Livets pusselbitar - om hur att leva ...

Master och jag.

Lena — Fri, 04 Mar 2011 17:07:00 +0000

Nu har vi firat bröllopsdag jag och min man. Tjugo år. Tänk att det gått så lång tid, så fort. Vi har verkligen åkt berg-och dal-bana tillsammans. Vi har haft många mycket lyckliga stunder, men vi har också många svåra och djupt olyckliga händelser i vårt liv som vi delar.

Jag vet att det det inte finns någon mer än Ken som kan förstå vidden av hur jag mår alltsom oftast. Nu har jag ändå lyckats ta mig så långt att sorgen inte färgar hela min vakna tid, men den finns alltid med mig. Även i mitt skratt finns en skärva av gråt och längtan efter min lilla tös. Jag har en nära och innerlig relation till min äldsta dotter, och det är jag djupt tacksam över. Även min egen mamma och Pappa är mycket betydelsefulla för mig och Ken.

Tjugo år – det känns som om jag har levt hela mitt liv under dessa tjugo åren.

Upp-tempo

Lena — Thu, 03 Mar 2011 12:50:00 +0000

Har lyckats pressa in tre träningspass i veckan, under februari månad. Det är något att vara nöjd över. Men nu är det mars och det gäller att inte tappa farten. Salvia och jag är på gång för långa turer i skog och mark, det känns så bra. Inget är så energigivande som en galopp på skogsvägarna. Det ger så mycket livslust. Rullan har snart vintervilat klart och vi har börjat att lina henne med sadel i ridhuset. Det är snart läge för uppsittning igen.

Master är fullt upptagen med att meka motorcykel, snart ska han nog ut i terrängen och dundra fram. Sigge och Bruno är dock inte riktigt med på upptempo stilen, de sover mest hela dagarna framför braskaminen. Men om en liten stund ska jag dra med dem ut på en runda i skogen.

Ska vi gå ut, sa du?

Att ladda inför mitt nya liv.

Lena — Thu, 27 Jan 2011 22:31:00 +0000

I morgon börjar mitt nya liv. Jag skall börja att träna. Därför har jag nu laddat mig ordentligt denna kväll. Det gäller att proppa kroppen full av energi. Jag har intagit skaldjurssallad, julmust, semla och grannens hembakade banan/nöt tårta. Jag tror att jag har fått i mig tillräckligt för att omvandla till enegi så att det skall räcka för 30 minuters träning i morgon. Vad jag förstår, så är det så Carro Klyfta och hennes kompisar gör. Varför gå ifrån ett vinnande koncept.

Nu ska jag hoppa i säng och vila mig i form….

Träna – som alla andra.

Lena — Wed, 26 Jan 2011 21:40:00 +0000

Nu har jag anmält mig till träningsvärlden. Gör mitt inträde på fredag. Ska då möta min coach, som ska lägga upp en fitnessprofil bl.a. Sen ska jag helst hinna träna tre gånger i veckan. Det blir den största utmaningen – att hitta tiden. Jag berättade om mina planer för Master i gårkväll, han förstod nog inte riktigt syftet med det hela ( om jag ska vara helt ärlig – inte jag heller). Hur hinner du med allt, undrade han? Han som redan brukar säga – vi ses i morgon, när jag åker iväg.

I morses fick jag ett sms från honom, där han undrade om vi skulle ses i kväll. Så sött – han tycks inte märka att vi bor ihop.

DSet gäller att planera väl, annars kommer det bli problem. I värsta fall får jag väl träna tre gånger samma dag….

Håll hantlarna högt!

En liten bild på Rullan.

Lena — Tue, 25 Jan 2011 21:44:00 +0000

Här kommer en hälsning från det senaste tillskottet i familjen.

Amarulla B begrundar sitt nya liv.

Ditt liv gick fort.

Lena — Tue, 25 Jan 2011 12:10:00 +0000

Lilla Sandra ditt liv gick så fort över. Men ändå tror jag du upplevde tiden långsam under många år. Du levde med din ångest på ditt rum, utan att möta världen. Tonåring – och så ensam under långa tider. Du grät, tyst och snyftandes efter vänner sent på kvällar och nätter ibland.

Om vi ändå kunnat hjälpa dig.

Du var en så stark person som härdade ut. Du bar för det mesta huvudet högt – stolt och vacker. Det var få som kände din sorg och smärta. Du ruckade aldrig på dina ideal, du stod upp för dina åsikter. Även om det medförde att du ofta simmade mot strömmen.

Om vi ändå kunnat hjälpa dig.

Du lyckades att hitta egna vägar ut i livet. Du skapade en egen manual. Att forma sitt liv är en stor uppgift. Att skaffa sitt nätverk är inte så självklart enkelt. Allt detta var du tvungen att göra ensam.

Om vi ändå kunnat hjälpa dig.

Du hade börjat få grepp om din livskarta när allt svek dig. Din kropp stod inte längre på din sida. Ensam var inte längre stark. Vi blev ett enat team som slogs mot din cancer. Vi satte livet som nr1, varje dag. Vi försökte förskjuta det onda ur våra liv, och hålla tiden kvar. Vi slogs en ojämn kamp.

Om vi ändå kunnat hjälpa dig,

Om vi ändå kunnat räddat dig.

Mamma och Pappa

Denna helg har ägnats åt arbete.

Lena — Sun, 09 Jan 2011 10:07:00 +0000

Jag sliter som en hund….

Rullans resa till Varberg.

Lena — Sun, 05 Dec 2010 21:04:00 +0000

Nu har vi varit ute med vår lilla Rulla för första gången. Vi tog henne med på löshoppnings clinic. Plats för detta var på Månsegården utanför Varberg. Hon klev både på och av transporten som en van åkare, traskade obekymrad in i ett nytt ridhus med liten läktare med publik. Hoppade duktigt och skötte sig strålande. Hon fick fin kritik av Harald Jönsson, som höll i hela övningen. Efter denna övning traskade hon på transporten, och stod som ett ljus hela vägen hem. Hon är en redig liten dam.

I morgon på söndag väntar nästa projekt, nämligen att tvätta svansen med schampo. Slangen i spolspiltan liknar väldigt mycket en lång gul hungrig orm.

Advent i himlen.

Lena — Sat, 27 Nov 2010 09:59:00 +0000

Nu är vilan över för min mormor. Hon har levt ensam sedan min morfar gjorde Sandra sällskap i himlen. Men lagom till advent gjorde hon morfar och Sandra sällskap. Nu är det säkert julpyssel för hela slanten. Sandra älskade julen med allt som tillhörde. Jag tror inte hon lyckades att få igång morfar förra julen, så att hon blev helt nöjd. Men i år så känner jag att Sandra, mormor och morfar är tillsammans och har det gott. Jag kan lite släppa taget och lita på att de tar hand om varandra.

Kanske en häst till.

Lena — Sat, 27 Nov 2010 09:51:00 +0000

Våra planer på ytterligare en häst finns i bakhuvudet och gror. Vi åker bla till skåne för att titta och provrida ett åtta årigt danskt sto. Hon har varit i Sverige ett par månader. Hon är knappt riden sen hon var fyra år, så det finns lite att göra. Jag kollar upp henne, ringer till hennes förra ägare och pratar dansk,svenk,engelska med ett stort inslag av kroppspråk. Det senare språket hjälper inte mycket, då jag glömmer helt av att jag pratar i telefon. Det är bara Master som tycker att det är ett konstigt beteende att prata och veva med armarna samtidigt. I vilket fall kom jag fram till att hon var helt frisk då hon lämnade stuteriet i Danmark där hon var född och uppvuxen. Hon har en fin stam, är fint byggd och rör sig med tre fina gångarte. Vid löshoppning visar hon även stor talang. Vi avtalar om köp, gör upp pris och tillvägagångsätt. Hon skall gårdsbesiktigas först, om hon går igenom den så skall hon vidare till en klinik för exportröntgen. Detta skall säljaren ombesörja. Nu visar det sig då med en gång att hon vägrar att låta någon lyfta sina bakben, främst det högra. Besiktningsveterinären tolkar detta som att hon kan ev ha fått stryk av någon. Hon visar ingen hälta när hon rör sig fritt, men utan böjprov ingen försäkring. Så där sprack det köpet tyvär, det är säkert ett fint sto som skulle passat mig och Elin.

Vi lägger hästletandet på is ett tag – om det dyker upp något så finns intresset, men vi letar inte aktivt.

Det ska senare visa sig att det finns en liten Rullan som går i en hage, och väntar på oss.