Många har frågat varför min kollega Kjell i flera månader gick under namnet Kalsongmannen innan han bytte namn till Startmannen. Här kommer svaret:

Vi var några från jobbet som hade anmält oss till Blodomloppet, en löpartävling som arrangerades i början av juni ute på Djurgården i Stockholm. Eftersom jag inte hade sprungit så värst många gånger och kommit hem från Island dagen innan hade jag lovat mig själv att ta det lugnt d.v.s. jogga runt banan utan några försök att slå något rekord. Kjell som var iklädd, rutiga shorts, billiga ganla löpardojor och en gammal t-shirt sa att han också skulle jogga.

Före starten stod vi tillsammans och snackade om att det skulle bli en skön joggingtur i det fina vädret. Jag trackade honom lite för shortsen som jag tyckte såg ut som min sons kalsonger (modell boxershorts). Ja, där stod vi och garvade en bit ifrån själva starten när Kjell sa att nu är det bara några minuter kvar. Jag som har en del rutin från liknande tävlngar tittade upp och tänkte att vi måste klämma oss fram lite så vi inte hamnar alldeles sist i startfältet när jag upptäcker att vi står på fel sida av ett staket. ”Vi står på fel sida om staketet,”  ylade jag till Kjell och fick till svar: ”Hjälp vad gör vi nu.” ” Vi måste ta oss över på något sätt”, sa jag och sprang fram till staketet för att klättra över. Nu var det så att det var tjockt med motionslöpare på andra sidan och ni vet hur allvarligt alla tar det på den sortens tävlingar. Ingen, absolut ingen ville lämna plats åt oss så att vi kunde klättra ner på rätt sida om staketet. Därför sprang jag framåt utefter staketet så att vi kom framför startfältet och där var det lätt att klättra över för där stod ju ingen.

När vi kommit in på rätt sida ställde vi oss allra längst fram i startfältet. Ni vet där alla seniga gubbar och gummor står som har superduper utrustning på sig och tröjor som det står Enhörna eller Hässelby på. ( För dig som är helt ”lost” här kan jag berätta att de tillhör någon sorts löparelit.) Framför dem ställde vi oss och då PANG gick startskottet. Kjell och jag älgade iväg det fortaste i kunde för vi ville ju inte få alla löparess som ovänner resten av livet. Därför jagade jag på i allafall två kilometer och Kjell något längre, för att hålla oss undan och inte vara bromsklossar för Stockholms löparelit. När vi kom i mål skojade vi om det där Kjell och jag , att ”eliten” höll på att få stryk av Kalsongmannen och en otränad tant. Och sen fick han heta Kalsongmannen ända tills vi sprang Bellmanstafetten för några veckor sen för då blev han Startmannen för hela slanten och nu tror jag att jag ska döpa om honom till Bellman. (Om ni inte fattar varför får ni scrolla ner och läsa ett tidigare inlägg och sen kolla på hans hemsida.)