Ja, vad ska man säga om det berömda framträdandet i Melodifestivalen? Björn Ranelid pratar på, nästan rappar och försöker remixa sig själv på scen. Är detta en schlager?

Jag är ju inte i musikbranschen så det är svårt att säga, men något kan jag säga: Vad är det som driver den karln till att ställa upp i alla möjliga och omöjliga sammanhang? Jag har sällan sett någon ha så stark tävlingsinstinkt. Tyvärr kan jag inte alltid tycka att det är bra att ha en sån instinkt. Man bör veta när man ska dra sig tillbaka. Och framförallt… bör man förstå att man gör sig själv till åtlöje när man hela tiden måste tala om att man är den ende författaren som lyckats med det, det och detta. Det vet ju folk. Inte behöver man skriva alla på näsan hela tiden att man sprungit 100 m på den och den tiden, vunnit Augustpriset, spelat i A-laget i Malmö FF, varit med i Let´s  dance, skrivit X antal böcker o.s.v. o.s.v.

Det hela vittnar om att Björn Ranelid har en väldigt låg självkänsla eftersom han hela tiden måste skriva oss på näsan om vad han presterat. Stackars han! Vilken prestationsångest som måste ligga bakom och vad sorgligt att han förmodligen aldrig kan uppskatta någon annans framgång. Björn Ranelid är ett fall för Sveriges psykologer, tycker jag. Vad tycker du?