Så sprang de äntligen ut, våra studenter på skolan. De har firat mest hela året att de varit studenter och ska jag vara ärlig är det som vanligt de ungdomar som jobbat minst med sina studier som har firat mest. Fast det är bra att de firar. Så att det inte går för dem som för mig….

Själv köpte jag ingen studentmössa (ville inte se ut som en stins) och inte firade jag så mycket på annat vis heller. Det var väl någon avslagen fest med klassen, men studentbalen missade jag. Om det var p.g.a. att jag var upptagen med någon kanottävling eller om jag inte hade råd att gå, minns jag faktiskt inte. På själva studentdagen var jag i alla fall den enda i klassen som hämtades utanför skolan. Inte av någon stor lövad lastbil utan av min mamma som tagit med sina dagbarn. Vi gick direkt hem, åt något med mormor och morfar som var där och sen åkte jag iväg för att tävla. Ja, så var det att vara student på 70-talet i förorten där jag bodde. Inte mycket till firande alls.

Därför glädjer jag mig åt att studenterna nu för tiden firar ordentligt, för jag tror faktiskt på allvar att jag som straff för det obefintliga firandet som student har pådyvlats  rollen som gymnasielärare och tvingas fira studenten år efter år livet ut utan att komma ett enda steg bort från skolan   ;-)