För ett år sedan mådde ja piss o va skit ledsen i flera veckor, de berodde på att mamma va sjuk.
Ja tänkte bjuda på min histora om den tiden.
Den 18 juni 2007 smsade jag bara några enstaka sms med mamma. jag märkte ingenting o hon sa ingenting att hon ej mådde bra. jag tänkte ej något mer på de.
Då min dåvarande pojkvän hade gjort slut helgen innan så mådde ja inge bra psykiskt, ja bodde ute hos mormor just den natten för ja inte klarade av o sova ensam.
Vid ett ringer mormor o morfars hemtelefon. jag sprang ju inte direkt upp o svara, för ja trodde självklart de va någon som tjuvringde, o de trodde morfar åxå. Mormor hon hör inget då hon sover utan sina hörapparater:P
Men iaf, ja gick upp, kollade vem de va, såg ett mobilnr som ja inte kände igen. Morfar trodde de va någon av mina vänner, så ja hämta mobilen, knappa in mobilnr och fram kom Tom ( mammas sambo )
Jaha tänkte vi, vad har hänt nu då! :S orolig som ja va ringde ja upp han, och han va helt till sig.
Han bad mig komma över och passa marcus för han va tvungen o åka till falun, då mamma åkt dit i ambulans tidigare på kvällen, runt nio. Men de hade inte velat göra mig oroliga, så de ringde inte förens de va riktigt allvarligt.
Jag har nog aldrig cyklat över till mamma så fort någon gång, ja ringde samtidigt ammi för o varna henne för o ut o jobba på morgonen ( hon jobbar med mamma, men hade semester )
När jag kom åkte tom på en gång, så vid halv tre, tre kommer tom hem igen, utan mamma. Då förstod jag att nått allvarligt hade hänt, ja kunde inte hålla tillbaka tårarna när han kom in, speciellt inte när han berätta att mamma är på väg ner till uppsala i helikopter för hon har fått en hjärnblödning. Jag vet faktiskt inte riktigt vad ja tänkte just då, tänkte nog ingenting alls, ville bara försvinna, spola tillbaka tiden så inget av de hände. Min mamma, världens bästa mamma. Vem skulle ja nu skicka sms till om hur ja mår, prata om allt.
Tom bad mej cykla hem till mormor o morfar igen och försöka sova lite granna, så jag cyklade sakta hem till dom och jag grät nog fortfarande under cykelfärden, tankarna va många just då..
När ja kom hem till mormor o morfar stod de i dörren och vänta. vi kramades länge och väl och jag gick in o la mej, tror ja sov en timme den natten, ja bara grät.
Dagen efter ringde ja min chef och sjukskrev mej, jag orkade verkligen inte jobba när min mamma va sjuk, allvarligt sjuk. Chefen förstod mej och bad mej att ta de lugnt, och höra av mej igen när ja orkade jobba.
Dagen gick, och vi hade ofta kontakt med uppsala. Jag saknade självklart mamma och visste inte riktigt vart ja skulle ta vägen.
Sen på onsdagen fick vi veta att hon skulle bli opererad, så då va man extra spänd hela dagen, man visste ju inte vad som skulle kunna hända.
Men till kvällen fick vi veta att allt gick bra, och att vi får hälsa på henne dagen efter.
Sagt och gjort, mormor moster och jag åkte till uppsala på torsdagen för o träffa mamma. Ska jag vara ärlig var jag så himla nervös, ja bara skaka när ja satt i väntrummet och väntade. Hon skulle på röntgen innan vi fick träffa henne, så vi gick vänta i anhörigrummet, och sen ser vi en säng komma ut rullandes, och där ser jag att mamma ligger och sover så sött. då kom mina första tankar att, gud vad skönt, hon lever iaf. Men samtidigt jobbigt att se henne bara ligga där, inte göra något. 
Men sen när jag väl fick komma in, då kom tårarna, de bara brast. ja bara grät.
De va grymt jobbigt att se henne ligga där, att hon inte ens tittar på oss, inte pratar med oss eller någonting.. Utan hon bara ligger där, hon hörde nog inte ens vad vi sa när vi satt där.
Usch, de va den jobbigaste tiden i mitt liv. De första dagarna innan hon börja vakna till liv.
Sista dagen jag besökte henne i uppsala fick jag iaf ett leende av henne, då grät ja av lycka, inte av sorg.
Sedan blev ja förkyld, så jag fick ej åka o hälsa på, va lite småtufft att inte få träffa henne på två veckor.
Men när hon blev flyttat till falun va de lättare att åka, och då va ja och marcus o hälsa på henne varje dag! 
Nu, ett år senare, tre operationer till ,så är min mamma helt återställd.
Hon har dock haft problem me en slang hon har från huvudet till magen, som leder bort all överflödig vätska. hon va lite småsnurrig i somras:P men de skrattar vi faktiskt bara åt
Sen har hon haft en blödning bakom ögat som de nyligen tagit bort, o nu hoppas ja verkligen att inte hon behöver gå igenom något mer. De är grymt jobbigt att ha mamma på sjukhus, att lämna henne ensam o att hon får genom gå allt detta. De enda ja vill nu, de är att hon ska få börja jobba o komma tillbaka till sitt, men den dagen kommer nog snart.
Men tiden har gått så himla fort, för ett år sedan mådde ja skit dåligt, grät konstant hela dagarna o kunde inte jobba. i år jobbar ja o mår bättre än vad ja gjorde då iaf!
Men jag hoppas iaf ni orkar läsa hela, och jag kan bara säga en sak, och de är att ta vara på den tiden ni har med era föräldrar! en dag kan dem vara borta! Jag älskar min mamma, överallt annat på denna jord!
Jag klarade sommaren 2007, och då vet jag att jag klarar de mesta!
jag är stark, de vet jag.
Tanken att man nästan förlorat sin mamma är hemsk!
Jag är glad att hon är 1/3 som överlevde!
