Och som om det inte vore nog med födelsedags barn så fyller min egen älskade dotter elva idag: Hipp, hipp hurreiiii! Grattis Moa!

Pappa saknar dig!

Så har man två kusiner som fyller två år (jodå ni gissar rätt, dom är tvillingar) och själv fyller man själv snart förtio! Tänk så konstigt det kan bli?

Frågan är om vi tillhör samma generation eller inte? Vi är ju ändå lika många generationer från våra förfäder, men jag tycker nog det ger en viss missvisande matematisk räkensakp om man talar om ”flera generationer framåt”, jag menar när dom två är lika gamla som jag är nu, så är ju jag… typ åttio!

Äh! sak inte besvära er med mina funderingar, utan helt enkelt önska grattis flickor!

Från er lilla kusin.

På tal om träd,så såg jag den här björken under en annan av mina tidigare söndagsbarnvagnspromenader. Om mina skarpsinniga ögon inte skämtar mig aprillo så tycker jag nog att den är misstänkt lik en  fjällbjörk?

Och det är väll inget konstigt i det, jag menar fjällbjörk har jag väll sett mej till leda av? Jojo, men den här växer på Norrmälar strand på självaste Kungsholmen och är således lika malplacerad som mig själv.

Så vad lär vi oss av detta ? Nja inget antar jag, bara att det är vi är två träiga norrlänningar i stan.

Snickrandet på stugan fick ett litet avbrott för att hinna med familjen. Att bygga hus, jobba heltid, småbarn och en större dotter alldeles för långt bort låter naturligtvis som en förträffligt genomtänkt ekvation (åsso skulle jag ju skriva en roman var det visst ja…). Nåja, livet är fullt om man säger så, och värre vore det om det vore tomt. Det finns dom som har det så också.

Så för att förgylla den redan skimmrande Söndagen så bestämde jag mig för en expediton ut i Storstadsdjungeln. Medlemar i Expeditonen var, jag själv och lilla dottern. Vårt färdmedel var barnvagn och vi förberedde oss noggrant med banangröt och fem koppar kaffe. Någon övrig färdkost packades ej då vi räknade med att proviantera under färden, på så sätt skulle vi också spara dyrbar vikt då vi skulle ta oss upp för dom branta backarna vid observiatorie lunden. (Kan inte nån fixa stavningsprogram till den här bloggen!).

Vi gav oss av i gryningen…tja nu var det kanske inte riktigt i gryningen.Men för att en riktig expedition ska vara nått att komma med så bör man alltid börja med dom orden…Vi gav oss av i gryningen. Staden hade just vaknat till liv. Några tystlåtna ungdommar vinglade hemåt och  väldiga hjordarna av Stadsduvor slog sina vingar på taken. Och vi kunde höra vrålet.Ett skräckinjagande avgrundsvrål som fick kalla kårar att leta sig uppför ryggraden. Vrålet från tunnelbanan som rusade under våra fötter. Jag rös, dottern spottade ut nappen på trottoaren. Vi gav oss av.

Skulle vi nå målet för vår storlsagna upptäcksresa? Skulle vi återvända helskinnade från den strapats vi stod inför?Skulle expeditionens syfte uppfyllas? Frågorna var stora och många, och i mitt inre så hoppades jag innerligt att mitt kreditkort skulle täcka en  Mc donalds frukost. Men vad var syftet med vår resa? Liksom alla andra stora upptäcksresande som Nansen, Hedin,Scott och Amundsen så hade vi också ett uppdrag, en uppgift och nya upptäckter att göra.

Vi skulle med barnvagn ta oss till Kungsträdgården för att utforska om körsbären stod i blom!

Redan vid Tegnerlunden så sov hälften av expeditonens medlemmar (dvs lilla dottern…), Strindberg såg strängt ned på oss och jag nickade mot honom, Nej vi skulle inte ge upp.

Vi rundade blåtornet och kom ner på Drottninggatan där det den här tiden på Söndagar är behagligt folktomt. Traditionsengligt på söndagar så tog vi en avstickare över hötorget och loppisförsäljarna. Men inget intressant skrot kunde upptäckas så vi fortsatte.

Efter att tagit oss helskinnade förbi plattan och ner till självaste Kungsan så kan jag bara säga att det var värt alla vedermödor en far och en barnvagn kan råka på en solig Söndags- förmiddag i ett vårskimrande Stockholm. Fantastiskt! Jag är inte den typen som lovordar rosa blommor (iallfall inte då min image står på spel) men det här var ta mej tusan det tjusigaste jag sett på länge ,i allafall i den här stan. Som den erfarne expeditions ledare jag är så hade jag naturligtvis medtagit en kamera för att föreviga självaste målet på vår resa. Jag blev så tagen av att fotografera blommor att jag helt och hållet glömde av Mcdonalds frukosten.

God morgon medmänniskor! Har just vaknat på en brits i den stuga som är tänkt att så småning om bli det framtida hemmet. Att vi är på väg att lämna stan är allt mer påtagligt, och särskilt så här i morgontimman. Den första person jag hälsade godmorgon till idag var en hare som satt i morgonfrosten och knaprade.

-God morgon, hur harure? sa jag lagomt vitsig på väg till dasset.

Ingenting,sa haren och de förstår jag. Kanske tänkte han att dessto mer; ”ytterligare en sån där lustigkurre som ska flytta hit, jaja sanna mina ord. Var så lagom lustig då jag tar släkten med mig och äter upp grönsakslanden för er…he,he…då kan du komma med vitsiga ordlekar” Den knaprade vidare och en ekorre rusade ner för en stam och jag la märke till morgonsången från alla småfåglar och tänkte att här kan jag nog trivas.

- Kanin, kanin, kaninte sluta knapra nu, sa jag och på väg från dasset, nöjd med min fantastiska morgonvitsighet.

Nu är frukost kaffe och sedan ut och snickra.

Hare bra idag…

Så var man igång!

Mitt under en vecka färgad av lilla Englas öde och ytterligare bevis att vi vita män i förtioårsåldern statistiskt sett måste vara de hemskaste varelserna på den här planeten. Nu är det lyckligtvis inte alla av oss som utveklas till mördare,våldtäktsmän,vansinninga krigsherrar,kvinnomisshandlare,skattefifflare,snuskgubbar och tunnhåriga tjugubbar, Nä ! en del av oss har just börjat sin bana som helt vanlig löntagare med instämpling (jorå, ett riktigt gammalt hederligt stämpelkort har man fått…) klockan sju på morgonen och utstämpling klockan fyra.

Då jag tidigare ( ni som hängde med i sommras vet om båtfärderna m,m.) berättat om dom olika tjänstefordon jag disponerat genom åren så kan jag nu med viss stoltet lägga traktor och två stycken rediga gräsklippare till listan. Så idag har jag jagat fasaner med gräsklippare endast iförd t-shirt. En solig kontrast till hundspannsturen och tjugofem minus som jag hade som arbets miljö för enknapp månad sedan.

Nu är det snart läggdags, pendeltåget går 06.14 i morgon bitti, och en härlig dag med gräsklippning och lövräffsning väntar…

Så har vi varit på trädgårdsmässa, och det för första gången som ägare av en helt egen trädgård. Visst har jag haft tillgång till trädgårdar förut, men det har varit hyrda hus och dom flesta ca 20 mil norr om polcirkeln, en bra bit ovan odlingsgränsen. Så det säger ju sig själv att om man inte vill sitta på en träbänk i tjugo år och vänta på att en fjällbjörk ska ska växa upp eller att mandelpotatisen ska bli klar, så är ett trädgårdsintresse rätt så förgäves däruppe.

Men nu så är vi plötsligt ägare till en trädgård i Mälardalen, med allt vad det innebär av mördarsniglar,rådjur och vildsvin, med en helt annan förutsättning än den jag är van vid.

Nu är det ju framförallt ett hus som ska byggas till bebolighet först, och trots att det spritter i mina gröna fingar så får dom större idee´r na kring trädgården vänta ett tag. Mina drömmar om vingården får helt enkelt tyglas lite grann tills det åtminstonde finns en fungerande toalett och varmvatten i stugan.

Drömma kan man dock alltid (vad vore livet annars ) och att gå på mässa är ju kanske en av det bästa ställen att göra det på. Några direkta inköp som skulle kunna skynda på min vingård blev det dock inte, visserligen såg jag en del shyssta halmhattar som jag tror skulle passa bra då jag går bland raderna av vinstockar, men eftersom den enda vinrankan jag äger än så länge, är just en ranka mer än en stock så tror jag det kan vänta ett tag. Så jag slog till på några sparris plantor istället och tänkte att man kan ju alltid vara sparrisodlare i väntan på vingården så att säga. Nu är det iåförsig så, att det tar ett par tre år innan sparris plantorna ger nån skörd, så tja? jag får väll odla nån tomat då medans jag väntar på dom.

Mässor är ju annars en speciell företeelse, man ser en masa som man skulle vilja ha, men så tycker man att man inte riktigt har råd och tänker att man kan ta det sen (ni kommer väl ihåg sen-dagen som jag skrev om i höstas?).

-Äh! dom säljer säkert billigare där borta. säger man och pekar bort i vimlet.

-Tar en broschyr istället Titta där kan man få sig ett glas mousserande!

Så går dagen och man blir till slut less på trädgårdstomtar, fröpåsar,Pioner och lökar, krattor och föreningar för pelargoner och föreningar för Koi-karpar (som jag skrev på som medlem för innan jag insåg att jag hade slut på cash till medlemsavgiften),japanska sågar, växthus som man aldrig kommer att ha råd att köpa och blommiga kärringar i förkläden och man tar sin trave med broschyrer och tränger sig ut.

-Men nästa år du, då ska vi köpa den där som vi tittade på, och då du ska vi ta stora plånboken med …osv,osv…

Så nu sitter man här med broschyrer över allt.Ett inbetalniungskort till Koi-karps klubben och tre stycken sparrisplantor i en påse. En vacker vit syren blev det dock att plantera i lervällingen på den nya tomten.

Dagens intressantaste var att man kunde köpa hjorton plantor till trädgården. Dom var inte billiga, men med tanke på hjortorn priserna kanske det ändå vore en affärside. Kanske är det helt enkelt så att jag ska bli mälardalens första hjorton odlare? Va? det vore nått det, visst kan man väll gå med halmhatt och peta i jorden även i en sån odling. Hjortron från mälardalen? Tja, man behöver ju inte klafsa runt i norrlandsmyrar med myggnät iallfall.

Det enda som grämer mig med dagens utflykt är; att jag inte fick träffa någon av stjärnorna från den välkända Tv-serien ”Koloniområdet Iris” som jag hade hoppas på…

Varje dag har sin anledning till att bli ihågkommen, den dag man inte kommer ihåg är bortkastad.

Sant eller hur? 

Hur många dagar av ens liv kommer man egentligen ihåg?

Hmm… nu är jag ute på djupa funderingar igen, men vad jag egentligen ville komma till var att redogöra en del av vad just den här unika dagen har bjudit på.

Min dag har till stor del kretsat kring det fantastiska skyddsnät vi har här i Sverige som skyddar oss arma medborgare från vår egen opålitlighet.

Till att börja med så var jag och gjorde ett litet besök hos svensk bilprovning med The wildmealobil. Trots min förmåga att alltid befinna mig mitt i cetrum för lagen om den teoretiska jävligheten, så passerade vi utan anmärkning ( Nåja, ett par stänkskydd var den nån fredagstörstig looser som gapade om att jag måste ha…)men i det stora hela så klarade vi det galant. Tilläggas bör att min erfarenhet och uppfostran kring bilbesikningar är väldigt, vad ska jag säga? —kreativ och med stor tilltro till slump och ”good luck”. En hel del besikningshistorier skulle jag nog kunna bjuda på så småning om. (har ägt typ 30 bilar under de senaste tjugo åren och ingen—då menar jag ingen—har varit särskilt säkra kort vid besiktning). Så med facit i hand, så gick det bra, vilket i detta fall känns väldigt tungt för min egen personlighet då jag kommit ett steg närmare att sälja min högt dyrkade bil, The wildmealobile. (jag kan redan se annonsen som kommer att lysa upp på blocket ”Ny besiktigad utan anmärkning!!! bara att fixa ett par shyssta stänkskydd….osv…” ) Ni som är flitiga läsare har säkert redan lagt märke till min avogsamhet och ointresse till materiella ting, men trots detta så är jag tvungen att erkänna min smått löjliga samhörighet med min bil. Kanske beror det på vår gemensamma malplacering här i stan, eller kanske insikten om att vår gemensamma dröm om att ta oss genom Afrika tillsammans känns allt mer avslägsen med åren. Så utan att bli allt för sentimetal så… Äh! det är ju bara en bil.. åh nu finns det ju en Volvo i familjen, en gammal trotjänare som kommer att ställa upp i ur och skur, vad är väll en Landrover mot en sån….?

Så skit samma! Stänkskydd skrek dom att jag behöver, och jag for därifrån för att hinna till nästa punkt på dagen, nämligen Bygg och miljökontoret i Håbo kommun. glad i hågen och stärkt av svensk bilprovnings samarbetsviliga typer, så stegade jag in med förnyade bygglovsansökningar för det tilltänkta boendet och ritningar som den här gången (vilket dom alltså inte var förra gången) var ”fackmanna mässigt”  utförda.

- Nja, är det inte lite litet kök det där? Och här innne på toaletten ska man kunna vända med rullstol…

- Rullstol? jag såg på den äldre herren på andra sidan skrivbordet och insåg att det skulle ta ännu längre tid innan jag får  slå i första spiken på vårt kommande hem, än vad jag redan befarat.

-Jaa, man vet alldrig… du kan bli rullstolsbunden i morgondag, man vet aldrig…

-Nä, de e klart… (Det finns tillfälen i livet då man kommer tillbaks till samma person som man en gång var i tioårsåldern, och för första gången står man återigen inför en sträng lärare eller rektor och försöker förklara varför man gjort just den dumheten som man gjort.)

-Jaha, du menar sååå. Och det är då man inser att hur jäkla revolutinerande lösningar och ideer man än har så kommer man inte att klara sig i det här landet om man inte ställer in sig i ledet. Det ska va standard lösningar på kök ( Va! ska du inte ha diskbänk så här???) och stänkskydd på bilen. Ve och förbannelse till den som försöker komma med egna lösningar, (tänk om det sprutar upp smuts på bilen bakom….) och tokförklara alla som inte förstår att IKEA redan har den ultimata lösningen på allt. Varför kan man inte bara få göra som man vill?

-Hå hå ja, hur skulle det se ut? Tänk om du blir rullstols bunden nästa vecka, vem ska då anpassa din boende? Jojo, just det Kommunen ja…Jojo!

Jaja, låt dom hållas,just nu skiter jag i vilket, bara det händer nått, jag får väll krypa till korset som man brukar säga…

Från det ena till det andra (något trevligare) så är det trädgårdsmässa i helgen och jag hoppas kunna få ta mig en titt. En titt genom den nya grannens köksfönster avslöjjade dock idag att hon har en trumpet blomma som ligger före min!

Här ser jag en kommande granntävling växa fram!

Vem har den största Trumpet blomman? Kanske måste man gardera sig med att köpa upp sig på ytterligare en eller två under mässan? eller så får man helt enklet förska stötta den stackarn man redan har med norrländska visdomsord, importerad Ren-skit och den ädla konsten i att slå en båge i krukan nån gång då och då  under sommaren. 

Hur som helst så har min aspriant på gatans snyggaste trumpetblomma iallafall varit ute i friska luften idag, och det utan att jag hade vare sig bygglov,kontrollbesiktning eller andra standardiserade handlingar av rekomenderande karaktär…Bara  så där ändå, för att det var … typ, varmt….

Det verkar som Tv-Kock är ett yrke med framtiden för sig. Varenda kanal har sina stjärnor och som om det inte vore nog med att dom pillar ärter och förväller korvar så ska dom va med å dansa med! Själv är jag som gammal (föredetta !!!) kock rätt så less på dom där  TV-kockarna, inte för att dom inte vet vad dom sysslar med eller för att detras recept säkert är lika goda som trendiga, men ”What the heck” nog tar dom sig själva på lite väl stort allvar? Att laga mat är som alltting annat här i livet, det kan göras exakt hur krångligt som helst, om man vill.

Nej tacka vetja Herr Morberg, det är en Tv-kock som har känslan på rätta stället det. Lägg ner finliret och allt krångel och fokusera på att slut resultatet blir gott och  bra. Dessutom så saknar jag Floyd en aning, han var också rätt så vass tycker jag, fast jag antar att han tagit sig några glas för mycket på gammla dar ( en inte helt ovanlig avslutning för oss gamla kockar).

Om jag ?? Jo då för tusan, söndags kock på TV-fyra en gång. Lagade renfärsburgare på kalvfärs, men inte var det nån som kände nån skillnad där inte …

Läste i en av dom där tre gratisblaskorna som man blir överöst med här istan så snart man närmar sig en pendelstation att det finns människor även här som gärna bor i kåtor. Så trevligt säger jag då.

Mindre trevligt tycker komunråden i den kommun där det tilldrar sig. Nacka naturreservat var det visst, och en snubbe som har valt att bo där i en presseningskåta och elda lastpallar för att hålla sig varm bara för att det är lugnt och skönt. Ja, klart som tusan det är det!

”Ligger mest och fiser härinne vissa dar” säger han och spenderar ungefär femtonhundra spänn på en månad. Dottern hans har också flyttat dit, för att lära känna pappan, säger hon.

Jag säger bara: Strålande ide´ min vän, kan inte tänka mig ett bättre sätt att lära känna sin pappa (eller mamma,bror,syster eller vem tusan som helst för den delen) i en enkel boning ute i blasten. Långt från Tv,datorer,omvärldens galna ideer och allt det där som vi tror är högt utvecklad civilisation.

Vad gör man då i en kåta? kanske ni som missat den kursen i mulleskolan undrar? Jo! Man eldar,hugger lite ved, eldar lite till, sträcker ut sig vid elden,petar i brasan med en pinne (alltså i elden!), går ut och slår en drill, eldar lite, slumrar en stund vid elden och talar med varandra, och framförallt det, som jag varit inne på så många gånger förut ;Lyssnar på varandra! Där har ni lösningen mina vänner, något för Mogabe,Bush och dom andra grabbarna att ta efter. Tänd en brasa och sätt er ner och låt blicken försvinna några minuter och lyssna på varandra.

Gammal norrländsk visdom! Och kanske kommun tanterna i den kommun där det finns sånna här ”besvärliga” typer borde göra det samma, åk ut till dom berörda och slå er ner vid elden så kanske ni ser livet från en annan sida ni med!

Förövrigt så tycker jag inte Hemglassbilens signal är särsklit störande. Det var ju för tusan enda sättet att lista ut vilken veckodag det var hemma i byn då jag var liten lintott!