Inte som alla andra..

Det borde vara så enkelt, bara att tala ut om problem och bekymmer och så vips kommer den där magiska fen från någon barndomssaga och viftar bort allt det onda med sitt trollspö. Mirakel har hänt för så visst vore det helt fantastiskt om livet var rosenrött som en saga och ingen behövde uppleva mörkret i själen, ensamheten och lidandet när såren inombords bara fortsätter att blöda i tysthet.

Istället far du tampas med ångest och känslan av att vara någon som inte riktigt hör till.

Med förvirringen över att på ett sett vara precis som alla andra, men skilja dig från dem på insidan. Det är som att vara i en helt främmande stad, där du inte känner någon men alla verkar känna dig bättre än du känner dig själv.

 

Du känner dig utpekad för något brott du inte minns att du begått, som du är anklagad för men du får aldrig veta vad du gjort hur många du än frågar.

 

Vännerna sviker dig en efter en eller så befinner de sig i landet långt, långt borta och vägrar se någonting annat än det som de tror på, ingen bryr sig tydligen tillräckligt mycket för att ta reda

på hur saker ligger till i verkligheten, det är tids effektivare att tro, i vår moderna tid är det ju en skam att lägga ner tid i onödan. Varför bry sig om något man inte ser. Livet passerar ju så fort förbi utanför glasrutan ändå.

 

Du måste försöka bita ihop, ingen lyssnar på någon som är svag, men det är enklare sagt än gjort när du gråter inombords och orken rinner ut som vattnet i avloppet.

 

Vart hittar man den där inre friden, känslan av at duga någonstans, till någonting. När man alltid kommer tillbaka till ruta ett på grund av något medfött, något som inte är ens eget fel och omöjligt att ändra på men som äter upp en inuti.

 

 

 Man ska vara sig själv säger alla, inte gömma sig bakom en mask, eller påmålade falska leenden. Men ingen har tid med verkligheten, ingen vill veta av den, ingen vill ha mer problem. Bara att resa sig, svälja den där klumpen i halsen och lyfta blicken från orosstormen i magen, se världen i den gjutna mall av regler för hur allting ska vara och glömma längtan efter någonting annorlunda.

Jag tror på mina egna lögner, ingenting kan få mig på fall. Går vidare och kollar aldrig bakåt för vem vet vem som kan vänta på mig där. Vill inte se mig i spegeln för då kanske sanningen

 

 

hinner ikapp, men jag tror inte på att det kommer hända, inte så

länge jag fortsätter att blunda.

 

För det som man inte vill se eller höra, finns inte så länge man inte tillåter det att finnas, att ta plats, ork och energi från ens liv. I alla fall försöker jag intala mig att det är precis så det ligger till.

 

Men kanske spelar det ingen roll

För i verkligheten är det inte mycket som gör skillnad längre än en kort sekund.

 

Jag vill kunna andas, slippa känna mig som en labbråtta i en bur, men frågan är om jag vågar riskera allt jag har för en stund i friheten.

För friheten kanske kostar mer än den smakar..