Ofta önskade jag att jag fötts som pojke istället för flicka. Jag trivdes bäst i träningsdräkt o gympaskor. Jag cyklade fort med vykort i hjulen så det skulle höras som en motor. För de som inte kände mig presenterade jag mig som Mats. Och de trodde mig. Jag gungade högst, cyklade fortast gärna utan att hålla o klättrade högst upp på klätterställningarna. Några av pojkarna var mina vänner o när någon sa till dem att de inte skulle leka med mig för att jag hade tjejbaciller svarade de hon har inga. Det hade de rätt i på sätt o vis. Visst är jag tjej men inte fullt ut. Jag har alltid befunnit mig i ett gränsland vilket inte gjort livet lättare att leva precis.

När jag var åtta år blev jag kär. Hon hette Birgitta o hade pojkvän, hon var snyggast i högstadiet. Jag gjorde allt för att hon skulle se mig klättrade på staket när hon gick förbi cyklade fort förbi henne, men jag tror aldrig att hon såg mig. Varför skulle hon göra det? Det var första gången jag var kär o jag hade ingen aníng om hur jobbigt detta skulle bli under en lång tid. Det var ingen barnlek att vara homosexuell tonåring på 70-talet. Det är nog inte lätt nu heller men jag inbillar mig att det är lättare.