Fasar för den dag jag är brud.. jag önskar att jag bara kunde längta.

Var på brölop i helgen, laxerade innan, tog två immodium och gav mej iväg. Allt gick FANTASTISKT bra förutom att jag givetvis fick galen vätskebrist och drack säkert en liter vatten när vi väl kom till middagen!

Helt slut dagen efter, ångesten tar på krafterna, jag klarar en hel del men blir GALET tagen efteråt. Söndagen sov jag bort och i dag, måndag så var jag i lobboland mest hela tiden… nu på kvällen börjar jag känna mej rätt så återhämtad… men jag somnade direkt efter jobbet så jag är fortfarande lite nyvaken …

Mycket lyklig över avklarade resor, kyrkbesök, mat och dans.

Ibland tror man att man håller på att bli galen, men vad är galen, vad är galet? Jag har betett mej helt utanför vad som anses normalt, jag förstod att det var sjukligt galet och tokfel när det började gå ut över min förmåga att leva, att klara att leva.
 Det var galet men jag var inte galen även om jag trodde det.
 Nu när jag börjar må bättre, med skräckblandad förtjusning har jag kastat mig in i utmaningar som jag skall utföra enligt läkarens rekomendation, vissa är ordinerade och andra freestylar jag. 
Jag kanske är mer galen nu!?
 Vi har precis bokat en resa! Jag HATAR ju verkligen att resa. Visst kan det vara kul där men NEJ jag vill inte resa.  Jag är inte rädd för resan själva färden, jag är inte rädd för att göra en utflykt, jag är inte rädd för att vara någon dag på okänd plats men jag är SKRÄCKSLAGEN inför att göra alt på en gång, allt på en vecka… det är FLERA DAGAR…. mycket svårt att ha kontroll på!

De senaste dagarna har jag stirrat flera timmar på kartor över området så det inte skall kännas så obekvämt och främmande. Så jag skall veta vart jag är och hur långt det är mellan de olika platserna vi ev kommer att hamna på. Jag vet att det är 1,1 km till affären, 800 m till närmaste restaurang och hur många toaletter huset har på de olika våningarna. Hur lång tid det tar att åka från flygplatsen exakta tider på allt för att göra upp schema för planering av medecinering och undvikande. Sånt är väl galet att kolla upp innan man åker.
Som vanligt altså… men VARFÖR jag kastar mig in i detta? 
 Jag har en pojkvän, jag är honom evigt tacksam för at han räddar mitt liv, jag hade nog stängt in mej och supit ner mej om jag inte haft honom.  Nu skall vi för första gången på åka på en utomlandsresa tilsammans en vecka.

P,S det blir wellnessmeckat Toscana i Italien!

*puh* Nu är jag trött och ångestnivån ärlite hög men på en hanterbar nivå, klart att jag är påverkad av förra veckans äventyr.

Konferensen gick förvånandsvärt BRA, jag tog lite hjälp av medeciner givetvis men ändå inte hela förådet. Jag insåg dock att jag har ett stort behov att att få mina stunder för mig själv, 4 dagar med folk omkring mig hela tiden och att dela rum med någon tog HÅRT på tålamodet, ångesten och magen. Men jag klarade det galant måste jag ändå medge, åt mat och hängde på mest hela tiden (men jag smet undan ett par gånger och fick några små pauser).

Midsommar gick jättebra, jag åkte till och med båt tre gånger varav den ena var på flera timmar!!!! 
Förra året gick jag inte äns på någon av båtarna även för en femminuterstur.
Vi åt massor av mat och jag kräktes bara en gång, men då hade jag ätit föööööööör mycket.

Nu ska jag sova, är riktigt TRÖTT fortfarande.

Det har gått så bra…. så ska vi åka på konferans med jobbet… fy.
Sen kommer midsommar och man måste fortsätta vara social och äta en massa….. åh, jag som var inne i ett bra flyt.

Oj. Jag vet inte vilken ände jag skall börja i.

Jag har fått jobb där jag stormtrivs. 
Jag mår vansinnigt mycket bättre. 
Magen har börjat sköta sig när mitt mentala virrvar började ordna upp sej.
Jag känner lust och framtidsglädje.
Förväntansfull och optimistisk… men med en liten djävul som sitter på axeln och säger att det här är för bra, kan det verkligen vara sant. Mitt liv har inte kantats av motgång, jag har formligen forserats av horder som avlöser varandra. visst har jag haft mycket att glädjas åt men det färgas hårt av det som tryckt ner mej. 
I går kände jag att jag skulle kunna skriva en roman om det senaste årets känslosvängar… jag har kastats från yttersta kanten ner för stupet, landat stenhårt men på något outgrundligt vis studsat upp igen.

DET ÄR ALLTID FÖR SENT ATT GE UPP!

Har inte suttit vid datorn alls mycket mer än sökt jobb, är så infernaliskt trött på att skicka ansökningar nu men jag ger inte upp.

SEGER, jag var på en mässa i Borås i helgen, jag körde bil och jag gick på mässan och lite affärer med kompisarna Vi åt och jag är SÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ NÖJD och LYCKIG, allt gick kannon BRA! okej, jag tog imodium men lite hjälp kan man ju ta, jag hade ingen ångest och ingen oro eller känningar som skapade problem.

Kollade min magemail… det var ett tag sen, igen… jag är för kas där, sorry. Jag skal försöka svara Er alla.

Jag har gjort en massa saker senaste tiden, varit på SIMHALLEN flera gånger och det har gått perfekt, jag nästan skrattar högt när jag går där ifrån, jag är så lycklig. Mina tvångsbetenden och ångesten har minskat markant, helt fantastiskt, det påverkar givetvis min framtidstro och att jag söker jobb som jag annars skulle avstå.

KRAAAAAAAAAAMAR AV LYCKA!!!!! Jag önska att ni alla kunde få uppleva detta!

Nu har jag fått en ny medecin något innom gruppen SNRI sitället för SSRI. Den skall vara bättre för min så kalade sociala fobi och att min kropp ”spelar död” altså att jag blir helt paralyserad i situationer när jag inte har full kontroll, blir överraskad eller att någon tittar på mej.

Magen följer ju hand i hand men verkar ”dö” i jobbiga situationer också, jag får magreaktioner i efterhand och dagen efter eller några timmar efter en prestation eller pärs så kan magen balla ut helt. Senast var dagen efter en intervju, diarré hela natten och halva dagen efter.
Samma sak när jag hade haft lite väl mycket krångel när jag gått ut  så vart det baksmälla….

Ja. ja, kan Anja ta brons efter en livsfarlig krach så kan väll jag överleva detta. 
Just nu är jag hemma hos mamma och skottar snö, oerhört smärtsamt men avkopplande.

Jag är euforiskt lycklig, ketchupeffekten är på G.

Arbetsgivarintyget kom i dag, jag väntar på telefo från ett mycket spänande jobb och har intervju på gång på ett ännu mer spännande jobb, jag har fått kontakt med et ställe som har … ett gammalt drömjobb sedan många år tillbaka och kanska kanse kanske har jag en chans där… ska ringa igen senare till en annan person för vidae info…… jeeeaaaaaaaaaaaaaaaahhhhhhhhhhhh! medvind, skräcksagen.

dygnsrytmen…. nån som har en över?

Jag fick ett mail, ett drömjobb jag gjorde en chansning på…. åååååååååh, jag vill ju ha det där andra också med det här drömmstället kan inte träffa mej förän om några veckor, pga inköpsresa…. nervigt.  Jag vill så mycket men är så rädd.

Känns ändå OERHÖRT skönt att jag kan söka med bidrag som handikappad, så jag inte behöver mörka mitt verkliga jag men ändå kan min kompetens tas tillvara, för jag är vansinnigt bra, har bara lite hinder.