”I kissed a girl” av Katy Perry.

Det här är så klockrent!

Se först originalet av Black eyed peas och sedan Alanis Morrisettes ”cover”. Go Alanis!

Efter att ha läst lite om filmmusikalen Evita (1996, Alan Parker) blev jag sugen på att se om den (senast jag såg den var nog i slutet av 90-talet). Vad jag mindes så hade jag då tyckt väldigt mycket om den, men inte riktigt förstått allt det politiska kringa Eva ”Evita” Peron. Den här gången lyckades jag få ett lite bättre grepp kring den delen av historien, men däremot blev jag väldigt besviken på sångnumren och på Madonna. Popdrottningen ska i och för sig ha all cred för sin skådespelar insatts. Som vi alla vet är hon inte en av de bästa skådisarna, men i Evita spelar hon helt okej. Däremot har jag svårt för hennes sångröst och då speciellt när det är meningen att hon ska låta som ett helgon som sjunger till folket. Även när hon försöker gömma det så kan man nämlingen höra en underton som inte kan beskrivs bättre än att kalla det för ”ragata”. Den ger nämligen lyssnarna en känsla av att lyssna på en fullblodig ragata som man bara vill få tyst på. När det gäller sångerna så var många av dem konstigt upplagda med melodier som plötsligt bröt av åt helt fel håll och det kändes som att någon hade bestämt sig för lyriken utan att bry det minsta om i fall det skulle passa med musiken.

Antonio Banderas är den stora behållningen. Med sitt strålande skådespel, sångröst och kommentarer kring Evitas persona.

Själva handlingen vill jag inte riktigt kommentera då jag vet för lite om Paret Peron och deras tid vid makten i Argentina. Filmen verkar dock ge en någorlunda nyanserad bild, men troligen enormt förenklad.

Betyget blir 6 av 10. (På IMDb fick den 6,1 av 10)

Idag diskuterade jag och Jessica olika skräckfilmer. Jag som älskar skräckfilmer intog plötsligt en väldigt negativ ställning till nästan alla filmer som kom upp. Naturligtvis fick jag då frågan om vilka skräckfilmer jag gillar. Av gammal vana skulle jag kunna svara Poltergeist, Terror på Elm Street och Hellraiser, men även om dessa filmer kanske en gång i tiden skrämde mig, så älskar jag dem numera snarare av nostalgi och för deras handling än för att de skulle vara särskilt skrämmande.

Andra filmer som har skrämt mig från vettet när jag såg dem första gången var Blair witch project (1999, Myrick & Sanchez), Exorsisten (The Exorcist: 1973, Friedkin) och Besatt (The Exorcism of Emily Rose: 2005, Derrickson), men allihopa var ett tag sedan jag såg och jag har därför svårt att säga om de egentligen är bra eller om det bara var jag som drogs med den spända stämningen när jag såg dem.

Några andra ganska nya filmer som jag bokstavligen skrek rakt ut när jag såg var The Ring (2002, Verbinski), Instängd (The Descent: 2005, Marshall) och 1408 (2007, Håfström). Sedan blir det dock svårt att komma på några bra skräckisar som verkligen har lyckats skrämma mig. Jag blir dock överlycklig när jag väl lyckas hitta en av dessa fåtal lyckade skräckisar och fortsätter därför att se alla möjliga värdelösa rysare i  mitt sökande efter en ihjälskrämmande film.

Blev förvånad över att se en komedi, som jag inte kände till, med Zac Braff (från Scrubs) i hyrvideohyllan. Filmen var The Ex som på IMDb heter Fast track (2006, Peretz) och jag bestämde mig att jag ville se den då jag har gillat allt mr Braff har varit med i. Nu ett halvår senare har jag tillslut sätt den och kanske var det mitt smarta undermedvetna som hindrade mig från att ha sett den tidigare. Jag förstår nu varför jag inte har hört talats om den tidigare då den antagligen gick direkt till dvd med sitt dåliga och ointressanta manus. Filmen ska vara en komedi, men är inte särskilt rolig. Istället var den så pass trist att jag inte ens orkar skriva om den. Om ni vill veta mer om den så gå in på IMDb.

Det som hindrar mig från att ge den bottenbetyg är att Braff ändå är en fantastisk skådespelare och… jag vet inte. Den var väl egentligen inte så extremt dålig, det var nog mest jag som blev så enormt besviken. Betyget blir då: 4 av 10 medan IMDb’s användare har gett den 5,8 av 10.

Idag har jag sett en film som är något av det svåraste att sätta betyg på. Filmen är den brittiska Venus (R Michell, 2006) och handlar om en äldre man, Marshall, på över 80 år som blir vän med sin kompis unga släkting Jessie.

Jessie är en klassisk problemunge som blivit dumpad hos sin släkting efter att ha blivit gravid med en gift (eller förlovad?) man. Hon och Marshall börjar umgås allt mer och Marshall visar öppet att han är attraherad av henne och säger bl.a. att han tänker på henne kropp, hennes ögon och hennes fitta (Ja, han säger faktiskt ”fitta”). Hon blir smickrad men samtidigt finner det lite motbjudande. Då hon emellertid kommer underfull med att Marshall har det gott ställt så inleds en relation där han får lukta, kyssa och smeka henne (tills hon säger stopp) så länge han köper och ger henne saker. Det blir med andra ord lite light prostitution, men är inte alla förhållanden det?

Jag kan dock inte låta bli att bli rejält äcklad när den gamle Marshall kladdar på den unga Jessie. Jag försökte se det som okej då de både utnyttjade varandra, men nej, jag kan faktiskt inte acceptera när gamla gubbar köper saker till unga flickor för att få lukta, kyssa eller få andra sexuella tjänster i gengäld. Musiken och skådespelet var dock väldigt bra, och då främst insatsen av flerfalldigt Oscars-nominerade Peter O’Toole

Hinner inte skriva så mycket nu, men var ikväll på bio och såg filmen Dumpad eller Forgetting Sarah Marshall (N Stoller, 2008) som den egentligen heter. Producerad av Judd Apatow (Freaks and Geeks, Knocked up) och skriven av Jason Segel (Freaks and Geeks, Knocked up, How i met your mother) som även gör huvudrollen. Rolig film där Segel visar hur stolt han är över sitt paket då han skrivit in i manuset ett antal gånger där han får stå och visar upp snorren.

Andra medverkande är Jonah Hill (Superbad, Knocked up), Mila Kunis (That 70’s show och Kirsten Bell (Veronica Mars, Hereos).

En ganska typisk kärlekskomedi som mest lyfts av det fantastiska skådespelet.

Betyg: 7 av 10. På IMDb har den fått 7,8 av 10

Så har man då sett ytterligare en film med den fantastiska skådespelerskan Ellen Page. The Tracey fragments (Bruce McDonald, 2007) är en kanadensisk film som har vunnit en hel del priser på deras motsvarighet till Guldbagge-galan. Filmen är väldigt intressant till en början och man förstår att regissören vill så mycket, men i slutänden  håller det inte riktigt. Berättelsen, som berättas i två led genom korta fragment, kretsar kring Tracey som är den klassiska underdogen. Vi får följa hur hon letar efter sin försvunna bror samtidigt som berättelsen bygger upp till hur han försvann. Lite rörigt ibland.

Genom sådana här olika rutor berättas stora delar av filmen

Det är svårt att sätta betyg på den här filmen då vissa delar är jättebra, men ändå inte strålande. Slutligen blir nog betyget ändå: 7 av 10 medan den på IMDb har fått 6,5 av 10.

Och dagens tredje film blev en välbehövd komedi, My big fat greek wedding (Joel Zwick, 2002). Jag har sett den en gång innan och den var lika bra den här gången. Jag känner inte så många greker så jag kan inte uttala mig om hur korrekt den egentligen är, men jag skulle gissa att den egentligen är ganska fördomsfull. Dock är det en fördomsfullhet som berättas med värme och hjärta. Jag har en förmåga leva mig in väldigt mycket i filmer (vilket bl.a. kan resultera i att jag skriker så högt av skräck att alla inom 1 mils radie undrar vad som pågår) och nu när jag dessutom är förkyld känns det som jag spricker av känslosvall. Därför spenderade jag nästan hela filmen med att skratta högljudt, fälla tigertårar (av glädje) och snyta min rinnandes näsa.

Handlingen kretsar kring Toula som är en amerikansk grek och förälskar sig i en amerikansk kille när hennes stora släkt bara kan tänka sig greker. Toula och hennes förälskelse, Ian, står dock på sig och snart är det tid för de olika familjerna att träffas och ett bröllop tar form. Ians familj är den typiska reserverade västerländska familjen medan Toulas stora släkt är framfusiga. Det blir naturligtvis en hel del roliga kulturkrockar.

Betyg: 9 av 10. IMDb har gett den 6,7 av 10.

Som ni kunde läsa i mitt förra inlägg så har jag tänkt egna den här dagen åt att förhindra en förkylningsdepression genom att se på olika filmer jag har hyrt. Jag har nu hunnit se klart på Miss Potter (Chris Noonan, 2006) som handlar om en av de främsta barnboksförfattarna genom tiderna, Miss Beatrix Potter. Hon gestaltas här av Renée Zellweger, som trots att hon är amerikan återigen (efter Bridget Jones-filmerna) gör en strålande insats som en brittisk kvinna.

Trots att handlingen är baserad på verklig människa och hennes liv, så känns det här som en typisk saga som är lite förutsägbar. Emellertid är det, utöver det redan nämnda strålande skådespelet, förträffliga miljöbilder som visar England från dess allra vakraste sida. Historien är dessutom mysig och lycklig, även om det även finns mindre lyckliga inslag.

Jag kan inte annat än gilla den här filmen och jag tror att speciellt de som gillade Finding Neverland (Marc Forster, 2004) kommer att gilla även den här.

Betyg: 8 av 10. På IMDb har den fått 7,2 av 10