Som lärare i svenska har man fördelen att komma i kontakt med ny litteratur. Den här dikten fann jag i antologin Människosaker, Karavan 2008, för några år sedan. Den är skriven av Virato da Cruz och  handlar om en förälskad man som vägrar att bryta ihop av ett nej. Läs och bli glad. Trägen vinner eller är det rumban som gör det?

FÖRÄLSKELSE

Jag skrev till henne på parfymerat papper

med min vackraste handstil sade jag att hon hade

ett lysande leende lika varmt och underfundigt

som novembersolen när den leker konstnär i akaciornas blom

och strör diamanter i havets fransar

och fyller mangofrukten med saft

Hennes lena hy trotsade all beskrivning…

Hennes lena hy i jamboträdets färg doftande rosor

hennes lena hy hade samma ljuvhet som hennes kropp

så spänstig och ljuv – som maboque

Hennes bröst, som apelsiner – apelsiner från Loge

hennes tänder … – elfenben

                 Jag skickade henne mitt brev

                 och hon svarade nej.

 

Jag skickade henne ett kort

som min vän maninho hade gjort med tryckta bokstäver;

”Mitt hjärta lider för din skull”

I ena hörnet – JA, i andra hörnet – NEJ

                      Och hon vek in hörnet med NEJ

 

Jag skickade henne bud genom Zefa do Sete

och bad på mina bara knän

vid den heliga jungfrun på ön, vis Santa Ifgénia

att hon skulle förunna sig min kärlek

                      Och hon svarade nej.

 

Jag grävde ut hennes fotavtryck i sanden och bar till gamla Chica, den bästa medicinkvinnan

här i trakten och bad henne kasta en trolldom över henne

så att hob  förhäxades av en kärlek lika stark som min…

                     Och hennes trolldom slog fel.

 

Jag väntade på henne utanför fabriken om eftermiddagen

jag ville ge henne ett halsband i present och en ring och en brosch,

jag bjöd henne på konfekt i backen vid Missionen,

vi satt på en bänk vid torget med statyn,

jag smekte henne över händerna …

jag talade om kärlek… och hon svarade nej.

 

Jag drev omkring skäggig, smutsig och barfota

som en utsliten tvångsarbetare,

Och de letade efter mig

”Har ni inte …(åh, har ni inte sett?) stackars Benjamin?”

Och hittade mig irrande omkring borta vid Sambas höjder.

 

För att få mig på andra tankar

tog de med mig till festen hemma hos Januário

men där satt hon i ett hörn och bara fnittrade

och berättade allt för andra vackra flickor från arbetarkvarteren.

 

Då spelade man upp en rumba – jag dansade med henne

och i vilda turer flög vi genom salen

som när en stjärna far i ett streck över himlen!

Och alla omkring oss skrek; ”Bravo Benjamin!”

Jag såg henne i ögonen – hon log emot mig

jag bad om en kyss – och hon svarade ja.