

Finns det något ni vill veta, något jag borde berätta. Ofta påstår jag att frågan är fri och svaret därefter, jag svarar, jag svarar ärligt. Så innan man frågar mig något, var helt säker på att du vill veta svaret.

Sov gott, vackra drömmar, och hoppas ni får en underbar morgondag.