Så där ja! Då var man utsläppt från fabriken och kan fortsätta där man var (bygga hus,ordinarie arbete,vara pappa osv…). Tio dagar på hotell i Gävle får räcka för min del. Ironiskt nog så är det på dagen tjugoårsedan dom släppte ut mig från lumpen i samma stad. Då svor jag att inte komma tillbaks, men nu så här tjugoår senare så är jag alltså där igen. Kanske dröjer det tjugo år till nästa gång,men i så fall så hoppas jag det inte gäller samma typ av arbete som det var frågan om den här gången. Känner mig redan nu en aning för skröpplig för den typen av skitjobb. Som avslutning på det avslutade arbetet så ska jag bjuda på en fin liten bild av en av mina arbetskamrater under veckan som gått, personen på bilden råkar av en händelse även vara en nära släkting.

God natt!

Eftersom jag stämplar in sklockan sju i morgon bitti och därmed intar frukost vid sextiden på morgonen så vill jag redan nu be att få hylla alla mammor,mödrar och morsor på morsdag.

Framförallt en rejäl hyllning och ett stort tack för att ni finns till min egen mamma och mina döttrars mammor och mormödrar.

Hur skulle jag klara mig utan er ?

Ok, jag ska inte skriva om melodifestivalen, trots att den pågår för fullt bakom ryggen på mig i mitt lilla hotellrum (kan bara konstatera att Tyskland som är just nu är synnerligen värdelös!) däremot så skulle jag vilja ta tillfället i akt och rekomendera ett ställe för den som vill fylla magen i staden Gävle. Trots min gamla fördomsfulla avsmak för just denna stad (vilket blandannat kommer sig av en militärtjänst vilken jag var tvungen att slänga bort 228 dagar av mitt liv på för tjugoår sedan) så vill jag ändå slå ett slag för en pizzeria som heter Lafamiglia (inte ett helt ovanligt pizzeria-namn…) på Nya åkargatan. Här har jag fått mig ett par glas rött och en utkavlad deg som man kallade ”Cheese” och var grymt god.

God natt mina vänner nu ska jag sova.

(För övrigt så är även Bosnien Hertzegovina också rätt så kass…)

Idag har vi haft det så mysigt på arbetet,Skägget,bror min och jag. Vi har krälat under lut och syratankar i en sörja av gammalt uppluckrat plastbruk, frätande vätskor och annat gammalt skit. I ett utrymme strax under halvmetern har vi ålat med bilmaskiner iklädda gummikläder,hjälm,ansiktsmask,gummihandskar och ansiktsskydd. Tankarna har stundvis kretsat kring fågor som:

Hur kunde bli så här? Vi som var så lovande pojkar?

Varför kunde jag inte vara nöjd när jag var kock då…?

Undrar om man borde läst läxorna lite bättre i skolan?

Snart förtio…och se så långt man kommit i livet?

Men man ska inte klaga, det kunde vara värre…eller…? Med lite humor och långa fikaraster så går även sånna tolvtimmars skift ganska så fort. Bror min och jag beslutade oss för att spendera de lediga timmarna på aftonen med att besöka stadens biograf. Glada i hågen stämplade vi ut och skyndade in till biljettluckan där jag ställde mig i kön. Lillebror rusade över till Mc donalds och inhandlade alla ostburgare dom hade färdiga.

-Vi skulle vilja se ” In to the wild” som börjar nu, sa jag. ( ni som läste dom sporadiska inläggen i höstas minns kanske ett litet inlägg kring den filmen och Sean Penn.

-Nä, den kommer inte förens på månda…

-Ehm,jaha det var som tusan då…vad ska vi se dårå tycker du.Sa jag till ynglingen bakom disken.

-Tja det är bara en som går just nu,sa han . Det är ”There will be blood”.

-Jaha är den bra då?

Han förklarade för mig att den fått en massa oscars och jag kunde se att den tydligen handlade om olja och utspelade sig amerikansk präriemiljö. Tja, tänkte jag och bestämde mig att det fick bli den då. Förhoppningsvis så har inte bror sett den, och efter som han är i oljebranschen själv mellan varven så tänkte jag det kunde passa. Han kom rusande upp för trapporna med famnen full av vår middag som vi slukade på sex minuter innan vi hastade in i biosalongen. Filmen rullade i gång och snart satt vi tillbakalutade med en varsin hand i en enorm popcorn låda. Scener med kladdiga män som ålade runt ner i ett hål med sörjig gegga, hackor spadar och gammeldags regnställ. Svartkladdiga ansikten som blickade i mörkret med oljan droppande från näsan. Något var bekant med dagens arbets insatts. Vi såg på varandra över popcornbunken, sa inget. Men båda tänkte nog på samma sak.Inte nog med att vi är korkade nog med att hoppa på sånna här jobb, vi går på bio och ser samma sak under den korta stund vi är lediga också. Dummihuvve och bror hans! Det slår aldrig fel!

P.S filmen var inte dålig,men väldigt lång och annorlunda…

Trots det nya livet med fast jobb och eget ställe i Mälardalen så sitter jag nu återigen på ett skabbigt hotell i staden Gävle.På dagarna så sliter jag ont i fabriken i Skutskär. Att köra bilmaskin i tolvtimmars skift må vara maskulint och en bra infallsvinkel för en ”vannabee författare” som mej själv, men det är även slitigt,skitigt,skitigt och förbannat bullrigt och dammigt. Så nu på kvällen sitterman mest och småskakar och harklar sig framför en liten tv på rummet.

Genomför ett jobb som jag lovat bort mig på för ganska länge sedan så det är bara att bita ihop och hoppas man kanske kan skriva ihop en revolutionerande arbetarlyrik ala Ivar Lo eller liknande nån gång. Som vanligt på dom här skitjobben så har jag lillebror och skägget med mig, två översociala figurer som mestadels ägnar dagarna åt att analysera olika desserter och lunchbuffeér dom glufsat i sig under tidigare arbetsveckor. (båda två är stadiga killar som jag av säkerhetsskäl ogärna delar hiss upp till högsta våningen på fabriken med).

Nu mina vänner ska jag vika ihop mig på britsen för att vara utvilad för ytterligare en dag bland lut,syror och plastångor.

Så mina vänner, då har man lämnat stan, det sista lasset med sopor är transporterat till vanadisbergets återvinnings central ( vilket i sej är en av huvudstadens sevärdheter som få känner till) och nu är den perioden ett minne blott. Vilket osökt leder oss till nästa fråga.

Hur ska blogginehavaren nu kunna leva upp till att betrakta citylivet?

Tja, inte vet jag om det varit så mycket betraktelser kring just stadslivet under det år som gått (snart) sedan denna fruktansvärt välbesökta och omdebaterade blogg drog igång? och inte så jäkla mycket betraktelser heller för den delen.Mest en massa små anekdåter kring det dagliga livet skulle jag säga och dom små anektdåterna lär väll fortsätta i det nya livet i mälardalen. Just nu tex så trycker det upp vatten vid vår tomt gräns och hotar med att svämma över vägen. Bara en sån sak.En mycket tänkbar anledning till vardagliga historier kring bittra grannfejder och missnöjje med ”dom där nya” som flyttat hit. Själv är jag ju inte ett dugg förvånad att det börjar med sånna små delikata problem redan första dagen man är officiellt boende här. Det är just sånna saker som kantar livets stig för vissa av oss, och som kommer att följa oss till den dag dom sänker ner en i en kista som mest troligt hamnar på sniskan så man får ligga där långt in i evigheten och spjärna emot.

God natt!

Jag såg att herr Young fått en spindel uppkallad efter sig. En ära får man väll säga, inte minst för spindeln!

Ops! så blev det visst ett sånt där långt avbrott i bloggandet igen. Men den här gången så känns det som jag har giltig anledning, eller som Winston Churtchill sa den enda gång han kom försent till ett möte; ”Jag har en anledning,men ingen ursäkt”… nå hur han nu menade med det, men själv så har jag fullt upp med dagligt arbete, flytt till ett litet hus som borde vara betydligt mer inflyttnings klart än vad det är, och så försöker jag hinna med att vara pappa också. Hade helst också velat vara lite mer pappa åt min stora dotter uppe i norr med, men det är svårt naturligtvis då vi är typ 150 mil från varandra, som tur är så har hon en mor och ”plastpappa” och en familj däruppe som är kanon och ger henne mer av det som jag missar just nu. Snart kommer hon iallafall hit och då får vi försöka ta igen lite tid tillsammans.

Så mina vänner bloggandet blir lidande på grund av att även jag börjar inse att det inte är mer än 24 timmar på ett dygn.( kanhända är det en insikt som kommer av ett fast arbete?).

Kan åtminstonde säga att det här med att flytta från stan ut i grönbetet igen käns helt rätt och för en som inte varit så mycket i dessa trakter allt för länge så har jag upptäkt att här fins ett naturliv som jag inte tidigare stiftat närmare bekantskap med, inte bara det att jag äntligen fått en tomt med – inte bara en utan en flera – ekar på.En gammal dröm jag haft sen den gången då jag och lillebror campade i Sheerwood skogen och såg eken där Robin hood brukade samla sitt band under. Förutom lövträden ( inte en enda fjällbjörk!) så är det dessutom ett djurliv som är nytt för mig. Fasantuppar som spatserar över gården lite titt som tätt, rådjur överallt och vildsvin och så fästingar och vad vet jag ,men kanske tyker det upp mördar sniglar här med så småning om? Så eftersom jag tidigare varit inne på ämnet djurliv, så ska jag försöka gå närmre in på dessa olika arter som är nya fäör mig men säkert väldigt vardagliga för en massa andra. Det ska jag däremot inte göra nu, för nu ska jag gå och lägga mig så jag kan stämpla in i tid i morgon.

Så håll utkik efter kommande inlägg om de ” big five”

Puss och kram och godnatt…

Så har man äntligen sett Willie Nelson Live, antagligen i rättan tid som man brukar säga,( gubben fyller 75 i morgon).

Om det var bra?

Han är bäst helt enkelt!

Att lokalen på Berns lämpar sig utmärkt föär en spelning som den här gör inte saken sämre. Trångt och varmt gör det hela lite mer genuint, att det står nån bonnraggare med oljerock framför oss och släpper rökare genom hela showen är mindre roligt, men kanske något man får ta när det är Outlaw country- kväll.

Förutom bonnraggare från landet ( hör på mig nu! som om jag vore nått annat!!!) så var publiken minst sagt blandad och det är fantastiskt att höra vuxna halvpackade karlar brista ut i falset sång till refrängen på ”You where always on my mind” och skråla ”We lovve jo willi!!!”. En stålande kväll helt enkelt, trots oljerockens odör.

Ett så kort inlägg av en stor afton grundar sig på det enkla faktum att det är för fint väder för att sitta vid datorn, så knäpp av den ni med och gå ut i solen…

På Berns salonger. Willie Nelson på scenen och  jag i publiken.

Behöver jag säga mer… ( Jo du faster Pia! de skulle allt va nått de va…)