När man var yngre kunde man beklaga sig, min mamma svarade ofta, ”men vad hade du förväntat dig” ”hur kunde du tro det”. I orden ligger att ansvaret är mitt, mina förväntningar var i rådande situation inte verklighetsförankrade, de var orealistiska. Mitt fel som inte hade koll på verkligheten, så klart.

Missbedömer människor, situationer – världen. Så jag kan inte bli arg på någon annan, när jag själv är den som visar upp omdömeslöshet och hade orealistiska förväntningar. Alla gör vi ibland saker som omvärlden inte uppskattar, vi kan inte agera bara för att bli populära, vi får ta ansvar, och de får ta ansvar för sina orealistiska förväntningar.

Jo, jag är ibland en trist, logisk paragrafryttare, det fungerar fint.

Jag märker hur jag svarar kort och sakligt, säger emot utan det artiga leendet. Har god lust att stänga dörren som står öppen bakom ryggen, för att slippa att arbetskollegor pratar med mig mer än nödvändigt. Jag har en extrem lust att få ut negativ energi och skulle vilja besöka kickboxningslokalen för att slå mig trött, men mitt knä är fortfarande för dumt, man kan inte gå dit om inte man kan sparkas, inte själv. Och om jag skulle kunna, finns det inte tid, inte idag.

Jag har min mobil på ljudlös och ringer bara upp om jag tror att jag borde. Det finns inte en enda person bland mina vänner som jag skulle vilja prata med. Jag är skittråkig.

Som parantes kan det vara bra att veta att jag är aldrig arg på någon annan än mig själv, det gör inte ilskan/frustrationen mindre, den kan vara både svart och känslokall. Varför accepterar jag den för, för att vara människa, tillåta mig.

Men jag ska inte förpesta er tillvaro.

Inget är någonsin värre än vad vi gör det till och allt går över.

Jag anstränger mig för att aldrig ställa frågor som uppmuntrar till en lögn, att bara ställa frågor som en människa kan svara på ärligt, utan problem. Ibland frågar jag inte så mycket. Varför säger man något som inte behöver sägas, som inte frågas efter. Världen har logiska händelsereaktioner, de är så extremt logiska. De känns som om någon försöker dumförklara en, men jag vet att det inte är så.

Nu ska jag sova, jag ska anstränga mig för att inte fastna på bagateller, utan istället försöka se till funktionen, syftet.

Ibland tänker jag, att om det är så viktigt för någon att man tror på något visst sätt, så kanske man borde bjuda på det. Det kanske är okej.

Natti, natti!

En man sitter vid centralen, han har en skylt på bröstet där det står att han är hemlös och skulle behöva en slant till mat. Jag och mina barn har redan passerat, men jag frågar dem om någon av dem vill ge honom en slant. De ropar i mun på varandra att de vill det, ungefär som om den som ropar först får. Som om det vore underhållning, som aporna på skansen. Självklart gör de inte den jämförelsen, mina barn får varsin guldpeng, de springer bort med och lägger i hans mugg. De sa att han blev glad, att han sa tack. Resten av vägen hem pratar vi om varför han sitter där, vart han sover och sådant. Nina säger att hon tycker vi ska ta hand om honom, jag frågar henne hur då, hon tyckte han kunde få vara med oss, hennes tonläge antyder att hon pratar om honom som om han vore en hundvalp. Jag frågar henne om vi verkligen skulle vilja det, ha en människa drällandes i vårt hem, och tar in på ett trist ämne, missbruk, jag förklarar att en del har missbruksproblem, det låter i mina öron som jag pratar om en herrelös hund som inte är rumsren – besvärligt, och icke önskvärt. Hon förstår inte ordet missbruk, inte heller droger, eller alkholism, jag försöker förklara men jag hör att det låter korkat. Vidare pratar jag om att det är samhällets plikt att ta hand om människorna.

Hon förstår att vi inte vill ha honom, och hon verkar förstå att hon nog inte heller vill det. Han fick en slant, det är bättre än inget, det är något, men det är inte mycket. Det är inte vårt problem, vilket känns både befriande och fruktansvärt.

Funderade lite på ett inlägg som någon publicerade på fb, och tänkte på hur människor omedvetet slickar uppåt och sparkar neråt, och sedan pratar om människors avundsjuka, när det egentligen handlar om att de behandlar människor som skit. Det vet inte ens om det, de är omedvetna.

När man sedan försöker applicera sina egna teorier på sig själv drabbas man av svindel, för vem är man om inte en vanlig människa, som ibland inte tänker på sitt agerande, utan är omedveten, eller bara nonchalant.

Vi mår bra utav det vi förstår, det vi känner igen. Vi ärver vårt beteende, våra tankar. Kanske är det så enkelt att många människor stöter bort det de anser orsakar problem, de svaga, de bräckliga, dysfunktionella och söker gemenskap med det funktionella.

Ska nog besöka kudden igen, göra ett sista försök.

Natti, natti.

Så jag skakar av mig, på samma sätt som en gås, eller varför inte en hund. De skakar också av sig, men de skakar av sig obehag, jag skakar av mig tankar och hypoteser. Inte obehagliga tankar och hypoteser, inte så, jag bara inte förstår, eller jag kanske förstår, men jag vet inte, så jag skakar av mig, just nu, för tillfället.

Jag funderar på att hoppa av kursen i socialrätt, den kräver för mycket av min tid, jag känner stressen om jag inte varit inne på kurswebben varje dag, det är nog inte så bra. Den är massiv, jag ska fundera på det i några dagar.

Jag har fått en kallelse att kontrollera Hb:t så säkert varit det lite för lågt sist, får ge om tre veckor, så borde kontrollera Hb:t denna vecka, det blir bra.

Cabonara och barn på G, Christoffer har åkt till Sara. Helgen är slut och det känns helt okej. Inser att jag varken är hund eller gås, man kan allt man vill, jag måste nog vilja lite mer

Bullar är bakade, spelat lite D2 och Starcraft, kött och pommes till middag, jag satt i över en timme framför tv, det kändes nästan som rekord (självklart inte melodifestivalen utan någon serie). Jag har städat, tagit upp lite mattor från källaren, haft lite folk över. Stoffe och Sara är här. Imorgon kväll kommer barnen hem.

Jag längtar till kuddarna och täcket, så jag ska sova, på något sätt känns det givet att jag kommer få vänta på min sömn.

Önskar er vackra drömmar, och en lång och skön sovmorgon..

Hon dog, jag lät henne dö ensam. Jag kommer inte ihåg om det var i början av sommaren eller i slutet, eller på hösten. Jag kommer inte ihåg hur hon insjuknade, jag kommer inte ihåg hur fort det gick, jag kommer inte ihåg om hon gick ner i vikt. Men jag kommer ihåg att hon dog. Jag kom ihåg att jag inte hade tid att sörja när det hände, så jag svalde tårarna, och tänkte ta upp känslorna en vecka senare, men jag hittade dem inte då.

Visst har jag berättat det här?

Hon var bara en katt, en katt så vacker, godmodigt och söt att vi spontan gav henne tilltalsnamnet ”älskling” när hon flyttade hem till mig som 12 veckor. En siamesflicka. Jo, jag har berättat.

Igår vid lunchen när jag satt och funderade på livet utan katt, livet utan siames, och insåg att jag inte kommer ihåg så mycket om hur älskling dog. Jag funderade på om jag faktiskt inte hade brytt mig så mycket om den där katten, som jag trodde att jag kännt väldigt varmt för, känner varmt för. Eller om man har fått en naturlig relation till döden, att den börjat komma.

Ett naturligt svar borde vara att våra egna teorier stämmer, bara för att vi tror på dem, oftast. Ibland har vi fel, vi kan ljuga för oss själva (har jag hört), ibland ljuger vi så bra att det blir sanning, det är inget ljug. Ibland är vi inte övertygande och vi kan inte övertyga oss själva om vi inte har övertygelsen. Logiskt.

Eftersom jag skriver ett inlägg om henne, flera månader efter hon har dött, måste det nästan betyda att hon betydde något, mina tårar som ligger i mina ögon, kan vara ett tecken på att jag saknar henne, men det kan även vara självömkan, eller att jag uppdramatiserar något som inte finns. Känslor är logiska, man är bara oförmögen att förstå logiken när man tänker med känslorna.

Gå dit hjärtat leder dig, är en boktitel jag ofta tänker tillbaka till, jag kommer inte längre ihåg bokens innehåll, men titeln blir jag inte klok på, om den ljuger eller talar sanning.

Ibland finns det rena lögner, i sången ”flickan och kråkan” (jag tycker så mycket om den låten), men den innehåller en lögn så stor att den slår mig blodig och spottar mig i ansiktet, ”så länge det finns liv är det aldrig försent” låten är vacker i alla fall, och när jag hör den tror jag på lögnen bara för att jag vill..

Jo, just det, vi glömmer sådant vi inte finner viktigt, och vi glömmer ibland sådant vi vill glömma. Psykologisk senilitet är bara en struntformulering, förstås.

Nu ska jag göra annat, sånt där ytligt som arbeta och andas. Önskar er en ljuvlig vinterdag!

Jag hade glömt handuken hemma så jag hoppar ner i ett bad innan sömnen.

Inser att det är vissa saker jag aldrig skriver om här, för att behålla er respekt men mest för behålla min egen respekt för mig själv, självrespekten.

Önskar er vackra drömmar och en morgondag.

På återseende.

Det ska bli riktigt kallt står det i tidningen, när jag nämner det hör jag åsikten att det redan är det, för att det är kallare än -10, jag trodde man ska komma under -20 innan man har något att prata om. Jag fryser inte om näsan än, och då är det inte kallt.

I morgon är det februari, tiden går fort.

En väninna till mig frågade ”hur är det”, jag svarade ”att det är allt” stilla och stabilt, men det är både bra och dåligt, lite lätt. En annan väninna berättade för mig att det hon tyckte utmärkte min personlighet var att det inte finns något hysteriskt över den, att jag tar in och funderar innan jag reagerar, genomtänkt – hon överskattar mig .

Vi är allt, olika mycket men det mesta är vi allt, även hysteriskt, om det så bara är på insidan i några sekunder.

Måste sätta fart, återkommer!!