Jag önskade mig alltid ett barn. Men eftersom jag mådde så dåligt passerade åren som genom ett töcken. Ibland var jag så deprimerad att jag såg suddigt o mådde illa, ändå släpade jag mig iväg till jobbet. På fritiden dränkte jag ångesten i folköl eller litet starkare saker ibland. Envist letade jag efter en tjej med klent resultat, jag mådde så dåligt att jag aldrig riktigt orkade ända fram. Jag var ute på klubbarna o söp o skapade ett dåligt rykte. Ingen blev intresserad. Jag trodde att det berodde på att jag var för ful o på att jag inte dög. Det var vad mitt dåliga självförtroende o alla gamla spöken viskade till mig. Du är ful, du är värdelös det är klart ingen vill ha en sådan som du.

Men jag var varken ful eller värdelös jag hade bara inte kraften o jag hade inte hittat redskapen. Depressionen gjorde mig väldigt handlingsförlamad. Naturligtvis hade jag träffat någon om jag gått via kontaktannonser o sedan orkat bygga vidare på det. Istället festade jag runt o träffade andra som mådde lika dåligt som jag. Ibland blev det litet hångel ibland litet sex men ingenting som gav något.

Fritiden var meningslös som ett töcken o åren galopperade förbi. Jag fortsatte tragga på mitt slitiga jobb utan ork eller tankar på att utbilda mig, ta mig därifrån vilket jag mycket väl kunde gjort. Om jag bara inte varit så sjuk. Det är helt otroligt också att man kan leva mitt i vårt samhälle o må så dåligt som jag gjorde utan att få någon form av hjälp. Ingen brydde sig. Fick bara en massa skit av alla välmående människor runtomkring mig för att de tyckte att jag var negativ. Nu är jag utsliten o går med ständig värk kvar på samma skitjobb o ser ingen väg ut. Regeringen har ju satt stopp för all hjälp. Det är bara att slita på tills att man inte orkar längre. Jag undrar hur länge till det ska gå.

Under alla år önskade jag mig ett barn längtade efter ett. Men eftersom jag inte var intresserad av män var det ju litet svårt att bli gravid. Runtomkring mig föddes barnen i olika omgångar. Jag tyckte att det var så roligt med kompisarnas barn. De var i olika åldrar o de växte. Söta babysar blev småbarn, större barn, tonåringar o till slut vuxna. Någonstans djupt inom mig hade jag ändå ett hopp om att ödet på något sätt ändå hade gömt ett barn till mig någonstans. Som skulle komma till slut. Jag hade inte kraften att förverkliga den drömmen heller. O storkkliniken i Köpenhamn hade inte öppnat än. Nu är jag så gammal att det är försent, jag kommer inte att få något barn, ingen kommer någonsin att kalla mig för mamma o det gör ont riktigt ont.

Många vill ju ha barn för de fasar för en ålderdom utan någon som ska finnas där för dem. Naturligtvis är det inte bara därför folk skaffar barn med det finns med i tankarna. Men jag har sett så många gamla som har barn o som ändå får möta ålderdomen ensamma. De timmarna anhöriga kan komma hjälper inte mycket, när vi nått så långt är vi alla ganska ensamma med eller utan barn. Så jag slog mig till ro med det på något sett.

Men nu när jag ser ungdomarna i 20-årsåldern o hör hur mycket de älskar sina föräldrar börjar jag förstå vad jag missar. Det har skapat en sorg o en krisreaktion i mig helt plötsligt. Förmodligen blir det jobbigt igen när barnbarnen börjar födas, eller så har jag accepterat då på något sätt. Det finns ingenting att välja på jag måste ta mig igenom detta, det är så det är. Det går inte att ändra på o jag vill inte förstöra mer av mitt liv nu. Jag vill o jag måste leva fullt ut nu så mycket o så länge jag kan.

Ock så var jag ju kär i Cecilia en bedövande vacker flicka med mörkblå, vackra ögon o mörkbrunt hår. Hon var snäll o vänlig o litet av en pojkflicka precis som jag. Tyvärr var hon inte lesbisk vilket inte kunde få mitt hjärta att sluta slå mindre hårt, hon var min första riktiga förälskelse o den var förtärande. Jag längtade ihjäl mig efter henne. Hon var min bästa vän men det räckte inte det var inte det jag ville ha av henne. Men jag gjorde ändå vad som helst för en stund i hennes närhet.

Eftersom jag inte kunde få den jag ville ha satte jag igång att hångla med alla killar som ville i fyllan o villan gick det bra. När jag nyktrat till var jag aldrig intresserad. Genom åren förälskade jag mig hela tiden i nya flickor alltid lika obesvarade kärlekar. Om bara en enda hade velat ha mig hade varit lesbisk hade mitt liv redan då tagit en annan vändning. Men jag blev bara mer o mer olycklig allt eftersom åren gick o ensamheten klöste inuti i mig, depressionerna blev djupare.

Jag gick från en blyg o rädd, liten flicka till en fullständigt ohanterbar tonåring. Ingen förstod eller brydde sig om att jag bara ville ha kärlek. Mina föräldrar brydde sig inte alls min mamma hade alltid talat om för mig att jag var ful eftersom att jag liknade min pappa. Oftast liknade jag min pappa men det växlade jag liknade alltid den släkting hon för tillfället tyckte sämst om. Ena dagen hade jag någons dåliga egenskaper den andra såg jag ut som någon, det var inte lätt att bygga upp en självkänsla i ett sådant hem.

När hon tyckte att jag var för mycket pojke en gång skrek hon att vi ska kanske operera in en snopp, jag var liten förstod inte o blev glad. Kan man det undrade jag. Då blev hon ännu argare o skrek att du är ingen pojke kom det ihåg.

Jag hamnade i ett gäng som söp skallen av sig hela helgerna. Killarna i gänget accepterade inte mig utan talade om för mig hur ful jag var men det var jag ju van vid att höra. Jag stannade kvar av flera anledningar tyvärr för umgänget med det gänget skulle efterlämna djupa sår i min själ för en stor del av mitt liv, de är inte riktigt läkta ännu. Trots att det gått så många år.

Mitt främsta skäl till att fortsätta umgås med dem var min stora förälskelse den i alkoholen. Jag var fast vid första fyllan, det kändes som julafton o jag ville bara tillbaka. Efter min jobbiga barndom var det skönt att bli bedövad av alkoholen. Jag kände mig lycklig o jag fick självförtroende, jag längtade hela tiden till nästa gång jag kunde hälla i mig mellanöl o försvinna in i dimmorna. Att jag spydde hela dagarna efter eller att jag slog mig blå, skar mig, välte med moppen o skrapade upp halva kroppen det bekom mig inte det minsta. Längtan efter glömskan var så stark att det bara var små, små bisaker. Kung alkohol hade slutit mig i sin kalla famn o det var det ju inte så många andra som gjort tidigare. Jag var så förälskad. Numera kan jag tycka som jag vet inte om det är Björn Afzelius eller Mikael Wiehe som sjunger när vinet inte hjälper mer än vatten. Det gör inte det längre om jag inte ska hälla i mig starksprit o det vill jag inte biverkningarna på det avskräcker mig nu för tiden.

Ofta önskade jag att jag fötts som pojke istället för flicka. Jag trivdes bäst i träningsdräkt o gympaskor. Jag cyklade fort med vykort i hjulen så det skulle höras som en motor. För de som inte kände mig presenterade jag mig som Mats. Och de trodde mig. Jag gungade högst, cyklade fortast gärna utan att hålla o klättrade högst upp på klätterställningarna. Några av pojkarna var mina vänner o när någon sa till dem att de inte skulle leka med mig för att jag hade tjejbaciller svarade de hon har inga. Det hade de rätt i på sätt o vis. Visst är jag tjej men inte fullt ut. Jag har alltid befunnit mig i ett gränsland vilket inte gjort livet lättare att leva precis.

När jag var åtta år blev jag kär. Hon hette Birgitta o hade pojkvän, hon var snyggast i högstadiet. Jag gjorde allt för att hon skulle se mig klättrade på staket när hon gick förbi cyklade fort förbi henne, men jag tror aldrig att hon såg mig. Varför skulle hon göra det? Det var första gången jag var kär o jag hade ingen aníng om hur jobbigt detta skulle bli under en lång tid. Det var ingen barnlek att vara homosexuell tonåring på 70-talet. Det är nog inte lätt nu heller men jag inbillar mig att det är lättare.

Skoltiden blev inte särskilt rolig om någon blev irriterad på mig slängde de ur sig prickiga korven eller någon dum kommentar om mitt hår. Jag kände mig ful o ville helst försvinna göra mig osynlig så att ingen skulle se mig. Jag var klumpig o hade svårt att hoppa rep o gummiband, jag trasslade in mig i allt. Det är mycket möjligt att jag hade ADHD av en stillsam sort men det var ingenting man kände till på 60-talet. Under gymnastiklektionerna blev jag givetvis alltid vald sist, jag hoppas att man inte praktiserar detta längre. Gör man det är det skandal. Om tjocka barn eller barn med problem med motoriken ska få sin självkänsla knäckt vid sju års ålder. Det fick jag o ingen från vuxenvärlden uppmärksammade någonting.

Jag var bara en hopplös, ful unge med lägst status i klassen. En klassfest efter skoltiden har jag varit med på, de har haft några till som jag valt att inte närvara vid. Det var några stycken som tjatade om att jag skulle komma, men jag vill aldrig mer se någon av dem eller ha någonting med dem att göra. Sen anser jag egentligen inte att det är deras fel de var också bara en hop småungar o de räknar mig som en del av deras barndom o även gemenskap men jag orkar inte med minnena.

Jag var inte heller mobbad egentligen, det var ingen som slog mig o de retades bara sporadiskt inte särskilt ofta. Jag hade några vänner även om de också kom från det lägre skiktet i klassen så jag gick inte omkring ensam o utstött. Men jag mådde så förbannat dåligt så det ligger en svart säck över minnena från min barndom som får mig att må illa bara jag tänker på den. Jag vågar inte tänka på den helt enkelt.

Det började redan när jag var mycket liten. Då var jag blyg o rädd o kunde inte ta för mig. Det är ju aldrig bra precis. Jag minns inte mycket mer av det innan skolåldern. Men redan andra dagen i skolan satte det igång. Alla pojkarna sjöng i kör det brinner i håret. Stämplad sedd på ett negativt sett omedelbart på grund av mitt röda hår. Något som inte går att dölja i alla fall inte om man är sex år.

Hejsan!

testar