Insåg att mina tankar i dialogformat måste vara ett behov av att kommunicera.

Tidigare en gång berättade jag för en person hur mycket enklare det var att kommunicera genom text, jag hade svårt att förklara varför. Nu insåg jag varför; för allt det där man tänker som känns naturligt blir diffust när det ska preciseras eller så känns det oväsentligt, mindre viktigt. I ett verbalt samtal finns det sociala krav på att bägge kommunicerar, man måste bolla ordet, jag har inget bollsinne, inte i just de situationerna, jag vill inte missuppfattas.

När man inte alls bryr sig om hur den andra uppfattar ens ord, kan vilka ord som helst sägas, de som känner dig riktigt väl vet vem du är, och missuppfattar sällan. Och där du inte bryr dig kan du kasta ord som om de vore små leksaker, så länge man ler uppfattas det lättsamt.

Här på bloggen ler man inte alltid och när jag kommenterade mycket artiklar, och fick många läsare som inte alls kände mig, kunde de komma med de mest absurda antaganden om min person, och jag var tvungen och lägga ner energi, på vem jag var. Dumt.

Jag äger ett kommunikationsbehov, jag pratar med er, det känns inte alltid som jag säger så mycket. Ibland gör jag så att jag tänker att om jag är tyst, missuppfattas jag inte, men jag vet innerst inne att tystnad kan säga mer än 100 ord, det kan vara fel ord.

Finns det något ni vill veta, något jag borde berätta. Ofta påstår jag att frågan är fri och svaret därefter, jag svarar, jag svarar ärligt. Så innan man frågar mig något, var helt säker på att du vill veta svaret.

Sov gott, vackra drömmar, och hoppas ni får en underbar morgondag.