Man kan läsa om att Pojke skolkade i 1 år, och att då kommunen inte ”slog larm”.
Om jag inte misstar mej alldeles så var det samma fall som dom pratade om på TV4′s Nyhetsmorgon imorse.

Då jag gick på högstadiet så skolkade jag i 2½ år – från mitten av 7:an och resten av högstadietiden.
Jag pluggade på egen hand, efter gällande schema. Men jag satt på fritidsgården i min ensamhet, eftersom jag fick panikattacker då jag försökte gå in i klassrummet, till de ungar som mobbade mej.

Då jag fick vetskap om att en skrivning skulle äga rum så stålsatte jag mej, gick in i klassrummet, skrev mej snabbt igenom skrivningen och lämnade klassrummet igen – med bultande hjärta och andnöd.

Lärarna utrryckte ofta förvåning då dom konstaterade att jag trots min frånvaro fick högsta betyg på skrivning efter skrivning.
Och, jag berättade ofta för flera av mina lärare att jag inte kunde gå in i klassrummet… att jag mådde så fruktansvärt dåligt.
Jag formligen skrek på hjälp.
Och, den enda ”respons” jag fick blev: ”Du som är så stark! Du fixar det här!”

Sista dan i 9:an… på avslutningsdagen… satt jag inne i klassrummet och klassföreståndaren gick runt bland bänkarna och delade ut kuvertet med slutbetyget.
Då han kom fram till mej så sa han: ”Du kommer aldrig att bli något!”, och släppte ner kuvertet på bordet framför mej.
Kuvertet innehöll mitt slutbetyg,,, fullproppat att 1:or, 2:or och streck.
Medelbetyget blev: 1.7

Den läraren hade mitt liv och min framtid i sina händer under 3 år.
Han var mer än väl medveten om att jag ville ha och behövde hjälp.
Men, han valde – utifrån sina personliga åsikter om mej – att ignorera mej.