Jag önskade mig alltid ett barn. Men eftersom jag mådde så dåligt passerade åren som genom ett töcken. Ibland var jag så deprimerad att jag såg suddigt o mådde illa, ändå släpade jag mig iväg till jobbet. På fritiden dränkte jag ångesten i folköl eller litet starkare saker ibland. Envist letade jag efter en tjej med klent resultat, jag mådde så dåligt att jag aldrig riktigt orkade ända fram. Jag var ute på klubbarna o söp o skapade ett dåligt rykte. Ingen blev intresserad. Jag trodde att det berodde på att jag var för ful o på att jag inte dög. Det var vad mitt dåliga självförtroende o alla gamla spöken viskade till mig. Du är ful, du är värdelös det är klart ingen vill ha en sådan som du.
Men jag var varken ful eller värdelös jag hade bara inte kraften o jag hade inte hittat redskapen. Depressionen gjorde mig väldigt handlingsförlamad. Naturligtvis hade jag träffat någon om jag gått via kontaktannonser o sedan orkat bygga vidare på det. Istället festade jag runt o träffade andra som mådde lika dåligt som jag. Ibland blev det litet hångel ibland litet sex men ingenting som gav något.
Fritiden var meningslös som ett töcken o åren galopperade förbi. Jag fortsatte tragga på mitt slitiga jobb utan ork eller tankar på att utbilda mig, ta mig därifrån vilket jag mycket väl kunde gjort. Om jag bara inte varit så sjuk. Det är helt otroligt också att man kan leva mitt i vårt samhälle o må så dåligt som jag gjorde utan att få någon form av hjälp. Ingen brydde sig. Fick bara en massa skit av alla välmående människor runtomkring mig för att de tyckte att jag var negativ. Nu är jag utsliten o går med ständig värk kvar på samma skitjobb o ser ingen väg ut. Regeringen har ju satt stopp för all hjälp. Det är bara att slita på tills att man inte orkar längre. Jag undrar hur länge till det ska gå.
Under alla år önskade jag mig ett barn längtade efter ett. Men eftersom jag inte var intresserad av män var det ju litet svårt att bli gravid. Runtomkring mig föddes barnen i olika omgångar. Jag tyckte att det var så roligt med kompisarnas barn. De var i olika åldrar o de växte. Söta babysar blev småbarn, större barn, tonåringar o till slut vuxna. Någonstans djupt inom mig hade jag ändå ett hopp om att ödet på något sätt ändå hade gömt ett barn till mig någonstans. Som skulle komma till slut. Jag hade inte kraften att förverkliga den drömmen heller. O storkkliniken i Köpenhamn hade inte öppnat än. Nu är jag så gammal att det är försent, jag kommer inte att få något barn, ingen kommer någonsin att kalla mig för mamma o det gör ont riktigt ont.
Många vill ju ha barn för de fasar för en ålderdom utan någon som ska finnas där för dem. Naturligtvis är det inte bara därför folk skaffar barn med det finns med i tankarna. Men jag har sett så många gamla som har barn o som ändå får möta ålderdomen ensamma. De timmarna anhöriga kan komma hjälper inte mycket, när vi nått så långt är vi alla ganska ensamma med eller utan barn. Så jag slog mig till ro med det på något sett.
Men nu när jag ser ungdomarna i 20-årsåldern o hör hur mycket de älskar sina föräldrar börjar jag förstå vad jag missar. Det har skapat en sorg o en krisreaktion i mig helt plötsligt. Förmodligen blir det jobbigt igen när barnbarnen börjar födas, eller så har jag accepterat då på något sätt. Det finns ingenting att välja på jag måste ta mig igenom detta, det är så det är. Det går inte att ändra på o jag vill inte förstöra mer av mitt liv nu. Jag vill o jag måste leva fullt ut nu så mycket o så länge jag kan.
