Lussan – säsong 2

J, 15 år: Jag kan inte vara med er i dag heller. Jag har utegångsförbud.
S, 14 år: Men det har ju gått en vecka nu? Var inte det där klart i går?
J: Jo, men farsan tyckte att jag var uppkäftig, och nu har jag tre veckors strafförlängning. Eller vad man ska kalla det.
S: TRE VECKOR? (Tycks begrunda det hela och frågar sedan:)Ångrar du dig?
J: Nej. Alltså, jag hade ju rätt i vad jag sade. Och visst är det väl synd att jag inte kan vara med kompisar efter skolan, men det finns ju fördelar också.
S: ?
J (med belåten röst): Nu har jag sammanlagt fyra hela veckor när jag kan sitta vid datorn hur mycket jag vill utan ett EN enda gång behöva höra repliken (med fånig röst) ”Nej, nu MÅSTE du ut i friska luften, J!”
S (avundsjuk): Sant. Sant. Fan så bra!

Lugn J, din hemlighet är inte röjd. Du kan känna sig trygg i att din far inte kommer att googla sig blå på ordet ”gränssättning”. Det är därför utan dåligt samvete som jag publicerar detta inlägg.

Klassförälder. Jag är klassförälder.
Och ni trodde att ”vårkukar” var ett grovt ord.
I går kväll var det så klassföräldramöte.
Och ni trodde att ”fittgratäng” var tröttsamt.
Klassresa. Det ska bli klassresa.
Och då pratar vi inte socioekonomisk ställning utan bortåt 30 barn.

-Vem blir snackschef/transportchef/frukostchef/middagschef?

Som den ansvarstagande klassförälder jag är, intog jag en ödmjuk framtoning. För en stund syntes jag knappt. Någon måste ju också ta på sig rollen att jobba brett, glida runt mellan uppdragen. Och kanske ut. Och iväg.
Vi var nästan klara. Det var SÅ nära.

-Men måste vi inte ha lekar? Vem blir lekchef?

Ja, vem?
-Hallå? Hallå? Det här är ett misstag. Jag är extremt driven, resultatorienterad och självgående när det gäller att köpa plastskedar.