Lussan – säsong 2

Längst in i garderoben finns den. En ganska oansenlig kjol. Möjligen utmärker den sig en smula genom att rygglinningen går upp till nackhåret ungefär. Bolerokjol kanske modellen inte alls kallas. Men mer skakande är att den stackaren inte kommit ut ur garderoben sedan 1989. Såvida man inte räknar med att den måste ha fått åka flyttbil 1997. I morgonstressen den 7 september 2012 åker den inte flyttbil igen – det hinns tyvärr inte med – men den åker åtminstone på min gamla kropp.

Kollega vid morgonkaffet: Vad gör du?
Jag (trevar febrilt i ryggen och längre ner): Känner efter om det finns något hål någonstans.
Kollega: ???
Jag: Ja, den här kjolen är från NITTONHUNDRAÅTTIOFEM.  Jag kom på att jag nog bara sparat den av sentimentala skäl. Jag har ett svagt minne av att det ska finnas ett stort hål i…

Märkligt nog hittar vi ändå inget hål, trots att kjolstackaren är äldre än en del av mina kollegor. Men någon undrar var jag köpt den, för tydligen är den modern också. MODÄÄÄRN alltså. Inte MAMMAN.

Om man klipper in en skylt över sin hand, tänker nog ingen på att man fotograferat sig själv. Inte ens mina kollegor som är födda långt senare än kjolen gör sådant längre.

Damen hittar i sin garderob stilfulla, fina och välvårdade skor, som i nyskick. Själv är jag lite mer ogenomtänkt och resultatet blir därefter. Att ha på sig den här kjolen under en dag var ändå lite som att färdas väldigt långt bakåt i tiden. Undrar om dina skor kommer att gå baklänges med dig också, Damen.

I apologize for not posting anything lately.  Naturligtvis känner ni er alla totally desperate och har svårt att finna en mening i tillvaron when I’m away, doing other meaningful activities än att skriva blogginlägg.

-Like what?, undrar ni. Trånande. Klagande. Vad kan vara mer meningsfullt än att skriva meningslösheter?

-Är ni riktigt riktiga, blir mitt svar till er. Jag ordnar med sådant som peace on earth, förstås.  Det och att bota världssvälten.  Typ.

Fast någon sådan finns förstås inte. ”90 % av världens befolkning vill gå ner i vikt”,  sade en viss LHCFHLFCLF-diet-ivrare och barnflickejägare som ”vi” helst inte vill nämna vid namn och klickaföralltivärldenintepålänkenförinslagettaraldrigslutochdetärsåfruktansvärtnyanseratochintelligentattmanharsvårtatthängamed. I programmet Kvällsöppet dessutom. Då måste det förstås vara sant. Grundlurad är vad man är. Eller så kan man väl inte sin geografi. Världen, vad är det?
Anyway…

You might ask yourself if you really need to läsa den här skitbloggen. Jag menar: titta bara på det här inlägget, visst har vi läst det tidigare, huh?

Just det: God jul kunde man kanske sagt. Här också.

Och annars då? Jo då, tackar som frågar. Juldagskalkonen har lyst med sin frånvaro i år medan rödkålen firat desto större triumfer, klappar har öppnats, hostan hostats och feberblanka ögon tindrat i de (obs!) äkta (jämtländska) stearinljusens vackra sken. Mer jul behövs inte. Kan man ta bort granen nu eller är det någon dag för tidigt?

Jag vågar inte ens leka med text-tv-sidorna , för där finns mest knivdramer, bombdåd och annat som jag inte kan oroa mitt korkade och ömtåliga lilla huvud med. Och för all del: inte är mitt huvud särskilt litet heller, om man ska vara riktigt ärlig. Frågan är bara varför någon i hela världen, mus eller människa, ska sitta och läsa om min huvudstorlek? Kan jag få ett svar på detta kanske? Nähä, kunde just tänka mig det.

Men hur som helst så önskar jag att ni alla två och en trekvart har haft en riktigt fin jul.

Kramsnökramar från Tomtenisslussan

Och nu är vetenskapen sådär VETENSKAPLIG igen.

Jag säger inte mer än så.

Tack vare en ny vetenskaplig studie vet vi nu att:

• det finns sex på webben
• tillgängligheten till allt sexrelaterat har ökat
• det är enklare än tidigare att beställa sexleksaker för den blyga
• man kan träffa en partner på en dejtingsajt
  Häpnadsväckande rön, som ingen haft en aning om tidigare.
  Hur okunniga och fullständigt onyanserade vore vi inte utan studier som denna?

  Länge leve vetenskapen!

Jag: Jag HANN i alla fall! Det var ju omöjligt. Såg du när jag lämnade de allra sista hyyyyyyyyyyperviktiga och ”måste bli klara-dokumenten” till vd:n i samma minut som han klev in i hissen för att rusa till tåget? Och vad hände med den här dagen? Veckan? Månaden? Hösten? Och du vännen, jag ser att du är ÄNNU mer ”solbränd” (läs: stressrosig) idag. Jättefint faktiskt. Börjar bli ett permanent tillstånd.

Kollegan (skrattar galet och känner på sina hettande kinder): Allt är åt helvete egentligen. Vad ska vi göra? Och titta på DIG då. Se dig själv i en spegel. Det syns faktiskt på dig OCKSÅ att du jobbar ihjäl dig. Dina ögon lyser och blänker, de strålar liksom.  Du ser ut som en…
Jag: Laserögon menar du?
Kollegan: Nej, du ser ut som en ängel, hahaha! Överjordisk.

På jobbet. Jag sitter i förgrunden. Orakad.
Edit: Det kan inte vara jag. Jag sitter aldrig ner på jobbet. Jävligt likt bara.

En radhusytterdörr öppnas.
Man (ropar på bred östgötska): Kom in niu, ungar, dä ä måat.
Barn: Måste vi?
Man (bestämt): Ja, vej skåa äata NIU.
Barn (suckar): Vå blejre för måat då?
Man: Dä ä pomme å dä.

Jamen då så, då är saken klar, då vet man prec…

”Pomme å dä”?
Vad kan ”dä” vara?
Man undrar ju, det gör man.
Och hur ser veckomatsedeln ut, den som alla föräldrar gör? (Alla utom jag.)
Inköpslistan?

Lite vänligt var det i alla fall. Östgötsktrart.

Jag hade (inte alls) tänkt skriva något här. (Eller jo, kanske ändå. Något om det där med välgörenhet och dåligt samvete och vad som är mest ömmande, vilka ändamål som ska prioriteras. Och så vidare. Men det får bli en annan gång eller också inte alls, eftersom det mesta redan är sagt och säkert på ett klokare vis.)

Men hjärnan är hur som helst avstängd. Av flera skäl.
Scen från min arbetsplats:
Kollega 1: Men oj, vilken fin färg du har i ansiktet! Du har solat, eller hur?
Kollega 2 svarar inte. Ett frenetiskt tangentbordsklickande hörs istället.
Jag: Nä, det har han inte. Vi STRESSAR!
Kollega 2 (muttrar förvirrat): Va? Öh. Jo. Vi stressar här. Och snart har jag ingen färg alls längre. Man har nog inte det när man ligger under jord.

Återkommer. Kanske. Jorå.

Visst vill vi dela med oss till mindre lyckligt lottade människor? I alla fall ganska många av oss. Detta bekräftas i svaren under Dagens Fråga.

Exempelvis ger ”Anita, tandhygienist” pengar till Röda Korset samt har ett fadderbarn genom Hoppets Stjärna. Och ”Sonia, pensionär, 65+” stödjer regelbundet Rädda Barnen och UNICEF.  Detsamma gör Brian.

Visst är tanken god. Kan vi dela med oss bör vi göra så, det sade redan Jesus på sin tid. Utan att blanda in honom vet de flesta vad ren humanitet betyder. Och den som inte vet – eller som vet men inte orkar engagera sig – låter nog helst bli att besvara Dagens Fråga. I alla fall den dagen. Eller så ljuger man kanske. För sig själv också.
— Ja oh ja, jag skänker regelbundet pengar åt höger och vänster, joråsåatteh.
Vem har egentligen definierat orden ”brukar” och ”regelbundet”. Trots allt köpte man ju två lotter à 1 spänn av något knattefotbollslag på valborgsmässoaftonen 1985 och en gång har man visst gjort något mer, låt vara att man inte riktigt minns vad.
Det måste ju ses som i stort sett regelbunden generositet, eller hur?

Sist ut i raden av svarare på Dagens Fråga kommer Tommy. Nu händer något annat.

Dina insatser kan göra skillnad – för dig själv.
Jag uppskattar definitivt ärliga människor. Tommy är inget undantag.

J, 15 år: Jag kan inte vara med er i dag heller. Jag har utegångsförbud.
S, 14 år: Men det har ju gått en vecka nu? Var inte det där klart i går?
J: Jo, men farsan tyckte att jag var uppkäftig, och nu har jag tre veckors strafförlängning. Eller vad man ska kalla det.
S: TRE VECKOR? (Tycks begrunda det hela och frågar sedan:)Ångrar du dig?
J: Nej. Alltså, jag hade ju rätt i vad jag sade. Och visst är det väl synd att jag inte kan vara med kompisar efter skolan, men det finns ju fördelar också.
S: ?
J (med belåten röst): Nu har jag sammanlagt fyra hela veckor när jag kan sitta vid datorn hur mycket jag vill utan ett EN enda gång behöva höra repliken (med fånig röst) ”Nej, nu MÅSTE du ut i friska luften, J!”
S (avundsjuk): Sant. Sant. Fan så bra!

Lugn J, din hemlighet är inte röjd. Du kan känna sig trygg i att din far inte kommer att googla sig blå på ordet ”gränssättning”. Det är därför utan dåligt samvete som jag publicerar detta inlägg.